Origo

Var är solen? En typisk primadonna. Bråkar hela natten med månen, men när det är dags, dyker hon inte upp. Öst till väst. Hon har gjort det så många gånger att hon kan sitt nummer utantill. Ändå ställer hon samma fråga. Varför får månen lika stor plats som hon? Det är hon som är stjärnan som alla hyllar, hon som kommer med värmen och livet. Månen, vad gör den egentligen? Solen kan få konstra och bränna upp sina atomer hur mycket hon vill, men bara tills tiden har satt sig. De fysikaliska lagarna måste få förlita sig på det beständiga. De dallrar, mikrobubblor av luft, precis innan de flyter ihop till en blå kuliss. Allting har sin början igen. Lyfter mitt finger, rör medsols tills de första disiga slöjorna av ånga kondenserar till moln. De svävar ovanför havet tills de ploppar upp i himlen likt korkar som tryckts ner i vatten. Tystnaden spricker upp i pauserna mellan vindarna. Volter och piruetter runt mig. Bruset när grässtråna gnider och fladdrar mot varandra. Ännu inte stela av solsveda niger och bockar de, knycker med sina nackar. Det kittlar under mina fötter. Myror svärmar under, klättrar över min fotrygg för att samlas i en brännpunkt längre fram. Redan har de bråttom fastän världen är ny. Med förutbestämda steg har de fångats i ödets spel av biologiska krafter som de inte styr över. En myra vågar sig upp för mitt lår. Sitter på pekfingret helt ovetande om att den sitter på människans första mordvapen, tummen och pekfingret. Jag lyfter ner myran som så fort bakbenen kommer till marken klättrar upp på min tå. Den kilar sig fast under den gula stortånageln. Bakkroppen darrar när den drar i nageln, försöker rycka loss den från sitt fäste. Det maniska samlandet finns kodat i deras gener. De ska samla barr till sin myrstack, men om de bara kunde skulle de få storhetsvansinne och bygga pyramider av grus. Luften luktar ännu bara av ozon. Det behövs blommor. Rosor. Doftrankor, sött och klibbigt i luften. Myllan kommer senare när allt det vackra återuppstår från resterna av sina föregångare. De första bina flyger över, dammar av pollen från bakbenen. Jag håller inte för näsan och en luftflod strömmar från mina näsborrar, välter omkull en dagslända som tar sina första klumpiga steg på en daggkåpa. Allt påverkas av varandra, det fungerar. När jag är, är jag någon annans orsak och fall. Ett hav av solgult fält sträcker ut sig framför mig. Det finns inga stigar. Det behövs fötter som trampar upp dem. Jag stannar och iakttar den böljande växtligheten som är ännu i sin linda. Hettan sveper min hud, lossar ångan som stiger upp mot molnen. Jag sträcker ut handen och böjer axen som fogligt anpassar sig. Från intet kliver jag in i det sträva och vassa, pappersbladstunna. Huden under fötterna skalas av lager för lager. Den första vägen skapas av mina fotsteg. Sjunker ner i det som ännu inte blivit jord, står stilla, väntar tills rötterna har byggt ett nätverk som håller mig uppe.

Solen skyms av träden som tornar upp sig. De är konturlösa, ännu inte formade i sin arts särprägel. Det har börjat mörkna, men det finns inget av godhetens motsats. Molnen är bomullstussar som doppats i bläck. Droppar av kyla stänker ner min hud, rinner från pannan ner i min mun, blandas med sältan från min överläpp. Min magsäck drar ihop sig. Hunger gör ont. Mina fingrar trevar i gräset, letar efter något att lindra smärtan med. I den här världen måste man äta för att leva, det första onda. Ett äpple, långt ifrån sin gren har kastat sig framför mig. Jag tar en tugga och lovar att fröna ska få färdas med mig, till en ny plats där de får slå rot. Fruktköttet släpper villigt ifrån sig sin dryck som rinner ner i min hals. Jag letar efter fler äpplen på marken, men hittar inga. En gren river min hud, pekar utmanande på mig. Jag sliter loss ett äpple och trädet sjunker ihop. En cykel av liv och död. Äpplet äter inte mig. Jag som äter den blir uppäten i jorden när min cirkel sluts. En blixt skär äppleträdet i två delar. Den första elden flammar upp, röken stiger och river det blåa. Jag höjer upp mina händer och springer bort till en ek och hukar under dess grenverk. Fånigt. Jag känner mig redan som en människa, fast i ett förlopp jag inte kan hejda. En ny blixt blåser liv i himlen som lyser i vitt. Tittar ner på mina fingrar som skakar. Rädslan pumpar i min kropp. Världen har existerat tio minuter jordtid och ett träd har brunnit ner till aska. Jag har kvar kärnhuset från äpplet i min handflata. Förprogrammerade frön som slumrar tills de bäddas ner i jordens livmoder. Det brinner från en bortsliten gren. Jag lyfter upp den. Vill jag verkligen börja om från början igen? Jag kan vända om och gå tillbaka till fälten, lämna planeten åt dess öde, obefolkad men full av liv.

Adam ligger på en bädd av löv. Han stirrar rakt framför sig. Jag känner igen tecknen.
”Jag saknar meningen med livet.” Den kommer han inte att finna utanför sig själv. Han har redan distanserat sig från skapelsen, bländad av materians förgänglighet. Eva står framför Adam, klädd i det vackraste lövet hon kunde hitta. Generation efter generation kommer att sträva efter det perfekta, det ouppnåeliga som gör dem olyckliga. Adam för fingrarna genom håret och ställer sig upp. ”Du har skapat en kvinna åt mig.” Det är det första han alltid säger. Hon är till för honom. Det räcker att de är till för varandra.

Jag stannar händelsen. Tiden fryser till en glaciär som täcker tredje planeten från solen. Jag bläddrar och går framåt i tiden, till slutet. En askhög fast i sitt omlopp. En variant av samma historia igen. Jorden, så död den kan vara, med rymdskrot som glittrigt bälte runt jorden. Utplånad. Jag skrynklar ihop pappret och går bort till eldstaden, kastar in pappret och rör om med en rostig järnstav i det ännu glödande vedträet. En värld utan människor är ofullkomlig, men en värld med dem har hittills inte lyckats. De är fast i samma spel som myrorna. Så fort de tar sina första stapplande steg är de igång med att tillverka vapen för att förgöra varandra. Jag skapar en öppning i tiden och kliver in i origo, där jorden tar sitt sista andetag. Vilka var det som hade bestämt den här gången? Män med stora ord och korta efternamn. De som gläfser mest. I tv-studion täcks tre väggar av levande bilder på världens undergång. Allt som återstår är ett glödande klot. President Pratt och president Sopp stirrar på skärmarna. De gapar med sina fiskmunnar, planerar ordningen på beskyllningarna och brandtalen när de ska referera till schackomgången där brädan brann upp. Jag håller mikrofonen framför dem. ”Nå, hur gick det där till?” De tittar på mig båda två. De har laddat gevären med svar och nu riktar de dem mot varandra. ”Det var USA som började”, säger president Sopp. President Pratt sätter armarna i kors. ”Absolut inte. Vi som världsmakt behöver se till att vapenbalansen upprätthålls.” ”Vi har inte valt er till en världsmakt.” ”Ni ryssar är inte kloka i huvudet. Om ni rustar upp måste vi också göra det.” Jag lämnar dem i tv-studion. Jag kan inte lära mig något av dem, inte de heller av varandra.

Jag slänger in en till vedklabb i den pyrande askhögen som fräser till. Lågorna slår ut och omfamnar träet. Tänk att en destruktion kan vara så vacker att betrakta på avstånd.

Imorgon är alltings början.

Do the business- ta kontroll över långvarig förhalning

Jag kan inte förneka att jag är drottning över att ta på mig alldeles för många saker. Det skapar, tyvärr, mycket stress i min kropp. Hjärtklappning, ångest, sömnlöshet och allmänt ojjande.

Jag har tagit en veckas semester för att testa om jag kan skriva en barnbok, en kapitelbok för åldrarna 9 till 12 år. Det är givetvis till Bonniers manustävling. Jag kan inte motstå en utmaning. Mina utmaningar brukar faktiskt gå ganska bra (utom de jag misslyckas med). Jag har skrivit en hyfsat bra erotiknovell, En man red in. Och så blev min roman Hallelujabröderna nominerad till Selmapriset 2019. Och jag vinner väldigt ofta böcker hos tidningen Skriva, när man ska skriva en inledning till en bild. Det börjar bli så pinsamt att jag bara skickar in bidrag när jag verkligen vill ha en bok.

Så när jag sitter hemma och skriver i godan ro, smått drabbad av hybris, får jag ett mail från företaget Snick stories. Skulle du vänligen kunna skicka in en högupplöst bild på dig själv och en författarpresentation. Muahahahaha! Det skapade en avalanche av alla måsten. Då kom jag på att jag verkligen måste:

  • skriva ett mötesprotokoll till en förening jag är sekreterare i
  • renskriva ett papper åt ordförande i samma förening
  • skicka papper till Röda korset, för vår förening behöver en lokal
  • skicka förslag till Folkuniversitetet på en ny kurs till våren. Jag hade hostat att jag funderade på en ny kurs där deltagarna skapar en novellsamling. Jag har redan en nybörjarkurs i skrivande hos Folkuniversitetet Visby.
  • göra min del av en arabisk musikquiz, tio frågor (det är verkligen komplicerat att förklara att jag är multikulti på alla möjliga språk )

Jag började med att lägga mig i fosterställning på soffan, för min dotter spelade tv-spel på den andra halvan. Åh ljuva, universitetstid med enstaka kurser, jetzt ganz vorbei.

Det fungerade inte. Det är svårt att sova med hjärtklappning. Jag var tvungen att stiga upp och skriva en lista på alla måsten. Jag skrev en lista och beräknade tidsåtgången. Jag har nu bockat av fyra av sju saker. Hurra! Hemligheten ligger i att göra istället för att prokastinera. Nu kan jag korsförhöra min son i kemi och sedan slänga mig i soffan och titta på Yle-TV. Jag har skaffat finska kanaler, för jag har upptäckt att jag blir sämre och sämre på finska plus en envis grammatik-stamning. Så fort jag inte vet hur jag böjer ordet blir det tralalala av det.

Skrivhinder- när skrivandet sätter upp kravallstaket

Jag har skrivit alldeles för mycket på sistone. Visserligen har jag inte bloggat, men mitt skrivande har varit i maratonklass. Jag har jonglerat så många bollar att jag har tappat bollarna och kommer inte ihåg hur många jag hade från början.

Jag skriver en hel del förutom mitt eget skrivande:

  • På jobbet skriver jag mellan 10-15 A4-sidor varje dag.
  • Jag är sekreterare för en nystartad förening, Svenskarabiska vänskapsföreningen. Nu i början blir det en hel del möten och en hel del skrivande.

Och mina skrivprojekt hittills:

  • Jag har skrivit ett tävlingsbidrag till Arbetarskrivare söker texter till antologin anno 2020. Vi får se om den blir antagen.
  • Jag har skrivit ett tävlingsbidrag till tidningen Skrivas stora romantävling, med chans att vinna 10 000 kronor. Det vore ju extremt kul att ens komma i närheten av prispallen.
  • Jag har skrivit den avslutande delen på en novell i fyra delar till radiopodcasten Mannen med den gula rocken. Jag tror den kommer att heta Återträffen. https://www.radioplay.se/podcast/mannen-med-den-gula-rocken
  • Skrivit berättelser till appen Snicks Stories.
  • Gjort en powerpoint till Göteborgs bokmässa där jag i B.o.D.s monter berättar om hur man kan göra för att ge ut sin bok.
  • Gjort en kursbok till min skrivkurs Skriva romaner och noveller på Folkuniversitetet Visby.

Japp, jag är inte stolt. Jag har skrivit alldeles för mycket. Det har lett till sömnbrist och påsar stora som tefat eller a-kupestorlek. Nu efter Göteborgs bokmässa har jag förvånande lite att göra. En dag upptäckte jag att jag var färdig med mina sysslor redan klockan fem på eftermiddagen. Jag lyxade till genom att krypa i säng redan klockan nio. Syndigt för en Martin Luther-uppfostrad andra generation av hårt arbetande arbetar-finnar. Hade jag varit katolik hade jag bekänt det för en präst. You are going straight to hell, woman!!!

På Göteborgs bokmässa har jag träffat andra skribenter som jag har träffat på under alla skrivande år. Och så fick jag träffa två kursare från mina år på lärarhögskolan, Åsa och Annika som förgyllde min söndag. Och Ylva vid Siljans Måsar som gav mig massor med nya insikter. Jag hann till och med beundra Jonas Karlsson på avstånd. Han är en fantastisk skådespelare och en underbar novellförfattare. Men nu har han kommit ut med romanen Regnmannen. Det är en roman som jag gillar, huvudpersonen är en man som tror han kan styra över vädret.

Ett stort tack till förlaget Books on Demand, Linda, Maria och Vanessa som är nog de trevligaste förlagsmänniskorna jag någonsin träffat. Jag har fnissat en hel del under bokmässan. Och ett stort tack till min skrivkompis Maria som fyllde ut alla tråk-luckor av tid, pauserna mellan allt spring på bokmässan. Det var klaustrofobiskt trångt, det kändes som om man gick i en labyrint och ibland gick baklänges. Det blev inte så mycket bokförsäljning, men jag hade kul, och det är väl det som räknas när kistan slutligen hissas ner i jorden.


När orden fastnar i halsen

Skapad av Tom Morel, Unsplash.

Igår var rastlösheten i total upplösning. Min musa var sur, för hon tycker inte att en författare ska vika tvätt. Hon kastade bollar på mig och efter ett tag var huvudet fullt av tankar. Jag gick bort till datorn, mest för att lugna min musa, och skrev ”delar av mig flyter i Göta kanal”. Medan jag funderade på vilka kroppsdelar som lämpligast flyter i Göta kanal för att ge en bild av en människa som inte känner sig hel, flöt min arm förbi, underarm och hand, i väldigt fint skick. Rosa underton som en person som aldrig fått för mycket sol och ätit sina vitaminer. Njaa, det kändes inte rätt för mig. Det här är inte min text. Jag hade visst gått in i någon annans skrivlåda.

Jag försökte hitta en berättelse som passar in i antologin Anno 2020 som ni hittar på Facebook om ni klickar på länken här. Arbetarskrivare söker texter till antologin , berättelser om arbete och klass i valfri form. Hur jag än vred mig kunde jag inte få till just den berättelsen jag ville berätta, istället blev det något helt annat.

Jag hade dagen innan gett en annan skribent rekommendationen att låta hennes historia svälla, för varje stycke hon skrev handlade om en speciell händelse i hennes liv. Och här satt jag och gjorde samma sak, men det kändes så rätt för just min historia. Det var som om min text ville att jag skulle ligga på ytan och påpeka bara skeendenas mekanik. Och det värsta var att det var min barndoms kugghjul den synade, det som spottade ut mig ut ur barndomen och gjorde mig till den jag är.

Jag skrev om hur det är att vara arbetare och finne i en familj som föll ihop av min pappas eskalerande psykiska ohälsa, ett resultat av år av alkoholmissbruk och sorgen som min pappa aldrig kom över, att begrava min storebror som bara blev 5 år. Den här gången skrev jag om min barndom ur ett klassperspektiv och såg hur den formade mig, att det tog lång tid för mig att känna mig som en fullvärdig medlem av samhället. Hur jag i åratal försökte forma mig till någon jag trodde jag skulle bli accepterad som. Jag är en högfunktionell barndomsskadad människa som läser av precis varenda människa som kliver in i ett rum.

Jag har skrivit om min barndom i olika former sedan jag började skriva för ett och ett halvt decennium sedan. Jag har ännu inte gråtit färdigt och gårdagen var inte ett undantag. Det är inte bara sorgen av att ha upplevt sveken, det är även sorgen över att just jag har klarat mig när så många andra har dött när de gått i sina missbrukande föräldrars fotspår. Jag vet inte om det är fler än jag som firar alla födelsedagar jag har levt och hyllar alla åren som byggs på mig. Det är något fint att bli gammal istället för att trilla på ungdomens tröskel.

Så fort jag pillar på barndomen bryter jag ihop. Jag har förlåtit pappa, jag hatar ingen, men jag känner mig ofta som den enda överlevande efter ett skeppsbrott. Som jag brukar säga till min mamma som bryter ihop nästan varje gång hon pratar med mig, hur hon skäms över hur barndomen blev för mig och mina två syskon: att jag fick det finaste en författare kan få, en trasig barndom. Det är inget som man vill att någon ska uppleva, men det är också en grogrund för berättelser om utsatthet och sorg. Jag kommer aldrig att bli hel, men det gör inget. Om jag var hel skulle jag inte ha hittat till den första skrivmaskinen.

Jag undrar om man kan dö av samlad sorg? Medan jag skriver det här slår mitt hjärta hårt och jag försöker komma ihåg att jag är här nu.

A-lagsstudier

En skrivande person är framför allt en iakttagande person. Just nu håller jag på och skriver om en person som känner att hon kan hitta gemenskapen i ett a-lag. Hon accepterar att hon ger av sin kropp om hon får något tillbaka, hon ger det som hon kan ge och säljaren bestämmer priset.

Jag har alltid varit fascinerad av A-lagare. När det gick utför för min pappa, i samband med att mina föräldrar skildes, hörde han till a-laget i Trollhättan.

Det jag har märkt att alkoholister på parkbänken har en gemenskap som få har, ett slags omhändertagande i livets slutskede. De hjälper varandra att hämta mediciner på apoteket, att köpa ut, att erbjuda en sängplats för natten, som kan bytas ut till en knytnäve när som helst. De har ett flockbeteende och samlas på sina bänkar för att utbyta korta meningar som ofta hamnar i galghumor. De är samhällets kråkor och fiskmåsar som ingen vill ha, avskalade på allt det som höjer de från djurens nivå. Det är endast överlevnad som gäller och lever man inte så lever man inte. Då har man inga bekymmer. Däremellan hjälper de varandra att hitta mat och boende i parallellsamhället Många A-lagare är riktig trevliga, för de har inget att förlora på att vara otrevliga.

En sällsynt pjäs om magkatarren- en scen med mycket drama och väteklorid

MAGKATARREN- världens enda pjäs om en nervöst lagd magsäck

Följande har hänt: Päivis magsäck surar rejält. Och Päivi är själaglad.

Päivi:                 Lite magkatarr så här i början av sommaren har väl inget dött av. Med lite tur krymper jag ner en storlek. Tappa matlusten lite lagom mycket, det kommer göra susen för sommarmagen. Jeansen, here I come!

Inre Päivi:         Har du glömt alla som faktiskt har dött av blödande sår i magsäcken.

Päivi:                  Ha, ha! Magsäck, matsäck. En illa invirad köttbit stekt rare ligger och förblöder i ryggsäcken.

Inre Päivi:         Det heter magsäck. Dina tarmar och magen blir perforerade som kaffefilter.

Päivi:                  Äh, nu surar den bara från morgon till kväll utan någon som helst anledning.

Inre Päivi:         Du har helgen på dig att rätta till magkatarren.

Päivi:                  Hurra! Då hinner jag gå ner några kilo.

Inre Päivi:         Vi måste gå till botten av problemet. Päivi, varför har du magkatarr?

Päivi:                  Vet väl inte jag.

Inre Päivi:         Det vet du mycket väl.

Päivi:                 För att jag vill bli smal.

Inre Päivi:         Du har inte kontakt med ditt inre jag.

Päivi:                  Men hallå, är du ens det?

Inre Päivi:         Jag är ditt inre.

Päivi:                  Fan! Men, då vet du vad som är fel på mig, du som har koll på mitt undermedvetna.

Inre Päivi:         Jag kan kolla med arkivarien.

Päivi:                  Har jag en arkivarie?

Inre Päivi:         Ordinarie är på semester, tre blodcykler sedan. Av någon underlig anledning är vissa tjänster nästan alltid vakanta eller styrs av underpresterande eller utbrända organellis. Jag tror din senaste tillfälliga arkivarie är Skurt.

Päivi:                  Jag kan inte ta någon som heter Skurt på allvar.

Inre Päivi:         Inte vi heller. Vi har inte stört honom, den lilla gråmassan. Om det är någon som kan gå vilse i dina inre tankar är det han. En gång tappade han bort sin matlåda i en liten låda med dina första ord. Det blev gegga av dina gagas och gogos.

Päivi:                  Ni borde kanske inte låta Skurt hantera så delikata saker som mina tankar. Han skulle kunna gå över till latrintjänst. Där kan han inte göra så mycket mer skada än det redan är med min magkatarr.

Inre Päivi:         Om du drar ner på kaffepimplandet skulle du inte behöva arkivarier som heter Skurt. Vänta! Jag har Skurt på tråden nu. Hej, hej, Päivi vill veta varför hon har magkatarr. Hon själv har ingen jävla aning. Det måste finnas något om det i minnet. Va, ska jag säga till dig hur du söker på det? Lär ni er inte något i skolorna nuförtiden? Sök på: ”jag måste bara”, ”nej, det kan inte vänta” och ”nej, nej, barn, det där är…” Tack på förhand!

Inre Päivis inre tankar: (Mutter, mutter, måste man göra allt själv. Världens otacksammaste yrke, Päivis inre, jo, jag tackar för det jobbet. Det skulle bli så kul arbetsuppgifter, sa hjärnan. Päivi är så spirituell. Hon glömde nämna att människan är apbitter.)

Päivi:                  Inre Päivi, vad tänker du på?

Inre Päivi:         Det skulle du bra vilja veta.

Päivi:                  Jag kan ju alltid fråga arkivarien.

Inre Päivi:         Skurt? Skurt är en liten murt som har tappat burt… en stor del av de senaste veckornas tankefiler.

Päivi:                  Det förklarar min demens.

Inre Päivi:         Kan du stänga truten en liten stund. Jag har nyheter från Skurt. Han säger att din magkatarr beror på stress. Du har känt dig lite osäker på ditt nya jobb och det har blivit en hel del kaffe på tom mage.

Päivi:                  Nej, det kan det ju inte vara det.

Inre Päivi:         Nä, eller hur. Det är säkert något annat.

Päivi:                  Något annat. Du, är de där arkivarierna fasligt sura? Surar de ner miljön i magen, undrar jag?

Inre Päivi:         Jag slutar efter det här arbetspasset, om några människominuter.

Päivi:                  Va, du kan inte göra så här mot mig.

Inre Päivi:         Sorry, men jag och fru Ellen Cellen väntar på cellfördelning. Det väntas smått i benmärgsvaggan. När som helst ploppar en röd blodkropp upp. Jag måste ta föräldraledigt.

Päivi:                  Hur går det med min magkatarr?

Inre Päivi:         Desto bättre. Med lite tur är tjänsten vakant ett tag. Vi organellis brukar säga, om det är stängt i hjärnan är det stängt på kontoret. Om ingen tänker, kan inte logistikern jobba. Och finns det ingen logistiker så finns det ingen jävel som vet vart magsyretankbilen ska parkera och pumpa ner skiten i magsäcken. Så, så gråt inte över spilld syra. Du får en chans att ta igen dig, lappa ihop såren i magen och tolvfingertarmen.

Päivi:                 Men kontoret då? Vad händer med mig? Kan jag leva som vanligt och gå till jobbet?

Inre Päivi:         Är du dum i huvudet? Ja, det är du ju förstås snart. När tänkaren inte är på plats vet ingen vad som ska göras. Det kommer att bli ett inbördeskrig utan dess like och undantagstillstånd i hela kroppen. Jag föreslår att du ligger lågt i några dagar.

Päivi:                  Men, men vad ska jag göra under tiden?

Inre Päivi:         Är du bra på att imitera en grönsak?

Päivi:                  Nej.

Inre Päivi:         Fan också! Skurt, är du kvar?

Skurt:                 Ja? Vad vill du att jag ska leta upp.

Inre Päivi:         Snälla, låt bli att röra till det i tankekontoret. Vet du om det finns några sökande till vikarietjänsten som inre Päivi?

Skurt:                 Det finns en, min kusin Absolut.

Inre Päivi:         Bra, han tar vi.

Skurt:                 Han har inga tidigare erfarenheter.

Päivi:                  Ursäkta, inre hjärna och Skurt. Jag vill ha någon med minst en A4-sideslång meritlista. Jag har åtta års högskolestudier och jag vill helst att någon som kan tänka avancerat tar över mitt inre.

Skurt:                 Han har lastbilskörkort.

Inre Päivi:         Perfekt! Det blir absolut Absolut.

Päivi:                  Har jag inget att säga till om, Skurt och Innerpäivi?

Inre Päivi:         Faktiskt inte. Vi är en del av det autonoma systemet och den kan du inte fippla med om du inte vill ha systemfel all over the place.

Päivi:                  Aj, min magkatarr. Det börjar värka.

Absolut:            Absolut, absolut det fixar vi.

Päivi:                 Vart tog den andra innerPäivi vägen?

Absolut:            Nu förstår jag absolut inte. Jag är inre Päivi och vi ska absolut ta itu med dina inre problem, Skurt och jag.”

Mycket tankar lite verkstad

Jag har lyckats schabbla bort mina berättelser, de ligger någonstans i hjärnkontoret. Karaktärerna kan ha dragit sin kos eftersom jag lovar mer än vad jag håller.

Det har gått en vecka och en dag sedan jag muckade ur mini-lumpen, GU-F, grundläggande soldatutbildning för frivilliga. Jag hade gärna stannat kvar en liten tid till, men nej, ut i det civila mörkret med dig. Nedstämdheten slog i mig en kvart senare- vad ska jag nu göra med resten av mitt liv? Skrivkursen är slut, GU-F är slut och världen ligger framför mig, mitt vanliga mamma-liv med städ, tvätt och disk, utan någon som helst chans att bli benådad ifrån.

Surrande saker har slagit bo i vår skorsten. Bin som Anticimex inte vill befatta sig med. Problemet är att ventilationen i toaletten är kopplad till skorstenen, rakt ovanför toalettstolen. Det är som att vara med i en skräckfilm. En morgon när jag satt på toaletten flög ett bi rakt ner i halslinningen. Tur jag hann torka mig innan jag skrikande flög ut från toaletten. Mer spänning än så här klarar jag inte just nu. Och så tog min trosor slut, vilket inte har någon koppling med bin, så jag har dragit på mig kalsonger. Det ser inte supersnyggt ut under vita cykelbyxor.

På måndag ska jag ta med mig en bild av en karaktär som jag kan identifiera mig med. Jag tror jag tar med mig en bild av en häxa. Förutom att skriva, roa mig med att krypa i fält med en AK4:a, spår jag i kaffesump och ger tips på hur man bäst blir av med spöken och jobbiga människor. Det är bra att vara multibegåvad, man vet aldrig när man behöver trolla bort någon.

Bildresultat för witch

Mig själv igen, men ändå inte

Bilden kan innehålla: 1 person, utomhus
Två veckors GU-F, grundläggande soldatutbildning för frivilliga

För två dagar sedan kom jag hem efter två veckors soldatutbildning för frivilliga, GU-F, ett krav för att få en befattning inom Hemvärnet om man inte sedan tidigare har gått en militärutbildning. Jag har nämligen siktet inställt på att bli signalist.

Jag är tillbaka fysiskt, men har inte riktigt återhämtat mig mentalt. Det är som om någon har tryckt in bomullsvadd i hjärnan. Under två veckor har jag putsat skorna varje kväll och haft rent och fint omkring sig, men idag kan jag inte ens bestämma mig för var jag ska placera min kaffekopp. Jag tänker på det, försöker stoppa in dem mellan krukväxterna vid fönstret för vardagsrumsbordet är alldeles för långt bort.

Och jag vet inte var jag har förlagt min skrivhjärna, den där som jonglerade med tusen och en projekt. Det är som om jag är deprimerad, men utan undergångskänslan- en tomhet som bara finns där konstaterar jag. Mina sinnen registrerar men kopplar inte det till några känslor. Jag får verkligen hoppas att jag är någorlunda mig själv i morgon. Jag tror allt beror på fysisk ansträngning, när jag försökte ladda ett gevär med en arm som värkte utav helvete, att jag fortsatte gå trots att mina fötter sa nej, att all tid tog slut hela tiden för det var konstant bråttom, att jag umgicks med massor av människor dygnet runt och av två veckors sömnbrist. En mini-utbränning med andra ord. Samtidigt var det kul, även om jag pressade min stackars kropp till det yttersta.

Idag har jag börjat planera för en skrivhelg i augusti här på Gotland. Ett gäng skribenter samlas och delar på kostnaden för stuga och mat. Vi ska skriva en hel helg och inspireras av Gotlands mystiska och magiska natur. Maila mig på paivi.k@live.se om du är intresserad av att skriva på Gotland den 23-25 augusti 2019. Boendet är ännu inte klart, eftersom det beror helt på hur många vi blir.

Nu ska jag gå och leta efter skrivhjärnan och mitt sinne för humor.

Mediala jag om övernaturligt




Magisk realism, eller något helt naturligt?

Det är faktiskt inte konstigt att de flesta av mina romaner/noveller på olika sätt har övernaturliga inslag. De flesta av mina vänner vet att jag kan se andar, att jag spår i kaffesump och att jag får meddelanden via mina drömmar. Konstnärligt lagda människor med maskrosbakgrund får ofta det jag skulle vilja kalla ett extra supersinne. Mitt extrasinne har räddat mig många gånger och det har också tröstat mig när jag har saknat de som har gått över till andra sidan. Å andra sidan har jag också fått höra att jag inbillar mig, att det är något fel på mig. Det skiter jag numera i. Alla vill inte se eller höra det som inte finns på denna sidan av verkligheten.

Hur lär man sig att se det övernaturliga? Ungefär på samma sätt som man lär sig flyga. Lossa lite från verkligheten eller var med om något traumatiskt eller båda samtidigt. Att vara med om något traumatiskt är inget jag rekommenderar, men de flesta kan nog dra sig till minnes händelser där något som inte bara kan förklaras med fem sinnen har hänt.

Jag vet att det finns olika diagnoser såsom schizofreni, hallucinationer som skulle kunna förklara det mesta av det som man har upplevt. Skillnaden jag kan se mellan mental ohälsa (vilket hemskt ord) och att ha ett sjätte sinne/vara med om något övernaturligt är:

  • sjätte sinnet är alltid påkopplat, som en extra radar. Man lider inte nämnvärt av det, även om det inte är särskilt kul att få nattliga besök. Mental ohälsa kan påverka ens vardag så att man inte kan leva ett vanligt liv. Mediala människor lever vanliga liv, även om en del klär sig lite outspejsat och vill göra det till en stor grej.
  • mental ohälsa kan triggas igång av stressfaktorer och ohälsosamt liv. Sjätte sinnet triggas igång när du behöver veta något som du inte skulle få veta på något annat sätt.
  • hallucinationer etcetera du upplever vid mental ohälsa kan inte upplevas av någon annan. De finns bara i dina tankar. Andliga besök, röster o.s.v. som upplevs av en medial person upplevs även av andra människor i rummet och kan ha en koppling till någon människa i rummet. Vad och hur man ser eller hör kan variera beroende på ens förmågor. Min hörsel och luktsinne är välutvecklade, men jag ser sällan om det inte är orber eller ”elakingar”. Jag har delat flera upplevelser med andra människor, såsom när förra husägaren kom på besök på natten eller när min storebror satte på musik via olika medier samma tid varje år.
  • dina sjättesinnes-upplevelser hjälper dig. Mental ohälsa stjälper dig. Det är svårt att se skillnaden ibland, men efter att du har varit med om det övernaturliga kan du fortsätta med ditt liv, men du har fått en högre vetskap. Det kan du inte göra om du lider av mental ohälsa, du är fast i det och kan behöva medicin/terapi. En medial person behöver inte mediciner, de vet vad som är från den här verkligheten och vad som inte är. Bara för att man tror på det övernaturliga betyder inte att man lider av psykisk ohälsa. Däremot kan mediala personer vara rätt så sköra och kan drabbas av psykisk ohälsa.

Skriva magiskt realistiskt

Att skriva magiskt realistisk kan vara lite tricky om man inte har varit med om något övernaturligt. Här kommer mina bästa tips om den andra sidan, lite ”know- how”:

  • Tiden är som en väg. Orsak kan komma före verkan, men även tvärtom. Exempel på det är att böner kan påverka en person positivt, även om bönen kommer efter händelsen såsom en operation eller en olycka.
  • Allt som händer orsakar en fjärilseffekt, d.v.s. påverkar något annat. En persons onda gärningar kan leda till att andra människor påverkas och i stället svarar med goda gärningar till mänskligheten som påverkar långt fler än den onda gärningen gjorde.
  • Allt har en mening, även om meningen ibland är svårtydd. Se även nästa punkter för att förstå:
  • Döden är inte vad vi tror. Det är den här verklighetens utgång, men inte slutet.
  • Den här verkligheten är det minst verkliga.
  • De på andra sidan vakar över oss, men de lägger sig inte i våra liv om vi inte vill.
  • Det finns väsen som aldrig varit människor och det finns väsen som har varit människor men glömt bort det. De är inte trevliga typer någon av dem. ”They want to go on with their business.”
  • Vi skapar vår verklighet, även den på andra sidan. Tror du på änglar, ser du änglar. Någon annan ser dem i en annan form. Synen är en del vår verklighet och vårt översättningssystem av energierna runtomkring oss.
  • Det finns själar som har fastnat i vår verklighet, jordbundna som inte är klara med jordelivet.
  • Vissa platser har kvar spår av händelser som har utspelat sig i dåtid. Lite som kassettband där en tidigare inspelning finns kvar som spår för att allt inte suddats ut helt.
  • energier från människor, djur, ofta efter starka upplevelser sitter kvar i väggar och i föremål. Det är som om man har lämnat kvar lite elektroner av sig själv på platsen (som färdas i tiden).
  • Det finns ondska och det finns det goda. Det ena kan inte existera utan det andra. Som materia och antimateria.

Kort sammanfattat, om du vill skriva magiskt realistiskt, skriv som om allt spelar roll, att det finns något som vägleder dig, att vår värld bara är en dimension där våra kroppar existerar.

Finsk påsk- en galen novell

Det var ett tag sedan jag tog fram den här novellen. Lektören Synöve B Dufva utlyste en tävling där följande ord skulle vara med:

chokladfontän, kortege, turistfälla, flanell-lakan, kardanaxel, ögontjänare, våtrumstapet, stalltips, kaveldun, dubbla budskap, struthatt, påskhare, karelsk stek, aura och tuppjuck. Samt dessa tre meningar:Piss i Östersjön. Om hon kommer, kommer inte jag. Vasektomin blev visst misslyckad.

Den skulle även innehålla ett mysterium och något glädjefyllt. Minst 2 karaktärer skulle också vara med, varav den ena skulle heta kusin Greta.

Jag vann inte den gången, men kul var det.

Glad påsk på er!Bildresultat för easter

Finsk påsk

Jag och min nya fru Aino skulle fira påsk med kusin Greta i Visby. Aino var släkt med henne förstås, eftersom det på min sida inte fanns tokiga, excentriska finnar. Gotlandsbåten anlände i tid till hamnen, men vi hamnade mitt i en kortege bestående av en påskhare och tusen häxor som desillusionerat pickade pokémonfigurer vid vattnet som yra höns, då deras ledare inte hade hittat takten och hade fastnat mellan två GPS-konfigurationer.

”Jävla turistfälla”, sa jag.

Aino nickade till svar. Kusin Greta hade flyttat till Gotland enkom för att det var närmare Finland utan att vara grannlandet. Aino var hennes rövslickande ögontjänare, då Greta inte bara var krasslig utan även satt på en stor förmögenhet. Greta skulle behöva dö inom den närmaste månaden för vår våtrumstapet i badrummet skrek på den sista refrängen. Kusin Greta hade drabbats av en segt utdragen hosta, som ingen visste var den kom ifrån, och blodet svallade över kanten i lungsäckarna på den postmenopausala kärringen. Med lite tur skulle hon vara en uttorkad mumie innan Valborg.

”Bilen vibrerar som vår säng”, sa Aino.

Jag kunde inte annat än att hålla med. Det var något fel med kardanaxeln. Jag beslöt genast för att vi skulle lämna bilen vid Almedalsbiblioteket och promenera bort till kusin Greta som bodde i ett stort hus vid Ryska gränd, där hon trivdes alldeles utmärkt trots sina antikommunistiska åsikter.

”Har du sett vad gulliga kaveldun”, sa Aino och pekade ner i dammen där änderna simmade.

Det fick mig att tänka på vår ofrivilliga barnlöshet p.g.a. en olycksalig händelse involverande en vass sågklinga och mina familjejuveler. Det var inget jag sörjde, för hon och jag skulle inte få annat än en kull fula skilsmässoungar. Ett piss i Östersjön senare gick vi genom porten vid Kruttornet.

Kusin Greta var visst inte hemma. Det gjorde inget, för hon hade anförtrott oss med gömstället till extranyckeln. Den dinglade i påskriset utanför dörren.

”Vi ska inte ta och bekanta oss med sängen”, sa jag till Aino och hoppades att hon fattade vinken, vilket hon inte gjorde.

Hon var nästan vacker och nästan rik, och det senare skulle ändras så fort kusin Greta dog, men dessvärre mycket korkad.

”Hon har bäddat med flanell-lakan ser jag”, sa jag och klappade på sängkanten.

Aino tittade oförstående ner på sängen.

”Om vi skulle ta och knulla”, sa jag då.

”Jag tycker du använder dig av dubbla budskap”, gnällde hon men följde ändå lydigt med under täcket där jag slet av henne kläderna ändå ner till bh-inlägget.

Till slut låg hon som en skrovlig planka på det värmebeständiga lakanet.

Mitt i, när jag äntligen hade fantiserat ihop en kvinna så olik min fru, knackade det på dörren.

”Det är kusin Greta”, sa kusin dito.

Men vad fan. Jag trodde jag skulle få tuppjuck. Hon var inte alls med i mina orgasmdrömmar.

”Jag tycker vi släpper in henne. Det är ju ändå hennes sovrum”, sa Aino och försökte resa sig upp.

Jag tänkte då inte få några stalltips av en gammal hagga.

”Om hon kommer, kommer inte jag”, sa jag och menade det.

Det var knappt att jag ens kunde komma med bara min fru i rummet. Aino låg kvar i sängen och lät mig bli färdig, för jag hade trots allt tagit en Viagra som skulle ge full valuta för pengarna.

När vi gick in i vardagsrummet sprang kusin Greta fram till mig och gav mig en ljudlig kyss på munnen och trädde en struthatt på mitt huvud. Det var visst någon finsk tradition.

”Först blir det karelsk stek och sedan chokladfontän, för att hylla våra franska kontakter”, sa Greta. Hon hejdade sig och log illmarigt mot oss när hon höjde glaset med Koskenkorva där frysta lingonbär försökte livrädda varandra.

”Noterar ni något nytt med mig?”

Vi hade ingen aning. Hon såg inte likblek ut, hostade inte, men det kunde bero på att hon hade modulerat sin fryspunkt med alkohol och var glad för att träffa sin favoritkusin, den enda släkting hon hade kvar i livet.

”Jag har nya lungor”, sa hon glädjestrålande.

Hon skulle leva i minst tjugo år till avslöjade hon. Hennes förra lungor hade mystiskt nog lagt av, sjunkit ihop som pyspunka, men nu var hennes nya välfyllda och fräscha som ett par fabriksnya cykeldäck.

”Stopp!” sa kusin Greta när vi närmade oss köttbiten med en slev stor som en pizzaspade.

Hon ställde sig bredvid Aino och granskade henne ingående.

”Det är något med din aura. Jag ser att den skimrar i silver”, sa hon.

Det sa mig inget.

”Du har befruktat henne ikväll. Vasektomin blev visst misslyckad”, sa kusin Greta och smällde händerna på sina knäskålar och skrattade så att hennes löständer föll i takten som ett par välorganiserade kastanjetter.