Främlingen

man wearing demon costume
Du hittar fler foton av Максим Власенко på Unsplash

Anna och Erik tittade förvånade upp från sina mobiltelefoner när det knackade på dörren. Vem kunde det vara? De hade precis tagit sina sömntabletter. I skenet från Vagabond-magasinet på Readly skulle de drömma om nya tropiska resmål.

De fick aldrig oväntat besök. Det måste ha hänt något, en bilolycka på vägen eller bråk hos någon granne. Vad det än var skulle deras mediaflöden fyllas med innehåll av hög journalistisk kvalitet. De skulle få tusentals gillningar, delningar och emojis med ledsna eller förvånade ansikten. Det skulle inte ta slut där. På årsdagen skulle de reposta inläggen med hashtaggen ”oväntat besök”.

Det knackade på dörren igen, mer bestämt den här gången. Anna sträckte sig efter sin sidenmorgonrock. Erik drog på sig sina pyjamasbyxor, de han bar när han tog morgonselfies. Deras huvuden möttes i spegeln där de rättade till smink och hår, testade sina förbryllade miner med välkomnande leenden. De nöp varandras kinder tills de fick till det varma glowet.

 

Regnet slog mot de skallrande fönstren. Långt borta mullrade åskan. Den blåa månen lyste in genom hallfönstret. Skuggorna av ihåliga moln flöt på golvet. Erik tittade upp från dörrögat och gav Anna klartecken att låsa upp dörren.

En äldre herre klev över tröskeln samtidigt som en blixt slog ner och fick deras trädgård att bada i ljus. Han var slank under den gråblåa rocken, det halvlånga silverhåret glänste när regndroppar rann ner på golvet. Det var något välbekant med honom, någon som alltid tycktes finnas i periferin. Det var möjligt att de förväxlade honom med en av fotomodellerna i Dressmans reklam.

Mannen gick förbi dem till köket, där han drog ut en köksstol. Erik följde in efter honom, hans ögonbryn lyftes upp när han iakttog golvet under mannens stol. Precis innan han tände lyset hade han sett något oljigt svart rinna ner i köksplankorna. Det var konstigt. Deras golv hade klickats ihop av vattentät Forbo laminat.

Anna ställde sig vid vitrinskåpet, hoppades få mannen att studera hyllorna med ostindiskt porslin. Bästa sättet att visa sin högt aktade samhällsstatus var att inte skrävla om det. Mannen bar en dyr ullrock av det senaste snittet. Hans solbrända hud vittnade om att han hade mer fritid än arbete. Hans exotiska utseende fick det att pirra i Anna, de höga kindbenen, de fylliga läpparna och näsan som tagen från en grekisk staty. Om det inte var för de vildvuxna svarta ögonbrynen och det gråa håret var han underskön på ett tidlöst sätt. Han skulle vara perfekt för deras nästa bjudning, främlingen som överraskade deras vänner med sin belevenhet och höga samhällsposition.

Åskan vibrerade i luften, tycktes hänga över deras huvuden. Anna ryste till när håren på underarmen reste sig upp.

”Jag är hungrig.”

Mannens första yttrande hade en befallande ton. Han hade ingen brytning i den mörka rösten, men ändå fick Anna en känsla av att han inte var från trakten.

Erik smög in en arm om Annas midja. Han log mot mannen.

”Jag kan göra en omelett.”

Anna andades ut. Det var något med mannen, hon ville göra allt han sa till henne, även om det långt inombords kändes fel. Erik skulle röra ihop en omelett och hon skulle sätta upp kamerastativet, ta den perfekta bilden under kökslampans halogensken. Vad skulle hon kalla bilden? Nattmat med en lång mörk främling.

Erik hade tänt gasen till spisen. Besviket noterade han att det inte framkallade någon reaktion hos mannen. En rostfri Smeg gashäll var inte var mans egendom. Vänta bara tills han fick smaka på hans omelett gjord på ekologiska ägg och närodlade grönsaker. Han knäckte äggen över stekpannan och rörde snabbt med sleven.

”Själv tycker jag att omeletten inte är särskilt märkvärdig, men jag har fått mycket beröm för den. Vid sidan om mitt jobb som CEO…” Han gjorde en lång paus för att det skulle sjunka in. ”… är matlagning min passion.”

Mannen tittade på Anna utan att blinka.

”Anna hatar att byta blöjor på gamla människor.”

Anna flämtade till. Det var som om han hade läst hennes innersta tankar.

”Jag har faktiskt 30 högskolepoäng i konstvetenskap.”

Hon slamrade med dörrarna till vitrinskåpet, men blev stående med en tallrik i handen. Hur kände han henne?

Mannen knäppte upp sin rock. En stank av svavel fyllde köket. Erik lutade sig över sin stekpanna och sniffade. Nej, det var inget fel på äggen han hade knäckt. Hans blick vandrade bort till mannen. Han ställde ifrån sig stekpannan.

”Vet du vad, klockan är mycket. När som helst kommer det att sluta regna. Det är dags för dig att ta dig till närmaste härbärge.”

Anna ryckte till när hon såg på dagdrivaren. Under hans rock var den vita skjortan fläckig och sliten. Där tråden var som tunnast hade den repat upp sig och rivits upp i tygslamsor. Skjortan saknade flera knappar där hans hepatitgula hud skymtade fram. Hans slitna hår hängde livlöst ner från axlarna.

En blixt slog ner på taket och fick deras köksvisp att rotera ett varv runt sin skål. Mannen höjde det tomma kristallglaset som Anna hade ställt fram åt honom.

”Ni dårar, kan ni inte se att jag är morgonstjärnans son? Du fördärvade din visdom på grund av din prakt.”

Den sista meningen var exakt samma rad ur Bibeln som Erik hade citerat när Johan köpte sin första Hummer. Han måste ha felbedömt mannen. En uteliggare kunde knappast läsa. Intellektuella och rika människor kunde vara rätt så smutsiga när han tänkte efter. De var upptagna med att rädda mänskligheten, att de inte hade tid att tänka på sig själva.

 

Erik gick ut till barskåpet i vardagsrummet och återvände sedan till köket. Han kunde ju förstås ha bjudit med sig mannen till vardagsrummet, men soffan skulle inte gå att skrubba ren.  Mannen stank som en över bräddarna full soptunna. Han höll upp en whiskyflaska, en fyrtioåttaårig Carsebridge.

”En sexa whisky värmer gott under västen.”

Erik lutade överkroppen mot dörrkarmen. Något hade hänt trots att han inte ens varit borta en minut. Mannen hade böjt Annas rygg genom att dra henne i håret. Hans läppar var farligt nära hennes bröst.

Erik kastade sig in i köket. Han ställde flaskan på bordet. Anna spann som en kelsjuk katt. Erik tänkte inte tolerera det. Han drog ut en brödkniv ur besticklådan. Han gick fram till mannen, höll kniven som en florett mot hans hals.

”Jag vill att du lämnar oss nu.”

Mannen släppte taget om Anna. Han knyckte sitt huvud bakåt och blottade två svulster under hårfästet. Två ludna horn växte ut från hans huvud. Anna kastade sig in i Eriks famn. Hon skrek åt mannen.

”Vad vill du oss? Våra pengar är låsta i fonder och aktier.”

Mannen drog sina långa naglar över köksbordet och lämnade djupa fåror under sig.

”Vad tror ni jag vill? Ni tog det ni såg och hörde för givet. Ni såg en man som sökte skydd från ovädret. Ni skulle inte ha släppt in mig om det inte var för min ullrock. Ni skulle ha kastat ut mig om det inte var för att mina ord fick er att ändra er. Erik skulle ha stuckit kniven i mig om jag inte hade skrämt er. Jag passerade ert hus och tänkte, där bor mina trognaste följare.”

Anna knäböjde på golvet, med händerna knäppta till bön. Hon och Erik hade aldrig gjort någon ont, de hade ett fadderbarn i Indien och de klimatkompenserade genom att stödja bevattningen av ett majsfält i Centralafrika.

Mannen tycktes ha växt i storlek, för hans huvud slog i taket. Han sträckte ut sina armar och tog tag i Annas och Eriks händer. Deras ryggar träffade golvet, hakarna drogs ner mot bröstkorgen när de släpades över ytterdörrens tröskel.

En ny blixt slog ner framför dem och färgade världen lila. Greppet om deras händer försvann. Förvirrat blinkade de till.  De föll ihop efter att ha krupit tillbaka in i hallen, förvissat sig om att dörren var låst. Erik kontrollerade att mobiltelefonen inte hade fallit ut från pyjamasfickan.

”Det var en riktig djävel.”

Anna masserade sitt huvud, där mannen hade dragit henne i håret.

”När jag tänker efter var rocken han bar inte särskilt ny. Han kan ju ha köpt den på Myrorna.”

”Respektlös typ”, muttrade Erik.

Erik hade nästan öppnat whiskyflaskan för en främling han inte visste något om. Den skulle han spara som fjäskpresent till den nya chefen. Han förtjänade ett nytt kontorsrum, större än hundkojan han hade nu.

Åskan hade passerat deras hus och slog nya blixtar några kilometer bort. Hagel smattrade som en kulspruta mot deras koppartak. Långt borta mullrade åskan, det lät som om någon skrattade, men det kunde ju inte vara annat än inbillning.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: