Djuret

– Sluta fåna dig och kom ner från bordet. Ta åtminstone av dig skorna.
– Jag tyckte jag såg en spricka i taket.
Min fru Sanna verkar inte tro mig. Vår son Hampus ser mig stå på bordet och klättrar upp.

– Se, nu har du smittat honom med din råttfobi.
– Råttor sprider sjukdom, eller hur pappa?
– Jo, men jag tyckte att taket rörde sig.
Hampus skakar på huvudet, böjer sig ner och tittar under bordet.
– Titta, en åkersork.
Den är alltså kvar.
– Hur kom den in?

Hampus hoppar ner från bordet.
– Jag hittade den. Sixten bet ihjäl hans mamma.
En strimma av hopp.
– Var är kattskrället?
Sanna skopar handen för att plocka upp den.
– Det är bara en unge.
– De växer.
– Sorkar blir inte så mycket större. Är den inte söt?”

Gnagare är vandrande sjukdomar och sprider pest och förödelse. Hon håller upp den mot mig. Jag känner hur skriket växer i munnen, formar stämbandet och strupen till falsett. Inte alls som mitt tidigare macho-jag. Mitt nya jag står och stampar på matbordet.
– Iiii! Ta bort den!

Jag slår undan hennes utsträckta hand och besten faller mot golvet. Hampus skriker till.
– Han var ju så ung.
Det är aldrig för tidigt att slå ihjäl en gnagare. Sanna drar efter andan och lutar sig över Hampus.
– Jag tror den har klarat sig.
Hon plockar upp Hampus ryggsäck och sin portfölj.
– Vi måste åka.

Jag ser för ett ögonblick besvikelsen i hennes ögon. Min råttfobi var en oväntad defekt som upptäcktes efter flytten till landet.
– Jag följer er till bilen.
– Gör som du vill.
Sorken ligger inte kvar. Katten skulle få extra påslag på maten om han hittade den.
– Vad gör du med käppen?
Fan också. Inget undgår hennes skarpa blick.
– Det regnade kraftigt igår och jag måste kolla att jorden inte har sköljts bort.
Jag springer före till bilen, slår med pinnen på kofångaren och motorhuven. De små jävlarna kan gömma sig överallt. När de letar efter mat kan de gnaga sig igenom karossen och bita sönder bensinslangen.
– Vet du om att du är knäpp?
– Jag ska bara kolla baksätet. Jag tyckte jag såg något.

Allt jag offrar för att hon och sonen ska ha det bra. Jag slår med pinnen på sätet, pausar och slår igen.
– Vad gör pappa?
Hampus drar i Sannas hand.
– Kan vi cykla till skolan?
– Nu bor vi på landet.
– Kan vi stanna hemma?
Sanna vänder sig om mot mig.
– Se vad du har gjort. Jag trodde vi skulle bli lyckliga här. Vi kommer inte hem ikväll, för du måste ta tag i det här.

Så vi hade kommit till punkten på äktenskapet.
Min rädsla kommer tillbaka med full kraft när jag kliver över tröskeln. Var det inte ett skrapande ljud jag hörde i vardagsrummet? Nu tuggar den jäveln i sig min fåtölj. Jag tar fram slagträet som stått gömt bakom en dörr.
– Nu, du din satans jävel, ska du dö.

Jag slår mot fåtöljen, fortsätter ner över kuddarna, går bort till min älskade Steinway. Den gnager nog på strängarna. Krig kräver offer. Jag går från rum till rum i jakt på monstret som slog mitt liv i spillror och jag lämnar efter mig omkullvälta tavlor och kuddfjädrar som virvlar i luften efter den brutala hanteringen. Jag kunde ha dödat tusen sorkar, om de jävlarna bara kunde hålla sig på plats.

I sonens rum står jag och betraktar alla flygplan på hyllan som han har limmat ihop och på legobygget. Där var vårt hus i miniatyr. Jag ser något röra sig inne i legohuset och jag stelnar till. De skulle aldrig förlåta mig om jag förstörde här. Det är bara mitt krig och ett som aldrig tar slut i sorkrike.

Jag minns hur min mamma skrek så fort något litet rörde sig. Melker, den vita tamråttan som hon släppte ut. Att jag borde vara glad för att han inte bet ihjäl mig. Ett litet frö hade då såtts i min hjärna och nu var den i full blom, redo att sprida nya frön. Vem var det som var smittspridare, jag eller sorken?
Den tittar ut genom legohusets fönster och nosen darrar till. Han är rädd för mig och jag klandrar honom inte. Jag ser inte klok ut, med mitt orakade ansikte där bara ögonen och näsan sticker ut. Som en liten sork som ser faror överallt.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: