Tolv lektörer, ett manus, en författare. Varenda rad i manuset Hallelujabröderna har nagelfarits och jag har lyssnat på dem alla och gjort nödvändiga förändringar. Första läxan för en författare är att lyssna på förbättringsförlag. En författare som försvarar alla ords existens i manuset är som en mamma som försvarar sitt barns dåliga beteende. Det blir aldrig något bra utav det. Well, här kommer kapitel 1 till Hallelujabröderna. Det är version 1.5 och fler versioner lär det bli. Jag vet inte när jag blir klar, om jag någonsin blir klar. Det enda jag vet är att jag på ett eller annat sätt kommer att trycka den själv.
Här kommer en inofficiell baksidesversion:
Bröderna Karlsson planerar en rånturné i Småland. När de hamnar i Helgeryd som dörrknackande mormoner väntar frälsningen på dem, vare sig de vill eller inte.
Med en stor summa redovisningsskyldiga rånpengar startar bröderna sekten Hallelujabröderna för att i fred tvätta sedlarna i kollekten. Då har de inte räknat med Ralf, den lokala ICA-handlaren, som bjuder in alla som behöver bli räddade till kapellet Eden. Allt går som bröderna vill tills press, media och en snokande kvinna från Kammarkollegiet får nys om miraklerna och Haralds egensinniga bibeltolkningar. Det kommer att behövas ett himmelskt ingripande för att bröderna inte ska få skaka galler inom en snar framtid.
Hallelujabröderna är en varm och humoristisk bok om tre bröder som efter en tragisk barndom behöver få syndernas förlåtelse. Även i de mörkaste stunderna i livet finns en glimt av ljus.
Ta-da! Kapitel 1. Ni som har lektörsläst den känner förmodligen inte igen första kapitlet. Ruskigt många förändringar blev det.
___________________________________________________________________________________________
Hallelujabröderna
Kapitel 1
Det verkade inte som om någon i Helgeryd var intresserade av att bli frälsta. I alla fall inte av bröderna Karlsson. Simon, den yngste av de tre bröderna, drog i sin svarta slips och petade sedan in de blonda lockarna som inte hade dolts av den kastanjbruna peruken. Han knackade på dörren ännu en gång, gick sedan nerför trappan för att ställa sig bredvid Harald och Emrik.
”Fan, vi skulle ha klätt ut oss till poliser.”
Harald lade handen för Simons mun.
”Men nu är vi mormoner.”
Emrik stirrade på dörren, rättade till sin svarta peruk som hade glidit ner när svetten rann nerför tinningarna.
”Tänk om vi åker fast?”
Harald skakade på huvudet och suckade, men avbröt det med ett brett leende när dörren till torpet knarrande öppnades på vid gavel.
”God dag i stugan. Kan vi komma in och berätta om Gud?”
En kort, smal kvinna i sjuttioårsåldern stod framför dem. Hon bar en ljusblå, noppig morgonrock och hade knutit ett slitet tygbälte i samma färg om midjan. Fötterna hade hon stuckit in i något som såg ut som toviga lamm. Hennes ansikte hade slätats till av de lila papiljotterna i håret. Silvergråa hårlockar som ännu inte hade rullats in låg som ett band på hjässan. I samma ögonblick som bröderna mötte hennes blick tändes hennes hår upp av skimret från fönstret i vardagsrummet bakom henne. Det var som om en gloria svävade över hennes huvud och fick henne att för ett kort ögonblick se ut som en pensionerad ängel.
Emrik lyfte upp handen till munnen.
”Herre Jesus!”
Harald sträckte ut sin hand mot kvinnan.
”Ja, vi får inte glömma Jesus.”
Harald satt insjunken i den laxrosa plyschsoffan. Hans fingrar hade vitnat om knogarna och stelnat i sitt grepp om portföljen. Emrik satt i en fåtölj mittemot och höll Bibeln tätt intryckt mot bröstkorgen, medan Simon vickade med fötterna där han satt uppflugen på soffarmstödet och blåste ut en tuggummibubbla. Det blåa golvuret tickade och ljudet från sekundvisarens rörelse skrällde till mot urglaset.
Det var inte så här Harald hade tänkt det skulle vara. Damen såg snäll ut där hon satt på gungstolen med den gråa fleecefilten virad om sina axlar. Hon plockade upp ett par glasögon ur morgonrockens ficka.
“Så ni är mormoner?”
Harald nickade till svar. Tuggan han tagit av det torra kexet hade limmat sig fast i gommen.
Simon ställde ner fötterna på golvet och log mot kvinnan.
“Halleluja och amen.”
Hon tryckte in sina glasögon till näsroten, såg på Simon och Emrik och stirrade sedan in i Haralds ögon.
“Ni är alltså från Jehova Kristi kyrka av de Sista dagars heliga.”
“Nej, vi är från mormonerna”, svarade Simon.
Simon fick ett diskret nyp i låret av Harald som sträckte ut sina händer medan han gäspade. Simon vände sig om mot Harald och plutade med munnen. Harald harklade sig och gjorde en ansats att ta sig upp ur soffan, men halkade ner när han inte fick ett grepp med handen om armstödet.
“Förlåt min bror. I vår kyrka ryms alla människor, oavsett intelligensnivå, så länge man tror på vår Gud. Om du vill, kan jag ta fram Bibeln och visa de citat vi särskilt tror på.”
Harald knäppte med fingrarna och Emrik räckte över Bibeln han hade hållit i sin famn. De hade varit överens om att Harald på måfå skulle peka ut flera citat och läsa upp dem. Sedan skulle han vända och vrida på orden i texterna, komma med argument och motargument tills ingen kom ihåg vad han hade sagt och menat. Det var ingen risk att de åkte fast som falska profeter. I Sverige gick det tusen invånare på en mormon och Helgeryd hade nog knappt femhundra invånare.
Hon lyfte avvärjande upp handen och reste sig upp ur gungstolen. “Ni ser ut att frysa. Ett glas whisky?”
Emrik log och reste sig upp.
“Ja tack, tant.”
Harald tog sats med fötterna och svingade sig upp från soffan. Han kunde svära på att soffan inte hade någon som helst fjädring. Trasmattans vävränder hade trycks in som relief på hans rumpa som endast skyddades av svart syntettyg. Soffkuddens tunna skumgummi hade inte haft någon som helst motstånd att erbjuda.
Kvinnan gick ut i köket där de hörde henne öppna och stänga ett skåp. Glas klirrade mot varandra när de ställdes på en bricka. Harald lutade sig mot Emrik.
“Är du dum i huvudet? Mormoner dricker inte sprit.”
Emrik skakade på axlarna och bet sig i läppen. “Jag hoppas hon inte vet om det.”
Simon ställde sig upp, gick bort till hallen och kikade mot köket. Harald drog honom i skjortärmen, men Simon drog sig loss och vände sig om. “Vi skulle reka, sa vi inte det? Hon kommer inte att se när jag tassar bakom henne.”
Harald och Emrik satte sig i soffan som gnisslade till. De vita virkade dukar på armstödet skavde som hålkort mot Haralds armbåge. Han puttade dem försiktigt bort. Sång kom från köket och han riktade uppmärksamheten dit. Kvinnan sjöng. Harald och Emrik tittade på varandra och härmade henne viskande. ”I min Herre har jag allt, Han har öppnat för mig en väg.” Harald skakade på huvudet och Emrik sträckte på sina ben samtidigt som han lutade huvudet mot soffryggen. Kvinnan hade nu slutat sjunga och hennes röst hade förvandlats till en gäll stämma.
“Vad gör du?”
Simons röst avbröt hennes.
“Jag tänkte hjälpa dig lyfta brickan. Om du inte vill dansa förstås. Det är inte varje dag du får dansa med en snygg och ung man som mig. Du kan få känna på mina muskler om du vill.”
“Nej tack.”
“Kom igen. Jag ska inte skvallra.”
Harald och Emrik skuttade upp ur soffan och rusade bort mot köksingången just för att se hur Simon tog tag om kvinnans midja. Han drog henne mot sig och snurrade runt henne. Kvinnan skrek högt.
“Släpp mig. Jag har osteoporos.”
Hon försökte trycka sig bort från Simon som hade lutade sitt huvud mot hennes papiljotter.
Dansen tog dem till köksbordet. Hon fick tag på en tidning som hon daskade på Simons huvud. Han släppte taget om henne och hon fortsatte rotera bort till kylskåpet där hon slog ryggen mot dörren. Simon lyfte upp sina händer till peruken som han rättade till.
“Akta mitt hår. Vet du hur länge jag har fått greja med det?”
På en pinnstol stod en öppnad sportbag. Harald och Emrik såg sedlarna som stack ut ur den. Massor av sedlar. Emrik släppte ifrån sig ett skrik, men Harald knuffade honom snabbt åt sidan och drog igen blixtlåset innan han lyfte upp sportbagen. Simon stirrade på väskan och sedan på Harald.
“Jävlar.”
Kvinnan backade mot sovrummet, skrek till och tog sig för bröstet. Hon landade på sängen där överkastet tog emot henne. Simon gick fram till henne och lade huvudet på hennes bröstkorg. Han satte sig på sängen och klappade hennes ansikte.
“Jag tror hon dog.”
Emrik sprang bort till köksfönstret som vette mot verandan och tryckte in näsan mot fönsterrutan. Han sprang bort till det andra köksfönstret och såg ut över trädgården. Han lade armarna i kors och gungade fram och tillbaka.
”Nu är det klippt.”
Simon reste sig upp från sängen.
“Jag rörde henne inte, jag lovar.”
Harald klev in i sina skor som stod i hallen och öppnade ytterdörren.
“Det spelar ingen roll. Vi måste härifrån.”
När de började sin dörrknackarturné tidigare under dagen hade det varit vackert aprilväder. Mörka moln hade visserligen lurat lite längre bort, men solen hade sett så lovande ut. Som om den kunde blåsa bort molnen. Bröderna sprang planlöst i den täta granskogen medan hällregnet silade ner mellan grantopparna och erbjöd dem en ofrivillig dusch. Allt som kunde binda dem till brott skulle dumpas, utom sportbagen som var deras nyckel till frihet. Harald höll ett fast grepp om sportbagen, medan han hoppade över trädrötter och klev över stenar. Emrik höll Bibeln i famnen och fäktade med den andra handen bort grangrenar som schvungade i hög fart mot honom. Harald sprang fram till Emrik och slet loss Bibeln från honom och kastade den bakom sig, och drog sedan bort Emriks svarta peruk som fastnade dinglande i en grangren. Det stack till i överläppen när Harald drog bort sin limmade mustasch och trampade ner den i mossen med sina skinnskor.
”Du rör fan inte mitt hår.” Simon svor åt Harald, men det hjälpte inte för hans hår flög i väg i samma sekund som Harald sjönk ner med sin skinnsko i något blött och kallt. Han drog upp skon, skakade av sig vattnet och fortsatte springa.
Bröderna befann sig någonstans i Småland. Närmare än så kunde de inte precisera sina sugande klafsanden över de fuktiga mossarna och kärren. Om inte ödet bestämde något annat åt dem skulle de inom en överskådlig framtid hamna i finkan, precis som pappa Sickan som bytte boende mellan anstalten Skogome och Högsbo mellan korta stunder av frihet. Hans söner med nystartade brottskarriärer hade redan förtjänat frihetsberövande och medlemskap i de randiga pyjamarnas sällskap.
Hårt underlag under fötterna signalerade att de hade kommit till en väg. Det var en smal skogsväg markerad med M-skyltar där bilar i teorin kunde mötas.
Simon stannade upp för att hämta andan som han flåsande hade lämnat bakom sig. ”Tror ni kärringen är död?”
Harald tittade bakom sig och mötte solen som sänkte sig ner mot grantopparna. Vid det här laget borde strålkastarljusen från polisbilar lysa upp grusvägen och följas upp av ficklampors skuttande bländande sken mellan träden och skällande schäferhundar som guppade upp och ner i mossen. Han fäste blicken framåt och såg att han hade halkat efter. De yngre brödernas uppknäppta kavajer fladdrade i vinden när de sprang. Haralds otränade fötter pulserade av smärta. Om han hade vetat att de skulle springa ifrån sitt första rån, kanske ett mord han helst ville glömma, borde de ha behållit tennisskorna på. Harald sprang i kapp Simon och Emrik och vilade med händerna om deras halsar när de stannade upp.
”Simon, det var du som kollade om hon levde.” Vad hade kvinnan tänkt på? Hon borde ha varit försiktigare. Vem fyllde en sportbag med sedlar, när tjuvar som de bara kunde gå in och ta dem? Det skulle inte vara deras fel om hon dog resonerade Harald. De var simpla tjuvar men definitivt inga mördare.
En kyrka reste sig upp framför dem i nästa vägkurva. Ett regnskydd i större format kom väl till användning. De gick fram till de två dörrarna. Harald vred om portnyckeln och tryckte upp den högra dörren. Emrik följde efter och Simon stängde dörren snabbt om dem.
De sjönk ner på stengolvet och under tystnade väntade de på att deras hjärtan skulle sluta banka innanför de blöta skjortorna. De hade hittat hem, i alla fall för natten.
Emrik blundade och lade armarna i kors.
”Gud kommer att straffa oss.”
Harald reste sig upp och skrapade på skårorna i golvet, där stenblocken möttes.
”Var inte orolig. Han finns troligtvis inte, och finns han bryr han sig inte.”
Simon gick bort till den sista bänkraden och lade sig raklång på träbänken.
”Fan, vad jag är lycklig. Jag är med mina bröder. Pappa skulle vara så stolt om han såg oss.”
Harald kastade en psalmbok på Simon.
”Håll käften!”
Psalmboken öppnade upp sig för psalm 248, Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara.
Emrik lade sig vid koret och tog av sig kostymen. Han kröp ihop under den som den var en filt.
”För säkerhets skull, medan vi är i Guds hus, tycker jag att vi låter bli att svära.”
Simons svar ekade mellan kyrkväggarna.
”Halleluja!”
___________________________________________________________________________________________
Så du tror du är författare 