Huh- det var nära hjärnan

Igår morse fick jag en ingivelse- ska jag inte ta och sluta skriva. Jag menar, är det ändå inte värsta tidsslöseriet? Vad har det genererat hittills? Knappast något liv med champagne-frukostar och överdådig livsstil.

Jag stod i köket och kokade havregrynsgröt när mina karaktärer i romanen fick fler problem (under ytan), vilket gör dem till mer tredimensionella varelser. Hur var det nu- skulle jag inte sluta skriva?

Jag glömde bort att skriveriet och fantasierna inte kommer att försvinna från mig, bara för att jag slutar att skriva. Det skulle bara leda till att allt samlas i hjärnan och proppar igen alla hjärnbarkskrökar. Jag skulle sluta som en crazy cat lady utan katt som plockar pantburkar ner i en COOPS inköpsvagn samtidigt som jag mumlar för mig själv (i själva verket talar jag med mina karaktärer).

Så för min mentala hälsas skull måste jag nog fortsätta skriva på min roman. Det var verkligen nära ögat! Jag menar hjärnan.

Svar från läsarna

Det är alltid fruktansvärt nervöst när man skickar ut sina barn på Sverige-turné. Jag menar förstås mina böcker.

En av de första kommentarerna angående A som i Alien: Den unge läsaren gör tummen upp. Mer böcker med utomjordingar. Han har även önskemål om att det ska finnas blod i kommande böcker. Det kan jag tyvärr inte tillmötesgå. Jag vill ge barnen blodfria lässtunder. Möjligtvis kan det förekomma skavsår och plåsterpåtagningar. Nästa barnbok, om det blir någon, kommer bland annat handla om ett spöke och dess rättigheter.

Vad gäller Hallelujabröderna så stånkar den på och erbjuder läsarna ett gott skratt när bröderna Karlsson förirrar sig i religionens värld. Läsarna möts av brödernas funderingar kring livet efter detta, om Gud finns och hur i Småland man kan tvätta en kappsäck med rånpengar. Läs ljudboken för en extra dimension där uppläsaren John Pekkari får liv i småtjuvarna. Läsarna tycker framförallt om de små krumelurerna och vändningarna i Hallelujabröderna. Varning: Läs inte eller lyssna på romanen samtidigt som du dricker hett kaffe. Skållvarning när du gapskrattar medelst har dryck i munnen. Och för Guds skull, var försiktig i trafiken. Båda händerna på ratten. Det är svårt att styra mitt i ett skrattanfall. Slut på varningstext.

Tunnare än thinner

Foto av Gaelle Marcel på Unsplash

Förlåt, det blev ordlek till rubrik. Jag menar inte ordet thinner på engelska utan just lösningsmedlet thinner. Jag och gubben har ägnat förmiddagen åt att måla friggebodens dörr och fönster. Vi var alldeles för lata för att åka till affären och köpa grundfärg, så istället tunnade vi ut en liten del av fönsterfärgen, såsom man gjorde förr i tiden när varken kreditkort eller söndagsöppna butiker fanns.

Intrigen till min nuvarande roman börjar faktiskt bli väldigt tunn. Det började bra, men just nu känns vissa av kapitlen så lösa i ramarna att minsta hostning får dem att falla ihop till en liten rishög. Min föresats att skriva klart råmanuset innan slutet av juni håller fortfarande, men romanen är så rå att till och med jag skäms över det jag åstadkommit med mina tangenttryckningar. Inget mindre än pistolhot kommer att få mig att visa det här manuset till någon. Det kommer att krävas flera omskrivningar, innan en lektör får se den.

Och karaktärsjävlarna i romanen börjar falla ihop. Jag trodde att två av huvudpersonens väninnor var riktigt trevliga, men nej, det är de inte. Och huvudpersonen har blivit kär i fel person. Herregud, det kommer att krävas åtskilliga sidor för att bringa reda i det kaos huvudpersonen och hennes vänner har skapat. Jag börjar förstå hur Gud kände sig.

Så just nu skriver jag ett rårårå-manus. När det är klart ska jag se vad som går att rädda. Och sedan när jag fått ihop någon form av handling, först då börjar det riktigt roliga arbetet. Då ska jag se om planteringar och tillbakasyftningar fungerar, att jag är konsekvent i hur jag beskriver en person och hur den uttrycker sig. Och sedan är det lektörens tur, som kommer att vända på steken och både lägga till och ta ifrån. I vilket fall som helst så brukar inget av de ordinarie orden finnas kvar i manuset, mer än mitt namn. Att skriva på mitt sätt är tålamodsprövande, men så mycket roligare. Jag har lärt mig att uppskatta att vägen till en färdig roman är lika kul som en färdig roman. Jag blir chockad varje gång jag håller min tryckta roman i handen. Va, är jag klar nu?

Lite uppdatering av mina nya romaner: Barnboken A som i Alien knatar på. Jag har ännu inte hört hur det går för den. Jag har startat en liten mini-läsrörelse bland mina vänner, vars barn läser själva eller får en läsestund med någon av sina föräldrar ur just A som i Alien. Kul att stå till tjänst. Hallelujabröderna som kom ut i fredags som ljudbok, alltså för två dagar sedan, är med på listan över heta titlar på Storytel. Det är inte klokt, att min roman lyckas komma upp på någon lista över huvud taget. Självförtroendet, som ni hör, är så där. Nu har jag en roman, en handling och en huvudperson att rädda. (Jag ska bara kika in på Storytel en miljon gånger innan jag går och lägger mig.)

Hallelujabröderna- nu som ljudbok

Ytterligare en resa har nått sin slutdestination- Hallelujabröderna kom idag ut som ljudbok. Förra året fick jag en förfrågan om jag kanske var intresserad av att ge ut Hallelujabröderna som ljudbok. Jag tänkte på saken, i typ en minut, och gick med på det.

Och jag är väldigt glad att jag gjorde det, för jag fick välja inläsare. Jag valde John Pekkari som utförde uppdraget med bravur. Jag har nu lyssnat några timmar in på ljudboken och mitt hjärta skuttar som en liten glad kanin i min bröstkorg. Pekkaris eftertänksamma röst och hans sätt att sätta pauser i meningarna, ge röst åt karaktärerna får mig att tappa hakan av beundran. Det är min text, men han lyfter Hallelujabröderna till en högre dimension.

Jag är fruktansvärt jävig, men jag gillar romanen som bara den. I mitt stilla sinne undrar jag om jag någonsin kommer att kunna skriva en lika bra roman som Hallelujabröderna. Jag har vävt ett nätverk av intriger och planteringar som får mig att undra om jag hade bränsleraket i hjärnan när jag skrev den.

Lyssna på boken! Nu! Jag har väldigt svårt att tänka mig att någon skulle ångra sig, med undantag för fanatiskt religiösa människor.

Och var kan du lyssna på ljudboken? Du hittar den på Storytel.

Fortsätta utan dig, mamma

Imorgon kommer Hallelujabröderna ut som ljudbok. Och idag fanns en artikel om min nya bok barnbok A som i Alien i Gotlands Allehanda samt på Hela Gotland.

Egentligen borde jag vara väldigt väldigt glad. Jag är glad, men inte så himlastormande lycklig som jag kan bli. Mitt största fan är i himlen. Postgången dit är inte den bästa.

Kan vara en bild av 2 personer, personer som sitter och inomhus
Under en stor del av min barndom led jag av järnbrist och fick ta blodprover. Mamma försökte få mig att äta upp allt på tallriken. Nakenchock!!!

Mamma var luften i mitt liv, det där behövliga som gav mig modet att treva mig fram i livet, trots otroliga motsättningar. Det är så sorgligt att hon inte längre får vara en del av våra liv. Det var viktigt för henne att kolla att vi mådde bra, se om vi fortfarande bar spår av vår barndom. Hon ville sudda ut allt och göra gott. Jag glömde bort att berätta att jag älskade henne, trots allt. Jag hoppas mitt meddelande når henne, samtidigt som jag fortsätter leva och skriva.

Den som lever skriver klart

Hur går det med mitt skrivande? Tackar som frågar. Det är alldeles uthärdligt. Jag har kommit upp till 20 700 ord. Det är ganska långt kvar till mitt mål. Å andra sidan har jag sänkt mitt mål. Nu räcker det med 50 000 ord till mitt första romanutkast. Men är det inte fusk, tänker ni. Nej, det är det inte, med tanke på hur undermåligt mitt miljöbeskrivande är.

Det är inte bara där det brister. Om jag var en cheesecake-älskare skulle jag bara äta krämen och skita i digestive-bottnen. Så är mitt skrivande. Jag vill bara skriva ”i händelsens hetta”. Det är inget problem, så länge jag inte skickar det första utkastet till någon som kan något om skrivande. Såsom ett förlag. Det är ett utkast, inget att hetsa upp sig för. Och utkastet är långt gången. Nu börjar det hända saker, saker som jag inte förutsett.

A som i Alien- resultatet av en lång skrivresa

Gissa om jag hoppade jämfota av förtjusning, när DHL aviserade en leverans till mig. Och idag fick jag hålla kapitelboken A som i Alien i min hand för första gången, resultatet av en lång, lång resa som började hösten 2019 när jag under en veckas semester skrev första utkastet till barnboken.

A som i Alien är faktiskt min första bok riktad för barn, men sannerligen inte den sista, om jag får leva och ha hälsan. Jag skrev den från början som ett bidrag till en tävling. När jag inte gick vidare i tävlingen, började jag fundera på om jag kanske skulle skicka den till ett bokförlag. Den kunde ju inte bara ligga och skräpa i min dator. Sagt och gjort, utan någon större förhoppning, skickade jag den till olika förlag. Varför jag inte hade någon större förhoppning, var inte för att jag tycker att jag skriver dåligt, utan för att det är otroligt många som skriver idag. Chansen att sticka ut är väldigt liten. När jag fick ett mail från Idus Förlag läste jag det först som ett sedvanligt refuseringsmail, så jag hann läsa väldigt många rader innan jag insåg att de faktiskt ville ge ut den. De frågade om jag kände någon illustratör. Om jag gjorde! Jag känner många illustratörer, men en person stack ut i mängden- Nils Melander. Jag hade blivit väldigt förtjust i hans detaljrika bilder, så jag frågade om han ville hänga på tåget. Och det ville han. Så lite mindre än två år senare har idéen blivit en riktig bok.

Ni skribenter som står i startgroparna för att skriva på något nytt, vill jag ge ett bra råd- att våga testa skriva i en ny genre. Jag hade liksom ingen aning att min första bok som blir utgiven, inte egenutgiven, är en barnbok. Om någon hade sagt det till för mig för ens fem år sedan hade jag fnissat och sagt att jag bara skriver böcker till vuxna läsare. Nu skriver jag för alla åldrar, utom pekböcker, men det kommer säkert också inom en snar framtid.

Om ni är nyfikna på vad A som i Alien handlar om klickar ni på titeln i denna mening.

Grandiosa planer

Jag har lagt ett mål på att skriva minst 60 000 ord och avsluta första utkastet av en roman innan juni går över i juli. Jag har hittills 16700 ord, alltså behöver jag 43 300 ord till. Det blir många ord per dag, i runda slängar blir det ca 200 A4-sidor. Och varför det? Svar: Varför inte?

Det finns flera positiva saker med att skriva snabbt:

  • Du hinner definitivt inte tröttna på romanen. Du hinner inte tänka.
  • Om du håller dig till ditt mål har du på en väldigt kort tid ett utkast till en roman, istället för att prokastinera i flera år. Mina romaner, om jag inte håller dem varma, tar med sig sina idéer till vidareutveckling och hoppar ut genom fönstret. Jag har flera påbörjade romaner jag försöker kurtisera, men de är iskalla.
  • Livet levs inte efter I could/would/should. Det enda som räknas är vad man får ut av livet. Att vänta på bättre väder, bättre humör eller att ungarna flyger ut, fungerar inte. Kör på, innan det är för sent. I själ och hjärta är jag författare, även om jag stundtals vill slita ut både hjärtat och själen.
  • Och min favorit- den inre kritikern hinner inte ikapp. Den springer efter: ”Men hallå, ska du inte…” Äh, håll klaffen!

Går det att skriva 60 000 ord på en månad, eller i mitt fall ytterligare 43 300 ord på ca 50 dagar? Japp! För många herrans år sedan var jag med i NaNoWriMo, där målet var att skriva 50 000 ord på en månad. Och jag klarade det.

Men hur blir det med städ? Vem har sagt något om att storstäda? Här ska det skrivas. Men familjen då? Författare är inte särskilt sociala när de skriver, och när de inte skriver stirrar de på folk för att hitta egenskaper till sina nya karaktärer. Och i ärlighetens namn lägger du mer tid på TV och sociala medier än på din IRL-familj. Och personlig hygien? Lägg av! Du hinner både duscha, pinka och kasta i dig mat. Det du inte har tid med är tidsslöseri. Allt annat som inte har med direkt överlevnad att göra kan kastas överbord. Glöm inte att jobbet är en viktig del för din framtida överlevnad, för skriveri genererar inte så hemskt mycket pengar om man inte är Läckberg. Du hinner även gå till jobbet, men stanna inte kvar och chittchatta med människor. Spring mot datorn!

Och sista abern- det du skriver så snabbt måste bli rena rama skiten. Ett utkast är ett utkast och den redigeras till oigenkännlighet. Vänta bara tills en lektör har läst igenom. Och i mitt fall är inte lektörerna alltid förtjusta i mina långa erotiska utvikningar. När romanen är klar är knappast några av ursprungsorden kvar, men själv känslan, handlingen, är djupare och mer tredimensionell. Så tänk inte för mycket, skriv! Om du skriver väldigt snabbt kommer du att tappa bort den inre kritikern vid det första stoppet. Där slurpar hon blåbärssoppa och hoppas att du kommer tillbaka så att den kan få protestera mot dina grandiosa planer.

Ännu finns det skrivhopp

I förra inlägget skrev jag om min långa frånvaro på min blogg. Jag hade inte haft något nytt att berätta, men nu blir det desto mer.

Imorgon släpps min barnbok A som i Alien, utgiven på Idus förlag. Nils Melander har illustrerat bilderna. Följ länken om ni vill se mer av hans coola illustrationer. Han väver in extremt mycket budskap i sina illustrationer och det var jätteroligt att göra en bok med honom. Jag måste genast skriva en till barnbok, för att få jobba med honom igen.

Det har varit väldigt intressant att skriva en bok för barn. Jag blev ordsmart på kuppen, lärde mig att aktivt välja ord och meningsbyggnader anpassade för åldersgruppen 9-12 år. Jag vill inte påstå att jag blev expert på det, men Matilda Olsson på Idus förlag hjälpte mig enormt mycket. Boken går att beställa på Adlibris.

A som i alien

Och i slutet av månaden, den 28:e maj, är det premiär för Hallelujabröderna som ljudbok:

När uppläsaren John Pekkari hade läst klart Hallelujabröderna fick jag ett trevligt meddelande från honom. Han tyckte mycket om romanen. Han sa flera fina saker till mig men just det här: ”älskade att alla karaktärer gjorde allt så innerligt, det är då humorn blir sådär underbar. Ibland fawlty towers-känsla i krockarna i tempo.” Jag blev alldeles varm i själen, kanske ska jag inte kasta in handduken vad gäller mitt skrivande än.

Apropå att kasta in handduken. Jag tappade lusten att skriva för ett tag och det är ändå inte konstigt med tanke på att det har känts som att jag har levt i en torktumlare. Äldsta sonen drog till huvudstaden, dottern drog iväg på utbildning till fastlandet (oh yes, det är så vi gotlänningar benämner resten av Sverige). Min mammas cancer blev till det värre. För två månader gav hon upp andan och dog väldigt hastigt på sjukhus utan några av sina anhöriga bredvid sig. Jag kan ibland bli sittande och stirra rakt framför mig. När jag minst anar det kommer värken över bröstet och jag saknar henne fruktansvärt mycket. Jag saknar att höra hennes röst och hennes nattsvarta humor. Så det är inte så konstigt att jag tappat lusten att skriva, när hela familjen har sprättat iväg åt alla håll. Jag känner mig flocklös och hudlös, med alldeles för mycket känslor i omlopp.

Men så, för någon vecka sedan, började jag skriva på riktigt igen. Ni vet, när man har ett mål med sitt skrivande. Och plötsligt kom min gamla humor tillbaka. Orden flyger iväg från tangentbordet mot skärmen och det känns fullständigt rätt det jag skriver. Jag sitter och garvar åt det jag skriver och undrar var det kom ifrån. Jag tror bokstavligen att det finns någon form av magi inblandad i skrivande, att jag har en musa någonstans där uppe som dirigerar ordtrafiken. Jag tänker inte berätta vad jag skriver, för att inte jinxa det. Relationen med musan är väldigt känslig. Hen kan ju faktiskt vara musa åt någon annan samtidigt, men att den skribenten har krympt ihop till ett russin. Det händer faktiskt. Så har jag känt mig. Om man inte underhåller sin musa så sticker hen iväg med första bästa ordslav.

Så jag skriver, och det händer saker i utgivningsbranschen. Tack och lov!

Och så händer det… att jag skriver igen

Rubriken är inte helt sann, jag har skrivit hela tiden, men mest i cirklar.

Jag har inte kunnat bestämma mig för vad jag vill skriva, varför det ska skrivas och på vilket sätt det ska skrivas. Därför har jag varit ganska så tyst om det här. Jag fick till slut ta experthjälp, av mina skrivande vänner.

Jag har aldrig haft problem att hitta något att skriva om, men jag har inte känt att någon av mina skriverier har varit värda att slösa tid på. Som ni alla vet så finns det något som heter livet, och den slutar inte snurra bara för att man känner för att skapa ett mästerverk vars arbetstakt är som en gammal trösk-modell a la Polhem utan någon form av energiöverföring. Det har helt enkelt varit 1-0 i matchen mellan livet och författarskapet.

Jag kan inte berätta hur andra gör, men mitt liv har ofta spillt över till det skrivna. Därför skulle jag vilja säga, som månskensterapeut, att det är förmodligen därför det jag skriver om ofta handlar om döden i någon form. I Fjärilen i rummet kommer en död mamma till liv igen, i Hallelujabröderna följer brödernas döda mor dem från himlen. Jag måste ha haft mycket död i mitt liv. Ja, kanske, men inte mer än någon annan. Skillnaden är väl att döden har varit en väldigt central del i mitt liv och ibland rentav haft huvudrollen som skurken i mitt barndomshem.

Mitt problem har bestått i att bestämma mig för vilken bok jag vill skriva klart. Jag har haft väldigt många att välja bland. Jag ingår i en skrivgrupp där vi träffas digitalt varannan vecka, så jag frågade dem vilken jag ska fortsätta på. Jag gav dem en liten kort presentation av:

  • en roman om att hantera döden, livet och däremellan, ni vet, den där parentesen i historien. Min mamma dog för snart två månader sedan efter ett och halvt decennium lång kamp mot matstrupscancer. Romanen är en slags autofiction eller självbiografi, som handlar om att hantera obearbetade sorger, trauman, minnen, allt det som vi människor vill kalla nutid, dåtid och framtid. Jag har haft en inte fullt så behaglig barndom, med en pappa som dog tidigt pga sitt alkoholmissbruk och en bror som drunknade när han var fem år, och alla andra jävligheter inklämt där emellan.
  • romanen med arbetsnamnet Hundra sätt att dö på- om en kvinna som vill ha kål på sin man innan han skiljer sig och tar huset och all uppbundet kapital i äktenskapsförordet med sig. Behöver jag säga att den innehåller mycket mörk, kolsvart humor.
  • romanen med arbetsnamnet Typ död- där en ung kvinna dagen efter en fest upptäcker att hon är död. Det här är ju något som man kan göra något åt, eller?

Så det är inte precis någon underdrift att det mesta jag skriver om handlar om döden. Sedan har jag massvis med andra halvfärdiga romaner som inte handlar om döden, men just döden är det som lockar mig mest just nu, alltså att skriva om den.

De skrivande vännerna fick lyssna på mina hisspitchar av romanerna, och det blev enhälligt att det är Typ död jag ska skriva på nu. När jag berättade om den självbiografiska historien förändrades hela jag, jag kröp liksom ihop, så jag fick tips om att jag ska använda mig av den känslan när jag skriver Typ död. Så jag satsar på den just nu. Det går inte fort, men jag har inte bråttom för jag har andra projekt på gång. Det ska jag berätta om i ett annat inlägg och om min mamma i ett tredje.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑