Terminering

Det var inte ett vanligt surrande ljud. Noah kisade upp mot den molnfria himlen. Klockan var nio på morgonen, men han kände redan hur svettpärlor rann från nacken ner under t-shirten. Metrostationen måste ha mixtrat med vädret igen. Han kunde inte lokalisera var ljudet kom från, mer än att något befann sig ovanför stalltaket. Bara det inte var en gräshoppssvärm. Han ställde undan sin fikakorg, satte sig på torptrappan och väntade.  

   Det roterande ljudet fick honom att associera till barndomens helikoptrar, tjocka som humlor vinglade de ostadigt när de lyfte. Dagens unga kände varken till helikoptrar eller humlor. Det som inte fanns i Wikilogia var inte värt att veta. Ett silverklot, stort som hans skjul, dök upp från ingenstans och landade bredvid gödselstacken. Noah reste sig och gick mot klotet.  

   Klotet glimrade som en såpbubbla. Dimma i regnbågens färger gled över ytan. Bubblan sprack och små glittrande rester sjönk ner på marken. Framför Noah stod en blå varelse med långt blont hår. Han gick närmare. Hon hade på sig ett ställ så åtsmitande att han för ett tag tänkte att genmodifieringen hade gått alldeles för långt. Uppenbarligen en kvinna, men det gick inte att tilltala henne med en titel förrän den uppgav sin könsstatus. Den kunde ju vara en neutris med feminina drag.  

   Noah sträckte ut sin hand för att hälsa, men varelsen tittade med avsmak på den. Så då hade de avskaffat beröring sedan han sist var i civilisationen. Och folk undrade varför han bodde så avsides.  

   Den presenterade sig som en kvinna genom att hålla upp vänstra handens pekfinger och tumme. Hon såg sig nyfiket om, stegade omkring på sina högklackade röda läderimiterande stövlar. Hon var väldigt vacker, hade modifierat sina drag med utdragna öronspetsar, utstickande kindben och stora glansiga ögon. En muskel han inte använt på länge reste sig upp ur hans tajta jeans.  

   Noah skulle gärna vilja visa henne runt, bjuda på ett glas äppelcider, något hon säkert aldrig smakat på, men han misstänkte att hon inte hade kommit för en artighetsvisit. En liten bricka på hennes bröstkorg avslöjade att hon kom från de Federala myndigheterna. Vad var det den här gången? En fel ifylld skattesedel eller behövde de tillstånd till arkeologisk kabelutgrävning i hans trädgårdsland?  

   När hon öppnade munnen avslöjade hon guldornamenten på tänderna. 

    ”Så high-tech! Är det Virtufarm 6 eller 7?”  

   Hon pekade på gödselstacken och rynkade på näsan.  

   ”Jag känner inte igen den där. 

   Hennes röst var mjuk, ett läspande som fungerade som en sexig röstavvikelse.  

    ”Snarare versionen före betaversionen. Det där är äkta vara, ren skit.” 

   Hon lade handen för näsan. 

   ”Nu förstår jag inte. Är det 5D? Jag visste inte att teknologin fanns.” 

   Han svepte med händerna över gården, en 1950-tals kopia av ett småbruk med tidsenlig traktor och plog som konverterats om till elnätet. 

    ”Det här är Guds skapelse med lite handräckning och tuktning av en simpel människa. Vem är du och vad vill du?” 

    ”Jag är termineringsbiträde 3215. Du har missat att inställa dig för terminering.”  

   Han hade hört talas om det, men avfärdat det som en modern myt a la kackerlackan i insektssoppan. Hon fortsatte: 

  ”Är du Noah Oliver Karlsson, idnummer AB9873, född 6 juli 2015?” 

   Han kände inte till idnumret, men allt annat stämde. 

    ”Du är 120 år och 5 dagar. Du skulle ha terminerats för tre dagar sedan. Du har begått två federala brott; termineringsvägran och underlåtande att svara på multivalen för livets avslutning.” 

   Kvinnan hade gjort det enkelt för honom att välja att följa med henne. Från transportklotet stack nu ut pilar som fick vehikeln att se ut som en ihoprullad igelkott. Hon visste inte vad en igelkott var, men förklarade att var och en av pilarna innehöll två droppar nervgift. Aerosfären hade räknat ut hur många den skulle avfyra genom att mäta hur mycket Noah påverkades av gravitationen. Hans volym gick att ta fram genom att se hur mycket gammastrålarna avvek från sin raka bana. På hennes kommando, om han vägrade följa med, skulle de likt missiler söka sig till hans kroppsvärme. De skulle sedera honom tillräckligt mycket så att han höll sig lugn tills de landade vid Terminalen, Myndigheten för folkbokföring.   

   Från luften kunde Noah se sin värld, en klick färg, krympa ihop och försvinna ur sikte. Betonggråa omgivningar sträckte ut sig i alla väderstrecken. Mellan varje tre områden fanns det muromgärdade skogspartier insprängda i det dystra. Kvinnan verkade kunna läsa hans tankar. 

   ”Det är en federal syreanläggning där koldioxid pumpas in. Träden dör av minsta lilla rubbning i ekosystemet.” 

   Hon förklarade att det såg trevligare ut från marken. Virtualisering nådde endast upp tolv våningar. Det gick inte att se, men det fanns virtuparker för barnen att leka i. Det var knappast trängsel för det föddes lika många barn som det dog.  

   Terminalen de närmade sig såg ut som en korsning mellan ett tempel och en flygplats. Vit puts utrustad med solpaneler som liksom blomstjälkar vred sig mot solen och såg ut som svarta spiraler. En landningsbana, en röd tunga, stack ut från Terminalen. Aerosfären saktade ner och när dess botten vidrörde den röda mattan löstes den upp.   

Kvinnan i hans sällskap höjde sin hand. En stråle stack ut ur portdörren och nuddade hennes handflata. Porten öppnades, hon gick in och den stängdes till. Noah följde hennes exempel, men inget hände. Han försökte knacka på dörren, men det stumma lätet försvann in i poröst skumgummi. Det tycktes inte finnas något annat sätt att ta sig in på. Han kunde inte heller gå därifrån om han inte tänkte kraschlanda på marken, några hundrameter längre ner. Dörren öppnades. Kvinnan stod i dörröppningen med armarna i kors.  

   ”Varför kommer du inte? Jag har inte eoner på mig att hantera ditt ärende. Jag har flera döingar jag måste besöka.”  

   Noah berättade att dörren vägrade utföra sin uppgift. 

   Hon höjde förvånat sina ögonbryn. 

    ”Oj, du har inte uppgraderats. I Thaos namn, du är visst en riktig fornpärla.”  

   Under Noahs fötter började golvet röra sig i riktning mot en lucka det stod Expedition på.    En ung kvinna tittade stelt framför sig utan att notera att Noah stod framför henne. Noah stoppade händerna i jeansfickorna. 

    ”Jag ska till terminering.” 

   Kvinnan bakom luckan försvann. Hon kom efter en stund tillbaka med en tunn skärm som hon räckte över till Noah. 

    ”Fyll i den här och gå till bort till sal Terminering.” 

   Hon pekade mot en öppen sal till höger om honom. 

   Påträngande pop-up videos fläktes upp ur väggarna och skrek in i hans öron. Noah blev först stående, men förstod sedan att han kunde gå igenom dem. En dödshallåa, en virtuell kortväxt man i svart smoking, följde efter honom.  

   ”Lite trött på att leva? Då har vi platsen för dig. Evigt liv i Paradiset version 3.0. Spela hjälten i din drömvärld. Eller varför inte bli Jesus och gå på vattnet. Allt är möjligt för en liten summa av tre komma fem miljarder chen. Dina efterlevande kommer garanterat minnas dig. Nu erbjuder vi en demensreducerare till halva priset.” 

   Noah försökte vifta bort den virtuella guiden. 

   ”Nej tack.” 

   ”Genom nej tack har du vunnit ett fritt ettårspaket med möjlighet att avsluta efter testperioden. Oroa dig inte för fakturorna. Vi reserverar en summa från ditt dödsbo.” 

   ”Håll käften!” 

   Hallåan vibrerade. 

  ”Bliip, bliip, okänt ord. Uppge namn och status. När är din död planerad?” 

   Dämpad gråt hördes från termineringssalen som tyckte vara full av åldrande människor som tog farväl av sina anhöriga. En änglaorkester spelade på harpa. Gud stod längre bort i ett hörn och skrek in i en megafon ”Om du väljer Himlen kan vi garantera tröst till dina efterlevande.”  

   En liten flicka som verkade vara i sjuårsåldern kom fram till honom. Hon bar en t-shirt med texten: ”Din bortgång bidrar till ekosfären.” 

   ”En lotsare tar strax emot dig.” 

   Han satte sig på en soffa som blåst ut sig själv från väggen bakom honom.  

   Väggar formade sig runt honom och han flyttades bakåt. Han började fylla skärmen han fått på Expeditionen. Hur önskade han få sin avatar utformad i eftervärlden? 

   Nerifrån golvet öppnade sig en lucka där en man i hans ålder åkte upp tillsammans med sitt kontorsbord. Mannen tog en klunk syntetjava från koppen på bordet.  

   ”Dags för terminering? På två timmar är processen över. Har du valt termineringsmetod? Samtliga elimineringar avger minimalt med koldioxidutsläpp. Personligen rekommenderar vi våra vackra sovrum där du kan få dö i sömnen. En annan populär variant är Vilda Västern-duellen. ” 

   Han tittade ner på sitt bord, på en skärm där text matades in från vänster sida. Han stelnade till och tittade skrämt upp.  

   ”Oj,oj, oj. Det står att du har fått en snabbrättegång. Tre federala brott, det senaste för att du inte hade identifierare i handflatan. Du har inte svarat på ditt termineringsbrev. Det blir allvarliga konsekvenser för dig.” 

   ”Jag kan knappt tänka mig något allvarligare än att dö.” 

   Lotsaren rev i sitt mörka korta hår. 

   ”Aj, aj. Nu måste jag meddela familjen Singh som sponsrat din död att det inte ser ut att de kommer att kunna få barn inom en rimlig tid. En ut, en in-principen gäller alltid. Våra aktier kommer att sjunka. Du har visst inte tänkt på hur många som påverkas av dina själviska handlingar.” 

   Noah slängde fram skärmen där han valt hur han ska termineras. Han hade valt att vara medveten ända fram till slutet. Lotsaren plockade fram ett videoklipp där ett indiskt vackert äldre par dansade framför honom. 

   ”Se hur perfekta de är. Deras gener är kompatibla, nästa generation supermedborgare som ska befolka White City.” 

   Lotsaren tittade äcklat på Noah, som om han var ett stycke kött där utgångsdatum med råge passerats. Noah tänkte på jeansen han burit flera dagar i sträck, med jordfläckar från orkidéfältet. Pigmentfläckarna i hans ansikte såg ut som en områdeskarta av Yttre Singalore.  

   ”Nåväl, det skulle ha varit en lyckad uppgradering av människomassa.” 

Noah tänkte på sina djur på gården. Vem skulle ta hand om dem när han gick bort? 

    Lotsaren knackade otåligt med fingrarna på bordet. 

   ”Tyvärr ser det ut som om termineringen är uppskjuten. Du ska infinna dig inför Federala domstolen om cirka två årtionden. Kötiderna är långa. Ni gamlingar har upptäckt kryphålet i lagen, ingen terminering tills brott har avtjänats. ” 

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: