När jag blundar

Tystnaden ilar runt i min mage som spyor. För ett ögonblick vet jag att jag är ensammast i världen. De andra är döda. I vardagsrummet gäspar böckerna, sträcker på sig i bokhyllorna.

Men mamma ligger i sängen. Hennes läppar är trasiga och kinden lyser lila. Stelnat rött har vävt sig in i ögonbrynen. Den gula bomullsklänningen är hopknycklad som en våt disktrasa på magen. Pappa är borta hos polisen för att vila ut sig.

Sanna knackar på sin dörr. Jag låser upp.

Hon torkar ögonen med nattlinnet.

”Jag måste kissa.”

Ville sprattlar nyvaket i spjälsängen. Han har två nappar i munnen. Jag rycker dem ifrån honom. Hans tänder blir krokiga. Vem vill ha honom då?

 

Sanna spolar ner sitt kiss i toaletten, men hon luktar ändå vått piss. Den blandar sig med cigarettröken som simmar runt våra ben. Sanna rycker i min hand.

”Jag är hungrig.”

Jag knuffar till henne.

”Tror du jag är din mamma?”

Pappa har sagt att jag inte kan få bebisar förrän jag har börjat blöda som mamma.  Bebislarverna planteras in i kisshålet. Det som hamnar på handen dör.

Ville lyfter upp sina händer och stampar med fötterna. Jag vill inte bära honom. Hans blöja är kall mot armen. Mamma måste vakna och byta hans blöja.

 

Sanna ligger med huvudet på mammas mage. Hon tittar upp på mig.

”Mamma är död.”

Mamma kan inte få en vit kista. Den är bara för de som hinner dö innan de har syndat. Inte ens Ville kan få en. Hon kan få en brun träkista och massor med röda rosor. Pappa skulle ligga på kistan och gråta. Bara en liten stund. Sedan skulle han torka sina tårar, öppna kistan för att kolla att hon verkligen var död. Han skulle strypa henne igen och skrika: ”Jävla kärring, sluta lata dig. Laga mat, hora!”

Soctanten skulle stå bredvid mig, Sanna och Ville. Våra nya föräldrar skulle vänta utanför i sin nya vita bil. Vår nya mamma skulle borsta mitt hår varje kväll, inte för hårt, och göra små flätor runt öronen som hon band upp till kringlor. Och hon skulle lukta gott. Vår nya pappa skulle sitta i en fåtölj med sin tidning och röka pipa. Han skulle humma och vara så virrig att han tog på sig olika strumpor på fötterna.  Och när vi gjorde något farligt skulle han lägga pipan på en tallrik, inte bränna svarta hål på bordet. Hans ögonbryn skulle åka upp och så skulle han säga: ”Barn, sluta genast med det, för det är farligt. Dessutom älskar jag er. Inte som jag älskar er nya mamma. Jag vill inte stoppa bebislarver i er.”

Ville rycker i mammas hand som glidit ner från sängen. Mamma gurglar och vänder sig om på sidan. Jag rör de röda linjerna på hennes rygg. Den är från spiken på golvet när pappa drog ut henne från köket.

Sanna hoppar ner från sängen.

”Jag vill ha cornflakes.”

Jag skakar på huvudet. Inte förrän vi har tvättat Villes rumpa. Nu är jag mamma och hon storasyster.

 

Jag lyfter upp Ville i badkaret. Han måste hålla hårt i badkarskanten. Duschslangen sprutar ut kallt vatten. Ville släpper taget och halkar ner. Han sprattlar med händerna, försöker stänga munnen trots att han skriker. Sanna säger till mig att sluta. Jag skakar på huvudet och ger henne tvålen. Hon gråter med öppen mun, så jag tar tvålen från henne. Jag stirrar på henne utan att blinka precis som mamma stirrar på mig när jag vill läsa en bok istället för att diska.

Vattnet har hunnit bli varmt, men jag vrider om kranen.  Pengar växer inte på träd. Ville slutar gråta när han får sina två nappar i munnen. Han lägger sitt huvud mot min axel och drar fingrarna genom mitt hår. Det rinner från mina ögon. Det är nog för att jag har tittat på solen.

Ville ligger på sängen. Jag håller en ny blöja i handen.

”Lyft upp rumpan säger jag.”

Ville fnissar när Sanna skakar talkburken över honom. Vit dimma.

”Det snöar.”

Jag tar den från Sanna.

”Pengar växer inte på träd.”

 

Sanna tittar ner på sin tomma tallrik.

”Jag vill ha cornflakes.”

Jag skakar på huvudet. Det finns knäckebröd i skafferiet och mjölk i kylskåpet. Jag smular ner knäckebröd i hennes tallrik och häller mjölk över. Sanna tar sin sked och för den till munnen.

”Mm, vad gott det är med cornflakes.”

Ville suger på ett knäckebröd med ett tjockt lager smör på, fast jag vet att pengar inte växer på träd.

 

Ville jagar dammkorn som dansar framför fönstret. Sanna lyssnar på mammas andetag som sänker bröstkorgen upp och ned som om hon blir jagad. Mammas ögon rör sig under ögonlocken. Som om hon varit vaken länge reser hon sig snabbt upp och puttar Sanna ifrån sig. Mamma sjunker ihop i sängen igen. Jag kan se henne glida in i madrassen och ner i resåren.

 

Mamma går omkring i köket med en cigarett i handen. Hennes ögon är smala springor av laserstrålar som letar efter något att bränna ner. Hennes blick fastnar vid Sannas geggiga tallrik. Hon pekar på mig.

”Vad är det här? Uppfostrar jag en slarvmaja? Om pappa ser det här blir det inte roligt.”

 

Jag låser in mig i sovrummet. Sanna slår på dörren, vill komma in, men jag vill inte städa efter henne mer. Mitt hjärta bultar som om jag har sprungit hem från skolan. Jag öppnar HC Andersens sagobok och tar fram fotografiet på farmor. Varm. Mjuk. Hård. Mamma säger att hon är ingen man jävlas med. När hon är här slår pappa inte mamma och mamma handlar mat och bakar bullar.

Sanna, Ville och mamma har gått till affären för att köpa öl till pappa för han kommer hem snart.

Böckerna viskar från vardagsrummet. De pladdrar högt i munnen på varandra och min röst finns bland dem. De öppnar sina boksidor och spiller ut ord på vardagsrumsmattan. Mamma hatar det svarta dammet från dem, hon förstår inte att orden ritar världar på golvet. Skrivmaskinen på hörnbordet knattrar på sina tangenter. Den är pappas, men ändå vill den bara lyssna på mina tankar.

Jag går fram till den. Den matar fram en ny rad. Jag smeker de slitna tangenterna. Den kastar i väg en bokstav på pappret. M. Jag smakar på den. Inte riktigt färdig. M-I-T-T       L-I-V. Det finns inget att säga om mitt liv.

Jag ställer mig vid den svarta skrivmaskinen och blundar. Jag pressar mina fingrar mot tangenterna som darrar under mina fingertoppar. När skrivmaskinen har tystnat öppnar jag ögonen. Den har skrivit: ”Jag hatar mitt liv.”

Jag tittar ut genom fönstret. Ett slott blåser upp på gården, den täcker sandlådan, gungställningarna, det lilla skogsbrynet och parkeringen. Jag drar bort pappret, stoppar in en ny och skriver: ”Det var en gång en prinsessa…”

 

Jag har hittat den lilla sagan jag skrev som åttaåring. Meningslös, saknar både intrig och röd tråd. Temat är orealistiskt. En prins räddar prinsessan från det elaka trollet. Det finns inga prinsar. Man får vara väldigt glad om man som singel hittar någon som är precis den han utger sig för att vara. Om jag någon gång skriver en saga ska den handla om en prinsessa som förvandlar en prins till den padda han är. Det var en gång…nej, fokus ska dras inåt. Bättre med första person presens. ”Jag är en prinsessa…” Huvudpersonen borde inte vara prinsessa. Vad ger det för signaler till flickor, att de inte duger om de inte är trådsmala, har överdimensionerade bröst och bor i ett Hollywoodslott.

Utanför fönstret regnar det. Änglarna gråter. De storskvalar. Om bara en av tårarna innehöll en story med lovande cliffhangers. Det knastrar från vardagsrummet. Jag ler igenkännande åt ljudet. Pappas skrivmaskin var kvar efter att Kronofogden skördat i vårt hem.

Ett papper gulnad och skör av tid ligger över skrivmaskinen. Jag läser högt. ”Jag hatar mitt liv. Jag är åtta år, men jag vill inte leva mer. Jag måste, för jag tar hand om Sanna och Ville.”

Minnena ramlar över mig som utrivna blad ur en bok. De stegrar som vilda hästar, spiller bläck över golvet. Jag måste få dem att tystna. Jag går fram till skrivmaskinen där min bror Ville dansar på bokstaven V i ett gräsmoln. Sanna dinglar ner från ett rep från bokstaven S. Jag sluter mina ögon. Fantasivärlden dyker upp först, men jag skjuter undan den. Då ser jag mamma ligga på sängen. På nattlinnet växer rosor av blod.

 

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: