Jag har blivit nominerad till årets Selma-pris

omslag HB bod 1

Chocken var stor och förödande, för mitt arbete, när jag fick veta att jag har blivit nominerad till årets Selma-pris. Jag trodde inte att något sådant kunde hända mig. Blixten kan väl ändå inte slå ner hur många gånger som helst i en och samma roman, Hallelujabröderna.

Först vann romanen en lektörsutgivning hos Litterära konsulter. Tolv lektörer vände på precis vartenda ord i romanen. Sedan gick Hallelujabröderna och vann en egenutgivning hos B.o.D. Och nu är den nominerad till Selma-priset.

För den som inte vet är Selma-priset, förutom att bli antagen av ett bokförlag, det största som kan hända en författare som har gett ut sina egna böcker. Även om det senare skulle visa sig att jag inte vinner, kommer jag att leva med känslan av att min bok blev nominerad.  Jag kan skriva några romaner till i bara farten.

Juryns motivering till min nominering lyder:

‘”Hallelujabröderna” av Päivi Karabetian
Med oftamörkt humoristiskt tonfall berättar Karabetian om de kriminella bröderna Karlsson som startar en sekt för att tvätta pengar. En roman med många underfundiga formuleringar, men också ett stort allvar som leder till eftertanke.’

 

Min kärlek till romanen Hallelujabröderna är stor, framförallt till karaktärerna bröderna Karlsson som får en chans att lösa knutarna från sin trasiga barndom.

 

 

 

En häxa mäter hexameter

Jag har testat att skriva en annorlunda kontaktannons- en manschauvinist söker en gratis husa som han även kan idka sex med. Den är skriven i hexameter, men skorrar falskt på några ställen. Att räkna betonade och obetonade stavelser när jag själv uttalar orden fel går bara inte. Det här vill jag helst inte göra om. Jag upptäckte att det gick bättre om jag läste upp den på göteborgska. Pröva själv!

Kvinna, som söker en man att ta hand om i nöd och i lustar,
lämna omgående svar om du känner dig träffad, men skynda.
Mannen har stora behov av en kvinna som städar och fixar.
Välbärgad herre med tinningars charm och en mage som svälter,
söker nu magerlagd kvinna med svällande bröst och med rumpa.
Mannen har pengar på banken, men önskar en kvinna från Småland.
Kvinna, oskyldig men sexig och villig i sängen, på golvet,
sjunger som lärkan som häckar i boet i värmen från spisen.
Åldrar från tjugo och uppåt, men yngre är något han önskar.
Kvinnor och hundar har samma principer och behandlas därefter.
Lydnad och koppelgång, ledig på natten om passet är hemma.
Mannen som söker en kvinna har barn och har sparkat sin husa,
Önskar nu fru och betjäning i samma, för gratis är godast.
Småländska, thailändska, bara hon jobbar som fan och för minst två.
Husrum och tak är nu lyxigt förunnad den sökande kvinnan.
Känner du pilarna, Amors, hur kärleken leker med hjärtat?
Mannen beredd för den rätta, för kvinnan som arbetar hårdast.
Skicka in foton, kopia av passet och längden och vikten.
Löneanspråk? Nej, det pratas om senare. Nota på tjänsten.
Riktig möjlighet, utveckling och kunskap för faderskomplexa.
Chans nu för boende, sexuellt umgänge, stressa som piga.

Läs tävlingsreglerna innan du börjar skriva ditt novellbidrag- oops I did it again

Sverigeförfattarna seglar ut på litteraturkryssning den 7:e april. De utlyste en tävling för de som har bokat kryssningen, en chans för den skrivsugne att få lite stjärnglans. Om tävlingen kan ni läsa här. Jag hann skriva novellen innan jag läste tävlingsreglerna, så ivrig är jag. Med stor sorg inser jag att jag inte kan boka en biljett till kryssningen. Jag börjar ett nytt jobb nästa månad och ska leda en skrivkurs på Folkuniversitetet Visby. Jag kommer även att behöva begära ledigt under två veckor i maj.  Det är inte rätt time att dra iväg med en massa trevliga och intressanta författare. Det får bli nästa år istället.

Eftersom jag redan bakat en tårta, förlåt en novell, kan vi inte låta den förgås. Den får tjäna som inspirationskälla för de som ska skicka en novell till tävlingen. Varsågoda! Observera, den är inte en självbiografi, även om man skulle kunna tro det. Den handlar om ett f.d. maskrosbarn som har författardrömmar. Det skulle kunna vara jag, men det är det inte. Jag dementerar eventuella ryktesspridningar i förväg. Jag ber också om ursäkt över de usla styckes- och radbrytningar. Jag vet hur man delar in text i stycken, men det vet inte wordpress.

När jag blundar

Tystnaden ilar runt i min mage som spyor. För ett ögonblick vet jag att jag är ensammast i världen. De andra är döda. I vardagsrummet gäspar böckerna, sträcker på sig i bokhyllorna.

Men mamma ligger i sängen. Hennes läppar är trasiga och kinden lyser lila. Stelnat rött har vävt sig in i ögonbrynen. Den gula bomullsklänningen är hopknycklad som en våt disktrasa på magen. Pappa är borta hos polisen för att vila ut sig.

Sanna knackar på sin dörr. Jag låser upp.

Hon torkar ögonen med nattlinnet.

”Jag måste kissa.”

Ville sprattlar nyvaket i spjälsängen. Han har två nappar i munnen. Jag rycker dem ifrån honom. Hans tänder blir krokiga. Vem vill ha honom då?

 

Sanna spolar ner sitt kiss i toaletten, men hon luktar ändå vått piss. Den blandar sig med cigarettröken som simmar runt våra ben. Sanna rycker i min hand.

”Jag är hungrig.”

Jag knuffar till henne.

”Tror du jag är din mamma?”

Pappa har sagt att jag inte kan få bebisar förrän jag har börjat blöda som mamma.  Bebislarverna planteras in i kisshålet. Det som hamnar på handen dör.

Ville lyfter upp sina händer och stampar med fötterna. Jag vill inte bära honom. Hans blöja är kall mot armen. Mamma måste vakna och byta hans blöja.

 

Sanna ligger med huvudet på mammas mage. Hon tittar upp på mig.

”Mamma är död.”

Mamma kan inte få en vit kista. Den är bara för de som hinner dö innan de har syndat. Inte ens Ville kan få en. Hon kan få en brun träkista och massor med röda rosor. Pappa skulle ligga på kistan och gråta. Bara en liten stund. Sedan skulle han torka sina tårar, öppna kistan för att kolla att hon verkligen var död. Han skulle strypa henne igen och skrika: ”Jävla kärring, sluta lata dig. Laga mat, hora!”

Soctanten skulle stå bredvid mig, Sanna och Ville. Våra nya föräldrar skulle vänta utanför i sin nya vita bil. Vår nya mamma skulle borsta mitt hår varje kväll, inte för hårt, och göra små flätor runt öronen som hon band upp till kringlor. Och hon skulle lukta gott. Vår nya pappa skulle sitta i en fåtölj med sin tidning och röka pipa. Han skulle humma och vara så virrig att han tog på sig olika strumpor på fötterna.  Och när vi gjorde något farligt skulle han lägga pipan på en tallrik, inte bränna svarta hål på bordet. Hans ögonbryn skulle åka upp och så skulle han säga: ”Barn, sluta genast med det, för det är farligt. Dessutom älskar jag er. Inte som jag älskar er nya mamma. Jag vill inte stoppa bebislarver i er.”

Ville rycker i mammas hand som glidit ner från sängen. Mamma gurglar och vänder sig om på sidan. Jag rör de röda linjerna på hennes rygg. Den är från spiken på golvet när pappa drog ut henne från köket.

Sanna hoppar ner från sängen.

”Jag vill ha cornflakes.”

Jag skakar på huvudet. Inte förrän vi har tvättat Villes rumpa. Nu är jag mamma och hon storasyster.

 

Jag lyfter upp Ville i badkaret. Han måste hålla hårt i badkarskanten. Duschslangen sprutar ut kallt vatten. Ville släpper taget och halkar ner. Han sprattlar med händerna, försöker stänga munnen trots att han skriker. Sanna säger till mig att sluta. Jag skakar på huvudet och ger henne tvålen. Hon gråter med öppen mun, så jag tar tvålen från henne. Jag stirrar på henne utan att blinka precis som mamma stirrar på mig när jag vill läsa en bok istället för att diska.

Vattnet har hunnit bli varmt, men jag vrider om kranen.  Pengar växer inte på träd. Ville slutar gråta när han får sina två nappar i munnen. Han lägger sitt huvud mot min axel och drar fingrarna genom mitt hår. Det rinner från mina ögon. Det är nog för att jag har tittat på solen.

Ville ligger på sängen. Jag håller en ny blöja i handen.

”Lyft upp rumpan säger jag.”

Ville fnissar när Sanna skakar talkburken över honom. Vit dimma.

”Det snöar.”

Jag tar den från Sanna.

”Pengar växer inte på träd.”

 

Sanna tittar ner på sin tomma tallrik.

”Jag vill ha cornflakes.”

Jag skakar på huvudet. Det finns knäckebröd i skafferiet och mjölk i kylskåpet. Jag smular ner knäckebröd i hennes tallrik och häller mjölk över. Sanna tar sin sked och för den till munnen.

”Mm, vad gott det är med cornflakes.”

Ville suger på ett knäckebröd med ett tjockt lager smör på, fast jag vet att pengar inte växer på träd.

 

Ville jagar dammkorn som dansar framför fönstret. Sanna lyssnar på mammas andetag som sänker bröstkorgen upp och ned som om hon blir jagad. Mammas ögon rör sig under ögonlocken. Som om hon varit vaken länge reser hon sig snabbt upp och puttar Sanna ifrån sig. Mamma sjunker ihop i sängen igen. Jag kan se henne glida in i madrassen och ner i resåren.

 

Mamma går omkring i köket med en cigarett i handen. Hennes ögon är smala springor av laserstrålar som letar efter något att bränna ner. Hennes blick fastnar vid Sannas geggiga tallrik. Hon pekar på mig.

”Vad är det här? Uppfostrar jag en slarvmaja? Om pappa ser det här blir det inte roligt.”

 

Jag låser in mig i sovrummet. Sanna slår på dörren, vill komma in, men jag vill inte städa efter henne mer. Mitt hjärta bultar som om jag har sprungit hem från skolan. Jag öppnar HC Andersens sagobok och tar fram fotografiet på farmor. Varm. Mjuk. Hård. Mamma säger att hon är ingen man jävlas med. När hon är här slår pappa inte mamma och mamma handlar mat och bakar bullar.

Sanna, Ville och mamma har gått till affären för att köpa öl till pappa för han kommer hem snart.

Böckerna viskar från vardagsrummet. De pladdrar högt i munnen på varandra och min röst finns bland dem. De öppnar sina boksidor och spiller ut ord på vardagsrumsmattan. Mamma hatar det svarta dammet från dem, hon förstår inte att orden ritar världar på golvet. Skrivmaskinen på hörnbordet knattrar på sina tangenter. Den är pappas, men ändå vill den bara lyssna på mina tankar.

Jag går fram till den. Den matar fram en ny rad. Jag smeker de slitna tangenterna. Den kastar i väg en bokstav på pappret. M. Jag smakar på den. Inte riktigt färdig. M-I-T-T       L-I-V. Det finns inget att säga om mitt liv.

Jag ställer mig vid den svarta skrivmaskinen och blundar. Jag pressar mina fingrar mot tangenterna som darrar under mina fingertoppar. När skrivmaskinen har tystnat öppnar jag ögonen. Den har skrivit: ”Jag hatar mitt liv.”

Jag tittar ut genom fönstret. Ett slott blåser upp på gården, den täcker sandlådan, gungställningarna, det lilla skogsbrynet och parkeringen. Jag drar bort pappret, stoppar in en ny och skriver: ”Det var en gång en prinsessa…”

 

Jag har hittat den lilla sagan jag skrev som åttaåring. Meningslös, saknar både intrig och röd tråd. Temat är orealistiskt. En prins räddar prinsessan från det elaka trollet. Det finns inga prinsar. Man får vara väldigt glad om man som singel hittar någon som är precis den han utger sig för att vara. Om jag någon gång skriver en saga ska den handla om en prinsessa som förvandlar en prins till den padda han är. Det var en gång…nej, fokus ska dras inåt. Bättre med första person presens. ”Jag är en prinsessa…” Huvudpersonen borde inte vara prinsessa. Vad ger det för signaler till flickor, att de inte duger om de inte är trådsmala, har överdimensionerade bröst och bor i ett Hollywoodslott.

Utanför fönstret regnar det. Änglarna gråter. De storskvalar. Om bara en av tårarna innehöll en story med lovande cliffhangers. Det knastrar från vardagsrummet. Jag ler igenkännande åt ljudet. Pappas skrivmaskin var kvar efter att Kronofogden skördat i vårt hem.

Ett papper gulnad och skör av tid ligger över skrivmaskinen. Jag läser högt. ”Jag hatar mitt liv. Jag är åtta år, men jag vill inte leva mer. Jag måste, för jag tar hand om Sanna och Ville.”

Minnena ramlar över mig som utrivna blad ur en bok. De stegrar som vilda hästar, spiller bläck över golvet. Jag måste få dem att tystna. Jag går fram till skrivmaskinen där min bror Ville dansar på bokstaven V i ett gräsmoln. Sanna dinglar ner från ett rep från bokstaven S. Jag sluter mina ögon. Fantasivärlden dyker upp först, men jag skjuter undan den. Då ser jag mamma ligga på sängen. På nattlinnet växer rosor av blod.

 

 

Ett försök till att dikta

Jag har skrivit en dikt, en del av en högskoleuppgift. Gudarna ska veta att mina eventuella skrivtalanger inte lutar åt poesi. Jag har kämpat som ett vilddjur med dikten, slitit isär rader och ord och sammanfogat till resultatet ni kan skåda längre ner. Min kära skrivvän Maria har gett mig intressanta insikter i diktandets värld.

Uppgiften var att skriva fri vers och ha en bild som inspirationskälla. Jag är osäker på om jag har rätt att publicera bilden. Bilden är tagen på en pojke som gråter tyst, tårarna har runnit ner för kinderna. Det är som om han har gett upp hoppet. Något har hänt som har gett honom en insikt om det hårda livet. Min dikt döpte jag till Förvandling.

Förvandling

Släck mitt ljus, ta min kropp

bort från denna längtan.

Trasa sönder, sarga min själ,

gör tårar till knutna nävar.

Bryt mig loss från mor,

kasta ut mina skor på gården.

 

Händerna som gräver

en framtid av vägen,

fyller skorna med sorg.

Feberdröm om vingar,

skelett av lösa fjädrar,

fjärran från en barndom.

Ett halvår av självcensurering

person standing on shore holding brown paper lantern
Photo by RKTKN on Unsplash

God fortsättning gott folk!

Jag har inte varit särskilt aktiv på mina bloggar i kanske ett halvår. Det kan vara mer, men inte mindre. Det finns flera anledningar till det.

Det känns som om jag var på väg att gå in i den berömda väggen, i mitt fall en bungyjump-lina som stannade några meter över marken. Min arbetssituation har varit otillfredsställande, jag har stampat på samma punkt väldigt länge och fått nya arbetsuppgifter som jag inte är bekväm med. Summa sumarum av hela kardemumman ledde till att jag sov dåligt varje natt, vaknade upp flera gånger per natt och kunde inte fortsätta sova. Jag har läst en hel del Readly mellan tre och sex på morgonen. Jag har också ägnat mig en hel del åt att gråta. Efter lite självrannsakning och lite psykologhjälp kom jag fram till att jag jobbar med fel arbetsuppgifter. Efter att jag sade upp mig började jag sova normalt igen. Jag kommer att börja på en ny arbetsplats i februari, långt ifrån apoteksbranschen, och förhoppningsvis på ett arbete en som passar min personlighet och kompetens bättre.

I höstas började jag på en högskolekurs i litteraturvetenskap inriktning kreativt skrivande och efter det har mitt kreativa skrivande brakat rätt åt helvete! Jag började förresten den kursen för att jobba mindre och ägna mig åt något som jag tycker om. Kursen är intressant, men den har definitivt hämmat mitt skrivande. Så här lite som jag har skrivit på det här halvåret har inte hänt förut. Min skrivlärare klankade på en dikt jag skrev, en dikt jag själv var nöjd med, eftersom jag inte skriver dikter i vanliga fall. Han tyckte inte om den andliga tonen, det klichéartade språket som tydligen går hem hos religiösa. Det ledde till att mitt självförtroende halkade ner flera hack under jordnivå.

Tid att gå

Änglar vänder pojken,
fäster vingar till hans själ.
På jorden darrar kroppen
ivrigt på sin färd.
Tiden har krympt,
till ögonblick av väntan.
Endast modern tvekar
Av kylan från hans kind.

Friden rivs av tårar
Hat trängs i hennes bröst
täcks av sista orden
när tiden släckt allt hopp
Ett ljus som brunnit klart
Kan ej tändas åter
Det är dags att skiljas
Låta livet rinna ut

När natten blivit dag
lyfts pojken upp av änglar
Mor ligger i hans säng,
håller kudden i sin famn.
Pojken finns i värmen
när sorgen glöms av år.
Han var Guds lilla gåva
Evig låga åt en mor.

 

Jag är ingen poet och jag kommer aldrig att bli en poet. Jag har kämpat förtvivlat som en tondöv pianist att skriva något som liknar en dikt. Det gick inte hem.

Nästa pärs var när en Facebook-vän klankade ner på min nedsättande ton om dikter. Jag förstår inte dikter och även om flera av mina vänner är poeter så hjälper det inte mig. Jag tycker väldigt mycket om dikter, men jag förstår mig inte på dem på högskolenivå. Jag har flera diktsamlingar hemma, men  å andra sidan lyssnar jag även på musik, men det gör mig inte till en tonsättare. Jag är ingen poet punkt slut. Det slutade med ännu en version av grått- att jag grät tröstlöst i soffan. Jag har nog inte gråtit så här mycket sedan jag fick missfall första gången jag var gravid eller när min farmor dog.

Mitt myckna gråtande har gjort mig extremt konflikträdd. Jag har inte vågat skriva något för att inte stöta mig med någon, då jag inte orkat gråta ännu mer. Det har i sin tur lett till att jag inte har skrivit så mycket eftersom jag i mitt skrivande utgår till stor del från det som skaver i mig- mitt jobb, människor jag möter, samhället, politik und so weiter.

Det känns som om det nya året bjuder på mycket överraskningar. Här på Gotland har det varit storm och strömavbrott. Vårt hushåll hade inte ström på ca 6 timmar i går. Det har varit matlagning på trangiakök med konserver från vår prepperlåda. Min äldsta son drog iväg till London under den värsta stormen. Jag är skör, men jag har förberett mig på att gå sönder, då jag inte orkar vara stark. Kanske är det en depression eller symtom på att jag har mött alldeles för många människor och situationer under en kort tid som jag inte har kunnat hantera. Jag hoppas jag kommer tillbaka med dräpande svar, men först behöver jag vila. Jag önskar allra helst ett nytt aktivt skriv-år, mental styrka och kanske att Fjärilen i rummet ges ut nästa år. Hur som helst jobbar jag på det.

Ha det så kul och förhoppningsvis hörs vi mer i år.

 

 

 

En vandrande själ

Jag har varit så tyst på sistone att jag väljer att publicera en mininovell, ett skolprojekt från i somras. 

Jag vaknade av att en stickande ammoniaklukt från kattlådan träffade min näsa, följt av odören av sura kläder som låg bortglömda i tvättkorgen. Från hallen ringlade tennisskornas mögeloststank. I köket möglade kaffesump i filtret och från komposten steg fett blandat med svavel och jordig väta. Fönsterblecket utanför sovrumsfönstret lyste som pudrat florsocker. Avgaserna från ouppvärmda bilkatalysatorer blandades med den jungfruliga förstasnön.

Jag stirrade på taket. Mitt synfel hade korrigerat sig under natten. Femton vävda rader av spindelnät täckte taklampans öppning. Upphovsmakaren, en husspindel, satt i centrum av väven och rullade in en skräckslagen fluga som surrade protesterande.

Jag sträckte ut min hand för att klia näsan och mötte tomrum. Där näsan skulle ha suttit fanns inget. Jag trevade med handen efter ansiktet. Det var också borta. Handen likaså. Mitt hjärta borde slå dubbla slag, men istället kände jag ett främmande lugn.

Höghuset hade vaknat till liv. Det knakade i väggarna när solens strålar träffade den. De värmde upp tegelväggarna tills de expanderade och njutningsfullt knäppte till som fingerknogar.

Jag stod vid spegeln och mötte den gula blommiga tapeten i spegelbilden. Jag måste ha gjort en astralresa under natten och inte återvänt till min kropp. Underligt. Mellan kroppen och själen finns ett gummiband som håller dem ihop.

 

Jag drogs till köket. Förmodligen hade jag vaknat till liv och tänkte nu på kaffe. Jag blev stående vid min svarta kaffebryggare, oförmögen att lyfta upp kaffekannan. Var var min kropp när jag behövde den?

 

Plaggen i garderoben passade inte en hemlös själ. De tajta jeansen förblev på sin hängare trots att jag ställde mig i dem. Jag övergav tanken på kläder. Vem skulle upptäcka en naken själ utan kropp?

Min blick förflyttade sig till ventilationsluckan på väggen. Kall luft drog in från den, virvlade några sekunder i luften innan den föll ner. Jag svävade bort till luckan, gled igenom och föll ner i rosrabatterna utanför höghuset.

 

Tyngdpunkten på min själ, eller vad jag nu var, tycktes befinna sig ovanför mitt huvud. Nytt försök att flyga ledde till att jag tippade upp och ner. Jag blev hängande i luften. Med solen skinande rakt igenom mig räknade jag till tio, tog ny sats och flög igenom grenar fulla av törntaggar.

Var skulle jag börja leta efter min kropp? Den gav inga tecken på liv. Inget pulserande gummiband. Jag hade blivit bjuden på vin, så var det, en bitter smak i munnen innan allt blev svart och jag vaknade i min säng.

Aromen av kaffe steg från den öppna dörren hos Lisas café. Det fick mig att tänka på hunger.  Doften av kanelbullar, värmen från ugnen slog mot mig, svepte med sig nymalen kardemumma och rostade kaffebönor. Metall gned mot metall när en plåt drogs ut från ugnen. Pärlsockret på de nybakade kanelbullarna fräste ut bubblor.

En ung kvinna smuttade på sitt kaffe och ignorerade sina kurrande tarmar. Då och då rörde hon runt i koppen med en sked. Hon tittade ner på sina trasiga naglar. Formlös och osynlig i sina kantiga konturer, otvättat hår som föll stelt mot axlarna. Hon tittade upp på mig och log. Anja. ”Ingen älskar mig”, viskade hon.

Jag drogs in i henne. Hennes minnen kravlade över mig, som stora håriga spindlar med uppsvullna magar. Händer som trevade, hade rört, vid henne och fick henne att radera sig själv. Hennes lår drogs isär och mönstrades med fingertoppsformade blåmärken. Något hårt och tungt lade sig över henne, fick henne att blunda och glömma sig själv. Hennes tankar kom flygande mot mig, snurrade runt som vassa knivar, nej, som herrelösa helikoptrar. Jag drog mig snabbt ur henne.

Utanför cafeterian hade ljuden kvävts av tystnaden, som om natt hade avbrutit dagen. Jag försökte lyssna efter mina hjärtljud. Ta-dunk, ta-dunk. Ljudet växte, när gummibandet som töjt sig så långt den kunde drog in mig igen. Jag var tillbaka i caféet där jag stirrade på mina trasiga naglar. Inte mina, utan någon annans.

Nu hörde jag dem. Jag var inte ensam inne i Anja. Med mig var vi fem. De andra satt på huk och stirrade ner på kaffekoppen Anja höll i handen. Namnlösa och kropplösa väntade vi på att hon behövde oss. Jag var den orädda som hungrade efter upplevelse, den som skulle få henne att vandra utmed gatorna på jakt efter någon.

Vi log och tittade bort mot plåten med kanelbullarna. Det vattnades i munnen på oss och vi tänkte på en kopp kaffe med vispad grädde. Och en varm kanelbulle.

Svartnatt- av Päivi Karabetian

red car on road while raining
Fotografi av Ram Maru kan hittas på Unsplash

För trettio år sedan mötte jag djävulen. Ondskan hade följt mig, Kalle och Jonny, på avstånd. Den väntade på att vi skulle ta det första steget mot fördärvet.

Vi var runt tjugo år när vi började planera ett rån. Kalle och Jonny befann sig redan på samhällets skuggsida efter att de hade kastats ut från det sista fosterhemmet. De hade tidigt lärt sig att förlita sig på sina knytnävars förmåga att övertala människor.

Jag passade egentligen inte in i gänget. Min familj bestod av två hårt arbetande och troende föräldrar. Varje söndag gick vi på gudstjänst. Vi gjorde vår del för de fattiga genom att servera mat i soppköket. Jag drogs till Kalle och Jonny som om de var förbjuden frukt, fascinerades av Kalles brist på empati och Jonnys blinda lydnad.

En varm sommarnatt medan vi lyssnade på syrsornas spelande föreslog jag att vi skulle göra ett oväntat besök hos Ulf Pettersson. Jag hade lärt känna honom i kyrkan, en trogen kyrkobesökare som stoppade tjocka sedelbuntar i kollekthåven. Han bodde avsides, hade inga släktingar och hans gård doldes av hög barrskog.

Jag minns hur vi skumpade på den smala slingrande vägen i en midnattsblå Volvo Amazon som vi hade stulit tidigare på morgonen. Vägen var full av vattenfyllda hål som fick bilen att skutta på vägen. Jag höll i ratten med båda händerna, men det hindrade inte bilen från att svänga till höger och till vänster.  När vi trodde att Volvon skulle säcka ihop i nästa potthål svängde vi ut på en gård.

Mitt på vad som såg ut som ett grustag stod ett fallfärdigt torp. Färgen på plankorna hade flagnat och de mörka plankorna hade spruckit av vädrets påfrestningar. Glaslösa fönster slokade i sina karmar och svängde lojt i vinden. Om Kalle inte hade varit så tvärsäker skulle jag aldrig ha trott att någon bodde här.

Kalle och Jonny hukade bakom bilen medan jag gick mot torpet. Jag övade på mina repliker. Jag hade åkt vilse och nu ville bilen inte starta. Det var säkert väggroparnas fel.

Ulf hade varit på väg ut när han öppnade dörren för mig. Han hade på sig en oljefläckig verkstadsoverall. Det var som om han hade väntat på en krånglande bil.  Hans gråa hår stod rakt ut på huvudet och ett nyanlagt svart bockskägg med gråa strimmor fick hans ansikte att se onaturligt avlångt ut.

Han följde med till bilen, öppnade motorhuven och lutade sig bekymrat ner. När han var färdig med inspektionen tittade han upp på mig med sina bärnstensfärgade ögon som fångade av solljuset såg ut att glöda.

”Är du säker på att den är död?” sa han och knackade på motorn med en skruvmejsel.

Jag hann inte svara för jag blev avbruten av Kalle som hade uppenbarat sig framför oss. Han hade hittat en spade och den höjde han upp över huvudet som ett svärd. Ulf log brett när han fick ett slag mot nacken. Med ett knak ramlade han med ansiktet mot motorn. En lukt av bränt kött steg upp från motorhuven. I nästa stund tog Kalle tag om Ulfs axlar och välte honom ner på marken. Kalle placerade spaden på Ulfs mage, tycktes testa hållfastheten genom att trycka ner mot buken. Han lyfte han upp sin ena fot på spadbladet, tog spjärn mot marken och hoppade upp. Han stod och vickade, tryckte med sin tyngd tills bladet sjönk ner. Ulfs överkropp och fötter ryckte till, nästan åtskilda från varandra med en rännil av blod mellan sig. Kalle log.

”Jag har alltid undrat hur det skulle kännas.”

Jag höll mig om magen och spydde ner mina skor.

Jonny grävde i potatislandet dit vi hade släpat Ulf. Jag spanade bort mot vägen, medan Kalle låg utsträckt på gräset. Han blåste ut långsamma rökringar med sin cigarett. Jonny torkade svetten som rann utmed tinningarna med sin jordiga t-shirt och återgick sedan till att klappa jorden på den färdiga graven.

Ingen skulle sakna Ulf förrän till gudstjänsten om tre dagar. Då skulle vi vara långt borta.

Kalle gick in i huset men kom snabbt ut. Jag kunde se att han inte var nöjd.  Det fanns inget av värde där inne. Torpet var tomt på möbler. Det fanns bara en upp och nervänd potatislåda och två tunnor för olivolja som hade tjänat som stolar. Använda sprutor och kondomer låg på golvet.

Vi gick in i huset, knackade väggar och letade efter ihåligheter i golvplankorna. Det fanns inga spår av Ulfs sedelbuntar.

Det hade börjat skymma trots att klockan bara var fyra. Solen borde sänka sig först efter nio. Idag var det som om natten hade bråttom. Månen, en mörkblå glaskula, tittade fram mellan höga talltoppar och lyste mot vägen.

Jag och Jonny satt i bilen och väntade på Kalle. Jonny hackade tänder av kyla, men mina fötter brann som om jag hade stigit upp på glödheta kolbitar. Skosulorna smälte och jag kunde känna lukten av varm plast.

Ett plötsligt ljud från fältet fick mig att vända blicken ditåt. Jag hade skymtat en människostor gräshoppa kravla över fältet. Jag startade motorn och körde långsamt bort mot vägen. Kalle sprang ut ur torpet och viftade med den blodiga spaden framför oss.

Från backspegeln kunde jag se att Kalle hade lagt sig i baksätet. Jonny mumlade något ohörbart bredvid mig. Om jag inte kände honom väl skulle jag ha trott att han bad till Gud.

Bilen krängde på vägen. Jag höll hårt i ratten för att vi inte skulle köra ner i diket. En blixt tände himlen och nästa slog ner framför oss. I min förskräckelse släppte jag foten om gaspedalen, men bilen fortsatte att köra framåt.

Vi måste ha missat att svänga in på motorvägen. En väg måste vara lika lång åt båda hållen. Så måste det vara. Vi måste befinna oss på en annan väg.

Jonny pekade mot ett litet hus där det lyste från alla fönster på nedervåningen. Lättat svängde vi in på gården. Jonny öppnade bildörren men stelnade till. Jag kunde känna lukten av skräck komma från honom. Varm urin ångade mellan hans lår. Nu kunde jag också se vad som hade skrämt honom. Vi hade kommit tillbaka till samma plats.

Det hade blivit nattsvart. Bilens helljus hjälpte inte mycket, flämtade som desperata ljuslågor. Efter vad som kändes som en evighet stod vi återigen på Ulfs gård. Vi skulle inte kunna köra mer i natt. Bensinmätaren visade rött.

Jonny ställde sig utanför bilen, lutade sig mot motorhuven och rökte en cigarett som ritade gula streck i mörkret. Cigarettaskan ramlade ner från hans skakiga fingrar. Från baksätet kom Kalles rytmiska snarkningar. Det lugnade oss.

Jonny steg in i bilen. Jag kontrollerade att alla dörrarna verkligen var låsta. Vi hade inget val, vi måste vänta på gården tills det blev dag.

Jag hade väntat länge på att tömma min blåsa. Nu kunde jag inte hålla mig mer. Med en tändare i handen steg jag ut ur bilen. En liten cirkel av dagsljus knappt större än en handflata lyste upp gräset framför mig. När jag drog ner gylfen och började kissa slocknade lågan på tändaren. Tändstenen slog mot gnisthjulet, men jag kunde inte få fram en ny låga. Jag skrek åt Jonny att tända billamporna. Det fanns inga stjärnor eller måne som lyste upp den svarta natten. Min andedräkt slingrade ut ur min mun, tung och iskall mot mina läppar. Jag hukade och slog armarna runt mig.

Ett ljus närmade sig. Lättad tänkte jag att Jonny hade upptäckt att jag inte var tillbaka. Jag tittade upp. Om vi bara kom härifrån skulle jag åka direkt till polisstationen och anmäla oss. Något där ute hindrade oss från att komma hem. Den kunde läsa våra tankar. Om den visste vad jag tänkte skulle den släppa oss från tiden och platsen som höll oss i en bur.

Jonny stod och rökte bredvid mig. Jag kunde se att han var lugn, för cigaretten hade nu ett stadigt glöd.

”Du vet att det inte fungerar så.”

Det lät inte som Jonnys röst.

”Vem är du?”

Mannen gav till ett hest skratt. I skenet av den glödande cigaretten tändes mannens ansikte upp. Ulf! Hur var det möjligt? Jag hade sett Kalle hoppa med spaden på hans mage.

Han luktade fukt, som om han hade dränkts i ett kärr. Det sved i mina ögon av hans svavelluktande andedräkt. Det var Ulf, men vad var han?

Vi gick tysta sida vid sida mot bilen. Det enda som hördes var det bubblande ljudet från hans vattenfyllda lungor.

Jag vet inte hur spaden hamnade i min hand, men jag visste vad jag skulle göra med den.  Kalle sov i baksätet. Ulfs cigarett hade fattat eld, men han fortsatte suga på den.

Lågan kastade sig över Kalle. Med ett stadigt grepp om spaden slog jag Kalle rakt på huvudet. Han vaknade inte ens när hans ansikte klövs mitt itu.

Det hade ljusnat, bara så lite så att jag kunde se konturer runt mig. Ulf cirkulerade runt bilen, hasade med sina fötter. Hans blick lyste mot fältet där jag kunde se Jonnys ryggtavla.

Med några steg var jag framme hos Jonny. Hans fötter gled över marken. Det såg ut som om han sprang, men han hade frusit fast på platsen.  Jag höjde spaden och svingade den horisontellt över hans hals. Hans huvud rullade mot diket samtidigt som hans fötter hade fått fäste på fältet.

Ulfs torp var omslutet av dimma, som om den alltid bara varit en hägring. Solen hade stigit upp och färgade fälten med gult och grönt. De mörkgröna granarna lutade försynt på gården. Himlen ljusnade sekund för sekund.  Från backspegeln kunde jag se gården försvinna ur mitt synfält. Vägkorsningen befann sig framför mig, som om den alltid hade funnits där.

Polisen dök aldrig upp. Jag kunde inte åtalas för någon som aldrig hade funnits, på en gård som aldrig hade existerat.

Kalle och Jonny förblev borta tills jag en dag hittade dem på kyrkogården. Det gick inte att läsa texten på deras gravstenar. Med åren hade de täckts av grå lava. När jag skrapade bort det kunde jag läsa att de hade dött femton år gamla, samma dag som den stora skolbranden. Jag minns att de hade slängt en tändsticka i en papperskorg och sprutat bensin över den.

Jag kunde leva med ovissheten om vad som egentligen hade hänt dem, bara jag inte glömde natten då jag insåg vad godheten kämpade mot, en ondska som kunde trotsa naturlagarna.

HAIKU-frigörelse

Idag har jag roat med att skriva haiku, inte frivilligt, men som en del av en högskolekurs.

Traditionellt, i Sverige, är haiku en nutidsbetraktelse på 17 stavelser- 3 rader med 5 stavelser i den första, 7 i den andra och 5 i den tredje, 5-7-5. Det ska beskriva naturen, en årstid, d.v.s. något poeten har fångat genom att betrakta naturen. Jag skrev mina obligatoriska haikun och sedan började jag experimentera. Regler är till för att brytas. Mina haikun är förmodligen inte bra, men ack så behövliga i mitt liv.

KÖ-HAIKU

Kön ringlar långsamt

Både orsak och verkan

Ryms i en grå tant

 

KÖKS-HAIKU

Disksvampen möglar

Tallrikar balanserar

Kö till diskmaskin

 

MAMMA-HAIKU

Barnen sover nu

Mamma tassar på tårna

Till TV-soffan

 

Nåväl, det viktigaste är ändå att jag har lekt med ord.

Små skurar av skrivande

Jag har inte varit närvarande på min blogg på flera månader, men det betyder inte att jag inte har skrivit. Jag har förmodligen skrivit alldeles för mycket och har tagit en tajmout trots att min sorts pauser kallas för heltidsskrivande. Sedan i våras har jag:

  • åkt på en veckas skrivkurs till London
  • gjort ett webbradioprogram.
  • redigerat min text till antologin Mer än bara ord som till hösten ges ut av Ariton förlag
  • hyllat Internationella dagen för frisk andedräkt
  • ställt upp på en helgs skrivrace där jag började arbeta på romanen ”Hundra sätt att dö på”- en roman om en kvinna som fått nog av sin misshandlande vänsterprasslare till man. Jag vet inte om det är den jag ska färdigställa men jag får en bra feeling av den.
  • gått en högskolekurs på Linnéuniversitetet och läst Kreativt skrivande.

Allt det här skrivandet har fått mig att inse att jag faktiskt inte kan leva  utan att skriva och läsa. Till hösten går jag ner i arbetstid från mitt farmaceutjobb och börjar läsa kursen Litteraturvetenskap med inriktning Kreativt skrivande på Mittuniversitetet. Jag är blott en 46-årig honvarelse som drabbats av både stressnacke, migrän, spänningshuvudvärk och en svullen hand. Livet är till för att levas, inte för att arbetas bort, så tillsvidare får jag avstå från lite lön för att bli aningens lyckligare.

I skrivande stund jobbar jag på en skräcknovell som jag kommer att skicka till Tidningen Skriva, sommarens stora novelltävling, där man kan vinna 10 000 kronor. Jag har inte skrivit så mycket skräcknoveller, men har snuddat vid genren med mina övernaturliga noveller. Jag har redan upplevt tillräckligt mycket skräck och eftersom jag är medial och suger in allt skit har jag tidvis mardrömmar som kan skrämma livet ur vem som helst. Vad har jag mer gjort? Jag gillar även att pyssla och knåpade idag ihop en anteckningsbok till min dotter. Jag klippte till ett tyg, förstärkte den med kartong och sydde sedan några sidor med min symaskin. Jag tycker att den blev riktigt bra.

Päivi Karabetians foto.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑