Medan vi väntade

”Mamma, kommer jag att dö?”
Nej, nej, vill jag skrika. Jag vill ta Albin bort från de vita sjukhuskorridorerna som luktar återvändsgränd. Melker, hans doktor, har sagt att om han någon gång frågar måste jag berätta sanningen. Han kan ändå läsa sorgen i mina ögon. Att inte veta är värre.
”Ja.” Våg av sorg sveper över mig och dränker mig. Jag sjunker. Jag lutar mig över honom och försöker dölja mina tårar, men han ser. Han höjer sitt trötta huvud från kudden och tar tag i min hand som han för upp till hans kind.
Jag kan inte förstå. Min son är bara tio år. När jag kom hem med honom från BB, minns jag att jag lade honom i hans säng där en nalle väntade på honom och sa: ”Nu är det bara du och jag.” Snart var det bara jag kvar. Albin låser mina ögon med sina gråblåa, de som en gång omgärdats av en skog av fransar och ögonbryn som nu var kvar som svaga streck.
”När?”
”Melker har gett oss en månad.”
”Du menar mig en månad?” Han sjunker ner i sängen och drar upp täcket till hakan. Jag kramar hans varma och mjuka hand. Ännu vid liv. En mamma ska inte överleva sitt barn.
”Mamma, har jag 30 dagar kvar eller menar han 28 som i februari?”
Varför tickar klockan så fort?
”Han vill förbereda oss på det värsta.”  Melker har sagt att det här skulle komma, när det inte längre fanns något hopp kvar. Jag måste vara stark för Albins skull, låta sorgen rulla över mig och sedan låta den lämna mig kvar som ett tomt skal.
”Jag har tänkt. Om jag bara har en månad kvar att leva på, så är det onödigt att jag sover 8-10 timmar om natten. Det blir mindre timmar kvar att leva på.”
Insikten om att han har börjat räkna ner sitt liv i timmar, att han börjat förhandla med döden och livet. Så hårt, så orättvist.
”Jag vill inte vara kvar här. Jag vill inte dö här.”
Jag förklarar att Melker vill att vi ska stanna kvar på sjukhuset. Jag vet att han inte skulle säga nej, men jag har ännu inte förlorat hoppet.
Albins ögon fylls med tårar. ”Då kan jag ju lika gärna dö nu. Jag vill inte dö innan jag är död.”
Jag förstår honom. Han vill känna livet på huden.
Melker betraktar mig sorgset och vemodigt. Hur många barn hade han sett dö? Han kommer ihåg en orädd och pigg svarthårig pojke som skuttade genom korridorerna med kisstung blöja som svängde i en annan rytm och fick honom att stappla ostadigt. Det var då han fick sin cancerdiagnos, som vi efter nästan fem friska år hoppades att han blivit fri från.
”Men om det händer honom något?” Han håller om mig. ”Det värsta kommer att hända oavsett. Låt honom få sin sista vilja.” Hans ord är som slag. Jag vill slå honom tillbaka med öppen handflata på den skäggstubbiga kinden och få de vänliga ögonen att slockna. Jag är så arg för att han inte kunde rädda min son, trots att jag vet att han gjort allt i sin makt.
Albin vägrar sätta sig i en rullstol. Han tänker gå ett steg i taget ända fram till taxin. Jag går bakom beredd att springa fram och ta emot honom. Han är som ett litet barn igen, som jag vill skydda från att falla. Taxichauffören öppnar dörren till Albin och tittar frågande på mig. Fråga inte. Skär inte upp mina sår.
”Vilken klass går du i?” Chauffören vänder sig om medan han svänger ut från taxifickan.
Albin lutar sig mot mig. Jag känner på hans panna. Är den inte lite varm?
”Jag går i fyran. Efter sommaren skulle jag ha börjat i femman.” Vemodet sveper snabbt över hans ansikte. ”Kan vi hälsa på klasskamraterna?”
En pojke har tagit fast en annan pojke, snurrar honom snabbt och släpper ner honom. Pojken gråter och masserar sina knäskålar där blodet sipprar fram. Några flickor har tagit fram ett hopprep och skuttar på den ojämna asfalten där maskrosorna sprängt sig fram. När de ser Albin, det som är kvar av barnet i honom, stannar allt av på skolgården. Några av de yngre barnen springer förskräckta och gömmer sig bakom en fröken. Linda, jag kommer ihåg henne. Hon gav Albin en chokladask från klassen som han inte kunde äta för alla munsåren.
Hennes ansikte förvrids av illa dolda känslor då hon försöker le trots att hennes ögon har fyllts med tårar. Jag kan se dödsskräcken i hennes ögon och hon lägger sina händer beskyddande på den putande magen. Hon låter Albin lägga sina händer på hennes mage, men jag ser att hon först ryggar tillbaka.
”När kommer bebisen?”
”I augusti.”
”Åh, då är jag inte här och kan träffa den.”
Hon tittar osäkert på mig. ”Ska du resa bort?”
”Ja, långt bort.”
Det ringer in. Albin följer med in i klassrummet. Han hänger av sig sin tjocka jacka i hallen. Det gör ont i mig när jag ser att hans tröja inte kan dölja hans magra och sjukdomshärjade kropp.  ”Mamma, häng din väska under min jacka. Så brukade jag göra.”
Hans bänk är kvar med hans saker. Jag kikar in i den, när han lyfter upp locket för att ta fram sin svenskabok. Han tyckte om att samla på stenar och här hittar jag dem. Nakna kvistar och hård sten.
Det är tyst i klassrummet. Barnen tittar ner på sina böcker och skriver. Fröken fingrar nervöst på sin vigselring. Sofia, den blonda flickan med fräknig näsa framför Albin vänder sig om: ”Du ser jättesjuk ut. Har du inte tagit din medicin? Kommer du att dö?”
Fröken reser sig häftigt upp: ”Vet ni vad, jag tror vi sparar frågorna till senare.”
Albin lägger ner sin penna. Han har skrivit ner två ord: stjärna och ljus, båda helt rättstavat. ”Kan vi gå hem?” Tröttheten lyser i det bleka ansiktet. För två månader hade hans ben varit full av spring.
Han protesterar inte när jag lyfter upp honom i famnen. Han lutar sig mot mitt bröst och låter mig vagga honom tillbaka till den väntande taxin.
”Jag stängde av taxametern, så du vet.”
All den här vänligheten gör ont. Ända sedan han fick återfall har människor jag knappt känner hälsat på mig och kommit med bullar, kakor och påskbrev. Innan allt hände var människor diffusa och anonyma. Nu hette de alla något. Alla dessa namn som jag måste lägga på minnet, som jag inte får glömma att tacka.
Jag lägger Albin i hans säng som är fullt av hans nallebjörnar. Sist vi räknade var de 33.  Efter att ha känt på hans varma panna lägger jag en tunn filt över honom. Han andas snabbt och han verkar ha somnat in. Jag börja trippa ut i hallen, men vänder mig om när jag hör honom viska tyst: ”Berätta om björken som tappade alla sina löv när jag föddes.”
Jag sätter mig på sängkanten. Jag har berättat den så många gånger, men på sistone har han frågat efter den varje natt. ”Var ska jag börja?”
Glasbjörken utanför mitt barndomshem hade börjat dö. Samtidigt upptäckte jag att jag väntade barn. David försvann innan jag ens hann berätta att jag bar på hans barn. Det var Albins mormor som upptäckte att trädets löv hade börjat gulna mitt i sommaren. En efter en försvann färgen från grenarna. De gröna blev gula, blev bruna och föll av. De singlade ner mot trädgårdsgången och bildade ett lövhav. Jag gick där i grönskande sommar och sparkade på dem. Det spratt till i magen när jag rörde vid dem, som om de var kopplade till mig. Det berättade jag till min son. En björk dog när Albin drog sitt första andetag.
Jag vaknar av att Albin tassar på golvet och kryper ner i min säng. Han luktar sjukhus. Jag måste få bort det. ”Det är inte ens morgon. Ska vi inte sova lite till?”
”Mamma, jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har sett solen stiga upp.”
Vi tar med oss våra täcken och kryper upp i soffan. Vi ser hur solstrålarna kryper på parkettgolvet och upp mot oss. ”De kittlas och det gör ont i ögonen.” Han vill inte kisa, så han täcker ansiktet med sina utspretade fingrar. ”Jag visste inte att det är solen som målar färgerna. Soffan är grå i mörkret, men när solen lyser på den blir den blå.”
Jag ler, för jag har aldrig riktigt tänkt så, att solen ger liv till och med åt färgerna.
Jag ser att Albin är arg. Hans ansikte rynkar ihop sig och där det skulle ha suttit ögonbryn drar huden ihop sig till ett rakt streck. ”Jag har aldrig varit på ett. Jag vill gå.”
Gammelmoster Elsa skulle begravas idag. Hon var den sista i min familj utom jag och Albin. Jag hade inte tänkt gå, för jag tänkte inte sätta en fot i någon kyrka förrän det var dags, men Albin vägrar höra på mina ord. ”Jag har aldrig varit på ett. Jag vill se själv.”
Jag låser in mig i toaletten med min mobil. Nu orkar jag inte mer. Jag ringer Melker. Han svarar och lovar att möta upp oss. Jag är besviken på mig själv, för att jag inte tog emot receptet med lugnande till mig. Jag känns som om jag sakta går sönder i bitar. Jag har börjat falla isär.
Albin har feber. 39,5 grader, men han vägrar stanna hemma. Han tänkte inte låta febern bestämma över honom. Jag hämtar den röda rullstolen från källaren. Han har lovat sitta i den om jag tar honom till kyrkogården.
Melkers välbekanta gestalt fäller en skugga på mig och jag kan andas ut. Jag ser att hans ögon är rödkantade, trots att han sett döden i så många omfamningar. Vi går in tillsammans. Hans hand har smugit sig i min och jag har lagt min andra hand beskyddande över Albins axel.
Albins ansiktsdrag är lugna. Han har förlikat sig, men för mig är döden grym som gör sig påmint i ett inte färdiglevt liv. Han vänder sig om. ”Var är moster Elsa?” Jag pekar på den grå kistan som är översållad med röda och vita rosor. ”Nej, där ligger bara hennes kropp. När jag blundar ser jag henne. Är hon kvar i mitt minne?”
Jag har aldrig pratat om Gud och änglar med honom, även om jag har min barnatro kvar. ”Jag antar att hennes själ är hos Gud.”
”Är hon i Himlen? När jag dör får jag träffa henne.”
Jag nickar och han svarar med en svag handtryckning.
”När du dör får jag träffa dig igen.” Han tystnar för att tänka efter. ”Då är det inte så farligt att dö.”
Jag biter mig i läppen. Tänk om det inte var sant och allt bara var en lögn?
”Var jag i Himlen innan jag föddes? Väntade jag på att få en kropp? Väntade du på mig? Hur länge fick du vänta?”
Alla dessa frågor. Jag väntade på ett barn, en längtan större än mig själv.
”Om du hade fått ett annat barn än mig, hade du då saknat mig?”
Jag hade inget svar på det. Jag skulle ha saknat ett barn att fylla med min kärlek, ett hopp om livets fortsättning genom mig.
Melker rullar Albins rullstol över de ostabila stenplattorna. Rullstolen gungar till och Albin håller hårt i armstöden medan han blundar av det starka sollljuset. Moster har åkt bort på en lång resa. Hon kunde inte ta med kroppen som vi begravde i jorden så att den kan bli till jord igen. Jorden kan få ett träd att gro och hon blir en del av trädet.”
”Kan jag få ligga i din säng?” Albin står vid dörröppningen. Jag makar en plats åt honom. ”Det har gått en vecka. Sju dagar. Är det 23 dagar kvar?” Jag förundras att han ens kan stå på sina ben. Melker har fäst en smärtkassett som sitter vid hans höft. När det gör för ont har han fått lov att trycka en extra gång på knappen för att få mera morfin.
Hans hud är varm mot min. Jag smeker det som är kvar av hans hår. Han vägrar att raka av sig de sista tussarna, för han vill minnas sitt eget hår, det svarta och otämjda. Det går inte att borsta det längre för allt fastnar i hårborsten. Han kryper tätare intill. Jag ser att han har ont när han rör sig. Jag lägger mig på sidan och lägger mina armar beskyddande över honom. Jag känner hur hans kropp slappnar av. ”Mamma, kan du berätta om när björken utanför ditt hem började dö och du fick mig?”
Det blåser vid stranden, men jag har lovat att ta honom dit. Jag har med mig en picknickkorg. Dagen innan ville han bara ligga, nerbäddad i kökssoffan, och titta på mig medan jag förberedde. Jag bakade en sockerkaka och han stoppade ett finger i smeten för att smaka av, precis som förr när han hade om kakor. ”Jag tror Himlen luktar banankaka och kanelbullar.”
Jag brer ut en filt på sanddynan där det inte blåser. Jag bär honom bort till filten och lägger en kudde under stussen så att det blir mjukt för honom. Han väljer ut den rosa filten som jag sveper om hans fötter och underkropp. Jag lyfter på tröjan och kontrollerar att väskan med smärtkassetten sitter kvar. Albin betraktar småpojkarna som ligger på knä och gräver ut kanaler. Han ler. ”Kommer du ihåg?”
Idag vill han bara ligga på stranden och känna sanden mot huden. Han låter de varma kornen sila genom fingrarna. Han plockar upp kantiga och oregelbundna stenar och utforskar dem med fingertopparna. ”De kommer att bli grus och sedan sand. Allting nöts ner.” Han somnar med saftflaskan i handen. Jag betraktar honom sorgmodigt. Kepsen har åkt ner och skymmer hans ansikte. Den bleka huden skimrar som silverblå fiskfjäll när havet reflekterar mot sanden.
Jag börjar bli orolig. Han måste vakna snart, innan solen börjar gassa. Jag rör vid honom och han slår upp ögonen.  ”Mamma, titta! Sandslottet är snart borta. Havet tog det. Allt försvinner och blir något annat, blir till sand igen. Sedan kan man bygga något nytt av sanden.”
Albin dör inte 30 dagar senare utan efter 42 dagar. När döden till slut kom var det som om den även svepte med det onda. Den sista dagen hade Albins kropp gett upp kampen. Han vaknade den sista dagens morgon på sjukhuset efter att ha blivit förd med ambulans till barnmottagningen där Melker stod och väntade. Det hade börjat nu. När han vaknade den sista morgonen, sa han att han var hungrig, för första gången på tre månader. Han ville ha pannkakor med hjortronsylt och grädde. Ingrid, en sjuksköterska, cyklade bort till mataffären på sin rast och kom tillbaka med en burk sylt. Han åt tre pannkakor och log med munnen full av gult skogsguld. Innan middagen skulle serveras somnade han in. Jag satt i hans säng med hans tunna kropp i min famn. Jag smekte hans tinningar med fjäderlätta rörelser och tittade ner på hans rofyllda ansikte. Medan jag log i det fridfulla ögonblicket i tidens reva där oändligheten skymtade fram drog han sitt sista andetag. Han lämnade mig medan han fortfarande höll sina händer i mina. Vi satt där ett tag, jag och min son, tills solen började gå ner den sista dagen.
Det är trångt i kyrkan. Den ilskna tanten i lägenheten ovanför, hon som en gång skällde ut Albin efter noterna när han råkade släppa in en kissnödig katt i trappuppgången, delar frikostigt ut pappersnäsdukar till sina bänkgrannar. Den vita kistan är översållad med rosa och gula rosor, ballonger, nallebjörnar och barnsliga teckningar föreställande Albin sittandes på ett himmelskt moln med änglavingar. Melker sitter vid min sida, där han har lovat att stanna tills döden skilde oss åt. Mitt i sorgen ler jag för det var ändå Albin som fann honom åt mig.
Albin visste var han ville bli begravd. Han ville hålla moster Elsa sällskap, bredvid en tanig björk som behövde styltor omkring sig för att stå upprätt. Han ville ge tillbaka till träden som en gång gett honom liv. ”Varför?” hade jag frågat honom. Albin fann inte svaret då, men Melker som känt honom sedan han var två år, svarade i hans ställe. ”För att skapa balans i världen, att ge och ta. Din son var ovanligt klok för sin ålder.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: