Bankrånet

Bjärreryds syjunta och Gammelgossarnas lokala förening Bjärreryd hade samlats för första gången för att göra gemensam sak. Det fattades bara två personer, en från varje förening. De hade bjudits in, men den här gången hade de avstått då valet av tema var annorlunda. Temat hade spikats på programmet när det stod klart att Skatteverket skulle höja taxeringsvärdena på samtliga medlemmars hus med mellan 1-1,5 miljoner kronor. Stockholmsborna hade fattat tycke för deras plaskdamm, där de kunde köra sina dyrgripar och bringa svallvågor som garanterade bevattning av deras pelargonier. Att ha strandtomter i detta charmerande rekreationsområde, sågs inte med blida ögon av Skatteverket, som snabbt hade omvandlat deras orenoverade hus till slott på deklarationsblanketterna.
”Pyttsan.” fnös Märta och lade undan stickorna i storlek 4,5. ”Nu gör vi som vi har planerat, annars går det åt skogen med det hela.” Hon lade undan den rosa filten som hon höll på att färdigställa till kyrkans basar.
Märta nickade mot Evert som ställde sig upp. Han gick fram till ett av köksskåpen och tog fram en pärm som det stod Hushållning på. Under flik CD hittade Evert en plastficka som innehöll bilens besiktningsprotokoll. Mellan papprena drog han upp ritningen på Bjärreryds banklokal. Den hade några år på nacken, men inga större moderniseringar hade skett i banklokalen sedan början av 80-talet. Ritningen hade han bytt till sig mot fem flottiga frityrmunkar från Hasens bageri. Melker, en vän till Evert, hade varit anställd på banken fram till sin pensionering för 5 år och 4 månader sedan. Nu hade han blivit skickad till Torsåsens hälsohem för typ 2-diabetiker av sin fru, som hade sett alarmerande tecken på sönderfall. Hans mage hade antagit en rondör som vilken bankir som helst kunde vara stolt över, men hans fru hade beordrat en svältdiet för att få bukt med hans diabetes. Melker var mer än villig att byta ritningen mot fem sockrade munkar. Han skulle säkert ha nöjt sig med två syltmunkar, men Evert tyckte synd om den gamle gossen som numera såg ut som en vindpinad tall. Melker hade stoppat i sig de fem munkarna i rad som om han just höll på att sätta i sig ett pärlhalsband. Melker hade stönat lyckligt och slickat sig om munnen.
Evert hade snillrikt gömt ritningen mellan besiktningsprotokollen på deras gröna Honda Civic. Där skulle ingen leta. Märta ryckte otåligt ritningen ur händerna på Evert som såg handfallen ut.
”Jamen, sätt dig.” beordrade Märta. Med ett mildare tonfall tillade hon: ”Ditt kaffe håller på att kallna. Doppa nu min härliga, prisbelönta ostkaka. Den smälter i munnen.”
Märta vecklade upp pappret och lade den på matbordet. Fyra par ögon tittade nu på ritningen. Märta hade alltid varit den självklara ledaren och nu hade hon planerat rånet minutiöst. Inger hade fått ansvaret att sköta frukosten dagen D, då hon surt hade konstaterat att hon inte fått några som helst ansvarsuppgifter. Hennes make Ingvar skulle vara chauffören. Hans ledgångsreumatism hade gått åt hårt mot honom och nu väntade han på en ny höftled. Ingvar var stel i starten och skulle aldrig hinna springa till den väntande bilen med utlandsregistrerad bilskylt. Evert var den smartaste i gänget och kunde se brister i planen som hans fru lagt upp. Han var ju trots allt en pensionerad svenskalärare och var van att korrigera andras fel. När Evert närmade sig ritningen med sin röda filtpenna för att rätta till, slog Märta undan hans hand. Inger och Ingvar växlade nervöst blickar mellan sig och undrade om kuppen nu skulle gå om intet.
”Pennan är pensionerad. Vik hädan.”
Inger och Ingvar skrattade, alltmedan Evert surmulet doppade en bit av ostkakan i sin breda kaffekopp.
”Nu måste vi gå igenom det här för sista gången. Imorgon- inga tveksamheter. Allt måste gå enligt planen.”
Elsa och Erik, de andra medlemmarna ur syjuntan och Gammelgossarna, hade varit med från början. Elsa hade hela tiden kommit med invändningar. Märta hade kontrat med att fnysa och kalla Elsa för en fegis. Nog visste Märta att det var Elsa som hade skvallrat till fröken i småskolan, att det var Märta som hade lagt lim på frökens stol. Fröken hade inte ens sett något, men Elsa skulle prompt tjalla, då hon var rädd för rappet med linjalen. Elsa skulle med all säkerhet inte ha pallat trycket nu heller. Bjärreryds lokaltidning, som kom ut en gång i månaden, skulle ha fått hela historien serverad innan de ens hade hunnit fly från brottsplatsen. När Elsa och Erik sedan hade fått en bröllopsgåva av sina barn ville de hellre tillbringa sin 40-åriga bröllopsdag på stranden i Los Fuentes än på ett gömställe i Bergen. Evert visste vad Märta tyckte om Elsa, men han och Erik hade varit lumparkompisar. Faktum var att det var han som hade tuttat ihop honom med Märta.
”Okej. Inger, vet du vad du ska göra imorgon? frågade Märta.
Inger hörde att hon blev tilltalad och reste sig så häftigt att den halvfulla kaffekoppen började vackla på sitt fat.
”Få se nu. Jag går från punkt A, det vill säga dörren, till punkt B. Där stannar jag och bläddrar i broschyren Fondsparande. Hon löpte med fingret över pappret och stannade med pekfingret på punkt B som var markerad med en gul prick. Märta hade markerat sin, Ingers och Everts positioner med olika färger på ritningen. Med tre Bingolotto-pennor hade hon tryckt plumpar i rött, gult och grönt. Ingvars var lila och tryckte vid en parallellgata till banken på Kungsgatan.
”Och sedan kommer jag in” fortsatte Evert. Hans prick var grön. ”Jag går in och tar en kölapp. Sedan väntar jag på mitt nummer. När det är min tur går jag fram och överlämnar lappen som det står: Det här är ett rån. Så originellt.”muttrade Evert.
”Om det skulle vara en av dina vanliga 5000-ordsuppsatser, skulle polisen vara där innan ens banktjänstemannen hunnit läsa om syftet med rånet. Vi ska ha pengarna, inte vinna någon novelltävling.
”Ja, jag förstår, men ändå.”
”Och sedan.” avbröt Märta Everts gnäll, som på det sistone hade blivit värre. Hade det att göra med att det tog fem minuter för honom att kissa? Hans urinstråle hade blivit mindre och han hade uppenbarliga problem med att tömma sig. ”Och sedan lutar du dig framåt och hotar att avslöja hennes hemlighet.”
”Och sedan tar du kosingen.” tillade Ingvar som hittills varit tyst. ”I den vita tygpåsen.”
Då de alla i mun försökte tala om för Evert vad det var han skulle göra, återtog han föret igen.
”Jag går därifrån och byter tygpåse med Inger som har en exakt likadan. Inger, glöm inte bort att bläddra i broschyrerna. Sedan går du fram och pratar om sparande. Du behöver inte öppna ett sparkonto, för då skulle du ju bli tvungen att visa upp din legitimation. Du kommer ju inte att vara dig lik och det skulle sannerligen se misstänksamt ut.”
”Tala för er själva.” sa Märta som alltid ville vara festens medelpunkt. ”Varför ska jag vara 90-åringen med rullator?”
”För att du har skådespelartalanger. Du har fått stående ovationer för din rolltolkning av fröken Julie.”
”Ja, ja.” Märta log. Hon hade alltid varit svag för smicker. ”Men jag är 67 år, inte 90.”
”Vi vet.” sa Inger insmickrande. ”Du ser inte en dag äldre ut än 57 år.”
”Vem var det som kom på den snillrika idén att spraya hårspray i ansiktet. Märta, du grimaserar, en spraydusch i ansiktet, och vips har du fått några rynkor.”
”Jag vet.” fnissade Märta. ”Med den gröngråa peruken och den blommiga städrocken under trenchcoaten kommer ingen att känna igen mig. Sedan kom Märta på att det var dags för henne att göra entré i banken. I teorin i alla fall. ”Och sedan kommer jag in.” Märta gjorde en konstpaus innan hon fortsatte. ”Jag stannar med rollatorn vid dörren efter att Evert har passerat. Det kommer att ge honom extra tid att fly in i bilen. Vi är ju inte purunga längre och kan studsa som gaseller.”
”Tala för dig själv.” sa Evert surt.
”Och jag rivstartar bilen.” sa Ingvar.
”Just det.”
”Och sedan dumpar vi perukerna, kepsarna och kläderna i oljetunnan vid kanalen och sätter eld på dem.”
”Just det.”
”Ingvar, glöm inte tändstickorna och lacknaftan.” sa Märta och bockade av på ”att ta med”-listan.
”Nej, just det.”
”Vad gör vi med bilskylten.” frågade Inger oroligt.
”Vi dumpar den i kanalen.” svarade Märta tvärsäkert. ”Och sedan tar vi oss till Bergen, var och en på sitt sätt. Där ligger vi lågt i två veckor. Har ni förberett historien för barnen?”
”Vi tänkte att vi är på kryssning.” sa Inger.
”Men dummer. Vem skulle tro på det? Du har 7000 i pension och Ingvar hur mycket har du?”
”10 112 kr, hur så?”
”Med dessa knappa inkomster är det inte trovärdigt att ni åker på kryssning. Ni har inte varit utomlands på 11 år.”
”Har du något bättre förslag själv.” Ingvar började bli riktigt sur på Märta. Hon skulle alltid trycka där det gjorde som mest ont.
”Vad sägs om att ni besöker en vän i Kiruna som blivit hastigt sjuk?”
”Ja, det är ju du som bestämmer.” svarade Ingvar trotsigt.
”Vi säger så. Tills ni har en bättre idé låter Kiruna bättre än en kryssning. Dessutom, om ni verkligen skulle åka på en kryssning, skulle ni inte ha sagt det till alla människor på jorden, kanske?”
”Du har som alltid rätt, Märta.” slätade Inger ut.
”Och vi är på semester i Estland.”
”Jaha, ni får vara på semester i Estland och oss unnar du inte ens en kryssning.” Ingvar började tycka att hela rånet var en fånig idé.
”För det första är Estland ett billigt land och så har Evert sina brevvänner där. Allt är mycket logiskt uttänkt. Dessutom har vi redan sagt att vi åker till Tartu. Ingen kommer att tycka att det är konstigt.” Märta tittade på klockan på väggen och fortsatte: ”Klockan är sju och det är dags att runda av. Vi ses hos er imorgon, för en stärkelserik frukost.”
”Det tar vi i hand på.”
Klockan halv åtta nästa morgonen knackade Evert och Märta på hos Inger och Ingvar. Ingen såg dem slinka in. Inger stod förberedd med pastatallrikarna. Märta stirrade förvånat på makaronerna.
”Ja, men jag har hört att många idrottare börjar med makaroner.” sa Inger men Märta hade redan sått tvivlets frö.
”Men makaroner och blåbärssoppa.” stönade Märta.
”Vasaskidåkare.” sa Inger. ”Jag säger bara Vasaloppet.”
Märta suckade och satte sig ner. Hon borde inte ha överlåtit frukosten åt Inger. Inger hade världsmästartiteln i mikrovågsmatlagning. Makaronerna slank ändå ner lätt med en klick smör och ketchup. Det var faktiskt riktigt gott, tyckte Märta men hon höll det tyst för sig själv. Makaroner var kanske ett nytt sätt att dryga ut deras magra pension på. Hon och Evert hade börjat köpa olika sorters smaksatta nudlar. När huslånet och räkningarna var betalda hade de 3000 kronor kvar att leva på. Det blev ingen oxfilé precis, men snabbmakaroner hade de ännu inte sänkt sig ner till.
Utan ett knyst tog de två paren på sig rånaraccessoarerna, vilka varit gömda under en hög med vinterkläder i Ingvars garderob. Perukerna hade varit rekvisita när Bjärreryds kyrka hade haft sin kritikerrosade julpjäs sex år tidigare. På vinden hade de hittat plagg från de årtionden som passerat, vilket blev starten på ett fnissanfall klockan halv nio på morgonen. Evert hade hittat ett trähalsband med stora färgglada kulor som deras son Anders hade gjort i lekskolan. Den tyckte Evert skulle passa till den rödgulblommiga klänningen som Märta skulle ha på sig. Märta stönade och grimaserade, men ganska snart insåg hon att ingen skulle komma ihåg hennes ansikte på banken. De skulle alla stirra på det smaklösa halsbandet. Ingers mors gamla rullator hade också trollats fram.

De satte sig i bilen som Ingvar köpt från skrotupplaget. Han släppt av dem en efter en utmed byvägen, så att ingen skulle märka att de rörde sig i grupp. Byn var liten och det var fortfarande folktomt utmed vägarna. Den enda bussen som ledde in och ut från byn stod vid torget och väntade på passagerare. Flera butiker hade slagit igen i byn, men byns stolthet, den lokala Sparbanken, hade vägrat att släppa taget. De väntade på glansdagar där pengastinna stockholmare mer än gärna ville stoppa in sina pengar i deras kassaskåp. Banken hade anor sedan 1920-talet och hade klarat mer än en kris i sina dagar.

Sannolikheten att banken skulle vara tom var lika med 99,99 procent och det skulle ge dem utrymme att agera ostört. De ville inte riskera att någon skulle känna igen dem. Inger gick in i banken samtidigt som hon nervöst vände på huvudet, för att se om någon förföljde henne. Hon tog en kölapp. Nr 112. Ingen var före henne i turordning. Den kvinnliga bankmannen tryckte på knappen vid disken. Det stod 112 i med stora röda siffror på väggen. Inger hade inte ens hunnit börja bläddra i broschyrerna. Hon insåg sitt misstag. Hon skulle inte ha tagit en nummerlapp, men det var ju så hon alltid brukade göra.
”Etthundratolv.” ropade kvinnan vid disken. Inger ryckte på axlarna och skakade på huvudet. Kvinnan banade sig halvmuttrande bort till sitt arbetsbord.

Evert steg in och nickade bort mot Inger. Evert var helt oigenkännlig. Under en gubbkeps bar han en brun illasittande peruk. På hakan hade han klistrat ett bockskägg och på näsan bar han ett par kvadratiska, svartbågade glasögon. Evert drog ut en ny nummerlapp. Nr 113. Han stegade fram till disken. Den kvinnliga bankmannen tittade förvånat upp från sin dator. Det var ytterst sällan som två kunder befann sig samtidigt i banken. Hon gick fram till disken och ropade 112 igen. På Ingers panna bröt svetten igenom. Bankkvinnan suckade ljudligt.
”Men etthundratretton då?”
Evert gick fram och lade lappen på disken.
Kvinnan läste på lappen och tittade sedan på Evert.
”Jaha, hur mycket ska du ha då?

Evert höjde förvånat ögonbrynen.
”Ja, men då får du fylla i blanketten först och sedan tar vi kreditupplysning.”
Evert stirrade på kvinnan och knackade på lappen med sitt högra pekfinger. Hon suckade.
”Om du ska ha ett lån måste du fylla i blanketten.” Kvinnan formulerade orden vänd mot Evert, så att han skulle kunna läsa på hennes läppar. Hon trodde att Evert var dövstum. Nu var det Everts tur att sucka. Han tog fram sin röda filtpenna och skrev med stora bokstäver på lappen. DETTA ÄR ETT RÅN!!! Utropstecknen hade varit hans idé. Nu gick det upp ett ljus för bankkvinnan.
”Jaha. Ett rån alltså. Inte lån. Rån har vi då aldrig haft. Ska man inte vifta med ett vapen också? Nå, vad hade du tänkt hota med? Dig själv, kanske?” tillade hon och fnittrade. ”Jag har brunt bälte i karate.” tillade hon med en allvarlig min. Hon svängde med sina armar och gjorde utfall med benen. Evert ryggade undan. Sedan tog han mod till sig och ställde sig mitt framför henne. Med förställd skånska, som inte lurade någon sa han:
”Jag vet vem som är fadern till ditt barn, och det är inte din man.”
Kvinnans haka föll ner och nu sneglade hon åt höger och vänster. En bankkamrer satt några meter från henne, men han hade inte hört deras samtal.
”Men det var en olyckshändelse.” sa hon tyst.
”Och jag har mer att berätta om du inte ger mig pengarna. Din bibelresa till Düsseldorf till exempel. Är det någon du skulle vilja berätta till din man? Om en viss Günther, kanske?”

Nu darrade kvinnans läppar. Hon började att fippla med låset till kassaskåpet. Evert tog fram den vita tygpåsen och kvinnan började fylla påsen med sedlar ur kassaskåpet. Under tiden steg Märta in med rollatorn. Hon gick långsamt och stötte ofrivilligt till mot väggarna. Hon såg förmodligen ingenting genom de buteljtjocka glasögonen, som hade tillhört någon släkting. Märta ställde sig vid nummerlappsautomaten och väntade på att Evert skulle ge sig av. Hon stod redo att skära av vägen för förföljare. Evert tog påsen och passerade Inger på sin väg ut ur lokalen. På given signal stegade Inger fram till disken.
”Ursäkta mig. Jag har nr 112. Jag tror att du glömde ropa upp mitt nummer.”

Kvinnan vid bankdisken bröt ihop. Hon föll ner på golvet bakom disken. Efter det gick allting mycket snabbt. Dörren rycktes upp och tre poliser stormade in. En av dem pressade Evert upp mot en vägg. Inger försökte göra sig osynlig, vilket inte var så lätt då hon stod mitt i blickfånget. Bankkamreren tittade förvånat upp, medan bankkvinnan reste sig upp från golvet. Bjärreryd hade inga lokala poliser, så det måste ha varit ett insidertips. Kvinnan hade inte ens kommit sig för med att trycka på larmknappen. Polisen satte handklovar på Evert och förde ut honom till den väntande polisbilen. Märta hade stått och tryckt bakom de gigantiska yuccapalmerna. Nu steg hon försiktigt fram. Inger tackade bankkvinnan och sa att hon hade bestämt sig för att fortsätta spara i madrassen. Märta rullade ut med rollatorn och såg Ingvar stå där ute.
”Men varför står du här? Var är flyktbilen?”
”Den behövs inte längre. Vår plan har ju gått om intet. De tog Evert och inga pengar fick vi väl i utbyte heller.” Ingvars axlars slokade under den bruna skinnjackan som varit omåttligt populär i början av 80-talet.
”Var inte så säker på det.” sa Inger som precis rundade hörnet.
”Vad menar du? frågade Märta.
”Vi hann byta påsar.”
”Nämen, vad är det du säger?”
”Hysch.” sa Inger och log spjuveraktigt. ”Synd att vi förlorade en man bara.”

Det var ingen idé för dem att fly till Bergen. Det skulle ha sett mycket misstänksamt ut om Märta hade bestämt sig för en utlandssemester utan sin man. Inger och Ingvar bestämde sig för att åka till Bergen med reguljärflyget för en helt vanlig semester. De hade ju trots allt inte haft utlandssemester på 11 år och hotellet var ju redan betalt.

Märta tog emot polisens samtal vid sitt köksbord. Hennes man hade drabbats av tillfällig sinnesförvirring och hade i det tillståndet rånat en bank. Polisen hade inte hittat hans byte, men då det rörde sig om cirka 5000 kr, var banken villig att se mellan fingrarna. Banken ville inte att den lokala tidningen skulle luska ut deras brist på likvida medel. Då skulle de få stänga för gott. Evert blev tilldömd ett års fängelse för förberedelse till grovt brott. Sparbanken i Bjärreryd godtog inget annat straff, för att inte händelsen skulle dra till sig uppmärksamhet.
Inger, Ingvar och Märta blev förvånade när de skulle dela bytet mellan sig. Vem hade anat att banken hade så lite pengar. Trots det blygsamma utfallet gick de inte helt lottlösa. Inger och Ingvar fick en semester i Bergen. Bjärreryds syjunteförening fick en bättre begagnad symaskin och Gammelgossarnas lokala förening fick en ny kaffeapparat.

Märta var ledsen över att hennes livskamrat satt bakom lås och bom. Hon hade visserligen räknat med att de förr eller senare skulle hamna på varsitt äldreboende i obygden, när de inte längre kunde ta hand om sig själva. Det var lika bra att vänja sig, men den insikten gjorde inte Märta precis gladare. Hon anförtrodde sina sorger till Evert vid ett 20 minuters besök innanför fängelsets murar.
”Vad yrar du om kvinna? Evert var idel solsken. Märta noterade att Evert hade fått tillbaka den skälmska blicken i ögonen. Det var den blicken han ibland hade strax innan han tjuvnöp henne i ändan. ”Det här är det bästa som har hänt mig.”fortsatte han.
”Det bästa?” Och Märta som hela tiden hade trott att hon var det bästa som hänt honom. Det sved i hennes hjärta.

Alla nya fängelsekunder ska, som seden bjuder, urinera i en vit plastmugg. Evert var inget undantag. Fängelsedirektören var visserligen övertygad om att det enda de skulle hitta i muggen, skulle vara vanligt gult piss med en och annan gallsten i. Det var inte så sannolikt att en distingerad, välvårdad herre i hans ålder missbrukade droger. Regler var regler och regler skulle efterlevas. Evert fick med sig en vit plastbägare in i toaletten. Evert kämpade i det yttersta. Efter 10 minuter var det enda som han åstadkom var lite skvalp i botten på bägaren. Fängelseläkaren tillkallades. Evert hade vid det laget blivit vit som ett lakan. Han befarade det värsta och väntade på att få sin dödsdom utfäst. Det blev istället att fängelset, ironiskt nog, gav honom livet tillbaka. Fängelseläkaren skrev i journalen att Evert hade en urinvägsinfektion. Efter en antibiotikakur kunde Evert producera en urinstråle värt namnet igen. Om inte Evert hade hamnat där han hade hamnat skulle infektionen ha vandrat upp i njurarna. Ett par skröpliga njurar skulle ha varit en lätt match för bakterierna.

Och det var inte nog med det. Nu hade Evert också fått ett nytt innehåll i sitt liv. Ett nytt mål. Osedvanligt många fängelsekunder hade läs- och skrivsvårigheter. Om de skulle undvika att återfalla i brott behövde de skapa sig ett drägligt liv efter fängelset, vilket för de flesta innebar att hitta ett jobb de kunde leva på. De behövde lära sig att formulera grammatiskt korrekta Cv:n till sina potentiella arbetsgivare. Sedan skulle de behöva lära sig några olika sätt att förklara vad de gjort de senaste åren i sina liv och vad de hade dragit lärdom av det. Evert var visserligen pensionerad, men den röda filtpennan hade inte hunnit torka ut. För övrigt kunde Evert konstatera att några av hans elever var nygamla, då de hade stiftat bekantskap tidigare. Evert hade fått rätt i sina antaganden. Bråkstakarna hade alla hamnat på fel sida om lagen.
Märta var inte lika nöjd som sin man, som numera glatt skakade galler. Hon kunde inte ens vara arg på Elsa, för det var inte hon som hade tjallat för polisen. Melker hade lidit alla möjliga samvetskval och när blodsockermätaren hade visat på alarmerande blodsockervärden hade han brustit ut i gråt. Melkers fru hade pressat ut hemligheten från hans sammanbitna läppar och därefter ringt polisen.

Numera gick Märta bara ut för att hämta in posten. Hon slutade duscha och blommorna dog på fönsterbrädorna. Märta planerade att dö som en kattkvinna. En kvinna som blev uppäten av sina katter efter sin död. Det fanns bara ett aber och det var att de inte ägde några katter. Hon funderade på att hälla strösocker över sig själv efter att hon lagt sig ner för att dö. Då skulle hästmyrorna göra slut på henne. Myrorna hade inte ens insektsbekämparna rått bot på. Innan hon checkade ut kunde hon gott bjuda de små rackarna på ett skrovmål.

Det skulle krävas ett mirakel för att Märta skulle få tillbaka livsgnistan. Ett under skedde två veckor och en dag efter att Evert hade hamnat på tillfällig förvaring. Håglöst hade Märta släpat sig ut till brevlådan. Hon hoppade till av det höga ljudet som åstadkoms när locket till brevlådan smällde igen. Ett litet flygblad satt inklämt mellan några räkningar. Bjärreryds hembygdsförening hade lyckats locka till sig en turnerande tavelutställning. Salvador Dali. En samling bjäfs målad av en person som helt uppenbart hade starr. När Märta såg att den dyraste tavlan på utställningen var värt minst en halv miljon, blev hon så glad att hon genast hoppade in i duschen och beställde en hämtpizza.
Låssmeden som alltid hade varit svag för Märta, hade en kopia av varenda nyckel som någonsin tillverkats i Bjärreryd, inklusive nyckeln till Bjärreryds hembygdsförening.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: