Svartnatt- av Päivi Karabetian

red car on road while raining
Fotografi av Ram Maru kan hittas på Unsplash

För trettio år sedan mötte jag djävulen. Ondskan hade följt mig, Kalle och Jonny, på avstånd. Den väntade på att vi skulle ta det första steget mot fördärvet.

Vi var runt tjugo år när vi började planera ett rån. Kalle och Jonny befann sig redan på samhällets skuggsida efter att de hade kastats ut från det sista fosterhemmet. De hade tidigt lärt sig att förlita sig på sina knytnävars förmåga att övertala människor.

Jag passade egentligen inte in i gänget. Min familj bestod av två hårt arbetande och troende föräldrar. Varje söndag gick vi på gudstjänst. Vi gjorde vår del för de fattiga genom att servera mat i soppköket. Jag drogs till Kalle och Jonny som om de var förbjuden frukt, fascinerades av Kalles brist på empati och Jonnys blinda lydnad.

En varm sommarnatt medan vi lyssnade på syrsornas spelande föreslog jag att vi skulle göra ett oväntat besök hos Ulf Pettersson. Jag hade lärt känna honom i kyrkan, en trogen kyrkobesökare som stoppade tjocka sedelbuntar i kollekthåven. Han bodde avsides, hade inga släktingar och hans gård doldes av hög barrskog.

Jag minns hur vi skumpade på den smala slingrande vägen i en midnattsblå Volvo Amazon som vi hade stulit tidigare på morgonen. Vägen var full av vattenfyllda hål som fick bilen att skutta på vägen. Jag höll i ratten med båda händerna, men det hindrade inte bilen från att svänga till höger och till vänster.  När vi trodde att Volvon skulle säcka ihop i nästa potthål svängde vi ut på en gård.

Mitt på vad som såg ut som ett grustag stod ett fallfärdigt torp. Färgen på plankorna hade flagnat och de mörka plankorna hade spruckit av vädrets påfrestningar. Glaslösa fönster slokade i sina karmar och svängde lojt i vinden. Om Kalle inte hade varit så tvärsäker skulle jag aldrig ha trott att någon bodde här.

Kalle och Jonny hukade bakom bilen medan jag gick mot torpet. Jag övade på mina repliker. Jag hade åkt vilse och nu ville bilen inte starta. Det var säkert väggroparnas fel.

Ulf hade varit på väg ut när han öppnade dörren för mig. Han hade på sig en oljefläckig verkstadsoverall. Det var som om han hade väntat på en krånglande bil.  Hans gråa hår stod rakt ut på huvudet och ett nyanlagt svart bockskägg med gråa strimmor fick hans ansikte att se onaturligt avlångt ut.

Han följde med till bilen, öppnade motorhuven och lutade sig bekymrat ner. När han var färdig med inspektionen tittade han upp på mig med sina bärnstensfärgade ögon som fångade av solljuset såg ut att glöda.

”Är du säker på att den är död?” sa han och knackade på motorn med en skruvmejsel.

Jag hann inte svara för jag blev avbruten av Kalle som hade uppenbarat sig framför oss. Han hade hittat en spade och den höjde han upp över huvudet som ett svärd. Ulf log brett när han fick ett slag mot nacken. Med ett knak ramlade han med ansiktet mot motorn. En lukt av bränt kött steg upp från motorhuven. I nästa stund tog Kalle tag om Ulfs axlar och välte honom ner på marken. Kalle placerade spaden på Ulfs mage, tycktes testa hållfastheten genom att trycka ner mot buken. Han lyfte han upp sin ena fot på spadbladet, tog spjärn mot marken och hoppade upp. Han stod och vickade, tryckte med sin tyngd tills bladet sjönk ner. Ulfs överkropp och fötter ryckte till, nästan åtskilda från varandra med en rännil av blod mellan sig. Kalle log.

”Jag har alltid undrat hur det skulle kännas.”

Jag höll mig om magen och spydde ner mina skor.

Jonny grävde i potatislandet dit vi hade släpat Ulf. Jag spanade bort mot vägen, medan Kalle låg utsträckt på gräset. Han blåste ut långsamma rökringar med sin cigarett. Jonny torkade svetten som rann utmed tinningarna med sin jordiga t-shirt och återgick sedan till att klappa jorden på den färdiga graven.

Ingen skulle sakna Ulf förrän till gudstjänsten om tre dagar. Då skulle vi vara långt borta.

Kalle gick in i huset men kom snabbt ut. Jag kunde se att han inte var nöjd.  Det fanns inget av värde där inne. Torpet var tomt på möbler. Det fanns bara en upp och nervänd potatislåda och två tunnor för olivolja som hade tjänat som stolar. Använda sprutor och kondomer låg på golvet.

Vi gick in i huset, knackade väggar och letade efter ihåligheter i golvplankorna. Det fanns inga spår av Ulfs sedelbuntar.

Det hade börjat skymma trots att klockan bara var fyra. Solen borde sänka sig först efter nio. Idag var det som om natten hade bråttom. Månen, en mörkblå glaskula, tittade fram mellan höga talltoppar och lyste mot vägen.

Jag och Jonny satt i bilen och väntade på Kalle. Jonny hackade tänder av kyla, men mina fötter brann som om jag hade stigit upp på glödheta kolbitar. Skosulorna smälte och jag kunde känna lukten av varm plast.

Ett plötsligt ljud från fältet fick mig att vända blicken ditåt. Jag hade skymtat en människostor gräshoppa kravla över fältet. Jag startade motorn och körde långsamt bort mot vägen. Kalle sprang ut ur torpet och viftade med den blodiga spaden framför oss.

Från backspegeln kunde jag se att Kalle hade lagt sig i baksätet. Jonny mumlade något ohörbart bredvid mig. Om jag inte kände honom väl skulle jag ha trott att han bad till Gud.

Bilen krängde på vägen. Jag höll hårt i ratten för att vi inte skulle köra ner i diket. En blixt tände himlen och nästa slog ner framför oss. I min förskräckelse släppte jag foten om gaspedalen, men bilen fortsatte att köra framåt.

Vi måste ha missat att svänga in på motorvägen. En väg måste vara lika lång åt båda hållen. Så måste det vara. Vi måste befinna oss på en annan väg.

Jonny pekade mot ett litet hus där det lyste från alla fönster på nedervåningen. Lättat svängde vi in på gården. Jonny öppnade bildörren men stelnade till. Jag kunde känna lukten av skräck komma från honom. Varm urin ångade mellan hans lår. Nu kunde jag också se vad som hade skrämt honom. Vi hade kommit tillbaka till samma plats.

Det hade blivit nattsvart. Bilens helljus hjälpte inte mycket, flämtade som desperata ljuslågor. Efter vad som kändes som en evighet stod vi återigen på Ulfs gård. Vi skulle inte kunna köra mer i natt. Bensinmätaren visade rött.

Jonny ställde sig utanför bilen, lutade sig mot motorhuven och rökte en cigarett som ritade gula streck i mörkret. Cigarettaskan ramlade ner från hans skakiga fingrar. Från baksätet kom Kalles rytmiska snarkningar. Det lugnade oss.

Jonny steg in i bilen. Jag kontrollerade att alla dörrarna verkligen var låsta. Vi hade inget val, vi måste vänta på gården tills det blev dag.

Jag hade väntat länge på att tömma min blåsa. Nu kunde jag inte hålla mig mer. Med en tändare i handen steg jag ut ur bilen. En liten cirkel av dagsljus knappt större än en handflata lyste upp gräset framför mig. När jag drog ner gylfen och började kissa slocknade lågan på tändaren. Tändstenen slog mot gnisthjulet, men jag kunde inte få fram en ny låga. Jag skrek åt Jonny att tända billamporna. Det fanns inga stjärnor eller måne som lyste upp den svarta natten. Min andedräkt slingrade ut ur min mun, tung och iskall mot mina läppar. Jag hukade och slog armarna runt mig.

Ett ljus närmade sig. Lättad tänkte jag att Jonny hade upptäckt att jag inte var tillbaka. Jag tittade upp. Om vi bara kom härifrån skulle jag åka direkt till polisstationen och anmäla oss. Något där ute hindrade oss från att komma hem. Den kunde läsa våra tankar. Om den visste vad jag tänkte skulle den släppa oss från tiden och platsen som höll oss i en bur.

Jonny stod och rökte bredvid mig. Jag kunde se att han var lugn, för cigaretten hade nu ett stadigt glöd.

”Du vet att det inte fungerar så.”

Det lät inte som Jonnys röst.

”Vem är du?”

Mannen gav till ett hest skratt. I skenet av den glödande cigaretten tändes mannens ansikte upp. Ulf! Hur var det möjligt? Jag hade sett Kalle hoppa med spaden på hans mage.

Han luktade fukt, som om han hade dränkts i ett kärr. Det sved i mina ögon av hans svavelluktande andedräkt. Det var Ulf, men vad var han?

Vi gick tysta sida vid sida mot bilen. Det enda som hördes var det bubblande ljudet från hans vattenfyllda lungor.

Jag vet inte hur spaden hamnade i min hand, men jag visste vad jag skulle göra med den.  Kalle sov i baksätet. Ulfs cigarett hade fattat eld, men han fortsatte suga på den.

Lågan kastade sig över Kalle. Med ett stadigt grepp om spaden slog jag Kalle rakt på huvudet. Han vaknade inte ens när hans ansikte klövs mitt itu.

Det hade ljusnat, bara så lite så att jag kunde se konturer runt mig. Ulf cirkulerade runt bilen, hasade med sina fötter. Hans blick lyste mot fältet där jag kunde se Jonnys ryggtavla.

Med några steg var jag framme hos Jonny. Hans fötter gled över marken. Det såg ut som om han sprang, men han hade frusit fast på platsen.  Jag höjde spaden och svingade den horisontellt över hans hals. Hans huvud rullade mot diket samtidigt som hans fötter hade fått fäste på fältet.

Ulfs torp var omslutet av dimma, som om den alltid bara varit en hägring. Solen hade stigit upp och färgade fälten med gult och grönt. De mörkgröna granarna lutade försynt på gården. Himlen ljusnade sekund för sekund.  Från backspegeln kunde jag se gården försvinna ur mitt synfält. Vägkorsningen befann sig framför mig, som om den alltid hade funnits där.

Polisen dök aldrig upp. Jag kunde inte åtalas för någon som aldrig hade funnits, på en gård som aldrig hade existerat.

Kalle och Jonny förblev borta tills jag en dag hittade dem på kyrkogården. Det gick inte att läsa texten på deras gravstenar. Med åren hade de täckts av grå lava. När jag skrapade bort det kunde jag läsa att de hade dött femton år gamla, samma dag som den stora skolbranden. Jag minns att de hade slängt en tändsticka i en papperskorg och sprutat bensin över den.

Jag kunde leva med ovissheten om vad som egentligen hade hänt dem, bara jag inte glömde natten då jag insåg vad godheten kämpade mot, en ondska som kunde trotsa naturlagarna.

HAIKU-frigörelse

Idag har jag roat med att skriva haiku, inte frivilligt, men som en del av en högskolekurs.

Traditionellt, i Sverige, är haiku en nutidsbetraktelse på 17 stavelser- 3 rader med 5 stavelser i den första, 7 i den andra och 5 i den tredje, 5-7-5. Det ska beskriva naturen, en årstid, d.v.s. något poeten har fångat genom att betrakta naturen. Jag skrev mina obligatoriska haikun och sedan började jag experimentera. Regler är till för att brytas. Mina haikun är förmodligen inte bra, men ack så behövliga i mitt liv.

KÖ-HAIKU

Kön ringlar långsamt

Både orsak och verkan

Ryms i en grå tant

 

KÖKS-HAIKU

Disksvampen möglar

Tallrikar balanserar

Kö till diskmaskin

 

MAMMA-HAIKU

Barnen sover nu

Mamma tassar på tårna

Till TV-soffan

 

Nåväl, det viktigaste är ändå att jag har lekt med ord.

Små skurar av skrivande

Jag har inte varit närvarande på min blogg på flera månader, men det betyder inte att jag inte har skrivit. Jag har förmodligen skrivit alldeles för mycket och har tagit en tajmout trots att min sorts pauser kallas för heltidsskrivande. Sedan i våras har jag:

  • åkt på en veckas skrivkurs till London
  • gjort ett webbradioprogram.
  • redigerat min text till antologin Mer än bara ord som till hösten ges ut av Ariton förlag
  • hyllat Internationella dagen för frisk andedräkt
  • ställt upp på en helgs skrivrace där jag började arbeta på romanen ”Hundra sätt att dö på”- en roman om en kvinna som fått nog av sin misshandlande vänsterprasslare till man. Jag vet inte om det är den jag ska färdigställa men jag får en bra feeling av den.
  • gått en högskolekurs på Linnéuniversitetet och läst Kreativt skrivande.

Allt det här skrivandet har fått mig att inse att jag faktiskt inte kan leva  utan att skriva och läsa. Till hösten går jag ner i arbetstid från mitt farmaceutjobb och börjar läsa kursen Litteraturvetenskap med inriktning Kreativt skrivande på Mittuniversitetet. Jag är blott en 46-årig honvarelse som drabbats av både stressnacke, migrän, spänningshuvudvärk och en svullen hand. Livet är till för att levas, inte för att arbetas bort, så tillsvidare får jag avstå från lite lön för att bli aningens lyckligare.

I skrivande stund jobbar jag på en skräcknovell som jag kommer att skicka till Tidningen Skriva, sommarens stora novelltävling, där man kan vinna 10 000 kronor. Jag har inte skrivit så mycket skräcknoveller, men har snuddat vid genren med mina övernaturliga noveller. Jag har redan upplevt tillräckligt mycket skräck och eftersom jag är medial och suger in allt skit har jag tidvis mardrömmar som kan skrämma livet ur vem som helst. Vad har jag mer gjort? Jag gillar även att pyssla och knåpade idag ihop en anteckningsbok till min dotter. Jag klippte till ett tyg, förstärkte den med kartong och sydde sedan några sidor med min symaskin. Jag tycker att den blev riktigt bra.

Päivi Karabetians foto.

Jag vann tävlingen Lattjo lajban 2

Här har ni en superglad förstavinnare till Synöve B Dufvas  tävling Lattjo lajban 2. Jag vann en första kapitel-analys. Tjoho, jag har en hel drös av outgivna manus på datorn, så det är bara att välja ut en.

Hennes motivering var:

En klassisk deckarscen som utspelar sig hos den lokala bokcirkeln i Njutånger. Men vad försiggår bakom kulisserna? Och vem dödade korsikanen? Nick Carter har triumf på hand och fallet blir löst. Han får också den fagra Lulu, hon som har ”rådjursögon som kantades av svarta täta ögonfransar som såg ut som om de hade drabbats av en stormvind.” Jag efterlyste även humor och med dialog som denna fick du mig på fall, Päivi:

”Bredvid honom låg en blodig krängningshämmare. Vet ni vad det betyder?”

Lulu fladdrade med sina ögon och sög upp sina läppar tills de såg ut som en klase övermogna körsbär.

”Att någon saknar en kaskoförsäkring.”

Tävlingen gick ut på att skriva en text på max 900 ord med följande obligatoriska ord: Lerskiffer, snömos, fulöl, formationer, eruptiva, djonk, kaskoförsäkring, krängningshämmare, förtappelse, Bokklubben Svalan, stormvind, stackato, Korsikan, korsband, falsifikat, gyllenläder, dröppel, schatull, kamfer, kubikfamn, tingeltangel och nasal.

Dessutom skulle dessa meningar vara med:

Samtidigt vid Stortorget.

Vem är den där sodomiten egentligen?

Tog inte narkosen?

Förutom detta skulle novellen innehålla minst två karaktärer, ha en person som heter Nick Carter, innehålla ett mysterium och något sexigt samt vara hysteriskt roligt.

Jag gick fullständigt bananas på utmaningen. Jag älskar att skriva snusk, ähm, och att skriva humoristiska texter. Nåväl, här kommer min novell som är skriven med glimten i ögat:

Faller regn, löser mord

På bokklubben Svalan satt Njutångers mest hängivna bokälskare i en ring runt detektiven Nick Carter. Den lokala bokcirkeln, Eric, Lulu, Märta och Anders, brukade träffas en gång i veckan i ett källarförråd som ägdes av Eric för att dela inspirerande texter. Böcker hade staplats både på rad och ovanpå varandra utmed de gråa betongväggarna. Det fanns minst en kubikfamn outgivna manus som verkade ha skänkts till dem av privatpersoner. Nick var redo att avslöja att de hade delat mer än kärleken för ord.

Nick stirrade på en djonk i miniatyr. Den hade tryckts in en flaska som tycktes segla på skrynkliga djupblå satinlakan som täckte en madrass på golvet. Eric följde hans blick och pekade på det lilla fartyget. Stolt berättade han hur lätt det var för honom att få stora föremål att glida genom små öppningar. Allt som krävdes var bara mycket tålamod och vaselin. Nick tittade på Eric.

”Vem är den där sodomiten egentligen?”

Nicks nasala röst fick dem att hoppa till, utom Lulu som slängde upp sin ena arm på ryggstödet. Hon fuktade sina läppar medan hennes ögon smekte Nicks svällande muskler under hans vita genomskinliga skjorta. Hon skulle se till att bli en tilltänkt fru Carter innan kvällen var över. Effektfullt blinkade hon med sina rådjursögon som kantades av svarta täta ögonfransar som såg ut som om de hade drabbats av en stormvind. Hennes manikyrerade hand for upp till bröstkorgen där hennes fingrar nyvaket sträckte ut sig på den randiga blusen. Brösten guppade tyngdlöst i luften som två zeppelinare.

”Vem menar du?”

Lulus sugande röst fick Nicks blick att vandra utmed hennes utsökta figur. Hans ögon blev mörkare när hans pupiller trängde ut hans blåa iris. Lulu svarade med att kröka sin rygg så att han kunde granska hennes behag. Hon ville inte dölja något för detektiven.

Nick skakade på huvudet och harklade hest.

”Någon som är bortom förtappelse har smittat er samtliga med dröppel.”

Nick slickade sig om munnen som om han hade ätit upp Lulu som en vaniljglass toppad med smältande choklad.

”Vad gör ni här förutom att dricka fulöl och prata snömos.”

Han kunde inte slita sig från henne, men hans röst hade återfått kontrollen över situationen.

Nick visste vad han talade om. Inget undgick honom. Han ögon hade registrerat de röda sammetskuddarna på golvmadrassen. Två stearinljus, till hälften utbrunna, i gröna buteljflaskor där stearinet runnit ut över flaskhalsarna och glidit ner på betonggolvet. Rödvinsrand på schatullet som luktade svagt av kamfer. Mahognyskrinet verkade vara rekvisita, romantiskt tingeltangel för snabba möten på hårda golv. Det tycktes finnas kärleksmotiv och där det fanns kärlek fanns även hat, om åtrån inte besvarades.

Lulu andades häftigt.

”Jag är helt frisk. Jag låg nedsövd på operationsbordet med ett trasigt korsband.”

Hon fingrade på blusens två översta blusknappar. Det var som om hon sände en osynlig signal för de sprätte iväg mot madrassen. Hennes bröst inlindade i lager av tunt spetsklätt tyg vällde fram samtidigt som hennes andhämtning saktades ner. Nick slet loss blicken från hennes yppiga byst och tog fram sitt anteckningsblock ur jackan. Han mumlade högt för sig själv.

”Tog inte narkosen?”

Nicks skissade snabbt en bild av Lulu på den blanka sidan. Hennes hud som glänste som gyllenläder, hennes perfekta formationer till bröst som fick hans tankar att vandra till den växande eruptiva vulkanen i hans boxershorts.

”Då vet ni alltså precis vilken dag jag talar om.”

Alla kunde inte vara oskyldiga, även om fyra par ögon förvånat tittade upp på honom. Inövat svar.

”Samtidigt vid Stortorget hittade vi en korsikan på 3 meters djup, begravd i lerskiffer.”

Nick lät febrig och hans meningar kom ut i stackato.

”Bredvid honom låg en blodig krängningshämmare. Vet ni vad det betyder?”

Lulu fladdrade med sina ögon och sög upp sina läppar tills de såg ut som en klase övermogna körsbär.

”Att någon saknar en kaskoförsäkring.”

Nick visste redan att Lulu var oskyldig. Han hade kollat upp hennes förehavanden. Det stämde att hon hade befunnit sig på sjukhuset. Vad mördaren inte visste var att det kraftiga skyfallet snabbt hade sköljt bort jorden och avslöjat den begravda turisten som hade badat i lervälling och flutit upp som en kork i en regnpöl.  Det var dags för det sista trumfkortet. Han drog fram den ur sin plånbok.

”Erics lånekort till Njutångers bibliotek hittades i hans byxor.”

Lulu reste sig upp från sin stol och ställde sig bredvid Nick för att stryka bort en lockig hårtest från hans panna.

”Det är uppenbarligen ett falsifikat. Eric skulle aldrig ge någon sitt lånekort. Det är det heligaste han äger.”

Eric snyftade till och begravde sitt ansikte i händerna.

”Jag trodde han älskade bara mig. Vi skulle skriva nästa ”Fifty shades” tillsammans.

Nick stängde igen anteckningsblocket och placerade den i kavajfickan. Fallet var solklart. Lulus varma hand smög in i hans och de steg ut från den mörka källarlokalen. Nick tänkte på vad han skulle göra med Lulu. Det var något med dammiga böcker på svettiga madrasser. En stark doft av eukalyptus dolde doften, men inte känslan av en kropp mot en annan.

 

 

 

Vin och mardrömmar i London

För några dagar sedan kom jag hem från London. Sex dagars skrivkurs i London med Ann Ljungberg och kompani hade tagit slut. Jag har haft urkul i London där jag har fått chansen att träffa några av Sveriges kommande författare. Varje kväll landade vi ner på en pub eller restaurang. Efter några öl och vin vinglade jag ner till Londons underground och schvischade mig själv bort till mitt tillfälliga hem i ett av Londons mindre bemedlade kvarter. Jag kände mig dock väldigt omhändertagen av de eviga gudarna i himlen då jag bodde i mitten av en religiös härdsmälta, några stenkast från ett hinduistiskt tempel, en katolsk och en protestantisk kyrka och nästan vägg i vägg med ett muslimskt center.

Jag är tyvärr inte gjord för att bo på hotell. Störiga grannar som kändes som om de försökte trampa igenom rispapper till väggar. ”C’mon baby open the door”, nätterna igenom. ”C’mon baby, my hands is on fire.” ”Fuck, open the door, c’mon, c’mon.” Jag låg i sängen, drog upp täcket till öronen och använde det som snuttefilt nätterna igenom. Nätterna inspirerade till mardrömmar. Jag kan inte minnas när jag drömde en mardröm sist. Visserligen ser jag andar och spöken som gillar att studsa in i mitt rum och väcka mig, men då väcker de mig åtminstone. Jag drömde om skottlossningar, knivhuggningar och hemsökt hus med död fyraårig flicka som mördat sin mamma. Jag som inte ens ser på skräckfilmer. Quelle horror! Jag vet inte om jag snappade upp närområdet eller om jag kände mig allmänt olustig.

Jag har skrivit och vandrat i bokaffärer med andra skribenter och upptäckt vad mitt hjärta klappar för. Så fort jag ser en vackert bunden bok blir jag alldeles grisskär i själen och vimmelkantig av åtrå. Jag vill dyrka dem och kyssa konturerna, vandra med fingrarna över relieferna, känna det silkeslena och orörda mot mina fingertoppar. Jag är kär upp över öronen i vackra böcker. Innehållet har sekundär betydelse. Det är som att bli kär i en vacker ointelligent karl. Jag vill poängtera att det är ett extra plus om innehållet är bra. 🙂

I bokhandeln Waterstones hittade jag en tarotkortlek. En av de sista kvällarna fick alla som ville dra ett kort ur den. Det var deras tur att få en inblick i min spirituella värld. En minimal kaffesumpsläsning blev det också.

 

Päivi Karabetians foto.

När jag kom hem drog jag ett kort till mig själv.

 

Päivi Karabetians foto.

Jag skrattade högt för mig själv. Klockrent. Så här läste jag; det finns tre aspekter att läsa i kortet. Först handlar det generellt om mitt liv. Your soul is composed of the same dots as the universe. Det är något som jag skulle kunna säga. Vi är alla gjorda av stjärnstoff och vårt ursprung kan spåras till Big Bang. Nästa aspekt är mitt arbete, mitt skrivande liv: Distinguish yourself from your mirror image. Nja, det förstod jag inte helt. Jag tolkade det som att jag måste kunna särskilja på det som är sant och osant, vad som är spegelbilder och spegeltolkningar. Tredje aspekten: Show them your hallucinations. Nåväl, jag skriver ju väldigt fritt. Fritt fram för att skriva helt galna texter. En av skribenterna tyckte att personen på kortet var jag. Hon har ju en handväska. Jag var lite av en crazy baglady i London, envisades med att handla mellan skrivlektionerna och släppa tunga påsar mellan Victoria pub i Paddington och hotellet.

Det var kul i London, men framför allt annorlunda. Det känns som om mina tankar har expanderat och jag har fått friare tankar. Jag är inte den jag var igår. Idag är jag ett annat jag.

Slutet på ett jävla liv- avskedsbrev

Idag roar jag mig med att skriva avskedsbrev. Det blev ett brev till Ulf. Obs! Alla personer i berättelsen är fiktiva. Jag är inte självmordsbenägen, bara skrivtrött, så jag roar mig med att skriva om en kvinna som trätt snaran kring sin hals. Det var riktiga upplivande eller uppdödande, hur man nu ser det. 

Kära Ulf,

eller jävla Ulf.

Det här är ett avskedsbrev. Vid det här laget har du hittat min kropp. Märk väl min omsorgsfulla makeup mina sista timmar i livet. Det var för din skull. Jag vet hur du skämdes för mig och när de ska skära ner mig vill jag inte att du ska be om ursäkt för min skull. Att jag inte hann sätta på mig läppstift eller var upptagen med disken för att borsta mitt hår. Torka dina tårar för fan. Jag vet att du låg med grannfrun Elsa. Ja, ja, hon var ju tvungen att skryta. Äntligen hade hon fått en karl. Jag ger er välsignelse att fortsätta att göra det ni gjorde. Det blir väl en vardag med knappknullet också någon gång.

Nu undrar du nog varför jag tog livet av mig? Jag var ju inte det minsta deprimerad, men du ser icke-livet var mer lockande än livet med dig. Som om du skulle ha skilt dig från mig? Bah! Jag var din slagpåse och dina synders förlåtelse. Hur långt hann jag rymma -82 innan du fick fatt i mig? Den kala fläcken i huvudet där det aldrig växte något mer efter att du släpade mig. Vad du skämdes för mig. Tål inte kvinnan ett kok stryk? Klen kvinna det där. Ja, ja. Skit samma.

En dag satte jag mig ner och räknade på hur mycket liv som fanns kvar, om det var sannolikt att jag någonsin skulle njuta av livet. Jag kom fram till att jag förmodligen skulle överleva dig med tre år. Dessa tre år skulle jag alltså sitta på ett ålderdomshem och suga soppa med sugrör. Nej tack. Det är inte så mycket liv kvar i kärringen när du väl har lämnat jordelivet. Då funderade jag på om tiden fram tills du dog var värt att leva. Vi har inga barn, ingen större pension och flera krämpor, även om jag kan trösta mig med att du är värre däran än jag. Hur skulle mitt liv ha sett ut tills du dog? Det skulle ha varit städ och disk förstås, gå ut med soporna och vänta på solnedgången. Dina fredagsfyllor- och lite varje dag som helst-fyllor där jag måste redovisa var jag har varit in i minsta detalj utan manligt alibi. Jag levde verkligen, oj, nu pratar jag som om jag redan var död, för dina slag. Det var enda gången jag kände något. I början var jag rädd för mitt liv, sedan rädd för att grannarna hörde och till slut tog jag det som kärleksövertygelser. Du älskade mig så mycket att du ville ha ihjäl mig.

Nu tänkte jag gå händelserna i förväg och ta sorti. Sluta när jag är på topp. Bättre än så här kan det knappast bli. Inga blåmärken mer än möjligtvis ett rött märke runt halsen. Du har ett alibi. Jag såg dig parkera bilen utanför. Jag räknade till tio, men du kom inte hem. Du var säkert hos Elsa.

Jag hoppas verkligen du blir dement och får använda blöja de sista åren av ditt liv. Det är med dessa tankar jag stiger upp på pallen och trär snaran runt halsen. Vi ses i helvetet om ett tag, Ulf.

Ångestpoesi

Att skriva ett ord här och där

Riva av lite meningar som bär

Sudda ut allt som känns fel

Börja om i stundens vel

Var är min musa när jag behöver hen som bäst

De jobbar åt andra och stannar inte vid sin läst

En skribent är faktiskt som annat folk

Kanske mer ångest och annat smolk

Pappret är bärare av stora ord

Men skribenter sitter ensamma vid sitt bord.

När solen lagt sig ner för en stund.

Är vi redo för tjänstgöring hos John Blund.

När skribenter lägger sig ner och släcker sin hjärna.

Då jävlar kommer historiens bärande kärna.

 

 

Det finns hopp

Jag har varit nere i kängorna vad gäller mitt skrivande, men nu känner jag att det finns hopp för mig. Jag har börjat läsa kurslitteraturen för Kreativt skrivande anordnad av Linnéuniversitet, en distansutbildning jag har blivit antagen till.

Det hände något med mig när jag läste ”Så skriver du noveller och romaner” av Lars Åke Augustsson. Detta unitära mästerverk ges inte längre ut, men jag hade lyckan att finna ett exemplar på Almedalsbiblioteket. Kärleken fann sig direkt i mitt hjärta, något varmt och inbonat, när jag öppnade den första sidan. En aha-känsla, en känsla av samhörighet. Så du har varit i källan och doppat dina tår där. Det pirrar i kroppen av förväntan.

Jag har läst åtta år på universitet, fem år till lärare, tre år till farmaceut (receptarie), men det här är nog första gången jag slukar kurslitteraturen med hull och hår. Jag är född till det här, men trygghetsnarkoman som jag är, kan jag inte leva på endast ord. Jag behöver löften i form av fagra pengar som betalar det hårda i livet; hem och mat.

Om lite drygt en vecka ska jag åka till London på skrivkurs. Jag ser framemot att träffa några av kurskamraterna jag redan känner, att ensam strosa runt i London och att hitta min kärlek, orden som finns runt i luften. Jag hoppas det blir en nystart för mig.

Skrivdepression

Skrivkramp är inte något jag drabbas av. Jag kan skriva i alla lägen. Problemet nu är att jag har tappat min humor och den går inte att finna någonstans. Jag hoppas verkligen att den inte lämnar mig.

Jag tror humorn försvann när jag grät för någon vecka sedan. Låg en hel dag och grät. Min mage var kaputt, huvudvärken bultade innanför skallen och mina svullna ögon försökte orientera sig i hemmet. Det är helt bedrövligt om jag bara kan skriva sorgsna texter efter det här. Lite vila hjälper kanske.

Jag grät för att jag blev sviken, av sådana jag trodde var mina vänner, som hade öppet sinne för mitt skrivande. Texter väcker känslor, men jag hade ingen aning att det var jag som skulle drabbas. Jag har dessutom blivit rädd, vågar inte säga det jag tycker. Tänk om någon tror att jag skriver om dem? Tänk om denna någon hotar om repressalier?Kan en doktor hitta min humor igen? Just nu känner jag mig som en skadeskjuten skribent som inte vet om hon kommer att bli hel igen. Kan det vara läge att sluta skriva nu och gå in i depressionens eviga dimma? Jag har hört att folk överlever trots att de inte lever. Bara en tablett som får mig att sluta känna så mycket. När jag inte är ledsen är jag fruktansvärt arg. Det är som om jag inte kan sluta pendla mellan ytterligheter. Det är något man kan skriva om, men jag är en humoristisk författare. Ge mig tillbaka självdistansen och förmågan att förlöjliga. Jag som hade tänkt gå en standup-kurs. Det är kört för den påkörda skribenten.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑