Promenaden

Bah! För ett kort ögonblick tänkte Bertil vända om, gå uppför alla trappstegen och lägga sig på soffan igen. Av alla dagar, varför var han tvungen att gå ärenden idag? Artrosen hade hållit honom vaken trots att han igår kväll hade tagit en av Elsas sömntabletter. Om han inte visste bättre kunde han tro att han hade gått och blivit gammal. Elsa stackaren, som hade varit så vacker, där hade åldern tagit ut mer än sin rätt. Rynkorna slogs om ansiktsutrymmet vilket inte tycktes bekymra henne.
Bertil kikade ut genom trappfönstret mot Domkyrkan. Ingen var ute så tidigt en lördag utom han och gamlingarna. Egentligen borde de hålla sig hemma. De fick hemtjänst, för att inte blockera gatorna med sina elektriska metallstolar. Bertil hade inte alls lust att gå ut, sömndrucken och med ett knä som inte slutade värka. Allt han måste uthärda för att få slut på Elsas tjat. Den vackra käppen hon hade räckt över till honom tänkte han inte använda. Den fick stå i ett hörn i trapphuset och vänta på honom.
Bertil plockade upp pappret som Elsa hade rivit från ett anteckningsblock. Med sirliga bokstäver hade hon skrivit en kort inköpslista. Hon hade suttit framför honom i skolan. Den långa flätan hängde ner på ryggen och han kunde inte låta bli att dra i den. Det var värt all utskällning i världen att se Elsas långa ögonfransar fladdra ilsket mot honom. Han tittade på lappen med suddig text. Bertil sträckte ut sina händer så långt han kunde framför sig. Fortfarande suddigt.
”Jag har glömt läsglasögonen”, ropade han upp till andra våningen och den stängda dörren. Utan dem skulle han inte gå någonstans. Han tänkte inte gå uppför trapporna och ner igen. Inte med den protesterande knäskålen. Suckande satte han sig på ett trappsteg, men ångrade sig. Hur skulle han nu ta sig upp med käppen utom räckhåll? Elsa hörde honom inte. Så fort hon blev ensam skruvade hon ner volymen på hörapparaten. Det hjälpte inte ens att han kisade mot lappen. Någon hade säkert smetat bort blyertsstrecken med tummen. Elsa brukade stå i hallen och kyssa honom farväl. Nu hade hon blivit sittande framför tv:n med sin tekopp. Tänk nu kunde han ha suttit i en fåtölj med katten sovande i hans famn.
Något hårt i innerfickan skrapade mot hans bröstkorg. Det var de extra läsglasögonen. Vad var det nu som var så viktigt att hon inte kunde vänta till en annan dag? Enalapril och Alvedon från apoteket läste han. Den första var för hans blodtryck. Inte blev det bättre av att hon stressade upp honom. Alvedon för hans dåliga knä. De hade tagit slut igår eftermiddag. Inte konstigt att han hade värk överallt. Sex sorters kakor från COOP. Han slöt sina ögonlock. Förut bakade hon hela tiden, men nu blev hon andfådd för minsta lilla. Hjärtsvikten och de svaga handlederna hade satt stopp för hennes framfart i köket. Det var länge sedan de hade dukat upp flera sorters kakor. Det skulle vara sju sorter mindes han. Allt smakade hö nuförtiden och luktade ingenting, om han inte fick tag på en stinkbomb på Wisbyost. Tårta från Siesta stod det på tredje raden. Idag skulle hon slå på stort, som om den lilla pensionen räckte till lyx och flärd en helt vanlig marslördag.
Bertil tog sats, gungade fram och tillbaka med överkroppen och reste sig upp. Det svartnade för ögonen och marken svajade under honom. Han höll i metallräcket och väntade på att synen skulle återvända. Promenaden skulle bli hans död. Elsa skulle bli änka vare sig hon ville eller inte. Han grabbade tag i käppen i hörnet, placerade den under armen och knuffade upp dörren. Käppen skulle bli stulen, av Nils på bottenplan som avundsjukt hade dreglat över den. Bertil tänkte i alla fall inte rasta käppen som en gammal gubbe.
”Vackert väder idag”, hörde han någon säga. Tre steg från dörren räckte tydligen för att bli antastad av en optimist. Han hade tänkt lägga upp en strategisk plan för handeln och på hur han skulle ta sig uppför Hästbacken. Vems idé hade det varit att flytta innanför Visbys ringmurar efter att de hade sålt gården? Han själv för trettio år sedan, när han ännu hade friska ben att gå på.
”Vänta!” Han stannade, men han tänkte inte vrida nacken av sig för att se vem det var. Rösten var bekant även om den hade tappat sin mjukhet och nu väste ut ljud från lungorna som ett frustande ånglok.
”Bah, det är inget vackert väder”, sa Bertil när kvinnan med rullatorn långsamt kom in i hans synfält. Snön låg som tussar över kullerstenarna och gömde livsfarliga isfläckar. Sannerligen skulle promenaden bli hans död, tänkte Bertil.
”Minns du mig?” sa kvinnan som satte sig på sin rullator och lutade sig fram mot honom. Det måste vara en av salig mors bekanta.
”Märta Knutas. Vi brukade slå följe till aftonskolan.”
Bertil ryggade tillbaka och orden slank snabbt ur honom.
”Herregud, vad är det som har hänt?”
Märta Knutas hade varit en vacker tös med sitt mörka lockiga hår. Hon som stod framför honom var en kutryggig spillkråka som färgat sitt hår med rinnig trycksvärta.
”Det är åldern, förstår du. Du är inte lika ståtlig som förr, du heller.”
Märta knuffade rullatorn framför sig och gick obesvärat över snöfläckarna. Om en sådan inte fick en att se så gammal ut kunde han tänka sig att skaffa en, fast med en motor som kunde knuffa honom uppför den lodräta Hästbacken.
”Varför går du med käppen under armen?”
”För att Nils inte ska stjäla den.”
”Det ser fånigt ut.”
Skulle hon säga. Tänk att Elsa en gång i tiden hade varit svartsjuk på skelettvarelsen med korpansiktet. Märta verkade ha hört hans tankar.
”Det var dumt av mig att röka. Ni sorkar tyckte att jag var tuff med cigaretten i mungipan när jag satt bakom er på vesporna. Kommer du ihåg klockkjolen jag drog upp till låren för att den inte skulle fastna i hjulen? Jag slutade röka för sent. KOL, förstår du. Sven, swingpjatten jag gifte mig med, dog i lungcancer för tre år sedan. ”
Nog mindes han Sven med de stora kavajerna och byxorna han hade knyckt från sin pappas garderob. Sven hann före honom. Tänk att han en gång i tiden hade varit beredd att lämna Elsa för den livsglada Märta.
De hade kommit till Österport, Märta med sin rullator och Bertil med sin käpp, som märklöst smugit sig ner och nu stöttade hans smärtande knä. Hon hade också ett ärende till apoteket. Han tänkte då inte bli sedd med henne.
Apoteksdörren åkte upp och en leende kvinna i vit rock hälsade på honom. Bertil gick fram till henne och viskade. ”Hon och jag har inte sällskap om du tror det. Hon är alldeles för gammal för mig.” Hon log och pekade mot kölappsautomaten. ”Om du tar en lapp så blir det din tur snart.”
Bertil satte sig på en ledig stol med kölappen i handen.
”Nämen, tjenare. Det var inte igår det”, kom det från stolen bredvid honom tillsammans med en hård dunk på ryggen.
Det kunde inte vara någon annan än Erik. Bertils luktsinne var svagt, men nog kände han igen den sura och unkna stanken av urin, cigaretter och sprit. Om han slutade sköta sin hygien på äldre dagar fick de mer än gärna skjuta honom uppför Galgbacken och rulla honom utför stupet. Eriks fru hade gått bort inte en dag för tidigt, och deras dotter ville inte ha något med suputen att göra. Bertil hade tyckt om spriten när han var yngre, och hade ibland smugit sig ut med en handrullad cigarett, men det hade Elsa som tur var satt stopp för.
Tack och lov var det hans tur att gå fram, för han kunde inte hålla andan en sekund till. Bertil gick fram till den stiliga damen med det gråa håret i stram knut i nacken. Så där skulle en kvinna i hans ålder se ut, lätt på sminket och en behaglig figur att fästa ögonen på.
”Var har ni varit hela mitt liv?” sa Bertil och blinkade mot henne.
”Du är allt lustig, du. Minns du inte hur jag som barn sprang i ert hus? ”
Hon pekade på sin skylt som det stod Mona på. Nog mindes han Lenas väninna som ett tag hade bott hos dem.
”Jag är pensionär, men hjälper till här ibland. Jag kom hem för tre månader sedan. Hälsa Elsa från mig.”
Skamset tog Bertil apotekspåsen från henne, hängde den på käppen och gick ut. En oskyldig flört och se hur det gick med den.
Bertil tittade på sin lapp och mindes att han inte kunde se texten. Läsglasögonen låg kvar i innerfickan och det var för kallt att knäppa upp jackan. Sex sorters kakor och en tårta. COOP var närmast. Gråa hår vart han än vände blicken, förutom de som hade tappat allt eller det mesta av det. Vart hade ungdomarna tagit vägen? Pensionen, spottstyvern, hade dykt upp på hans bankkonto igår. Unga människor med förståndet i behåll hade vett att hålla sig hemma. Rullatorer och rullstolar bromsade upp varenda kassalinje när tanterna och gubbarna skulle plocka med mynten och pantkvittona.
Han blev stående vid kakhyllorna. Hallongrotta, syltkakor, vaniljdrömmar och tre sorters kakor till. En man stod bredvid honom i samma ärende för han tittade förvirrat på kakorna. Han måste ha varit betydelsefull en gång, för han stod rak och reslig i sin dyra gråa yllerock, med det svarta plommonstopet djupt intryckt i det silvriga håret.
”Hans, där är du. Var har du varit?” En slarvigt klädd kvinna med fårat och bekymrat ansikte stod bredvid mannen och drog i hans hand.
”Vem är du? Släpp mig.” Kvinnan tittade besvärat på Bertil och skakade på huvudet. Hon klappade mannen på handen och han följde fogligt efter henne. ”Jag är din fru Maria. Du vet att du inte får äta kakor för diabetessköterskan.”
Bertil stod utanför konditori Siesta och kikade in för att se om Erik jobbade. Han tänkte först skoja med honom. Med stöd av käppen tog Bertil sig uppför de tre trappstegen.
”Jag ska hämta en tårta.”
En ung obekant man med svart förkläde öppnade kylen och drog ut en tårtlåda.
”Elsa bad mig lägga undan en.” Han stoppade in lådan i en plastpåse och vände sig mot kassaapparaten.
”Erik, är han här?”
Mannen tittade upp på honom med en stadig, men allvarlig blick.
”Jag är ledsen, men han dog förra veckan. Trots att han var 80 år jobbade han in i det sista.”
Bertil tog påsen från honom och gick ut ur konditoriet. Erik hade varit mycket yngre än Bertil. De hade älskat att retas med honom för att han inte släpptes in på dansen. Det kunde inte vara sant att han hade dött. Så gammal var inte ens Bertil själv.

Det skulle bli lättare att ta sig nerför Hästgatan än uppför, speciellt när han kom på sig själv med att ideligen luta sig mot käppen. Han beslöt sig för att gå in i blomsterhandeln trots att blommor inte hade stått på inköpslistan. Tanken på Eriks bortgång hade gjort honom vemodig. Elsa skulle få en bukett röda rosor av sin stolliga och gråtmilda man. Han torkade bort tårarna med jackärmen. Vinden hade fått hans ögon att tåras.
Med förnyade krafter gick han ut från affären. Trapporna upp till lägenheten skrämde honom inte längre. Han hade sin Alvedon, käppen i handen och det obestridliga faktumet att han ännu inte hade dött.
Två par främmande skor stod i hallen. En kvinnas bruna lågklackade bredvid en mans svarta skinnskor. Elsa hade skickat bort honom så att han inte kunde protestera över besöket. Det doftade kaffe från köket, men glada ljud hördes från vardagsrummet.
”Jag tyckte mig höra Bertil.” Hon hade alltså skruvat på hörapparaten igen.
Bertil tog av sig kepsen och precis när han skulle böja sig ner för att plocka upp de inslagna rosorna fångades hans ansikte av spegeln. Han strök med handen över kinden, över den rynkiga huden där solen hade bränt en karta av pigmentfläckarna. Han hade varit så upptagen med sig själv att han hade glömt bort att det var så han såg ut numera.
Elsa smög sig upp bakom honom och lade händerna runt hans midja.
”Gissa vem som har kommit på besök”, viskade hon och kysste honom på kinden.
Någon som ännu inte hade dött, tänkte Bertil.
”Det är Johan och hans fru. Din lumparkompis ville inte missa din 89-årsdag. Vem vet hur många fler födelsedagar vi kommer att få tillsammans.” Bertils kärleksfulla fru tänkte då på allt.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: