Det obehagliga fria ordet

man wearing black jacket
Bild av Chris Spiegl, http://www.unsplash.com

Idag vill jag påminna er skribenter ute i landet om att vi förutom att leverera ord för nöjes skull också är fanbärare för det fria ordet. Så länge vi får lov att uttrycka oss i skrift utan att riskera våra liv eller bära konsekvenserna i form av indragna tillstånd och bidrag eller fängelse befinner vi oss i en demokrati. Samtidigt ser vi också till att det finns demokrati när vi pekar på det obehagliga som kan ta ifrån oss och de vi lever med rätten till våra egna liv.

Skribenter är ett speciellt folk. Vi följer inte alltid strömmen. Vi ser detaljer och tänker ett steg längre. Tänk om… Vad skulle hända om… Jag hoppas jag slipper leva den dagen någon annan dikterar vad jag ska skriva. Vi skribenter är inte det parti vi röstar, vi är ekot när allt annat har tystnat.

Det du skriver kan spränga buren för en annan människa. Du utmanar ”sanningar” som ingen vågat ifrågasätta. Du vänder på perspektiven och skriver om historien från en annan synvinkel.

För mig har Syltebiblioteket i Trollhättan betytt oerhört mycket. Där klev jag in som sjuåring utrustad med ett nytt lånekort. Böckerna gav mig nya världar som jag glupskt klev in i. De utmanade min sanning, en maskrosunge utan makt att påverka. Nu är jag en skribent med en jävligt vass penna. Följ med och bli väldigt obehaglig du med.

Nytt skrivverktyg- Adobe InDesign

Jag har märkt att jag med åren har svårare för att släppa in nya saker i min hjärna. Det är som om mitt inre protesterar inför tanken att lära sig nytt. Idag fick jag hota mig själv med att vrida armen av mig om jag inte satte mig och jobbade med Adobe InDesign.

Jag har inget som helst tålamod med att lära mig en manual utantill. Min hjärna är dessutom av den energisparande sorten. Så fort jag börjar mata in ny kunskap genom det ena örat spottar det ut genom det andra örat. Det är som en fax utan mottagare.

Det första som skrämmer mig med Adobe InDesign är alla konstiga figurer. Vad betyder de? Innan man ens börjat med ett dokument måste man bestämma sig för format. Och hur ska jag veta det.

Idag bestämde jag mig för att bara leka med programmet. Jag testade att klistra in text i förvalt antal sidor. Jag gick loss på figurerna till vänster om mitt dokument. Längst upp finns också verktyg där jag kan ändra hur jag ska inleda stycken, dvs. hur mycket indrag jag ska ha. Jag testade även att inleda kapitlet med en versal bokstav (alltså stor bokstav). Coolt. Till höger om dokumentet kan jag bl.a. välja teckenstorlek.

Min slutsats är att Adobe Indesign påminner om Word fast med mycket fler knappar. Jag ser ett problem med verktyget, det kan vara pga att jag är nybörjare, men varje sida hanteras separat. Jag kan inte klistra in hela mitt word-dokument och hoppas att den rinner ut över alla mina förvalda sidor. Inget händer om jag inte väljer först vad jag vill göra.

Och hur fasiken vet man vilka inställningar man ska ha till en bok? Det finns säkert jättemånga nätsidor som handlar om just det, men jag valde att köpa Typografisk handbok av Christer Hellmark. Att köpa boken är välinvesterade pengar. Bara hans text som rinner som smör i mina ögon är värt det jag har lagt på den. I vilket fall som helst lär han ut att 9 punkters text ska ha en 9 punkters indrag, det är det som kallas för en fyrkant. Tack för den visdomen! Nu vet ni.

Jag är nöjd med att jag ens klarade av att öppna ett nytt dokument i Adobe InDesign, det är på den nivån jag är.

Andra bra saker till verktygslådan är:

  • Scrivener – den hjälper dig att samla alla dina dokument, såsom efterforskningar för en roman i en enda stor mapp. Du kan skriva in små notiser om varje kapitel, t ex vad varje kapitel handlar om, så att du lätt kan flytta inbördes ordning mellan dem. I love it. Jag fick köpa den för reducerat pris när jag var med i NaNoWriMO.
  • En bra sida med gratis bilder- Jag hittar mina gratis bilder på http://www.unsplash.com. Glöm inte att nämna artisten som skapade fotot. För dig som gillar lite outspejsiga bilder, kolla in bilderna på NASAs hemsida. Till boken End of game- världen som lekplats för själen tog jag en bild från NASA. Boken är inte tillgänglig annat än genom mig.

När tiden inte räcker till- tips från en före detta utbränd

surrealism photography of person reading news paper in fire while sitting on stool
Herregud, vad bra bilder man hittar på Unsplash.com. Denna skapad av Elijah O´Donnell.

När mina två äldsta barn var ungefär ett och tre år gamla blev jag diagnosticerad med utmattningssyndrom och blev sjukskriven i ett halvår. Jag hade extremt bra tur och kom undan relativt lätt. Ett decennium senare hade jag fortfarande svårt att lyssna på två som pratade samtidigt eller ha radion på samtidigt som jag pratade med någon. I dag är jag känslig för negativ stress, vilket innebär att min hjärna kan bestämma sig för att rensa bort allt från korttidsminnet för att förbereda mig för mental breakdown. Det är inte alla som förstår vad det innebär att leva med en stresskänslighet som är individuell från fall till fall. Då är det bra om man själv vet när man ska dra i handbromsen.

Jag är samtidigt en person som har extremt många bollar i luften och jag trivs med det, eftersom min hjärna kräver stimulans alla tider på dygnet utom när jag sover. Ibland kan det bli för mycket av det goda. Förutom ett heltidsjobb som farmaceut är jag sekreterare och ledamot i en nystartad förening, Svenskarabiska vänskapsföreningen Gotland. Jag är skrivkursledare på Folkuniversitetet Gotland och håller på att utbilda mig till signalist inom Hemvärnet. Jag skriver romaner och noveller och har tre barn, varav två är vuxna som bor hemma, med allt vad det innebär. Vad var det jag precis sa om stress?

Så hur gör jag när jag ska jonglera alla uppdrag? Här kommer mina tio överlevnadstips som jag lever efter:

1. Prioritera sömn. Jag försöker att sova i snitt 8 timmar per dag, mindre än så fungerar inte för mig. Att försöka vinna mer tid genom att ta bort sömn är som att tanka en bensindriven bil med etanol. Det går tills motorn skär sig. Sömn ger dig tid för återhämtning. Lite sömn gör dig trafikfarlig, risken för fel ökar och du blir också mer lättirriterad. Du kommer inte att få mer gjort för att du inte sover. Trust me- been there- done that. Nu hör jag dig tänka- men jag hinner inte sova för det är så mycket som behöver göras- skit i dina tankar- sov!!! Saker och ting kan göras på fem minuter eller fem timmar. Det är helt otroligt vad vissa aktiviteter kan göras på extremt kort tid eller på extremt lång tid. Fråga en lokalvårdare hur lång tid de har på sig att städa en toalett eller ett trapphus. Du kommer att häpna. Och du, när svärmor kommer på blixtvisit, hur snabbt städar du inte då?

2. Allt behöver inte vara perfekt. Nu kreverar alla perfektionister som måste stoppa julkorvarna alldeles själv och måste göra tre julkalendrar med tre uppsättningar mini-mini-pytti-saker med tjugofyra små paket. Jag gör det inte. Det är så jag får tid. Förra julen jobbade jag både julafton och nyårsafton. Min man som älskar att stå i köket lagade mat och dekorerade med ungarna. Han har ingen stressgen utan gör det han hinner. Och när jag kom hem klagade jag inte på att bordet inte var dekorerat som jag vill eller varför allt inte var klart, för det skulle jag minsann jag ha fixat. Jag har varken julstädat eller tvättat fönster- och nobody cares- och jag köpte färdig sylta, sillar, gravad lax och köttbullar. Jag tror familjen uppskattar en levande mamma och inte en död mamma eller en mamma som bara klara av att prata tvåstavigt i ett mörkt isolerat rum.

3. Ta hjälp av andra. Det är inte fult att be om hjälp. Se det som att du är en teamledare som delegerar uppgifter. Har du en karl som inte vill ”hjälpa till”? Det handlar om ren matematik. 100 % fördelat på antal personer i hushållet, gör din andel, latoxe!!! Här lever jag inte riktigt som jag lär. Jag gör väldigt många procentenheter, och vissa saker blir helt enkelt inte gjorda. Ibland sker dock små mirakler som jag har vett att uppskatta, just för att de är små, små babysteg till jämställdhet mellan kön, ålder och whatever.

4. Hitta genvägar. Du behöver inte uppfinna hjulet. När jag skulle skapa medlemskort till vår förening insåg jag väldigt snabbt att jag inte visste hur de såg ut. En google-sökning och en plånboksutgrävning senare hade jag kollat på olika medlemskort. Jag mätte storlek på medlemskorten och skapade ett likadant format i word. Sedan snodde, ähm lånade jag en logga från en annan styrelsemedlem och en halvtimme senare hade jag ett hyfsat snyggt medlemskort. Samma sak när jag gjorde en affisch. Jag kollade hur andra hade gjort och gjorde ungefär likadant. Jag vet inte hur många timmar som jag sparade på att kolla hur andra gjorde. För min skrivkurs kör jag samma approach. Med hjälp av trevliga förläggare och författare har jag bytt mina romaner mot novellantologier. Jag ska nämligen hålla en kurs i ”skapa en novellantologi från början till slut”.

5. Halv- och helkonserv kan vara bra när tiden håller på att ta slut. Jag använder mig av en ”mat-metafor” för att förklara hur jag arbetar. Det innebär att jag använder mig av halv- eller helfärdiga koncept för mina projekt. Bara det att jag använder mig av WordPress istället för att hålla på med att bygga min egen hemsida med dataspråk som jag inte behärskar är ett bra exempel. För layout av den kommande novellantologin kommer jag att använda mig av Adobe InDesign. Jag har köpt en enkel handbok om Adobe InDesign för fem dollar och har redan börjat titta på olika Youtube-klipp. Varför göra det svårare än vad det är. Jag har inte tid att gå en högskolekurs på några år. Jag använder mig av de kunskaper som jag redan har och bygger på med flera blockstenar av kunskap. Om jag vill ha min blindtarm avlägsnad väljer jag en kirurg som är legitimerad läkare med erforderliga kunskaper. När det handlar om att trycka en bok duger det för mig att en amatör inte ser skillnaden på den och en annan bok. Utbildade grafiker och layoutare kommer alltid ha synpunkter oavsett om jag är ett proffs eller inte. Jag varken vill eller har möjlighet att bränna pengar eller tid för att göra ett mästerverk.

6. Prioritera. Jag är egentligen allergisk mot det ordet. Det finns en hel del människor som använder ordet prioritera fel. Fel sorts prioritering är om man gör alla saker i en viss ordning, men att alla saker ändå måste göras inom utsatt tid. Rätt sorts prioritering är att sortera det oviktiga från det viktiga. Om huset brinner är det inte viktigt att hinna diska klart. Du räddar dig och dina familjemedlemmar.

När du har prioriterat klart och sorterat dem i fallande skala efter viktighet, kan du se vilka ärenden som är mer brådskande än andra. När jag har flera brådskande ärenden samtidigt skriver jag upp dem på en lista. Sedan bockar jag av dem. Jag gör de som jag tycker är roligast och tar kortast tid först. Det är för att behålla min panik i schakt. Om jag har börjat göra saker har jag det psykologiska övertaget om mitt panikjag.

Så här såg förra helgens to-do lista ut:

1. Skriv mötesprotokoll från styrelsens senaste möte.

2. Maila ansvarig på Folkuniversitet angående skrivkursstarten.

3. Maila min kompanichef inom Hemvärnet angående ett möte.

4. Maila ansvarig på Röda korset angående lokal att hyra.

5. Gör affisch för officiell invigning (någon annan översätter till arabiska).

6. Gör medlemskort.

Innan jag gjorde min lista satt jag i soffan och prokastinerade, dvs. klagade på hur mycket jag hade att göra. Jag skrev en lista och sedan gjorde jag en sak i taget. Tre timmar senare var jag klar. Jag hade säkert kunna klaga ända fram till idag, om att jag inte har tid att göra det. Men så ryckte jag upp mig och tänkte att det här är fanimej ett jobb och så gjorde jag det. Ingen ursäkt. Gör det bara.

7. Ha roligt. När jag är som mest deprimerad över hur mycket jag har att göra, drar jag i nödbromsen och sätter mig på soffan och kollar på stand-up-comedy, en rolig serie eller läser en rolig eller intressant bok. Som sagt var, tiden är ibland lite flexibel. Om jag vet att jag måste stå och slava vid spisen i några timmar, sätter jag på en poddsändning eller småtittar på en film samtidigt. Jag är inte superförtjust i att stå vid spisen, men jag lurar hjärnan till att tro det genom att göra något roligt samtidigt. När jag viker tvätt, på med TV:n. Ibland blir tvätten inte vikt, men vem bryr sig. Sedlighetspolisen och vett och etikett-tanten är sedan länge borta och svärmor eller mamma har inte tid att kolla om dina lakan är manglade.

8. Gör något kul. Jag älskar att skriva. Det är mitt andningshål. Den som ens får för sig att jag ska sluta skriva drabbas i åtminstone mina tankar av mitt alter ego, en rysk kvinna som vid sidan av att vara mamma är en torped. Och hon talar amerikanska med en rysk accent och gör slut på alla människor som är i hennes väg. Min minsta son tycker att jag är superpinsam när jag låtsas vara henne. ”You have problem in school? No problem, Tomorrow you have no problem, except one problem, there will be a big hole where your school used to be. I must make one phone call, call my friend Igor. He is very good at shoveling soil.” Om jag får göra något kul går allt annat lekande lätt. Att tro att man genom att ta bort roliga saker skapar mer tid är feltänk. För en deprimerad person som släpar fötterna på marken kan det ta en timme att gå en kilometer. För en person som tankat på med lite glädje, kan samma runda ta tio minuter och VIPS har du femtio extra minuter.

9. Lär dig att säga nej. En person som drabbas av tidsbrist är oftast en ja-sägare. Det är därför vi har hamnat i skiten. Anledningen till att du blir tillfrågad att göra saker kan vara från allt som att någon annan vill skyffla över sin börda på dig eller för att du alltid tackar ja. Det kan också vara för att du är kvalificerad att göra det. Det är inte din uppgift att lösa all världens problem även om du sitter på kompetensen. Du har ingen som helst skyldighet till omvärlden bar för att du har läst ett x antal år på högskola. Du behöver med andra ord inte bygga grannens hus, gratis, för att du vet hur man snickrar ihop ett. Din tid kostar pengar och om du inte får pengar eller hittar någon annan anledning, såsom ett omfattande CV-bygge, så ställ inte upp. Världen går inte under.

10. Sist men inte minst, drabbas inte av panik. Vad du än gör drabbas inte av panik. Lär dig av spanjorerna, det finns en morgondag också där du kan göra saker gjorda eller ogjorda. Ingen bryr sig om hundra år. Det spelar ingen roll om du glömde tvätta fönstren julen 2020. Det är du som ska bry dig om vad du gör med dina minuter. Ta ett djupt andetag, läsa min lista igen och säg: ”Ole-dole-doff, inte mitt problem, hm kanske imorgon, det där sköter mitt ryska alter-ego och f-k you för att du ens ber mig.” Vips har du tid att göra annat, såsom att skriva det här blogginlägget.

Mönsterelev diskad från häxligan

Jag tänkte att dagens blogg lika gärna kan få vara en rafflande huvudrubrik som skulle platsa in i Aftonbladets första sida, om den inte var för kokoo eller för wohoo.

green and yellow wooden wall decor
Den snygga bilden har givetvis Bee Felten-Leidel gjort (hittas på unsplash.com)

När jag var en liten kotte var jag fullt upptagen med att vara en maskrosunge och hade inte tid att odla några av mina galna sidor. Och när jag som sjuttonåring flyttade hemifrån för gott, av samma anledning som föregående mening, var jag tvungen att hitta ett sätt att försörja mig. Eftersom jag var plugghäst, av samma anledning som de två föregående meningarna, suck det var sista gången jag nämner det i det här inlägget, så pekade allt mot en akademisk karriär. Jag pluggade till lärare och testade det några år. Jag gillade inte yrket och läste på i ytterligare tre år till farmaceut, ett yrke som passar mer mig än något annat yrke man kan plugga till.

Egentligen finns det en profession som passar mig ännu bättre, det som medium, ett urgammalt ganska så kvinnodominerat arbete. Enda problemet är att jag inte vill presentera mig som en sådan. Jag vill inte, vill inte och vill inte. Jag är naturvetare, punkt slut. Och så vill jag bli författare. Dessutom har jag mycket kristendom kvar i min kropp från den finska söndagsskolan att jag fattar att man inte ska laborera med det andliga. Det är som att dra om el i huset utan att vara elektriker. Bad things will happen.

Att vara medial, för att knyta till liknelsen om elektricitet, är som att vara en åskledare. Så fort det åskar slår blixten, ner i … vad…åskledaren. Det är som att vara den högsta tallen på ett berg och bli zappad varenda eviga jävla gång.

Egentligen skulle det var rätt kul att försörja sig som medium, ingen dag är den andra lik, när man går igenom lik efter lik. Det finns bara ett stort aber- jag är rädd för spöken.

För det första har andar inte någon som helst finkänslighet, om de inte är dina guider, och de dyker upp när som helst. Jag tycker inte om att bli skrämd. De hoppar upp när man minst anar det. De väcker upp en mitt i natten, kliver in i din kropp, fipplar med elen, skapar dimmor, simmar omkring som vita eller ljusblåa orber i rummet, stökar omkring i garderoberna, sätter på radion eller viskar superkonstiga meddelanden. Kort sagt, de bokar inte tid och framför allt kommer de inte när det är ljust. Jag är verkligen mörkrädd och jag hatar när någon bara kliver fram. En gång stod jag i duschen- och där går gränsen. Och det är inte heller ok att lägga massvis med tvestjärtar på huvudkudden varenda natt, för att jag inte vill lyssna på deras problem i efterlivet.

Det finns ett till problem med att vara ett medium och det är att människor gärna vill gärna klassa dig med en psykisk eller neurologisk störning/skada. Ser du spöken- då är du definitivt schizofren eller har epilepsi. Jag vet att jag inte är schizofren och vad gäller epilepsi, har jag ingen aning om jag har det. Det spelar ingen roll om jag har det, för i så fall har jag den bästa formen, att kunna förutse framtiden. Kalla det vad ni vill, men den har räddat mitt skinn många gånger.

Min svärmor lärde mig att spå i kaffesump. Jag spår i sump, det som blir kvar i koppen efter arabiskt kaffe. Det är egentligen inte särskilt svårt. Man stirrar i koppen tills den börjar tala till en. När jag var på Selmaprisets prisceremoni förra året, föreslog en förläggare att jag skulle skriva en bok om hur man spår i kaffesump. Det är bara det, att jag inte ens själv vet. Jag drömtyder för husbehov och spår mina vänner i kaffesump, men är inte tillräckligt kvalificerad för att bli häxa. Och det är supersant.

En s.k. häxa föreslog att jag skulle ansöka om att bli medlem i häxforumet på Facebook, men min ansökan blev nekad. Varför? Jag var inte tillräckligt häxig. Jag har inte svart, spetsig filthatt, min katt är inte tillräckligt svart och den enda kvast jag har är min Vileda-mopp. Jag odlar inte medicinalväxter, även om jag är farmaceut, och jag chantar inte i mörkret i en grotta eller dyrkar något i naturen. Det enda jag i så fall dyrkar, är min stora idol Jesus, och det är lite som när Zlatan köper ett fotbollslag i Stockholm. Jag är lite av en vit häxa och healar med mina händer utan att använda slagrutor, upp- och nervända kors eller ritar cirklar, ställer en massa ljus på golvet och har en altare. Den enda altare jag har är min kära TV. Å andra sidan när jag blir riktigt förbannad kan jag orsaka lokala strömavbrott. Det är då jag önskar att den jag är arg på går upp fem kilo på en vecka eller får en finne på näsan.

Två av mina senaste romaner Hallelujabröderna och Fjärilen i rummet handlar just om det okända. Varför kan inte folk som är döda låta de levande få vara ifred? Därför att de har sådana som mig, som de tror att de kan störa i tid och otid. Ärligt talat, vem vill förmedla en massa budskap, alldeles gratis, till andra människor som tycker att du är en galning? Just det. I rest my case. Det är mycket säkrare att skriva om dem och låtsas som att det är fiction.

Jag tar upp kampen för min rätt att skriva

Jag har varit nere i kvicksand av självhat. Ett tag trodde jag att jag skulle bli en zombie, ett vandrande lik, som gör hushållssysslorna och inte inser att hon är döööööd.

woman kissing black leather boxing gloves
Det underbara fotot har Matheus Ferrero gjort (www.unsplash,com)

Den här gången började det med att en person anklagade mig för att skriva för mycket. ”Inser du inte människa, att du förstör din familj med ditt skrivande. Du gör dina barn sjuka.” Och eftersom jag är felkopplad redan som barn och tar på mig allt för att alla ska kunna överleva, så sjönk jag ner i självhat. Varför kan jag inte sluta skriva? Varför jag kan inte bara ta hand om min familj och nöja mig med det?

Nu har jag i efterhand insett att det finns ett mönster, att kvinnor anklagar andra kvinnor. Ingen annan än en kvinna vet att vi kvinnor går omkring och bär på en massa skuld för att vi inte kan nöja oss med att bara vara mammor, madonnor och fruar. Och det var där det satt hos mig, kan jag inte precis som en man få göra stordåd, medan min fru som har utrustats med stort tålamod tar hand om hemmet. Det är bara det att det är jag som är kvinnan och ska applådera från första parkett när min man och mina söner gör stordåd.

Det var en av anledningarna till att jag som ung inte ville ha barn. Jag ville verkligen inte hamna i mammaträsket och gråta över diskhon som min mamma gjorde. Men så tänkte jag, samhället har gått framåt, vi är numera jämställda och en mamma och en pappa är lika mycket emotionellt värda i hemmet. När jag får ett kraftig påhopp från en annan kvinna, inser jag för ett tag att det är ren bullshit, att jag som mamma kan få önska mig något annat utanför hemmet och arbetet. Jag har redan dåligt samvete för att jag jobbar 40 timmar per vecka. Och att jag har skrivande som en hobby, det är psykisk misshandel det.

Jag har aldrig hört någon kvinna anklaga en annan kvinna att de städar, bakar, byter blöjor, tvättar eller stryker för mycket och att det därmed tar kål på familjen. Anklagandet är endast knutet kring det som skapar ett stort nöje för kvinnan, vilket i och för sig kan vara något av de ovanstående. Det är som att ta allt själsligt gott från kvinnan och göra henne till en zombie, en före detta människa som trodde att när hon föddes hade rätt att forma sitt eget liv.

Vi är fyra vuxna och en halvvuxen i vår familj. Ingen behöver ta hand om någon. Mat finns, rena kläder och ett rent hem finns. Det delas på service och hushållstjänster i familjen. Jag tittar mindre på Netflix än resten av familjen. Då skriver jag och det har ingen rätt att ha synpunkter på. Om du vågar ta upp den förstelnade kvinnoformen från ett annat århundrade och kasta den i ansiktet på mig, ska jag syna alla minuter och timmar du lägger på att föna, sminka, förfasa, Facebooka, Instagramma, väninnefika, sova, läsa, träna, sitta med mobilen och vara mentalt borta från resten av familjen. Då ska du se att mina minuter vid skrivbordet är en liten fjäder jämfört med din höna av frånvaro.

Origo

Var är solen? En typisk primadonna. Bråkar hela natten med månen, men när det är dags, dyker hon inte upp. Öst till väst. Hon har gjort det så många gånger att hon kan sitt nummer utantill. Ändå ställer hon samma fråga. Varför får månen lika stor plats som hon? Det är hon som är stjärnan som alla hyllar, hon som kommer med värmen och livet. Månen, vad gör den egentligen? Solen kan få konstra och bränna upp sina atomer hur mycket hon vill, men bara tills tiden har satt sig. De fysikaliska lagarna måste få förlita sig på det beständiga. De dallrar, mikrobubblor av luft, precis innan de flyter ihop till en blå kuliss. Allting har sin början igen. Lyfter mitt finger, rör medsols tills de första disiga slöjorna av ånga kondenserar till moln. De svävar ovanför havet tills de ploppar upp i himlen likt korkar som tryckts ner i vatten. Tystnaden spricker upp i pauserna mellan vindarna. Volter och piruetter runt mig. Bruset när grässtråna gnider och fladdrar mot varandra. Ännu inte stela av solsveda niger och bockar de, knycker med sina nackar. Det kittlar under mina fötter. Myror svärmar under, klättrar över min fotrygg för att samlas i en brännpunkt längre fram. Redan har de bråttom fastän världen är ny. Med förutbestämda steg har de fångats i ödets spel av biologiska krafter som de inte styr över. En myra vågar sig upp för mitt lår. Sitter på pekfingret helt ovetande om att den sitter på människans första mordvapen, tummen och pekfingret. Jag lyfter ner myran som så fort bakbenen kommer till marken klättrar upp på min tå. Den kilar sig fast under den gula stortånageln. Bakkroppen darrar när den drar i nageln, försöker rycka loss den från sitt fäste. Det maniska samlandet finns kodat i deras gener. De ska samla barr till sin myrstack, men om de bara kunde skulle de få storhetsvansinne och bygga pyramider av grus. Luften luktar ännu bara av ozon. Det behövs blommor. Rosor. Doftrankor, sött och klibbigt i luften. Myllan kommer senare när allt det vackra återuppstår från resterna av sina föregångare. De första bina flyger över, dammar av pollen från bakbenen. Jag håller inte för näsan och en luftflod strömmar från mina näsborrar, välter omkull en dagslända som tar sina första klumpiga steg på en daggkåpa. Allt påverkas av varandra, det fungerar. När jag är, är jag någon annans orsak och fall. Ett hav av solgult fält sträcker ut sig framför mig. Det finns inga stigar. Det behövs fötter som trampar upp dem. Jag stannar och iakttar den böljande växtligheten som är ännu i sin linda. Hettan sveper min hud, lossar ångan som stiger upp mot molnen. Jag sträcker ut handen och böjer axen som fogligt anpassar sig. Från intet kliver jag in i det sträva och vassa, pappersbladstunna. Huden under fötterna skalas av lager för lager. Den första vägen skapas av mina fotsteg. Sjunker ner i det som ännu inte blivit jord, står stilla, väntar tills rötterna har byggt ett nätverk som håller mig uppe.

Solen skyms av träden som tornar upp sig. De är konturlösa, ännu inte formade i sin arts särprägel. Det har börjat mörkna, men det finns inget av godhetens motsats. Molnen är bomullstussar som doppats i bläck. Droppar av kyla stänker ner min hud, rinner från pannan ner i min mun, blandas med sältan från min överläpp. Min magsäck drar ihop sig. Hunger gör ont. Mina fingrar trevar i gräset, letar efter något att lindra smärtan med. I den här världen måste man äta för att leva, det första onda. Ett äpple, långt ifrån sin gren har kastat sig framför mig. Jag tar en tugga och lovar att fröna ska få färdas med mig, till en ny plats där de får slå rot. Fruktköttet släpper villigt ifrån sig sin dryck som rinner ner i min hals. Jag letar efter fler äpplen på marken, men hittar inga. En gren river min hud, pekar utmanande på mig. Jag sliter loss ett äpple och trädet sjunker ihop. En cykel av liv och död. Äpplet äter inte mig. Jag som äter den blir uppäten i jorden när min cirkel sluts. En blixt skär äppleträdet i två delar. Den första elden flammar upp, röken stiger och river det blåa. Jag höjer upp mina händer och springer bort till en ek och hukar under dess grenverk. Fånigt. Jag känner mig redan som en människa, fast i ett förlopp jag inte kan hejda. En ny blixt blåser liv i himlen som lyser i vitt. Tittar ner på mina fingrar som skakar. Rädslan pumpar i min kropp. Världen har existerat tio minuter jordtid och ett träd har brunnit ner till aska. Jag har kvar kärnhuset från äpplet i min handflata. Förprogrammerade frön som slumrar tills de bäddas ner i jordens livmoder. Det brinner från en bortsliten gren. Jag lyfter upp den. Vill jag verkligen börja om från början igen? Jag kan vända om och gå tillbaka till fälten, lämna planeten åt dess öde, obefolkad men full av liv.

Adam ligger på en bädd av löv. Han stirrar rakt framför sig. Jag känner igen tecknen.
”Jag saknar meningen med livet.” Den kommer han inte att finna utanför sig själv. Han har redan distanserat sig från skapelsen, bländad av materians förgänglighet. Eva står framför Adam, klädd i det vackraste lövet hon kunde hitta. Generation efter generation kommer att sträva efter det perfekta, det ouppnåeliga som gör dem olyckliga. Adam för fingrarna genom håret och ställer sig upp. ”Du har skapat en kvinna åt mig.” Det är det första han alltid säger. Hon är till för honom. Det räcker att de är till för varandra.

Jag stannar händelsen. Tiden fryser till en glaciär som täcker tredje planeten från solen. Jag bläddrar och går framåt i tiden, till slutet. En askhög fast i sitt omlopp. En variant av samma historia igen. Jorden, så död den kan vara, med rymdskrot som glittrigt bälte runt jorden. Utplånad. Jag skrynklar ihop pappret och går bort till eldstaden, kastar in pappret och rör om med en rostig järnstav i det ännu glödande vedträet. En värld utan människor är ofullkomlig, men en värld med dem har hittills inte lyckats. De är fast i samma spel som myrorna. Så fort de tar sina första stapplande steg är de igång med att tillverka vapen för att förgöra varandra. Jag skapar en öppning i tiden och kliver in i origo, där jorden tar sitt sista andetag. Vilka var det som hade bestämt den här gången? Män med stora ord och korta efternamn. De som gläfser mest. I tv-studion täcks tre väggar av levande bilder på världens undergång. Allt som återstår är ett glödande klot. President Pratt och president Sopp stirrar på skärmarna. De gapar med sina fiskmunnar, planerar ordningen på beskyllningarna och brandtalen när de ska referera till schackomgången där brädan brann upp. Jag håller mikrofonen framför dem. ”Nå, hur gick det där till?” De tittar på mig båda två. De har laddat gevären med svar och nu riktar de dem mot varandra. ”Det var USA som började”, säger president Sopp. President Pratt sätter armarna i kors. ”Absolut inte. Vi som världsmakt behöver se till att vapenbalansen upprätthålls.” ”Vi har inte valt er till en världsmakt.” ”Ni ryssar är inte kloka i huvudet. Om ni rustar upp måste vi också göra det.” Jag lämnar dem i tv-studion. Jag kan inte lära mig något av dem, inte de heller av varandra.

Jag slänger in en till vedklabb i den pyrande askhögen som fräser till. Lågorna slår ut och omfamnar träet. Tänk att en destruktion kan vara så vacker att betrakta på avstånd.

Imorgon är alltings början.

Do the business- ta kontroll över långvarig förhalning

Jag kan inte förneka att jag är drottning över att ta på mig alldeles för många saker. Det skapar, tyvärr, mycket stress i min kropp. Hjärtklappning, ångest, sömnlöshet och allmänt ojjande.

Jag har tagit en veckas semester för att testa om jag kan skriva en barnbok, en kapitelbok för åldrarna 9 till 12 år. Det är givetvis till Bonniers manustävling. Jag kan inte motstå en utmaning. Mina utmaningar brukar faktiskt gå ganska bra (utom de jag misslyckas med). Jag har skrivit en hyfsat bra erotiknovell, En man red in. Och så blev min roman Hallelujabröderna nominerad till Selmapriset 2019. Och jag vinner väldigt ofta böcker hos tidningen Skriva, när man ska skriva en inledning till en bild. Det börjar bli så pinsamt att jag bara skickar in bidrag när jag verkligen vill ha en bok.

Så när jag sitter hemma och skriver i godan ro, smått drabbad av hybris, får jag ett mail från företaget Snick stories. Skulle du vänligen kunna skicka in en högupplöst bild på dig själv och en författarpresentation. Muahahahaha! Det skapade en avalanche av alla måsten. Då kom jag på att jag verkligen måste:

  • skriva ett mötesprotokoll till en förening jag är sekreterare i
  • renskriva ett papper åt ordförande i samma förening
  • skicka papper till Röda korset, för vår förening behöver en lokal
  • skicka förslag till Folkuniversitetet på en ny kurs till våren. Jag hade hostat att jag funderade på en ny kurs där deltagarna skapar en novellsamling. Jag har redan en nybörjarkurs i skrivande hos Folkuniversitetet Visby.
  • göra min del av en arabisk musikquiz, tio frågor (det är verkligen komplicerat att förklara att jag är multikulti på alla möjliga språk )

Jag började med att lägga mig i fosterställning på soffan, för min dotter spelade tv-spel på den andra halvan. Åh ljuva, universitetstid med enstaka kurser, jetzt ganz vorbei.

Det fungerade inte. Det är svårt att sova med hjärtklappning. Jag var tvungen att stiga upp och skriva en lista på alla måsten. Jag skrev en lista och beräknade tidsåtgången. Jag har nu bockat av fyra av sju saker. Hurra! Hemligheten ligger i att göra istället för att prokastinera. Nu kan jag korsförhöra min son i kemi och sedan slänga mig i soffan och titta på Yle-TV. Jag har skaffat finska kanaler, för jag har upptäckt att jag blir sämre och sämre på finska plus en envis grammatik-stamning. Så fort jag inte vet hur jag böjer ordet blir det tralalala av det.

Skrivhinder- när skrivandet sätter upp kravallstaket

Jag har skrivit alldeles för mycket på sistone. Visserligen har jag inte bloggat, men mitt skrivande har varit i maratonklass. Jag har jonglerat så många bollar att jag har tappat bollarna och kommer inte ihåg hur många jag hade från början.

Jag skriver en hel del förutom mitt eget skrivande:

  • På jobbet skriver jag mellan 10-15 A4-sidor varje dag.
  • Jag är sekreterare för en nystartad förening, Svenskarabiska vänskapsföreningen. Nu i början blir det en hel del möten och en hel del skrivande.

Och mina skrivprojekt hittills:

  • Jag har skrivit ett tävlingsbidrag till Arbetarskrivare söker texter till antologin anno 2020. Vi får se om den blir antagen.
  • Jag har skrivit ett tävlingsbidrag till tidningen Skrivas stora romantävling, med chans att vinna 10 000 kronor. Det vore ju extremt kul att ens komma i närheten av prispallen.
  • Jag har skrivit den avslutande delen på en novell i fyra delar till radiopodcasten Mannen med den gula rocken. Jag tror den kommer att heta Återträffen. https://www.radioplay.se/podcast/mannen-med-den-gula-rocken
  • Skrivit berättelser till appen Snicks Stories.
  • Gjort en powerpoint till Göteborgs bokmässa där jag i B.o.D.s monter berättar om hur man kan göra för att ge ut sin bok.
  • Gjort en kursbok till min skrivkurs Skriva romaner och noveller på Folkuniversitetet Visby.

Japp, jag är inte stolt. Jag har skrivit alldeles för mycket. Det har lett till sömnbrist och påsar stora som tefat eller a-kupestorlek. Nu efter Göteborgs bokmässa har jag förvånande lite att göra. En dag upptäckte jag att jag var färdig med mina sysslor redan klockan fem på eftermiddagen. Jag lyxade till genom att krypa i säng redan klockan nio. Syndigt för en Martin Luther-uppfostrad andra generation av hårt arbetande arbetar-finnar. Hade jag varit katolik hade jag bekänt det för en präst. You are going straight to hell, woman!!!

På Göteborgs bokmässa har jag träffat andra skribenter som jag har träffat på under alla skrivande år. Och så fick jag träffa två kursare från mina år på lärarhögskolan, Åsa och Annika som förgyllde min söndag. Och Ylva vid Siljans Måsar som gav mig massor med nya insikter. Jag hann till och med beundra Jonas Karlsson på avstånd. Han är en fantastisk skådespelare och en underbar novellförfattare. Men nu har han kommit ut med romanen Regnmannen. Det är en roman som jag gillar, huvudpersonen är en man som tror han kan styra över vädret.

Ett stort tack till förlaget Books on Demand, Linda, Maria och Vanessa som är nog de trevligaste förlagsmänniskorna jag någonsin träffat. Jag har fnissat en hel del under bokmässan. Och ett stort tack till min skrivkompis Maria som fyllde ut alla tråk-luckor av tid, pauserna mellan allt spring på bokmässan. Det var klaustrofobiskt trångt, det kändes som om man gick i en labyrint och ibland gick baklänges. Det blev inte så mycket bokförsäljning, men jag hade kul, och det är väl det som räknas när kistan slutligen hissas ner i jorden.


När orden fastnar i halsen

Skapad av Tom Morel, Unsplash.

Igår var rastlösheten i total upplösning. Min musa var sur, för hon tycker inte att en författare ska vika tvätt. Hon kastade bollar på mig och efter ett tag var huvudet fullt av tankar. Jag gick bort till datorn, mest för att lugna min musa, och skrev ”delar av mig flyter i Göta kanal”. Medan jag funderade på vilka kroppsdelar som lämpligast flyter i Göta kanal för att ge en bild av en människa som inte känner sig hel, flöt min arm förbi, underarm och hand, i väldigt fint skick. Rosa underton som en person som aldrig fått för mycket sol och ätit sina vitaminer. Njaa, det kändes inte rätt för mig. Det här är inte min text. Jag hade visst gått in i någon annans skrivlåda.

Jag försökte hitta en berättelse som passar in i antologin Anno 2020 som ni hittar på Facebook om ni klickar på länken här. Arbetarskrivare söker texter till antologin , berättelser om arbete och klass i valfri form. Hur jag än vred mig kunde jag inte få till just den berättelsen jag ville berätta, istället blev det något helt annat.

Jag hade dagen innan gett en annan skribent rekommendationen att låta hennes historia svälla, för varje stycke hon skrev handlade om en speciell händelse i hennes liv. Och här satt jag och gjorde samma sak, men det kändes så rätt för just min historia. Det var som om min text ville att jag skulle ligga på ytan och påpeka bara skeendenas mekanik. Och det värsta var att det var min barndoms kugghjul den synade, det som spottade ut mig ut ur barndomen och gjorde mig till den jag är.

Jag skrev om hur det är att vara arbetare och finne i en familj som föll ihop av min pappas eskalerande psykiska ohälsa, ett resultat av år av alkoholmissbruk och sorgen som min pappa aldrig kom över, att begrava min storebror som bara blev 5 år. Den här gången skrev jag om min barndom ur ett klassperspektiv och såg hur den formade mig, att det tog lång tid för mig att känna mig som en fullvärdig medlem av samhället. Hur jag i åratal försökte forma mig till någon jag trodde jag skulle bli accepterad som. Jag är en högfunktionell barndomsskadad människa som läser av precis varenda människa som kliver in i ett rum.

Jag har skrivit om min barndom i olika former sedan jag började skriva för ett och ett halvt decennium sedan. Jag har ännu inte gråtit färdigt och gårdagen var inte ett undantag. Det är inte bara sorgen av att ha upplevt sveken, det är även sorgen över att just jag har klarat mig när så många andra har dött när de gått i sina missbrukande föräldrars fotspår. Jag vet inte om det är fler än jag som firar alla födelsedagar jag har levt och hyllar alla åren som byggs på mig. Det är något fint att bli gammal istället för att trilla på ungdomens tröskel.

Så fort jag pillar på barndomen bryter jag ihop. Jag har förlåtit pappa, jag hatar ingen, men jag känner mig ofta som den enda överlevande efter ett skeppsbrott. Som jag brukar säga till min mamma som bryter ihop nästan varje gång hon pratar med mig, hur hon skäms över hur barndomen blev för mig och mina två syskon: att jag fick det finaste en författare kan få, en trasig barndom. Det är inget som man vill att någon ska uppleva, men det är också en grogrund för berättelser om utsatthet och sorg. Jag kommer aldrig att bli hel, men det gör inget. Om jag var hel skulle jag inte ha hittat till den första skrivmaskinen.

Jag undrar om man kan dö av samlad sorg? Medan jag skriver det här slår mitt hjärta hårt och jag försöker komma ihåg att jag är här nu.

A-lagsstudier

En skrivande person är framför allt en iakttagande person. Just nu håller jag på och skriver om en person som känner att hon kan hitta gemenskapen i ett a-lag. Hon accepterar att hon ger av sin kropp om hon får något tillbaka, hon ger det som hon kan ge och säljaren bestämmer priset.

Jag har alltid varit fascinerad av A-lagare. När det gick utför för min pappa, i samband med att mina föräldrar skildes, hörde han till a-laget i Trollhättan.

Det jag har märkt att alkoholister på parkbänken har en gemenskap som få har, ett slags omhändertagande i livets slutskede. De hjälper varandra att hämta mediciner på apoteket, att köpa ut, att erbjuda en sängplats för natten, som kan bytas ut till en knytnäve när som helst. De har ett flockbeteende och samlas på sina bänkar för att utbyta korta meningar som ofta hamnar i galghumor. De är samhällets kråkor och fiskmåsar som ingen vill ha, avskalade på allt det som höjer de från djurens nivå. Det är endast överlevnad som gäller och lever man inte så lever man inte. Då har man inga bekymmer. Däremellan hjälper de varandra att hitta mat och boende i parallellsamhället Många A-lagare är riktig trevliga, för de har inget att förlora på att vara otrevliga.