Sandspår

Jag vill bara att du ska veta att Thomas mår bra nu. Han har slutat vakna på nätterna, minns dig som om du hörde till en serie mardrömmar, ett monster, för overklig för att ha funnits i verkligheten. Där ser du, du har blivit reducerad till ett fantasifoster.


Det sista du och jag gjorde var att stirra varandra i ögonen. I din blick fanns inga tecken på ånger. Du vet hur jag var, lite fånig på den tiden. Det var viktigt att du visste hur mycket jag önskade dig död, att det skulle få dig att vakna. Som om du plötsligt skulle byta personlighet och bry dig om vad någon annan tänker och känner. Nu vet jag bättre. Det fanns en tid då jag trodde att dina slag var kärleksfullt korrigerande. Som politiker levererade du små guldkorn av bajs.

När du träffade mig var jag vacker. Jag har sett fotografier på mig från den tiden. Du sa att jag inte var det fulaste som du har sett. Det räckte för mig. Jag kom från en bottenlös brunn där jag drunknade i självhat, sedd endast genom en annan persons ögon. Du såg det. I din famn har jag dött många kvällar och återuppstått många morgnar.

Vi träffades vid Tärnabodens midsommarfest. Du sa som det var, att du var där för parningslekarna. Jag hade aldrig hört någon tala så rättframt som du. Dig kunde man lita på, även när du sa att du skulle ha ihjäl mig. Du visste bara inte hur du skulle få mig att försvinna spårlöst.

Du kom till dansbanan med Lennart. Jag släppte in dig i värmen för att du kände någon som jag kände. Han har i efterhand berättat att det enda han gjorde var att plocka upp en liftare som var på väg åt samma håll.
Du stod och hängde mot ett staket, hade bommat en cigarett från ett förbidansande par. Världsvant sög du på cigaretten och blåste ut ringar. Ditt bakåtslickade hår glänste av brylkräm. Du var tunn som en tärd heroinist, redan mätt på livet med din likgiltiga blick som panorerade lokalen. Den rutiga kavajen du bar, vilket fick jag veta senare, var det enda ytterplagg du ägde.

Du sa att din bil var på verkstad, att du kört på en älg. Vet du, det lustiga är att jag aldrig har sett den där bilen, en blågrå skräddarsydd Volvo som du sa att agent 007 hade fått inspiration från. Den hade TV och kunde få in båda tv-kanalerna. Och en telefon som gick till en växel
som sköttes av din sekreterare. Den hade till och med en egen vinkyl för ivriga nätter på tyska autobahn. Att du varit utomlands fick det att pirra i mig av förväntan. Du skulle förlösa mig från plåsterfabriken där jag arbetade medan jag väntade på kärleken.

Min väninna Nina var någonstans i närheten tillsammans med en sotarlärling. Den unge mannen stank av tvålen Fenjal, vilket fick mig att kippa efter luft. De försvann snabbt in i lokalen, och lämnade efter sig ett doftspår, min livlina till dem.

Du lyckades övertala mig att gå ner till bryggan, men där var det fullt med par som tryckte sig desperata mot varandra som om det var sista gången de skulle ses. Du föreslog att vi istället skulle gå på strandvägen. Du fick det att låta vackert trots att den egentligen bara var en upptrampad skogsstig. Du hyllade månen som blängde glåmigt på oss och du pekade mot vattnet och sa: ”Titta på änderna.” Jag såg inga, bara några knölsvanar som vadade förbi oss. Jag korrigerade dig inte. Det kanske jag borde ha gjort, för då skulle nog vår saga ha tagit slut redan den kvällen. Det är det värsta du vet, att någon korrigerar dina ord och dina handlingar.

Vi hade slagit oss ner, du på din kavaj, jag rakt ner på marken. Det var fullt med barr som lömskt smög sig innanför min klänning. Jag frös, tog emot din fickplunta och tog en lång klunk från den. Innan jag ens hunnit skruva dit korken tryckte du ner mig på den ojämna stickiga marken. Du tog ett fast tag om båda låren och drog isär dem. Sedan lade du dig över mig och tryckte in något trubbigt i mig som blev allt vassare ju mer du trängde in i mig. Det första som slog mig, innan jag förstod att du rev upp min mödomshinna, var att det var ett udda sätt att bli knivmördad på.

Jag förlorade medvetandet och hamnade i en dröm där min far försökte få fart på farmors torrlagda brunn. Han sänkte och höjde handtaget till trädgårdspumpen och ju mer han tog i desto argare blev han. Till slut steg han av brunnslocket och avslutade genom att sparka på pumpen tills den föll ihop.

Jag vaknade när du började stöna allt högre, samtidigt som du skar i mig. Du föll ihop över mig. Jag såg mig omkring om det fanns någon som kunde ringa efter ambulans åt dig. Du vaknade och drog ut din människokniv ur mig. Den där stumpen som trasat mig strök du av mot min blommiga klänning. Mellan mina lår rann det något varmt. Du frågade om jag hade en cigarett att låna. Det hade jag inte. Sedan frågade du om jag hade en sådan där pessar. Du hade lika gärna kunnat fråga hur man räknar ut hypotenusan. Då svor du och sa att om det blev en unge så var den inte din.


Du följde mig inte hem, men du skrev upp mitt telefonnummer. Din bil var på verkstad och du skulle ta bussen hem till Västerås. Det rann blod mellan mina lår, men det gjorde inget. Jag hade blivit kvinna i dina armar.


Först slog jag fel telefonnummer till Nina. Mina händer darrade av upphetsning. Jag med mitt bottenlösa hat hade hittat någon. Hon var glad för min skull, men hon och sotarlärlingen hade gått skilda vägar. Det hade inte blivit något, eftersom Nina inte ville låta honom gå innanför bh: n. Jag bar ingen skuld till det som hade hänt mig, sa hon. Det hade inte funnits tid för protester från min sida. Därför var jag praktiskt taget förlovad med dig, även om du inte visste det. Nina förklarade att det var lika bra att det inte blev något med Mårten. Under kvällen hade hon träffat revisorn Knut som hon snabbt ville ha tre ungar och en villa med.

Du ringde för att kolla om jag hade blivit på smällen. Du lät inte så intresserad när jag berättade att jag trodde att jag var det. Eftersom du inte hade haft mig under uppsikt kunde jag ha legat med hur många män som helst efter det. Så fort jag blev av med oskulden skyllde jag alla kommande sädestömningar på dig. Du var inte intresserad av att uppfostra en gökunge. När du fick höra att jag hade ärvt mamma och pappa och nu bodde i deras radhus ville du besöka mig och se om det fanns en framtid för oss.

Jag berättade inte att jag hade försökt göra en galgabort eftersom jag misslyckades med den. Det fanns ingen jag kunde fråga vilken ända av galgen som skulle stoppas in. Jag satt med galgen i handen när du ringde på dörren. Det var förresten samma galge, en av metall, som du sedan hängde upp din kavaj på. Galgen höll inte för kavajens tyngd och det borde jag ha tolkat som ett omen.

Du stod utanför dörren med en resväska i handen. Regnet öste ner över dig. Du ägde inte ett paraply. Dyblöt och ditt hår hade börjat krulla sig. Jag tyckte synd om dig. Det var förstås mammahormonerna som fick mig att vårda vilken skalbagge som helst som landat på rygg. Du torkade upp väldigt snabbt när du kom in i värmen och krävde att få middagen serverad där du satt vid fåtöljen med fötterna på bordet.

Jag hade inte mycket i matväg hemma. Så fort jag blev befruktad mådde jag illa och levde på skorpor och te. I skafferiet fanns en burk med fiskbullar som jag hällde i en kastrull tillsammans med överblivet ris från kylskåpet. Från en annan konserv hällde jag upp makrill i tomatsås på en tallrik. Jag spolade av en lök med grå hinna, strimlade och ringlade den över makrillen. Jag gick bort med den till dig.

Du kommenterade att det luktade gott från köket där aromen av de puttrande fiskbullarna nådde dina utsvultna näsborrar. Du kallade rätten för fiskbullsrisotto, en maträtt som fick mig att hulka och spy rakt ner i sophinken bredvid mig.

Du åt med god aptit, slickade till och med tallriken. Du var inte riktigt mätt än. Jag hade tänkt slänga persikoburken vars hållbarhetsdatum hade passerats med fyra månader. Du hade ätit värre och äldre sa du.
Peach-surprise, skivade persikor med smulade mariekex som badade i spad fick du in som efterrätt. Till det en flaska plommonlikör vars öppning täcktes av vitt ludd som du petade bort.

Du somnade med flaskan i handen. Jag satt en stund och tittade på dig innan jag gick och la mig. På natten smög du in i mitt sovrum, drog av mig trosorna, stoppade in din sak i mig och tryckte och tryckte tills du föll ihop över mig. Jag höll andan. Efteråt när du sov, knuffade jag din kropp försiktigt bort från mig. Jag stoppade min tumme i munnen och höll den där tills solen gick upp.

Minns du vår vigsel? Nina och hennes nya pojkvän Knut vittnade. Därefter gick vi till Savoy. Du sa att jag började bli tjock och därför beställde du bara vatten med tre istärningar till mig. Jag tittade på mitt glas, iakttog hur isen smälte och drogs av osynliga trådar över ytan, medan du tryckte i dig schnitzel och hasselbackspotatis och två stora glas öl.

Tredje glaset öl hamnade i ditt knä. Servitrisen som du nöp i bakdelen när hon gick förbi råkade knuffa till dig. På kvällen slog du mig för första gången i ansiktet, ett rött märke som satt kvar i flera dagar. Det var för att jag hade skämt ut dig i restaurangen, men du förklarade inte vad jag hade gjort.

Du tyckte att min mage fick mig att se äcklig ut. Det var inte mer än rätt att jag betalade för de prostituerade du gick till. Så fort jag fick tillbaka min midja skulle du återuppta de äktenskapliga plikterna.

Thomas föddes den tredje mars 1974. Du hade då varit borta i en månad, i Tranås, hos en kvinna som du lärt känna innan vi träffades. När Thomas började krypa kom du hem.

Hösten 1974 befann du dig i början av din omvandling från människa till monster. Allt som hände efter detta minns jag som pusselbitar, fragment av minnen. De bitar som ännu finns kvar tvingar jag mig ibland att ta fram, när jag jämför mönstret med kopior av dig.

Minns du hålet i väggen med samma mått som mitt huvud? Där fick jag för att Thomas inte var lik dig och för att jag frågade vart pengarna jag hade ärvt från mamma och pappa hade tagit vägen.

Jag började på plåsterfabriken igen och du stod utanför med Thomas i barnvagnen och kikade in genom fönstret. Förmannen Evert kåtblängde på min röv, sa du.

Det kröp i mitt könshår. Flatlöss. Det var förstås jag som hade knullat förmannen och förlossningsläkaren och alla männen på paketeringsavdelningen. Du hotade Evert så jag fick sluta på jobbet. Du hade hittat städerskejobb, något som passade en sådan som mig bättre.

Polisen ringde på. Grannen hade orosringt. Det lät som om vi slaktade gris. De hittade ingen gris, men de körde mig till lasarettet. Min underarm stack ut i konstig vinkel och du fick sova på häktet trots att jag sa att jag bara hade snubblat på mattan i hallen.

Det gick inte att städa eller diska med min brutna arm, men du sa att jag hade en arm och två ben till att använda. Och gråta skulle inte hjälpa mig ett dugg. Du var känslig för ljud och du visste inte hur du skulle reagera om jag tjöt.

När Thomas var tre år bestämde du dig för att bli politiker. Det var ett yrke som passade dig tyckte du. Du skulle bli sosse, trots att du aldrig har jobbat mer än tre på veckor på samma ställe. Du samlade en skara anhängare som du lyckades övertyga med ditt blodfyllda rödvinssvammel. Men talets förmåga hade du och väldigt bra på att ljuga och elda upp ditt folk, det var du.

I takt med att du steg i graderna växte din ångest. Skrivmaskinen på köksbordet täcktes av ett fint damm. Så fort du försökte producera text till era partikvällar slocknade du med en flaska i handen. Då kom du på att jag skulle skriva åt dig. Din ångest flyttades över till mig.

Jag fick snabbt lära mig socialdemokraternas partiprogram och var de stod i olika frågor. Ett tag var jag övertygad socialdemokrat för deras värderingar stämde överens med mina. Men på något sätt förknippar jag deras röda ros med blåmärkena som blommade upp under min hud, när dina fingrar spelade på mitt smärtcentrum.

Under alla åren frågade du aldrig mig hur jag hade det om dagarna. Jag var bara ditt förlängda ego, din förvrängda spegel som du krossade framför Thomas.

Nu ska jag berätta om mina dagar. På morgonen steg jag upp. Om jag hade tur vaknade jag i sängen där du efter att jag tagit mina sömntabletter lekt att jag var ett vackert lik som du bara måste erövra.

Du hade barnasinnet kvar. Jag kunde hitta Thomas leksakskulor inuti mig långt efteråt, bitar av plast på ställen där de inte ska finnas. Ibland vaknade jag av att du släpade mig ner i badkaret och skendränkte mig. Jag vaknar fortfarande upp ibland och håller om min hals, känner duschslangen du virat kring den.
En annan sak du tyckte om att göra var att få mig att tro att jag hade dött och hamnat i himlen. Då var du en annan person, omtänksam, diskade och strök dina egna kläder. Jag blev lättad när du blev dig själv igen. Då visste jag var jag hade dig.

Ingo har inte fått lika många fullträffar i sitt ansikte som jag. Smink täckte det värsta, utom sprucken läpp. Om vintrarna drog jag upp kragarna på jackan eller skylde mig med halsduk. Kala fläckar på huvudet kammade jag över, om de inte var större än en knuten näve. Jag slutade se mig i spegeln för mitt nya ansikte äcklade mig. Jag var ett troll som tagit sig in i en människoboning. Vänstra ögat hade fått en lätt skelning och den sneda näsan gick det inte att andas igenom.

Thomas brukade ligga på magen och sova. På morgnarna lade jag en jacka över honom, krånglade in hans armar försiktigt i den. Vällingflaskan fick han när han yrvaket gråtande satte sig upp i vagnen medan vi promenerade bort till dagmamman Anette. Därifrån tog jag bussen till min skurhink. När jag gjort mina timmar, hämtade jag först Thomas, sedan promenerade vi till Konsum. På inköpslistan var det oftast potatis och limpa. Om pengarna räckte köpte vi även blandfärs, korv och en bit ost.

Klumpen av rädsla växte alltid i takt med att jag närmade mig hemmet. Du räknade minuter och hur många steg jag tog mellan jobbet, hemmet, Anette och butiken. Några minuters fördröjning, när jag stod i kö, tolkade du som trekant med Anette och hennes man. Eller så hade expediten på Konsum känt medlidande med mitt platta ansikte och knullat mig över ett bord täckt med kassakvitton och gamla blandfärsförpackningar.

Thomas fick då gå och lägga sig trots att klockan bara var fem. Jag låg naken på sängöverkastet, med dig över, nosande och fingrande mina kroppshålor efter främmande lukter.

I ditt huvud fanns alltid spåren av en annan man. Du berättade vad jag hade gjort, minuterna mellan butiken och hemmet. Du gick in i min hjärna, drog ut mitt minne och ersatte det med ditt. Mitt nya minne innehåller följande:

Jag är på Konsum, inte för att vi saknar något. Thomas sover i barnvagnen som jag otåligt knuffar framför mig. Jag tar en kundkorg och glider in i en gång.

Mina pupiller är kåtutvidgade, trosorna blöta av fittsaft och tungan sväller i min mun. Jag slickar mig om munnen och tränger mig djupare in i butiken. Vid ärt- och morotskonserverna står en man. Jag river upp min blus och knapparna flyger iväg över hyllorna. Mina mjölkvita bröst och hårda vårtgårdar pekar på honom. Kom och ta mig, viskar jag hest. Han griper tag i brösten, suger och nafsar samtidigt som jag trycker mig mot hans skrev. Han lossar sitt skärp och drar ner gylfen. Nu vänder han mig och trycker mig mot saltgurksburkarna. Jag river ner dem, på det schackrutiga golvet skimrar glasskrosset, samtidigt som han stönande tar mig bakifrån och tömmer sig i mig. När han är klar klappar han min stjärt och trycker några sedlar i min bh.

När Thomas gick i trean var du trött på politiken. Mötena tog slut på dig, sa du. Jag gladdes åt att slippa skriva dina brandtal, men då kom du på att du skulle satsa på en karriär som författare. Du hade talang för fantasier, erotiska sådana med mig i huvudrollen. Skrivmaskinen lyftes fram och stod nu på vardagsrumsbordet där du dikterade och jag skrev ner.

Du kom själv på handlingen till romanen Gulla rider igen. Gulla arbetar som städerska men det är bara hennes täckmantel. Bland prostituerade på Andra Långgatan försöker hon lösa de otaliga morden på politiker som köper sex. När hon inte ligger med de framstående distingerade gentlemännen på dödslistan skriver hon ner sina iakttagelser i en svart anteckningsbok.

Du var väldigt noga med att de var hederliga familjemän. De skulle aldrig ha rört en hora om deras fruar inte var döda, lungsjuka eller hade knipfittor, sa du. .

Du kämpade med slutet, för du tyckte inte att det fanns en självklar mördare. Inte heller hade du en trovärdig handling. Jag kunde inte förstå varför hennes man inte fattade misstankar, när hon smög ut på kvällarna. Städerskor har dagtidsjobb. Du lade då till att hennes man smög efter henne om nätterna och lämnade deras son Thomas ensam i lägenheten. Då upptäckte han hennes dubbelkarriär.

Sexscenerna fanns det inget att klaga på. De var väldigt detaljerade och du funderade länge på hur en mans fingrar glider över en kvinnas kropp och på hur många sätt hon kan bli tagen på. Du var också mån om att ge männen rika känsloliv, medan kvinnorna endast var intresserad av sex och pengar. De skulle ha tagit emot männen gratis om de inte behövde pengar till knark.

Som en del av ditt forskningsarbete för romanen började du förfölja mig. Det visste jag inte då. Du betalade män för att följa efter mig och sedan följde du efter dem. Jag fick reda på det först när du anklagade mig för att ha varit medveten om det hela tiden. Varför skulle jag annars ha avstått från att knulla hjärnorna av dem, för det hade inte funnit brist på varken tillfällen eller män.

En särskild eftermiddag minns jag. Jag var som vanligt på väg att hämta Thomas från skolan. När jag gick över parken fick jag redan tidigt en känsla av att någon gick efter mig. Det var som om någon gick i mina fotsteg med någon millisekunds eftersläpning.

Jag höll i min nyckelknippa som låg i jackfickan och fortsatte gå framåt. Vid dammen precis innan vägen som mynnar till skolan kom han i fatt mig. Över huvudet hade han trätt en svart nylonstrumpa. De vita tennisskorna och de mörka träningskläderna var nya och såg oanvända ut.

Mannen tog tag om mina axlar och släpade in mig i buskaget. Jag lyckades bita honom i handen och han svarade med att slå mig i ansiktet. Han lade sig platt över mig, pressade ut luften från mina lungor. Trosorna vid vristerna hindrade mig från att sparka mig loss. Han hittade inte rätt med sin missil och efter några misslyckade försök tryckte han in sig i mig och sprättade upp den sköra huden mellan anus och sköte.

Efteråt låg jag kvar och skakade. Det var inte övervåldet, trots att jag blödde från ändtarmen, som skrämde mig. Det var du. Du skulle sniffa blod och avföring så fort jag steg innanför dörren och tolka det som ett lyckat parkbänksmöte. Jag var en halvtimme försenad och den tiden räckte för mig att sedan gå vidare till att suga av skolans alla manliga lärare samt rektorn.

Att dränka sig i dammen kom som en alternativ lösning, men jag behövde något som inte fick mig att flyta upp. Vid dammen stod en papperskorg av metall med betongfot. Jag skulle kunna binda min ena fot till den med bh:n samt det som var kvar av trosorna. Du vet ju redan hur det gick. Papperskorgen var alldeles för tung för mig att lyfta.

Thomas satt i en gunga på skolgården och sparkade på sanden medan han väntade på mig. Hans ögon var rödsvullna och läpparna sönderbitna och fnasiga. Det var inte lätt för honom att veta om jag skulle komma och hämta honom eller inte. På den tiden levde vi med ovissheten om min framtid och hur många dagar jag hade kvar att leva.

Du var inte hemma. Jag och Thomas smög försiktigt runt i lägenheten, öppnade dörr efter dörr, men du var borta. Thomas vägrade släppa mig ur sikte. Han stod bredvid badkaret och såg mig hukande spola bort resterna av mannens kvarlämningar.

Jag satt i soffan, Thomas sov med huvudet i mitt knä när du kom hem. Din hand var bandagerad. En byracka hade bitit dig så illa att du hade fått en stelkrampsspruta hos doktorn. Du såg på Thomas med den där blicken som man ger till slaktdjur innan den slutgiltiga destinationen. Är den där ens min, sa du och slog dig ner på fåtöljen framför mig. Du bar nya svarta träningskläder.

Du berättade sedan om drömmen du hade haft natten innan. I drömmen gick jag genom en park. Jag hade gråtit av lycka när en man kom ifatt mig, styv och redo att tjänstgöra. Jag hade protesterat för att han släpade mig in i buskarna, för jag ville att alla skulle se oss knulla.

Du lämnade rummet med det otäcka kvar i dina tankar, det som snart skulle explodera över oss.
Jag skrev om slutet på din roman. Gulla upptäcker att det är hennes man Sven som mördar männen på Andra Långgatan. Han vill sätta dit henne för mordet så att han kan lösa in hennes pengar på bankkontot och sätta Thomas på barnhem, då han inte tror att det är hans son. Hon upptäcker att hon är nästa person på dödslistan, men den här gången skulle det se ut som ett självmord. Brevet som hon hittar i hans kavaj, med en perfekt förfalskning av hennes namnteckning, pekar ut henne som mördaren. Sven måste försvinna innan Thomas blir föräldralös.

En sandgrav vid stranden fungerar. Vindarna torkar upp lukt och för med sig det långt ut i havet. Spåren i sanden suddas ut av vågorna, sandkornen mumifierar och slipar. Kvar finns kanske en liten upphöjning, en sanddyn, en av naturens nycker.

Ja, du känner ju redan till slutet. Dina gener fortsätter i Thomas, men inget av dig finns i honom, tack och lov. Den enda berättelse du någonsin lyckades få ner på papper, från början till slut, finns bara kvar i mitt minne, där den med tiden kommer att vittra sönder, precis som du.

Självförvållade hektiska tider

Jag sitter mitt i smeten, mitt i klistret och har tryckt in så mycket aktiviteter under hösten att jag snart måste schemalägga mina kisspauser. Oops, det bara blev så.

Först ut på mitt stressiga schema som redan började på sommaren var att färdigställa antologin Ö-den som mina förträffliga kursdeltagare på Folkuniversitetet Visby under våren 2020 har skrivit noveller till. Det har blivit långa sitt-tider framför datorn med det bångstyriga programmet Adobe InDesign som jag hade absolut inga som helst förkunskaper i innan jag började. Tack och lov för Youtube-klipp. Och just för att jag hade lite tid att slå ihjäl gick jag även en gymnasiekurs i filosofi.

Jag fick blodad tand för att studera, jag har ju trots allt bara läst 8-9 år på universitetet, och anmälde mig till en grundkurs i arabiska till hösten. Till mitt försvar kan jag säga att den kursen är väldigt lätt för mig, då jag lärde mig att skriva arabiska när jag var sexton år, alltså för cirka tre decennier sedan. Jag tänkte att det var dags att plocka hem några lätta högskolepoäng och sedan fortsätta läsa språket nästa vår. Jag är just nu den enda arabisktalande farmaceuten på ön. Och så fick jag för mig att ansöka till kursen Alternativa fakta, ett ämne som blivit kärt för mig alltsedan Trump kom till makten. Chansen att komma in på kursen var extremt liten, då jag anmälde mig alldeles för sent, och var på typ plats 80. Till min stora häpnad fick jag veta en vecka in på studiestarten att jag kommit in. Nåväl, en lätt kurs i arabiska och alternativa fakta är ändå relativt lätt att jonglera.

Det var ungefär vid den tidpunkten som någon där uppe, jag nämner inga namn, bestämde sig för att använda ketchupliknelsen och hälla allt över mig. Mitt manus A.L.F. blev nämligen antaget av Idus Förlag, just när jag tänkte ge upp skrivandet.

Så jag har just nu två kvartsfartkurser på högskolan, heltidsjobb, en familj att umgås med och ett manus som ska korrigeras. Det är bara att andas och ta en sak i taget. Det går så länge jag inte stannar upp och reflekterar över omöjligheten. Det var något jag lärde mig när jag hade värkar. Samtliga tre barnen har tagit mer än tolv timmar att få ut ur livmodern. Det gjorde djävulskt ont, men så länge jag fokuserade på nuet och hanterade situationen i nutid undvek jag att få panik och tokskrika. Nu vill jag mer än gärna tokskrika. Istället andas jag och ler ett outgrundligt monalisa-leende. Men om någon jävel säger att jag har ett lätt liv så letar jag fram något tungt att slå hen i huvudet med.

Aktualiteter

Jag och Eddie Dubrehed som skrivit novellen Badrumsdörren var med i P4 Gotland förra veckan. Här har ni länken till programmet, Eftermiddag i P4 Gotland. Scrolla till tiden 2:05:20 om ni bara vill lyssna på vårt inslag.

Fredagen den 9:e oktober har vi releasefest för Ö-den. Befinner du dig på Gotland och är sugen på att hänga på, hör av dig till: paivi.k@live.se.

Mininovell: Pandemisk moral

En text låg hemma och skräpade, dagsaktuell som tusan, so here it goes:

Pandemisk moral

Det är klart jag tar mitt ansvar. Mer än andra faktiskt. Jag förstår inte alla dessa människor som dräller omkring i stan. Ingen mål eller mening annat än att smitta andra med corona. De flåsar mig i nacken på Hemköp trots att jag vänder mig om och stirrar på dem väldigt länge. Klistermärkena på golvet är inte är några jävla dekorationer utan rekommendationer. Tanten med rullatorn. Det finns hemtjänst för sådana som henne, eller Röda korset.  Om alla beställde hem mat skulle pandemin upplösas av sig själv.

Jag har börjat prenumerera på en matkasse. Det är faktiskt inte dyrt. Ekologiskt för miljön och lokalt från matbutiken runt hörnet. Alla borde faktiskt tänka som jag. Inga giftiga avgaser för att jag ska få mat på bordet. Bouillabaise, tillagad med rent samvete. Lina ställer påsen utanför dörren och ringer två gånger. Då vet jag att det inte är den snuviga grannen som vill tacka mig för att jag anmälde honom för onödig hissåkning efter klockan tio. Det är inte klokt att folk inte kan ta ansvar för sig själva och för andra. Vi måste gemensamt bekämpa smittan.

Jag stödjer restaurangen i kvarteret. Vi måste värna om egenföretagarna som kämpar med sin likviditet. Hur skulle det se ut om alla blev arbetslösa? Räcker det inte med alla flygvärdinnor som måste sadla om för att jag tar mitt ansvar och inte reser? Nu vårdar de sjuka som inte tagit sitt samhällsansvar. Tre dagar i veckan går vi på restaurang, jag, Elsa och Fanny för att aktivt stödja de små. Men vi är noga med att inte äta buffé, man kan ju aldrig veta vem som hostat i byttorna. Och frisörerna, de stackarna. Hur skulle det se ut om vi klipper oss själva, och massarbetslösheten som följer på det. Jag är väldigt noga med att inte välja en frisör som ser sjuk ut, vill ju inte bli ofrivilligt corona-smittad.

Till sommaren åker vi till sommarstugan, bara jag, Fanny och Elsa. Gotlänningarna vill inte ha ditt fastlänningar, men det gäller ju bara de som inte kan hålla sig i sina stugor. Vi kommer absolut inte ta ett steg utanför tomten annat än för att bada, handla mat eller stödja de lokala butikerna. Folk måste faktiskt förstå att det är allvar nu. Det är corona-tider och var och en tar sitt ansvar genom att hålla sig hemma. Borta bra, men hemester bäst.

Nu bor jag inte trångt i Bergsjön eller Kortedala. Det är ju faktiskt där smittan pågår som värst. Okunskap. Ska envisas med att bo i små lägenheter med farmor och barn i samma trea. Åker spårvagn och hostar på andra. Herregud, kan de bara inte stanna hemma och smitta varandra om de nu måste. De har ju faktiskt sig själv att skylla. Förstår de inte vikten av att jobba hemma i dessa tider? Var och en måste ta sitt ansvar, men det tycks inte sjunka in i alla människor. Jag tar mitt ansvar och håller mig hemma även om jag inte har corona. Tänk om alla tänkte förebyggande, då skulle vi ju inte ha en smitta att tala om.

De

Vem tjänar egentligen på böckerna?

Idag, vid lunchtid, startade jag en tråd på Facebook-gruppen Författare på Facebook. Så här löd frågan på mitt originalinlägg:

Det blev en debatt som inte handlade om min fråga, om någon faktiskt gjort vinst på att ha skrivit på ett sådant kontrakt. Istället trädde förläggare efter förläggare fram samt även andra som jobbar med en liten del av bokutgivningen och försvarade kostnaderna. Det kostar att ge ut en bok var deras försvar, men jag fick inte svar från särskilt många om timkostnaden på just deras del av bokutgivningen. Anledningen till att jag skrev inlägget var att en annan författare fått förslag på kontrakt där 100 exemplar av en bok skulle kosta 70 000 kronor att ge ut. Det skulle bli 700 kronor per bok.

Ingen författare har trätt fram och berättat om hur de har tjänat pengar på ett sådant uppslag. Det har inte heller kommit någon redovisning av vad man får för pengarna, alltså kvaliteten, utan istället uppräkningar på vad olika saker kostar. Bokomslag: 1000- 100 000 kronor. Vad är det jag betalar för: Att få använda en kopia av Mona Lisa på omslaget? Lektörskap, redaktörskap kostar pengar: 10 000 till 20 000 kronor. Om jag använder dylika tjänster, kan ni snälla räkna ut hur mycket mer böcker jag kommer att sälja?

Kom inte med moralkakor om att jag måste betala enorma summor för att ge ut en bok. Jag har ingen som helst skyldighet. Inte heller har förlagen. Jag har läst alldeles för mycket skit för att veta att förlag inte borgar för någon som helst garanti.

Det jag har kommit fram till är att ett fåtal författare tjänar på att ge ut sina böcker, men ett större fåtal kan livnära sig på att ge ut författares böcker. Det kostar så mycket att ge ut böcker att författare som inte blir angivna av traditionella förlag måste blöda från sina plånböcker.

Idag ger jag er som drömmer om att att ge ut en bok ett attraktivt förslag: ge mig en royaltyfri bild att jobba med (med hög upplösning) och jag gör ert bokomslag för 1000 kronor. Jag är så jäkla trött på att människor gör vinst på andras drömmar.

Trygghetsnarkomani-ett osynligt handikapp

Igår diskuterade jag med ett trevligt sällskap begreppet trygghetsnarkomani. Jag är trygghetsnarkomanen som aldrig skulle få för mig att åka i en bil utan säkerhetsbältet på. Trygghetsnarkomani är bra för de kommande generationerna. Det finns ingen chans att man seglar ut på okänt farvatten utan att veta vad man gör. Man stapplar omkring i trygghetszonen utan att ta ut svängarna. Bra för överlevnad, dåligt för själen.

I själen är jag författare, även om det på min yrkesbeskrivning står att jag är både farmaceut och lärare. Båda är riktigt, riktigt trygga jobb. Det finns mer jobb än du kan hantera. Chansen att bli arbetslös är noll. Följaktligen har jag aldrig stämplat under hela mitt liv. Jag har studerat mellan jobben, men aldrig fått valuta för allt jag stoppat in i a-kassan.

Vilka föds till trygghetsnarkomaner? Möjligen de som inte fick trygghet i barndomen. Mitt rotchakra, det sjunde chakrat, är kaputt efter min maskrostillvaro. Det enda jag vill är att bli författare, men mitt behov av att känna mig trygg väger tyngre. Att lönen trillar in varje månad tillfredsställer inte ett bottenlöst hål av behov.

Som författare finns inga garantier att pengar trillar in. Det räcker inte för mig. Jag kan inte förlita mig på att pengar växer på träd. Det enda jag tänker på är HC Andersens tändsticksflicka. Det går illa för den som förlitar sig på irrbloss.

Någon dag, när som helst, en vacker dag, ska jag hoppa. Nätet är upphissat och välförankrat. Jag har en väst med säkerhetslina och då kommer jag att låtsas som att jag är fri och flyga igenom sfären tills jag landar, tryggt och säkert, på den andra sidan.

Ansvarig utgivare till en antologi

view of floating open book from stacked books in library
Foto av Jaredd Craig (www.unsplash.com)

Jag har haft några hektiska dagar under veckan då jag har arbetat med att färdigställa antologin Ö-den som skrivkurseleverna på Folkuniversitetet Visby har jobbat med under våren.

För första gången är jag inte författare utan ansvarig utgivare till en bok med allt vad det innebär. Under våren skrev skrivkurseleverna sina noveller som alla följer temat utanförskap. Bit för bit, lektion för lektion, mejslades novellerna fram. Vi har jobbat med hur man skriver en novell, var man börjar och slutar och arbetat oss fram till intressanta vändningar i novellerna. Det har nog aldrig funderats och vänts och vridits på texter som på den här kursen, då vi gick långsamt fram och inte hastade oss genom den dramaturgiska kurvan.

När novellerna var klara kom den tuffa uppgiften att montera ihop dem till en bok. Den här gången valde jag att använda mig av Adobe InDesign för att skapa inlagan och omslaget. Helvete vad jag har svurit under processen. Adobe InDesign är inte ett skit användarvänligt, det är kanske tänkt att skrämma iväg nybörjare som mig, men jag gav inte upp. Det finns något som heter Youtube och där har jag hittat en massa videos av andra Adobe-användare och de har bokstavligen räddat mitt psyke.

Nu är filerna av inlagan och bokomslaget nedladdade hos B.o.D. Jag skapade en B.o.D. Fun-bok, som tillåter oss att provtrycka boken och betala endast tryck-kostnaden. Jag beställde två böcker som jag och de tio eleverna ska titta igenom. Det finns alltid en risk att något fel har smugit sig in. Just nu är jag livrädd för att bokomslaget har för låg upplösning eller att förstasidan hamnar på fel sida.

Att skapa den här antologin har varit som att föda barn. Just nu vill jag aldrig igen jobba med en bok, men jag vet att om någon månad eller så, vid boksläppet, kommer jag att börja fundera på nästa utgivning. Jag har inte bara drömt om att vara författare utan även ha ett eget bokförlag. Vem vet om det här är första steget till ett eget bokförlag i framtiden. Nu när jag vet att det både är lätt, för hjälp finns, och svårt för att det är så himla tidskrävande, kanske jag vågar följa min dröm.

Skrytigt om mitt bidrag till en antologi om utanförskap

Yes, idag ska det skrytas, så håll i hatten så den inte blåser bort. I egenskap av projektledare och skrivkursledare börjar jag skönja detaljerna kring den kommande antologin- tio noveller om utanförskap.

I våras höll jag kursen ”Skapa en antologi” på Folkuniversitetet Visby. Från två tidigare skrivkurser, från hösten och våren året innan, dök elva modiga människor upp på den första lektionen. Jag var väldigt nervös, med tanke på att de här elva redan hade haft mig som skrivkursledare. Hade de höga eller låga förväntningar och vad tyckte de egentligen om mig som deras skrivkursledare? Jag tänkte att eftersom de redan hade haft mig så visste de vilket äventyr de hade gett sig in på. En av eleverna hoppade av, en äldre dam som hade så mycket intressanta historier från sitt liv att berätta om, men hon kände att hon inte skulle orka. Från lektion till lektion började novellerna att gro. Sedan kom coronan och tvingade oss till distansundervisning. Det hindrade inte oss. Jag mailade mina anteckningar och ”läxuppgifter”, noveller bytte hand och de gav feedback till varandra.

Att få synpunkter på sin novell är inte alltid så roligt och en del förändringsförslag godtogs och andra inte. Och det är helt ok. De började se sina novellerna utifrån läsarperspektivet och berättelserna mejslades och mejslades tills de slutliga produkterna var klara. Det vill säga tills jag började arbeta med dem i Adobe InDesign.

Jag är otroligt stolt över vad skrivkursdeltagarna har åstadkommit. Vi beslöt oss för att skriva noveller som har temat utanförskap, vilket visade sig utrymma en hel del. Man kan vara utanför sin familj, sin religion, sin kultur… Och det kan vara sorgligt, roligt, dramatiskt, magiskt realistiskt. Novellsamlingen vars titel jag inte tänker avslöja än är som en påse Gott och blandat. Här finns det sura, med det salta och det söta. Det finns något för alla.

Skrivkursens mål var att skapa en antologi. Boken kommer att komma till sommaren om inte något annat händer på vägen. Vad boken heter avslöjas först när den har åkt iväg till B.o.D, ett print-on-demand- förlag.

Som skrivkursledare och projektledare har jag undervisat, gett feedback, organiserat och hållit i trådarna. Lite stolt är jag ändå över mina insatser. Jag har tvingats att gå utanför min bekvämlighetszon och lärt mig tillräckligt mycket om Adobe InDesign för att kunna jobba med inlagan till antologin. Det här var så kul att jag skulle kunna tänka mig att hjälpa andra att skriva färdigt sina alster, en skrivcoach som peppar och piskar om vartannat. Jag är inte populär alla gånger och alla dagar, men det blir ett färdigt resultat man kan vara stolt över.

Antologin om utanförskap är en egenutgiven, jag menar grupputgiven, bok. Kostnaderna har hållits låga genom att alla har bidragit med sina kunskaper. Om det finns ett och annat grammatikfel bryr vi oss inte om. Vi klarade det, att skapa en antologi.

Ähm, jag är ledsen, men nu måste jag gå tillbaka till redigeringen av novellerna. Fyra av tio novellerna har bearbetats och nu ska jag tampas med den femte. Tråkigt? Aldrig i livet! Jag blir aldrig trött på att läsa intressanta noveller. Jag brukar kalla mina böcker för mina bebisar och nu kommer alltså mitt barnbarn till sommaren.

Mitt kokande hjärta

silhouette mountain during golden hour
Fotografi av Johanna Huber, @joneau, Unsplash.com

Under den gångna veckan har jag haft kännbara tecken på att jag inte längre är tjugo år. Förra veckan tillbringade jag en natt på lasarettet, då jag plötsligt fick ont i hjärttrakten och smärtan blev allt intensivare ju längre tiden gick. När jag kom in var mitt övre blodtryck på över 190 och gick ner först efter några timmar till 170 och sedan till 150. Behöver jag säga att jag fick blodtrycksmedicin utskrivet?

Jag har varit på ultraljud av hjärtat samt fystest. Just nu verkar det inte vara något större fel på mig. Mitt blodtryck har också kommit ner till normal nivå, när jag aktivt valde att sluta stressa. Hur jag gjorde för att sluta stressa? Stress uppkommer ofta när ens egna och andras förväntningar på vad man ska kunna utföra och vill utföra under en viss tidsrymd kolliderar. Det står inte alltid i rimlig proportion till vad kroppen kan hantera, men man pressar sin kropp tills systemet inte längre kan upprätthålla sin balans. Alla andra gör ju det, bara lite till och sedan ska jag vila. NEJ! Mina fötter ska gå i den takt de är skapta för, min hjärna ska tänka i den takt den klarar av och hantera precis så många parallella processer som den kan utan att röra ihop allt. Våra kroppar är inte gjorda i robotfabriker och en del kom med produktionsfel eller fick fel i karosseriet på grund av omild hantering.

Vad som är stress för den ene är inte stress för den andra. Folk som känner mig vet att jag arbetar med extremt mycket saker, men för mig är det inte stress. Jag gör en sak i taget och jag njuter av mina fritidsintressen. Om jag inte skrev eller vattnade mina grönsaksväxter skulle jag inte orka ta mig upp ur sängen, så deprimerad skulle jag bli.

Så varför blev jag stressad? Jag tror förklaringen ligger i att jag är en känslomänniska. Saker jag älskar får mig att fröjdas, saktar ner åldrandetakten och smörjer mina leder. Saker som jag tycker mindre om ger mig magkatarr, halsbränna, minnesluckor, huvudvärk, hög puls, gråtattacker, hjärtproblem och undertryckt ilska som pyser ut som från en kokande kaffepanna.

En stress-sort som jag inte alls kan hantera och som fick mig att hamna på akuten är när jag fem minuter innan stängning har en ringlande kö av receptkunder på apoteket som tar en halvtimme att avveckla. Folk stampar med fötterna, himlar med ögonen och undrar varför jag ställer så många frågor om deras läkemedel? Jag måste ta hänsyn till alla de andra kunderna som väntar på sin tur. Jag räknar i huvudet, minst två minuter på varje kund, om de har mindre än tre recept var och inte har fått en ny medicin utskrivet. Jag ler och klistrar etiketterna ännu snabbare. Jag säger INTE att det tar så lång tid för att det inte är ett snabbköp och för att jag måste göra mitt jobb så att jag inte tar livet av människor eller förlorar min legitimation. De har glömt att ta med sig sina körkort, men hej, de ska ju bara hämta medicin till sig själva. Skulle de ljuga om vilka de är? De har inga recept, men det är väl inget problem? Jag hade ju ett för några månader sedan och det är ju ändå inte knark. Måste JAG skaffa ett recept? Vadå, inte behöver jag ett recept för det där, Guuuuud vad du är löjlig. Löjligt system, löjliga människa med vita rocken, vadå, så du straffar mig för att jag inte har ett recept? Kom igen, ring en doktor åt mig. Och klockfanskapet tickar på och nu har vi stängt, men ändå inte. Hela tiden ler jag och förklarar, förklarar, klarar, klarar snart inte av innan jag bryter ihop. Och nästa dag, om nio timmar ska jag vakna till nästa dags jobb. Dygnsvilan i bilen till hemmet och till jobbet om kön inte slutar ringla.

När coronan bröt ut ändrade folk vilka tider de kommer in för att handla, i början av dagen eller slutet av dagen. Det är för att de tror att det är tomt då. Det är det inte, eftersom många tänker likadant. Mitt hjärta bröt ihop före mig. Om jag ändå fick ett ynka ”safe-card” varje dag på jobbet, en som ger mig frizon att skälla ut en snorkig kund efter noterna, som inte påverkar apoteksaktierna eller min anställning. Bara en, för då skulle jag kunna småle hela dagen och undra om det skulle regna utskällningar som guldregn på nästa kund. Som när kunden skrek ”Ingen i kassan. Är ni som vanligt och fikar?” Då skrek jag inte heller att ”fikat har jag inte sett röken av och ser du inte att vi jobbar för fullt här? Om du slutar gaffla och min kund bara får sitt receptkvitto kommer jag och expedierar dig.”

Jag behöver en pysventil för mina stängda känslor så att hjärtat slipper klappa ihop. Då är det tur att jag får skriva om mina känslor. Om någon undrar om jag får skriva om detta så hänvisar jag till rätten att yttra mig om mina egna känslor. Ingen kom till skada, förutom min kropp.

Researchgräva i hjärnan

På morgonen blev det 960 ord till min nästa roman Typ:DÖD vilket består av text som jag har bearbetat samt helt nya texter. I min första version var miljön inte särskilt bra beskriven. Det var förmodligen för att jag inte riktigt hade bestämt mig för hur det såg ut runt Lilly.

Så hur gör man research för en scen som utspelar sig i Livet efter detta? Jag vill inte precis säga att Lilly befinner sig på andra sidan. Hon befinner sig på ett ställe som skulle kunna klassas för väntrum även om det är i Skogen. I min version av Döden ville jag lägga till flera nivåer samt undvika att det inte ska kunna tolkas som ett sätt att sälja in kristendom i min roman. Det är lättare sagt än gjort, då jag själv är troende/spirituell även om jag inte har någon särskild religiös hemvist. Jag fick gräva ordentligt i hjärnan.

Resultatet blev något hopkok av alla möjliga religioner fast utan en närvarande Gud. På sin höjd finns det någon som Lilly interagerar med. En slags guidebok ramlar till exempel ner från himlen.

Nu ska jag inte avslöja handlingen, som är oerhört spännande då vi får följa Lillys försök att ta kontakt med sina nära och kära. Visste ni till exempel att många andar springer runt på seanser och sittningar utifall att något medium är äkta och kan förmedla kontakt med de levande. Nåväl, nu vet ni det.

Jag har alltid varit fascinerad av döden. Detta då jag träffat en hel del andar och andra väsen och vet att det inte tar slut. Ingen kan väl med säkerhet veta vad som händer och det är kanske därför alla har sina egna förklaringar. Det är svårt att hantera luckan av okunskap då vi alla någon gång ska kliva in i det okända. Då är det inte konstigt att man försöker fylla i själv och hitta en sanning som man kan bli nöjd med.

Tankar om mörker

Huvudpersonen Lilly famlar i mörker de första kapitlen av romanen Typ: Död”. Hur skildrar man mörker? Det är mörkt, sotsvart, stjärnlöst… Inte nog med det, hon går i ett icke-existerande tillstånd där allt som funnits runtomkring henne lösts upp. Allt som finns är en upplyst tunnel hon vet är en gammal järnvägstunnel som stadens knarkare använder för att vila sina ben i. Hon försöker hitta hem, men allt som finns är tunneln. Det ser mörkt ut för Lilly och för mig också. Jag måste nämligen åka och jobba.

Idag blev det ca 960 nygamla och nya ord. Totalt har romanen kommit upp till 12102 ord. Jag har satt deadline på första utkastet till slutet av augusti. För att nå målet måste jag skriva ca 900 ord per dag om jag ska ha en roman på ca 80 000 ords längd. Det är inte bara att skriva. Det måste finnas en handling och en röd tråd som löper genom hela berättelsen. Jag har på det stora hela klart vad romanen ska handla om, men det känns som om handlingen hela tiden blir större och större. Den vecklas ut och blir till en roman om en kvinna som sårar, har sårat och blivit sårad av de hon älskar och har älskat. Jag tror romanen handlar mer om det inre landskapet än om det yttre. Det är kanske därför hon famlar i mörkret till en början. Hon har inte särskilt bra kontakt med sina känslor, som hon motat undan med allehanda droger.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑