Mig själv igen, men ändå inte

Bilden kan innehålla: 1 person, utomhus
Två veckors GU-F, grundläggande soldatutbildning för frivilliga

För två dagar sedan kom jag hem efter två veckors soldatutbildning för frivilliga, GU-F, ett krav för att få en befattning inom Hemvärnet om man inte sedan tidigare har gått en militärutbildning. Jag har nämligen siktet inställt på att bli signalist.

Jag är tillbaka fysiskt, men har inte riktigt återhämtat mig mentalt. Det är som om någon har tryckt in bomullsvadd i hjärnan. Under två veckor har jag putsat skorna varje kväll och haft rent och fint omkring sig, men idag kan jag inte ens bestämma mig för var jag ska placera min kaffekopp. Jag tänker på det, försöker stoppa in dem mellan krukväxterna vid fönstret för vardagsrumsbordet är alldeles för långt bort.

Och jag vet inte var jag har förlagt min skrivhjärna, den där som jonglerade med tusen och en projekt. Det är som om jag är deprimerad, men utan undergångskänslan- en tomhet som bara finns där konstaterar jag. Mina sinnen registrerar men kopplar inte det till några känslor. Jag får verkligen hoppas att jag är någorlunda mig själv i morgon. Jag tror allt beror på fysisk ansträngning, när jag försökte ladda ett gevär med en arm som värkte utav helvete, att jag fortsatte gå trots att mina fötter sa nej, att all tid tog slut hela tiden för det var konstant bråttom, att jag umgicks med massor av människor dygnet runt och av två veckors sömnbrist. En mini-utbränning med andra ord. Samtidigt var det kul, även om jag pressade min stackars kropp till det yttersta.

Idag har jag börjat planera för en skrivhelg i augusti här på Gotland. Ett gäng skribenter samlas och delar på kostnaden för stuga och mat. Vi ska skriva en hel helg och inspireras av Gotlands mystiska och magiska natur. Maila mig på paivi.k@live.se om du är intresserad av att skriva på Gotland den 23-25 augusti 2019. Boendet är ännu inte klart, eftersom det beror helt på hur många vi blir.

Nu ska jag gå och leta efter skrivhjärnan och mitt sinne för humor.

Mediala jag om övernaturligt




Magisk realism, eller något helt naturligt?

Det är faktiskt inte konstigt att de flesta av mina romaner/noveller på olika sätt har övernaturliga inslag. De flesta av mina vänner vet att jag kan se andar, att jag spår i kaffesump och att jag får meddelanden via mina drömmar. Konstnärligt lagda människor med maskrosbakgrund får ofta det jag skulle vilja kalla ett extra supersinne. Mitt extrasinne har räddat mig många gånger och det har också tröstat mig när jag har saknat de som har gått över till andra sidan. Å andra sidan har jag också fått höra att jag inbillar mig, att det är något fel på mig. Det skiter jag numera i. Alla vill inte se eller höra det som inte finns på denna sidan av verkligheten.

Hur lär man sig att se det övernaturliga? Ungefär på samma sätt som man lär sig flyga. Lossa lite från verkligheten eller var med om något traumatiskt eller båda samtidigt. Att vara med om något traumatiskt är inget jag rekommenderar, men de flesta kan nog dra sig till minnes händelser där något som inte bara kan förklaras med fem sinnen har hänt.

Jag vet att det finns olika diagnoser såsom schizofreni, hallucinationer som skulle kunna förklara det mesta av det som man har upplevt. Skillnaden jag kan se mellan mental ohälsa (vilket hemskt ord) och att ha ett sjätte sinne/vara med om något övernaturligt är:

  • sjätte sinnet är alltid påkopplat, som en extra radar. Man lider inte nämnvärt av det, även om det inte är särskilt kul att få nattliga besök. Mental ohälsa kan påverka ens vardag så att man inte kan leva ett vanligt liv. Mediala människor lever vanliga liv, även om en del klär sig lite outspejsat och vill göra det till en stor grej.
  • mental ohälsa kan triggas igång av stressfaktorer och ohälsosamt liv. Sjätte sinnet triggas igång när du behöver veta något som du inte skulle få veta på något annat sätt.
  • hallucinationer etcetera du upplever vid mental ohälsa kan inte upplevas av någon annan. De finns bara i dina tankar. Andliga besök, röster o.s.v. som upplevs av en medial person upplevs även av andra människor i rummet och kan ha en koppling till någon människa i rummet. Vad och hur man ser eller hör kan variera beroende på ens förmågor. Min hörsel och luktsinne är välutvecklade, men jag ser sällan om det inte är orber eller ”elakingar”. Jag har delat flera upplevelser med andra människor, såsom när förra husägaren kom på besök på natten eller när min storebror satte på musik via olika medier samma tid varje år.
  • dina sjättesinnes-upplevelser hjälper dig. Mental ohälsa stjälper dig. Det är svårt att se skillnaden ibland, men efter att du har varit med om det övernaturliga kan du fortsätta med ditt liv, men du har fått en högre vetskap. Det kan du inte göra om du lider av mental ohälsa, du är fast i det och kan behöva medicin/terapi. En medial person behöver inte mediciner, de vet vad som är från den här verkligheten och vad som inte är. Bara för att man tror på det övernaturliga betyder inte att man lider av psykisk ohälsa. Däremot kan mediala personer vara rätt så sköra och kan drabbas av psykisk ohälsa.

Skriva magiskt realistiskt

Att skriva magiskt realistisk kan vara lite tricky om man inte har varit med om något övernaturligt. Här kommer mina bästa tips om den andra sidan, lite ”know- how”:

  • Tiden är som en väg. Orsak kan komma före verkan, men även tvärtom. Exempel på det är att böner kan påverka en person positivt, även om bönen kommer efter händelsen såsom en operation eller en olycka.
  • Allt som händer orsakar en fjärilseffekt, d.v.s. påverkar något annat. En persons onda gärningar kan leda till att andra människor påverkas och i stället svarar med goda gärningar till mänskligheten som påverkar långt fler än den onda gärningen gjorde.
  • Allt har en mening, även om meningen ibland är svårtydd. Se även nästa punkter för att förstå:
  • Döden är inte vad vi tror. Det är den här verklighetens utgång, men inte slutet.
  • Den här verkligheten är det minst verkliga.
  • De på andra sidan vakar över oss, men de lägger sig inte i våra liv om vi inte vill.
  • Det finns väsen som aldrig varit människor och det finns väsen som har varit människor men glömt bort det. De är inte trevliga typer någon av dem. ”They want to go on with their business.”
  • Vi skapar vår verklighet, även den på andra sidan. Tror du på änglar, ser du änglar. Någon annan ser dem i en annan form. Synen är en del vår verklighet och vårt översättningssystem av energierna runtomkring oss.
  • Det finns själar som har fastnat i vår verklighet, jordbundna som inte är klara med jordelivet.
  • Vissa platser har kvar spår av händelser som har utspelat sig i dåtid. Lite som kassettband där en tidigare inspelning finns kvar som spår för att allt inte suddats ut helt.
  • energier från människor, djur, ofta efter starka upplevelser sitter kvar i väggar och i föremål. Det är som om man har lämnat kvar lite elektroner av sig själv på platsen (som färdas i tiden).
  • Det finns ondska och det finns det goda. Det ena kan inte existera utan det andra. Som materia och antimateria.

Kort sammanfattat, om du vill skriva magiskt realistiskt, skriv som om allt spelar roll, att det finns något som vägleder dig, att vår värld bara är en dimension där våra kroppar existerar.

Finsk påsk- en galen novell

Det var ett tag sedan jag tog fram den här novellen. Lektören Synöve B Dufva utlyste en tävling där följande ord skulle vara med:

chokladfontän, kortege, turistfälla, flanell-lakan, kardanaxel, ögontjänare, våtrumstapet, stalltips, kaveldun, dubbla budskap, struthatt, påskhare, karelsk stek, aura och tuppjuck. Samt dessa tre meningar:Piss i Östersjön. Om hon kommer, kommer inte jag. Vasektomin blev visst misslyckad.

Den skulle även innehålla ett mysterium och något glädjefyllt. Minst 2 karaktärer skulle också vara med, varav den ena skulle heta kusin Greta.

Jag vann inte den gången, men kul var det.

Glad påsk på er!Bildresultat för easter

Finsk påsk

Jag och min nya fru Aino skulle fira påsk med kusin Greta i Visby. Aino var släkt med henne förstås, eftersom det på min sida inte fanns tokiga, excentriska finnar. Gotlandsbåten anlände i tid till hamnen, men vi hamnade mitt i en kortege bestående av en påskhare och tusen häxor som desillusionerat pickade pokémonfigurer vid vattnet som yra höns, då deras ledare inte hade hittat takten och hade fastnat mellan två GPS-konfigurationer.

”Jävla turistfälla”, sa jag.

Aino nickade till svar. Kusin Greta hade flyttat till Gotland enkom för att det var närmare Finland utan att vara grannlandet. Aino var hennes rövslickande ögontjänare, då Greta inte bara var krasslig utan även satt på en stor förmögenhet. Greta skulle behöva dö inom den närmaste månaden för vår våtrumstapet i badrummet skrek på den sista refrängen. Kusin Greta hade drabbats av en segt utdragen hosta, som ingen visste var den kom ifrån, och blodet svallade över kanten i lungsäckarna på den postmenopausala kärringen. Med lite tur skulle hon vara en uttorkad mumie innan Valborg.

”Bilen vibrerar som vår säng”, sa Aino.

Jag kunde inte annat än att hålla med. Det var något fel med kardanaxeln. Jag beslöt genast för att vi skulle lämna bilen vid Almedalsbiblioteket och promenera bort till kusin Greta som bodde i ett stort hus vid Ryska gränd, där hon trivdes alldeles utmärkt trots sina antikommunistiska åsikter.

”Har du sett vad gulliga kaveldun”, sa Aino och pekade ner i dammen där änderna simmade.

Det fick mig att tänka på vår ofrivilliga barnlöshet p.g.a. en olycksalig händelse involverande en vass sågklinga och mina familjejuveler. Det var inget jag sörjde, för hon och jag skulle inte få annat än en kull fula skilsmässoungar. Ett piss i Östersjön senare gick vi genom porten vid Kruttornet.

Kusin Greta var visst inte hemma. Det gjorde inget, för hon hade anförtrott oss med gömstället till extranyckeln. Den dinglade i påskriset utanför dörren.

”Vi ska inte ta och bekanta oss med sängen”, sa jag till Aino och hoppades att hon fattade vinken, vilket hon inte gjorde.

Hon var nästan vacker och nästan rik, och det senare skulle ändras så fort kusin Greta dog, men dessvärre mycket korkad.

”Hon har bäddat med flanell-lakan ser jag”, sa jag och klappade på sängkanten.

Aino tittade oförstående ner på sängen.

”Om vi skulle ta och knulla”, sa jag då.

”Jag tycker du använder dig av dubbla budskap”, gnällde hon men följde ändå lydigt med under täcket där jag slet av henne kläderna ändå ner till bh-inlägget.

Till slut låg hon som en skrovlig planka på det värmebeständiga lakanet.

Mitt i, när jag äntligen hade fantiserat ihop en kvinna så olik min fru, knackade det på dörren.

”Det är kusin Greta”, sa kusin dito.

Men vad fan. Jag trodde jag skulle få tuppjuck. Hon var inte alls med i mina orgasmdrömmar.

”Jag tycker vi släpper in henne. Det är ju ändå hennes sovrum”, sa Aino och försökte resa sig upp.

Jag tänkte då inte få några stalltips av en gammal hagga.

”Om hon kommer, kommer inte jag”, sa jag och menade det.

Det var knappt att jag ens kunde komma med bara min fru i rummet. Aino låg kvar i sängen och lät mig bli färdig, för jag hade trots allt tagit en Viagra som skulle ge full valuta för pengarna.

När vi gick in i vardagsrummet sprang kusin Greta fram till mig och gav mig en ljudlig kyss på munnen och trädde en struthatt på mitt huvud. Det var visst någon finsk tradition.

”Först blir det karelsk stek och sedan chokladfontän, för att hylla våra franska kontakter”, sa Greta. Hon hejdade sig och log illmarigt mot oss när hon höjde glaset med Koskenkorva där frysta lingonbär försökte livrädda varandra.

”Noterar ni något nytt med mig?”

Vi hade ingen aning. Hon såg inte likblek ut, hostade inte, men det kunde bero på att hon hade modulerat sin fryspunkt med alkohol och var glad för att träffa sin favoritkusin, den enda släkting hon hade kvar i livet.

”Jag har nya lungor”, sa hon glädjestrålande.

Hon skulle leva i minst tjugo år till avslöjade hon. Hennes förra lungor hade mystiskt nog lagt av, sjunkit ihop som pyspunka, men nu var hennes nya välfyllda och fräscha som ett par fabriksnya cykeldäck.

”Stopp!” sa kusin Greta när vi närmade oss köttbiten med en slev stor som en pizzaspade.

Hon ställde sig bredvid Aino och granskade henne ingående.

”Det är något med din aura. Jag ser att den skimrar i silver”, sa hon.

Det sa mig inget.

”Du har befruktat henne ikväll. Vasektomin blev visst misslyckad”, sa kusin Greta och smällde händerna på sina knäskålar och skrattade så att hennes löständer föll i takten som ett par välorganiserade kastanjetter.

Fiktiva personer ur verkligheten

Jag lider av ovanan att fantisera om människor som jag träffar. Det kan vara en klassisk författarbiverkning. Det hjälper mig å andra sidan när jag behöver hitta karaktärer till min nästa roman.

Jag fantiserar om hur de sover, drömmer, äter, går på toaletten, duschar eller interagerar med andra människor, till och med hur de har sex.

En manlig  kund jag träffade på mitt förra jobb var rätt så sliten för sin ålder, men han hade höga kindben bakom rynkorna, var finlemmad, hade fyllig läppar för sitt smala ansikte och rörde sig lite som en dandy. Hans kläder var slitna, men han hade valt dem med omsorg. Jeansjackan till en pompös halsduk. I vilket fall som helst stack han ut i mängden. Jag fantiserade genast ihop att han bodde i en tvåa i Gråbo, levde på socialbidrag efter att ha levt på droger och alkohol på 70- och 80-talet, sålt sin kropp till både män och kvinnor, och var den enda överlevande av de som inte hade fått HIV av sina sexuella kontakter och sprutor. Nej, han använde inte sprutor, det var han för fåfäng för. Han snortade kokain, tills han upptäckte att näsan höll på att falla ihop.

En annan kvinna gick så in i sin karaktär att jag nästan hade lust att hjälpa henne på traven. ”Du har glömt din replik.” Hon drog stora klädstorlekar, men hon skulle bara fnysa och säga att alla andra är så magerlagda. Aldrig haft en man, tänker jag. Jo, ett tafatt försök när hon var strax under trettio. Hon tänkte att nu skulle det ske. Hon förlorade visserligen oskulden, men hon bestämde sig för att hon ändå bara ville mata katter i fortsättningen. Aldrig haft ett jobb förstås, eftersom det alltid är fel på chefen och på de anställda. De andra anställda var livrädda för henne, för enda gången hon pratade var det för att klaga. Det är givetvis andras fel att hon lever på sjukpension, hon blev ju sjuk och hur som helst borde de andra som jobbar vara mer solidariska och dela med sig av sina pengar. Eftersom livet är orättvist försöker hon utnyttja alla bidragssystem som finns, för hon har minsann inte haft det lätt i livet. Till lynnet är hon en skygg katt som klöser så fort hon får chansen.

Fina damen som när hon skilde sig kom ikapp sitt alkoholproblem och skenande kontokortsskuld. Äger tio kreditkort som alla är körda ner till botten. Hon testar dem alla i maskinen förstås, för hon hoppas att dagen kommer när de magiskt fylls på, som de gjorde innan hennes man hittade en yngre kvinna. Tittar på allt utom på människor, hennes blick faller från nästippen och neråt som om hon hade glasögon, men det har hon inte. Trippar på sina höga klackar, vita kläder förstås, drar ihop skinkorna, drar upp solglasögonen, drar ihop pälskappan, drar ihop sig själv, blir anonym på ett påtagligt sätt.

Allt är i min fantasi förstås. I själva verket lever de andra liv, men det har jag svårt för. Jag har ju redan klätt dem med liv.

Om ni söker efter karaktärer, gå ett varv runt i stan och leta. Det finns alltid någon människa som triggar igång fantasin. Hur lever de? Vad är deras ambitioner? Vad har de förlorat i sitt liv? Jag går igång på det faktum att alla har förlorat någon/något vilket har format fortsättningen på deras liv. I mina egna personliga drömmar lever jag ut fortsättningen efter slutet.

Fin- och fullitteratur

I söndags var jag inbjuden till en samtalspanel där jag var en av tre medverkande. Vi var inbjudna att samtala om hur man kan få sin bok publicerad. Jag representerade de som ger ut böcker på egen hand, en annan författare de som hade gett ut på traditionellt bokförlag och en förläggare som har flera mindre bokförlag.

För att göra en lång historia kort anklagade förläggaren min roman Hallelujabröderna för dålig typografi, samt nämnde att det var ett skämt att bokomslaget hade blivit formgiven av min dotter. Nu är jag inte helt säker på om han förstod att min dotter också hade skapat bilden digitalt och att romanen hade blivit Selmaprisnominerad.

Ilskan från förläggaren som riktades mot mig fick mig att fundera på vem böckerna är till för. Publiceras de för att man ska få en chans att vinna Augustpriset?

Innan jag själv hamnade i bokbranschen funderade jag aldrig över vilken färg sidorna i boken ska ha,  hur långa indragen får vara eller vilket teckensnitt, storlek och radavstånd de har och huruvida det finns enkla eller dubbla ”horungar”. Jag läste romaner och noveller, hårdkantade eller mjuka, och inte en enda gång kände jag att jag måste skriva en rad till förlaget och skälla ut dem för att jag somnade i badkaret p.g.a. dålig typografi (se mitt förra inlägg ). Inte heller funderade jag särskilt mycket om var boktiteln placerades på bokomslaget. Visst hände det att jag inte tilltalades av boken, men det var oftast när jag inte riktigt tyckte om baksidestexten eller kände att jag inte var rätt målgrupp.

Det är många som tror att egenutgivning är något nytt. Det har funnits väldigt länge, men att kunna köpa mer eller mindre färdiga koncept utan att behöva kunna något om hur man skapar sidor eller gör bokomslag är ett relativt nytt fenomen.

I takt med att egenutgivna böcker har blivit allt vanligare har ropen börjat skalla bland författare och förlag. Vem ska värna om läsarna, så att de inte drabbas av egenutgivna böcker? En hel industri har skapats kring egenutgivning, såsom:

  • skrivkurser med koncept som bygger på att man efter kursen slut har råmanus till en bok
  • lektörstjänster
  • redaktörstjänster
  • formgivare som erbjuder sina tjänster
  • print-on-demand-företag som även erbjuder ovanstående tjänster
  • hybridförlag- där författaren går in och finansierar en stor del av bokutgivningen

Allt detta är mycket bra, för gudarna ska veta att även den som har skrivit en hel del har sina blinda fläckar. Det står fritt för författaren att ta hjälp av utomstående personer och betala dem för att utföra tjänster.

Men, det finns de som säger att en bok inte är en bra bok förrän den har passerat genom ett bokförlags nålsöga, fått en så kallad kvalitetsstämpel. Det är ju trevligt för oss egenutgivare som måste förpassa åratal av arbete på en bok till skrivbordslådan för att:

  • den inte passar in i bokförlagets koncept
  • de redan har tillräckligt många författare som skriver som du
  • för att de redan har satsat alla sina pengar på stjärnförfattaren
  • för att de inte tror på dig
  • den blev läst av en lektör som inte gillar din roman eller genren du skriver i
  • din bok inte passar in i en genre
  • för att de redan har fyllt årets bokutgivning (och nästa år är din bok passé)

Vi egenutgivare har inte lust att stå med hatten i handen och vänta på att bli insläppta. Även om bokutgivning inte skulle vara tillåtet skulle vi smuggla ut våra papper i små pusselbitar.

Det skulle vara en skrämmande utveckling om bokförlagen tog över skrivskolorna och började spottade ut författare som skriver likriktat och passar in i årets trender och färger.

Men, då kanske någon höjer rösten: ”Men vi måste värna om läsarna.” Ursäkta, det har ni aldrig gjort. Ni skickar ut böcker till bokhandeln likt hästar på travbanan som ni har satsat alla era pengar på. Den där oprövade hästen, nej, nej, hon har ju ingen mor hon brås på. Böckerna på marknaden säger inget om egenutgivna böcker. Det säger bara att de inte får en chans. Men, men tänker någon,det finns ju mycket skitböcker där ute. Självklart finns det det. Alla får trycka sina böcker, punkt slut, precis som alla får sjunga i en skolkör. Det är det att ingen kommer att köpa en cd-skiva av en tondöv sångare såvida de inte bra på att mixtra med ljudet.

Poängen är den, underskatta inte läsarna. De behöver inte värnas eller skyddas, för de kan faktiskt avgöra själv. Och tro inte för guds skull att alla böcker som har getts ut av bokförlag är topnotch. Jag vet inte hur många böcker jag har läst av stjärnförfattare där de första romanerna är bra, men efter femte boken börjar jag ana temat som har tappat sin schvung.

Jag har nu varit ungefär tretton år i bokbranschen och kan summera:

  • att jag har skrivit fyra böcker och medverkat i en antologi
  • vunnit några novelltävlingar
  • läst litteratur på högskola
  • undervisat som skrivkursledare
  • vunnit lektörsläsningar
  • blivit nominerad till Selmapriset

Jag blir väldigt, väldigt förbannad om någon anklagar mig för att inte kunna något om romansnickrande.

Det jag har lärt mig under alla dessa åren är att:

  • inte alla som utger sig för att vara grafiker är det, men de tar ändå bra betalt
  • inte alla som är lektörer  är utbildade eller kan yrket, men de kan ändå salta på notorna
  • inte alla bokförlag som utger sig för att vara bokförlag är det, men de lyckas få sina författare att betala sin bokutgivning och behåller själva en stor del av vinsten för att deras namn står på bokomslaget.

Det finns en hel del vargar i bokbranschen även om de till att börja med ser ut som gulliga mormödrar.

Det finns inget som heter ful- eller finlitteratur. Det finns litteratur.

Förläggare, ni som känner att ni vill ge en känga till egenutgivare, måste sopa bland era egna utgivningar. Inte vill ni väl bli ertappade med handen mellan boksidorna, i försök att dölja era egna fel i boktryckarbranschen. Från och med nu tänker jag kämpa för egenutgivna böckers rätt att finnas i bokhyllorna. Ska ni syna mig kommer jag att syna er och det kommer inte att bli en vacker syn.

 

En litterär smäll på käften av en förståsigpåare i bokbranschen

Bajskorven.png

 

I två dagar har jag varit på Gotlands bokmässa och pratat med författare, biblioteksfolk och kunder. Lite bokförsäljning blev det också, men den största behållningen var trots allt kunskapsutbytet människor emellan. Det har varit en gemytlig stämning tills jag fick en litterär smäll på käften.

Jag hade tackat ja till att vara med i en frågepanel om hur man gör för att bli publicerad. Nu tänker jag inte hänga ut namn, men jag var med som representant för egenutgivare, en författare representerade dem som blivit utgivna på traditionella förlag och sedan en manlig förläggare som hade flera bokförlag.

Vi fick väldigt många intressanta frågor, men varje gång jag vände mig mot förläggaren tittade han på mig ilsket. Jag tänkte att han nog hade en dålig dag, men han laddade nog bara, för sedan tog det fyr utav bara helvete.

Förläggaren lyfte upp min nyaste roman Fjärilen i rummet, slog upp den på måfå och började högt förklara till människorna som lyssnade att han då rakt inte skulle betala för att köpa min bok eftersom textindragen är fel och att det rent generellt är fel på typografin i boken. Han förklarade, eller ska jag säga mansplaina, att om man somnar till en bok är det för att det är fel på typografin.

Jag fick möjlighet att svara honom, att för all del är kanske typografin inte det allra bästa, men jag har dessvärre inte råd att skriva avtal med ett hybridförlag som sköter det mesta av bokutformningen, det vill säga i runda tal slänga upp 150 000 kronor för att ge ut boken. Det skulle inte löna sig för mig som inte är känd. Jag skulle aldrig få tillbaka de pengarna. Då tog förläggaren över ordet igen och förklarade att det är värt att som egenutgivare betala 150 000 kronor för då får man kvalitet.  Sedan passade han givetvis på att ge min dotter som illustrerade den Selmaprisnominerade romanen Hallelujabröderna den andra käftsmällen- han kallade det för ett skämt att be släktingar om hjälp.

Jag tycker att det blev  en intressant frågepanel av det hela. Det här bevisar att alla inte riktigt gillar att egenutgivare inte snällt står i hallen med hatten i handen utan tar saken i egna händer.

När jag kom hem ville jag kritiskt granska hans faktapåstående och tog till lite Google-fakta. Jag googlade på ”biverkningar av dålig typografi” och ”dålig typografi får dig att somna”, men jag fick inga relevanta träffar.  Jag tror jag har blivit mansplainad. Och eftersom jag är som jag är, googlade jag lite på förläggarens hemsidor. Mannen lever inte som han lär ut tydligen.

Gott folk, jag tror inte att ni kommer att somna av min bok och gör ni det så säg tack. Jag har hört att många lider av sömnlöshet. Plocka upp en egenutgiven bok vetja så är problemet löst.

Nåväl, jag kommer inte att bli avskräckt från att trycka böcker i fortsättningen. I värsta fall trycker jag dem på dasspapper, då kommer de i alla fall lite till användning.

Stort tack till allt fint folk som finns där ute, som stöttade mig när jag blev alldeles neonröd om kinderna. Och jag är stolt för att jag inte bröt ihop och började gråta. Jag kunde dock inte hålla mig från att skicka ut en förbannelse i rymden. Jag hoppas han inte blir träffad av den.

 

Hallelujabröderna – på topp 3 i Selmapriset 2019

Hallelujabröderna selmapriset.png

 

Jag vill stolt meddela att mitt barn, förlåt jag menar min roman, Hallelujabröderna har gått vidare i Selmapriset 2019. Vad som än händer kan jag säga att jag nådde ända fram till prispallen.

Min chock var stor när jag fick meddelandet att jag hade blivit utvald till en av tio nominerade till Selmapriset. Gissa om jag skrek inombords när jag fick veta att romanen gått vidare till topp 3.

Hallelujabröderna har tills nu haft en fantastisk resa. Först vann den lektörsläsning hos Litterära konsulter och kort efter det vann den en bokutgivning hos B.o.D. Och nu det här. Jag har som egenutgivare skämts för att ”pracka” böcker på släktingar, vänner och vänners vänners. Nu kan jag räta på ryggen och vara stolt. Det här är en kvalitetsstämpel, Hallelujabröderna är helt okej. Det räcker för mig. Nu hoppas jag givetvis att fler läsare hittar till mina böcker. Nästa roman, Fjärilen i rummet, har precis kommit ut ur tryckeriet. Nu ska jag inte tala om den utan låta Hallelujabröderna få sin ”5 minutes of fame”.

Fjärilen i rummet- snart i din bokhandel

Hej!

Jag har jobbat hårt med att formatera om romanen Fjärilen i rummet till en greppvänlig pocketbok. Anledningen till mitt slit stavas Gotlands bokmässa.

För några veckor sedan fick jag veta att min senaste roman Hallelujabröderna har blivit nominerad till Selmapriset 2019. Det känns som ett ypperligt läge att ge ut Fjärilen i rummet som av många anledningar inte har getts ut i tryck. Jag vill ju givetvis ha chans att bli nominerad till Selmapriset 2020 med Fjärilen i rummet.

På många sätt är Fjärilen i rummet min älsklingsroman, även om Hallelujabröderna har varit ett av mina mest hysteriskt roliga projekt. . Jag ömmar för stackars Arne som blivit tyranniserad av sin mor. Han får chansen att fånga kärleken innan det är för sent.

När Arnes tyranniska mor dör  uppstår en lucka i hans invanda rutiner. Ovan vid att ta hand om sig själv trasslar han in sig i en väv av lögner. Både Arnes jobb och mentala hälsa står på spel när han jagar efter kvinnan i sin dröm. 

Fjärilarna i den avlidna moderns rum bär på ett budskap. Det kan förändra Arnes liv för alltid, bara han tror på det omöjliga. Fjärilen i rummet är en rolig, bisarr och övernaturlig kärlekshistoria.”

Fjärilen i rummet är inte riktigt klar för tryck. Den ska granskas några vändor till och sedan ska den provtryckas. Tiden tickar iväg, det är bråttom! Jag återkommer när romanen har landat i min hand.

Novell- Semester från verkligheten

Förord: Den här novellen är inspirerad av min fars sjukdomsperioder, när han blev inlagd på psyk. Det blev några vändor på psyket innan han dog. Uppdraget var att skriva om en verklighetsfrånvänd person. Min pappa kvalade in.

Semester från verkligheten

Jag befinner mig på fiendemark. Jag hade det på känn att horan skulle släppa ner mig här. Ingen fara. Mellan mig och friheten finns bara en person, Stig. När han analyserat klart min hjärna kommer han att förstå att det inte är jag som ska sitta här. Jag ska berätta om horan som körde mig till psyk. Ritva ville ha mig ur vägen för att hon ska kunna suga av höga herrar på löpande band. Jag får hoppas att hon kan betala räkningarna med kukavlöningen. Från mig kommer inte en droppe förrän hon sonat sitt brott.

Vad har jag gjort frågade jag henne. Jag har inte gjort mer än krävt respekt för att jag tar hand om min familj. Hon mötte mig vid dörren med ett leende, den kåta slynan.  På andra våningen spelade Esko ”Hound dog” på sin skivspelare.  Vem som helst kunde förstå att de hade gnidit höfterna mot varandra. Då blir Ritva trött och säger att jag behöver ta psyksemester. Jag är trött på att passa på horan. Männen sniffar sig till henne och så fort de är inom synhåll lägger hon sig ner med benen upp i vädret. Jag måste skydda henne från sig själv. Det kan jag inte göra härifrån. När hon tröttnat kommer hon att springa hit, böna och be att de ska låsa upp dörren och släppa ut mig. Då säger jag till Stig att det nog är bäst att montera en extra regel på dörren. Var det en psyksjuk man hon ville ha, ja, då kommer jag att spela med.

På grund av brandrisken är det inte tillåtet att binda fast sin fru i sängen. Jag måste ju för fan få sova, har ett jobb att sköta, men blundar jag smyger hon ut. Tvättar hon ens sin fitta mellan lårskrevningarna nu? Det är tur barnen går i skolan så att de åtminstone får mat. Jag tar barnen när jag kommer hem, lämnar dem till någon som vill ha dem. Då kan hon böna och be bäst hon vill, säga till galendoktorn Stig att det var hon som var sjuk medan jag var frisk hela tiden. Vem fan vill ha henne nu? Jag ska rida in Ritvas lillasyster, jag har sett hur hon tittar på mig och Ritva ska se på när jag tar henne över köksbordet.

Avdelning 4A är avstjälpningsplats för människor som är alldeles för normala för verkligheten. Det finns inte fler galningar här än där ute. Agnes borde sitta på ett ålderdomshem, men hon nyps. Det är för att hon vill ha ett nyp. Hade hon varit yngre hade man kunnat lyfta upp nattlinnet på henne. Då hade hon fanimej blivit frisk på kuppen. Det är tyvärr inte tillåtet att skriva ut recept på kuk. Jag drar min gräns vid hängande pattar. En man måste ha självrespekt och avstå från att ligga med vilket luder som helst även om hon ber om det.

Jag har aldrig haft det så roligt som här med knäppisarna. I rummet mittemot mig bor Jesus. I morse försökte han förvandla sitt bordsvatten till vin. Jävla galning! När han tittade bort drack jag upp hans vatten. Och vad gjorde han? Gick in i glasväggen, den idioten. Riktiga Jesus blev aldrig sydd i pannan utan kunde läka sina sår fortare än jag kan säga amen. När jag kommer ut ska jag skriva klart boken om galningarna på avdelning 4A.

Jag lånade penna och lite papper av Stig. Han sa att det skulle vara bra för terapin om jag skrev av mig. Han vet inte om att jag studerar dem. Min roman ska heta Korrigerad verklighet. Avdelningen hjärntvättar oss. Hjärnbrytaren Stig, sköterskan Ellen och vaktmästaren Mats är köpta av politikerna. De som inte passar in i samhället hamnar här. Det enda brott vi har gjort är att inte tro på lögnerna de matar oss med genom tv:n, radion, tidningarna. Jag är galen för att jag kan se igenom dem. Olle fick åka hem för att han börjat med de hjärnskadande pillren. Nu fungerar han, korrigerad till deras verklighet.

Ellen ger mig en spruta en gång i veckan. Hon säger att den kommer att få mig att må bättre. Jag frågade henne varför hon inte tog en själv om den var så bra. Hon blev mycket förvånad när hon förstod att jag hade avslöjat dem med att spruta in små avlyssningsapparater. Sedan försökte hon åma sig i sin vita rock, tryckte upp brösten mot mig. Jag vet nog vad hon vill, försöker förföra mig, politikerslynan, så att jag ska glömma bort vad de håller på med.

Stig och jag har snackat som två gentlemän med varandra. Allt är ett stort missförstånd har jag sagt och han förstår mig. Bara lite pappersarbete först. Det är lättare att få in någon på psyk än att få ut dem har jag märkt. Det tycks inte spela någon roll att jag är oskyldigt anklagad. Jag sa inte rakt ut att Ritva är en hora, men Stig kände det ändå på sig. Han nickade och fyllde i pappret. Om jag bara blev bättre på tabletterna skulle han fixa ut mig. Jag blir bättre dag för dag, men det är inte medicinen som gör det. Jag spottar ut dem varje morgon i ormbunken. Växten tvärdog för några dagar sedan. Det säger mycket om giftet de tvingar i oss.

I lumpen fick jag lära mig att inte lyssna på fiendens ord. Det är viktigt att inte diskutera för länge. Var passiv, men inte så mycket så att du blir uppkopplad med sladdar till elnätet. Tortyr är deras sista redskap för att tvinga dig att göra som de vill. Det är sjukt att jag måste låtsas vara sjuk för att komma ut härifrån. Sådan är samhället. De verkligt sjuka är där ute medan de friska spärras in. När jag kommer ut ska jag gå hem och knulla sönder kärringen.

 

 

Jag har blivit nominerad till årets Selma-pris

omslag HB bod 1

Chocken var stor och förödande, för mitt arbete, när jag fick veta att jag har blivit nominerad till årets Selma-pris. Jag trodde inte att något sådant kunde hända mig. Blixten kan väl ändå inte slå ner hur många gånger som helst i en och samma roman, Hallelujabröderna.

Först vann romanen en lektörsutgivning hos Litterära konsulter. Tolv lektörer vände på precis vartenda ord i romanen. Sedan gick Hallelujabröderna och vann en egenutgivning hos B.o.D. Och nu är den nominerad till Selma-priset.

För den som inte vet är Selma-priset, förutom att bli antagen av ett bokförlag, det största som kan hända en författare som har gett ut sina egna böcker. Även om det senare skulle visa sig att jag inte vinner, kommer jag att leva med känslan av att min bok blev nominerad.  Jag kan skriva några romaner till i bara farten.

Juryns motivering till min nominering lyder:

‘”Hallelujabröderna” av Päivi Karabetian
Med oftamörkt humoristiskt tonfall berättar Karabetian om de kriminella bröderna Karlsson som startar en sekt för att tvätta pengar. En roman med många underfundiga formuleringar, men också ett stort allvar som leder till eftertanke.’

 

Min kärlek till romanen Hallelujabröderna är stor, framförallt till karaktärerna bröderna Karlsson som får en chans att lösa knutarna från sin trasiga barndom.