Att falla

Mitt liv var planerat från den första stunden jag lade ögonen på min mans feta plånbok.

Jag sträckte ut mig på sängen, smekte min kropp och dröjde mig kvar vid venusberget innan jag förde upp mina fingrar till munnen. Försiktigt rörde jag vid läpparna som sargats av hans hårda tunga, stoppade in fingrarna och smakade det som var kvar av honom. Salt svett blandat med den söta sädesvätskan som runnit ner mellan mina lår.

Jag föll inte för män. Kärlek var ett klent substitut för kapital. Men så anställde jag Per, en kontorsråtta vars ögon glittrade av karriärslusta. Min man, likaså min chef, varnade mig för honom. Det var något som inte stämde. Han var ute efter att ersätta mig. Omöjligt, för jag hade nått till toppen genom att göra mig oumbärlig i sängen och i konferensrummet.  Per var av fel kön och genom hårt slit skulle han inte komma långt. Vad jag misstog mig.

Han var inte attraktiv, inte som den unga Mattias jag kunde stirra mig kåtblind på. Per matchade kontorsbordet med sin ljusgråa kostym och beige slips som han hade oändliga varianter av. Ändå skänkte han rummet en trygg närvaro, som en möbel som regelbundet gav ifrån sig ljud med det rytmiska knattret från tangentbordet.

Dagen kom då jag hade fått nog av Mattias. Vem kunde klandra mig? Samma reklam för tandblekning och gymkort om och om igen. Ögonen halkade av från hans perfekta kropp, för det fanns inget de kunde fastna på. Per däremot hade ett oregelbundet födelsemärke på kinden och när han log visade han upp sin ojämna tandrad med svagt gula hörntänder. Mattias hade jag vett att akta mig för, kelig när han fick i sig några glas vin för mycket. Mellan mig och Per fanns en meters säkerhetsavstånd, som en osynlig glasvägg jag inte upptäckte förrän jag råkade komma för nära.

Per hade sin flickvän Marielle. Det fanns ett fotografi av henne på skrivbordet. Intetsägande med svarta fyrkantsglasögon och stripigt halvlångt hår. Hennes taniga pojkkropp dolde inte rullstolen hon satt på.  Per, en streber, skulle be en krympling om handen. Sa att han såg själen bortom skalet. Jag var ett vackert skal, med en själ ingen efterfrågade. Uppe på toppen av Eiffeltornet där stadens tända lampor tecknade Paris konturer skulle Per fria till henne.

Jag smittades av kärleken och var inte mig själv när jag föll för honom. Vi smet korta stunder från jobbet för att träffas i en rivningsbyggnad som ägdes av vårt företag. Där flydde vi verkligheten och vi klädde av oss tills inget skilde oss åt.

Den heta stunden ersattes snart av skuldkänslor. Per skakade av gråt och vi lovade varandra att varje gång skulle bli den sista. Men ångern var som ett afrodisiakum och eldade på våra samlag.  Marielle, åh vad jag var svartsjuk på henne. Förlamad från höfterna och nedåt, men den han längtade efter när han lämnade min omfamning.

Ikväll hade Per visat upp en ny sida av sig själv, den som var inte regisserad till att föra mig bakom ljuset.  Jag hade missat en viktig detalj. Det som inte syntes på fotografiet han visat upp var just hans älskade Marielle, en svart Nikon, min kompakta utpressare med självutlösning. Per hade strött de nytagna fotografierna över sängen och jag hade iakttagit mig själv, hur jag gled över honom med mina läppar, sekvens för sekvens, tills tungspetsen hittade hans styva lem.

Jag förlät honom för att han ville komma åt mina pengar och kunde förstå var åtrån kom ifrån. Det man inte kunde få ville man ha till vilket pris som helst.

Jag skulle för alltid minnas hans händer över min kropp. Hur han med sin tyngd pressade ner mig mot madrassen, gled in och ut ur mig tills jag vibrerade, hittade hans frekvens och stämde in i orgasmen. Jag föll för honom, men det var inte lika hårt som hans fall. Att falla från en hög byggnad var något man bara gjorde en gång i sitt liv.

 

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: