Tack alla testläsare! I skrivande stund har sju personer fått en digital version av romanen ”Koja för en”. De kommer givetvis att få en riktig version av boken den dagen den blir tryckt. Anledningen till att jag efterfrågade testläsare istället för lektörer är för att jag i dagsläget inte behöver något större utlåtande. Jag behöver bara i runda drag veta vad som duger och inte duger innan jag skickar den till ett bokförlag. Lektör blir aktuellt om jag väljer att trycka ut den själv och behöver få ut den i kommersiella kanaler. Om den blir antagen av ett bokförlag så förutsätter de inte att romanen är klar. Det ska stötas och blötas i väldigt många vändor.
Givetvis ökar chansen att bli antagen om en lektör har gått igenom den, men jag har faktiskt ingen lust att betala för det. Jag har goda vänner som är fantastiska lektörer, det är inget fel på deras tjänster, men jag vill inte gå back för att jag vill ge ut en roman. Jag har heller ingen lust att mina surt förvärvade pengar från annat håll går till att sponsra min dröm att ge ut en roman. Säkert kommer många att invända, att drömmar kostar pengar, men det får de tycka. En del tycker att det räcker med äran att ha gett ut en bok, men jag har liksom aldrig sett att däckbytare får betala för att byta några av mina däck eller att jag betalar vartannat mjölkpaket på Willys. Jag har fått förfrågningar att skriva artiklar gratis , med argumentet att ”ditt namn kommer ju stå där”, men då låter jag hellre en artikel vara oskriven än att jag gör det gratis åt någon annan. Min dröm att bli författare har mattats av till förmån av att bli betald författare. Min finska mamma skulle ha sagt något i stil med ”drömmar betalar inte några räkningar”.
Om boken inte skulle bli antagen, då har i alla fall sju personer läst min roman gratis, men det är i alla fall inte minus på lönekontot.
Min roman ”Koja för en” var med i manustävlingen som anordnades av AL Förlag. I vilket fall, tävlingen avbröts av förlaget. Jag tror de fick 700 manuskript och av dessa valde de ut 38 manus. Min roman var en av dem och jag hade chans att gå vidare till tio i topp. Det är tråkigt att det blev så här, men jag tänker att jag skickar den till andra förlag. Innan dess undrar jag om kanske du som läser det här har lust att läsa igenom den och ge mig lite feedback. Jag tänkte fila lite på den och skulle vilja veta vad som funkar och vad som inte gör det.
Boken är ingen tegelsten och jag tror den är lätt- och snabbläst. Den belyser ett viktigt ämne, ekonomiskt våld mot kvinnor, men är för den skull inte särskilt sorglig. Jag ville skriva den som en hoppfull berättelse om en kvinna som lyckas gå vidare:
Huvudpersonen Stina är sambo med Birger som äger en stor gård i Barlingbo, Gotland. Stina jobbar några timmar om dagen som diskare, för att ha pengar att röra sig med, men för övrigt är hon gratis alltiallo hemma på gården där hon sköter allt från att meka till att ta hand om ekonomin. När Birger träffar en ny kvinna, den thailändska och yngre kvinnan Pamela, blir hon hemlös. Hennes pengar räcker bara till några hotellnätter och om inte något oväntat händer riskerar hon att bli uteliggare. Hennes höggravida dotter har egna problem, men hennes bittra mamma avslöjar att tomten med byggbaracken i Fårösund finns kvar. Hon brukade tillbringa några sommardagar om året där tillsammans med sin pappa. Och hennes första kärlek bodde granne med dem. En container är bättre än ingenting, tänker Stina som beger sig till Fårösund på vinst och förlust.
Om du är intresserad av att läsa den, hör av dig till mig. Sök upp mig via Messenger, Päivi Karabetian, så får du manuset som PDF- fil till din e-postadress. Du behöver inte vara ett proffs, men det är bra om du gillar den här typen av litteratur. Den är kanske lite för sockersöt, men för en gångs skull ville jag skriva en hoppfull berättelse om något som drabbar många kvinnor, ekonomisk ojämlikhet i ett förhållande och det psykiska och fysiska våldet som kan följa på det.
Tack alla för ert fina stöd och förståelse vad gäller min styvfars situation. Nu har han fått plats på ett korttidsboende, förhoppningsvis kommer han att snart få ett mer permanent boende som vi kan göra fint för honom. Imorgon ska jag ta honom till lasarettet för en hjärnröntgen och efter det ska vi ta en sväng till arbetsterapeuten där han får en elektronisk kalender så att det är lättare för honom att hålla koll på datumet. Eftersom vi inte hinner tillbaka till korttidsboendet innan lunchen ska jag ta honom till något lunchställe. Han föreslog Charlie Chaplins gatukök som ligger i Trollhättan. Jag förklarade att det var lite för långt att åka dit, tre timmar färja och fem timmar restid. Då skulle vi ha hunnit med en middag och kvällsmat också innan vi var tillbaka på ön igen. Det är svårt för honom att orientera sig i tid och rum och att tänka logiskt, så det är tur att vi är många som hjälper honom.
De senaste veckorna har varit tuffa för mig och min familj. På inget sätt belastar jag min styvfar för det, han kan inte hjälpa det. De flesta av oss kommer att i något skeende i vårt liv behöva hjälp av andra medmänniskor. Det som hände, ni som läst min förra blogg vet det, var att det skedde en olycka av den bruna sorten. Han försökte fixa/städa/gömma vilket gjorde att det blev ännu värre sak utav det. Jag fick djuprengöra tre rum som han gått omkring i, inklusive säng, täcken, mattor och kläder och allt han vidrört med sina händer och kläder.
Till en början blev han erbjuden något som heter trygghetsboende, vilket innebar tio dagars avlastning för oss. Sedan var tanken att han skulle komma hem. De sista dagarna innan han skulle komma hem slutade jag sova. Jag vankade fram och tillbaka i rummen, försökte logiskt resonera med mig själv, att lite bajs inte var så farligt, även om det var mycket och överallt. Det enda jag såg framför mig var att gå omkring i rymddräkt och klampa i huset med gummistövlar, medan jag sanerade rum efter rum, oavbrutet som en mänsklig Sisyfos (snubben som blev straffad av Zeus och fick rulla en tung sten uppför ett berg i all oändlighet). Det är ganska ansträngande för en mänsklig hjärna att dygnet runt försöka hantera bajs uppåt väggarna. Är cirkulära rörelser in mot rummen bäst eller ska jag liksom börja i ett hörn och Houdina mig ut genom att skrapa bajset framför mig? Nåväl, två nätter sov jag totalt som mest 6-7 timmar upphackad i små enheter av minutrar. I vilket fall som helst ringde min man de ansvariga och sa att ”så här kan vi inte ha det.”
Jag är inte helt återställd än, sömnen är inte den bästa, men jag har i alla fall fått tillbaka lite av min humor. Förra veckan ringde jag sjuksyrran som tar hand om inkontinensblöjor, för att förbereda mig på hans hemkomst. Det jag fick till svar av henne var att det krävdes en viss regelbundenhet av att inte kunna sköta sitt nummer två för att det skulle bli fråga om något skydd under natten. Beställa själv? Det behövde jag ju inte göra, eftersom han bara gjort det 1-2 gånger och det var ju inte särskilt ofta. Jag har roat mig med att tänka på hur det skulle kunna låta om hon fick bajs i brevlådan, något alla människor givetvis skulle polisanmäla. Jag uppmuntrar inte folk att lägga bajs i andras brevlådor, men jag undrar hur man skulle reagera om man möttes av samma neutrala ton som jag som var uppe i limningen, och höll på att självklyvas i atomer.
”Hallå, du har kommit till Polisen.”
”Hej, jag skulle vilja anmäla ett brott.”
”Ett brott säger du? Berätta.”
”Någon har lagt bajs i min brevlåda.”
”Bajs? Hur stavas det?”
”B-A-J-S.”
”Nu får du ta det lugnt. Kan du bokstavera om det för mig igen.”
”B som i brunt, A som i Anal, J som i Jävlar och S som i skit, nej fan, det var sje-ljud, S som i Soppa.”
”Den andra, kan du ta om?”
”ANAL!!!”
”Ok, bajs. Så var den adresserad till dig?”
”Adresserad? Vad menar du? Det var inget frimärke på den.”
”Hmm, jag spekulerar, det måste röra sig om någon granne som lagt den där, annars skulle den vara frankerad. Hur kan du vara säker på att den var till dig?”
”Det var inget massutskick, inga andra grannar hade bajs i sin brevlåda.”
”Så kan du beskriva bajset.”
”Varför ska jag göra det? Jag vill anmäla ett brott.”
”Om vi överhuvudtaget ska utreda det här måste vi ha detaljer.”
”Det var en bajskorv.”
”Så en enhet. Längd?”
”Ja, inte vet jag.”
”Mellan tummen och pekfingret.”
”Som en medelstor chorizo, men krökt och brunt.”
”Tjugo centimeter. Konsistens?”
”Du tror väl inte jag petar på den?”
”Du inser väl allvaret i det här. Du obstruerar vårt jobb.”
”Personen led i alla fall inte av obstruktion. Jämn och fin, inga torrsprickor.”
”Mönster, särskiljande kännetecken?”
”Något dygn innan brottet måste personen ha ätit majs.”
”Eldorado eller något annat märke?”
”Jag kan inte säga så mycket om märket, mer än att de guldgula kornen hade en fin, oförstörd hinna. Jag skulle gissa att det var majs från södra USA.”
”Överlåt spekulationerna till oss. Jag skriver majs okänt ursprung. Så hur ofta?”
”Ofta? Kanske en gång per dag, på morgonen.”
”Bajs i brevlådan en gång per dag.”
”Nej, nej, det här var första gången.”
”Och då kastar du dig över telefonen och ringer polisen. Snälla du, en gång är ingen gång. Det kan vara ett mänskligt misstag. Vi kan i alla fall utesluta djur, djur har väldigt svårt att öppna luckan till brevlådan.”
”Så hur ofta måste jag få bajs i brevlådan för att det ska räknas som brott?”
”Det får du bestämma själv. Om det är en veckotidning är det en gång per vecka. Morgontidning, fem dagar i veckan. Brev, måndag, onsdag, fredag. Just nu verkar det vara ett engångsbajs-erbjudande, du får höra av dig när du inte kan avsluta prenumerationen. Men snälla, nästa gång, ring Konsumentverket istället. KLICK!!!”
Jag måste skriva om det allra skamligaste här idag, så kan vi lova varandra att ni läser med respekt och förståelse.
För tre år sedan, på den här dagen, begravdes min mamma efter en flera decennier lång kamp mot cancer i matstrupen. De sista åren fick hon även tumörer i lungorna. Eftersom vi levt så länge med hennes diagnoser blev det vardag för oss. Hennes mantra var, jag är ju inte död idag. Hon lyckades hemlighålla att hon gått över till palliativ vård, vård i livets slutskede, så det blev givetvis en chock för oss när hon mitt under pandemin dog av vad jag tror var multipel organsvikt. Kvar blev min styvfar, som blivit helt ensam. När mamma dog slutade de flesta vänner höra av sig och han tillbringade två år liggande i soffan med TV:n som enda sällskap. Min syster som bodde i närheten försökte göra sitt bästa med att hjälpa honom i vardagen, men hans fullkomligt oorganisatoriska förmåga att planera inköp och handel i flera affärer samtidigt blev för mycket för henne att hantera. Vi trodde att han var deprimerad, för varför annars skulle han inte gråta på mammas begravning eller sluta sig inom sig själv. Då och då kikade styvfar fram och kunde dra roliga vitsar och berätta anekdoter från sitt länge levda liv, men tillfällena blev allt färre.
För ett år sedan fick han flytta hem till mig och min man. Det var ett beslut som togs med hela familjen. Det skulle inte bara räcka med hemtjänst, eftersom han var helt handfallen vad gäller alla hushållssysslor som måste göras. Och köerna till de bättre särskilda boendena var långa. Styvfar var deprimerad och med lite sällskap och bra mat (han hade levt på i princip bara vitt bröd i två år) skulle han studsa tillbaka till sig själv. Den första sommaren upptäckte vi att han inte var sig själv längre. Han kunde stå stilla i långa stunder, blockera dörröppningar eller bara stå någonstans i köket. När han såg oss närma oss, för att öppna t ex kylskåpet, stod han kvar och vi fick be honom flytta sig några steg, vilket han sedan gjorde efter att ha tänkt en lång stund. Ibland kunde han smyga sig bakom min man när han stod och högg ved, så nära att han kunde ha fått yxan i huvudet några gånger om min man inte hade upptäckt honom. Han visste aldrig om han var hungrig, vad han ville äta. Det enda han visste var att han inte sov trots att han låg på sängen och snarkade bort tjugo timmar om dagen. Hans förmåga att förstå sociala normer försvann och det blev en hel del pinsamma incidenter där han inte förstod att man inte alltid ska låta naturen ha sin gång.
Han hade sin beskärda del av sjukdomar och ett tag trodde vi att det var biverkningar av hans mediciner tills han blev minnesutredd. Det visade sig att han drabbats av vaskulär demens, något jag tyckte var väldigt konstigt, eftersom han visste vem som var Finlands nya president. Det som vi har förstått att han har tappat är att kunna dra egna slutsatser, associera och klara av nya situationer. Han kunde inte längre använda sin mobiltelefon, det var tills vi skaffade en Doro-telefon som påminner lite om de gamla Nokia-telefonerna. Han kunde inte använda vår microvågsugn hur mycket vi än försökte visa honom. Vi fick släpa upp en gammal från källaren där man bara vrider på ett runt reglage för att få igång den.
En dag orkade vi inte längre och bad om att få avlastning runt lunch, eftersom han inte förstod poängen med att äta. Ibland hoppade han helt över lunchen trots att han bara åt en liten smörgås till frukost. Då började han hänga upp sig över lunchen. Han gick flera gånger per dag för att titta i kylskåpet om det fanns en matlåda till honom. Han kunde väcka mig och fråga efter lunchen. Några morgnar upptäckte jag honom gå ner tidigt på morgonen för att öppna kylskåpet, givetvis för att kolla om lunchen fanns där. Och lunchen skulle vara en ny sort varje dag.
Jag vet inte hur många kategorier vårdpersonal jag har talat med. Läkare specialiserade på neurologiska sjukdomar, hjärtläkare, sjuksköterskor, allmänläkare, arbetsterapeuter som gör minnesutredningar. Jag är ändå farmaceut, men med mindre kunskaper inom läkemedel och sjukdomar, skulle jag snabbt ha blivit bortkollrad. Alla är överens om att så som vi har det nu, kan det inte fortsätta, eftersom det tär på familjen.
En dag sa min man att jag inte skulle bli arg för det hade hänt något, för styvfar satt i sängen och vaggade. Det hade hänt en olycka på morgonen och jag kunde följa de bruna spåren ändå bort till badrummet där han försökt hantera situationen på sitt sätt. Han hade sköljt sina kalsonger i handfatet, men lämnat kvar rester på handtagen, utmed wc-stolens kanter, i duschen. Och jag bokstavligen tackade Gud för att jag hade en ledig dag, för han förstod inte att han fortfarande var smutsig om händerna. Jag åkte till apoteket för att köpa ytdesinfektion och frätte bort yttre skalet av badrumsgolvet av min tuffa behandling. Gråtfärdig ringde jag hans handläggare och berättade vad som hade hänt. När vi körde bort till trygghetsboendet frågade han flera gånger varför han skulle flytta ut för en kort tid. Skulle vi ut och resa? Jag förklarade att jag behövde vila lite efter det som hade hänt och han fnissade till svar, som om jag gjorde en höna av en fjäder.
På fredag kommer han kanske hem, kanske tar det tid för honom att komma till ett boende anpassat för honom. Jag vet inte hur jag ska hantera det, mer än att jag har börjat gnissla tänderna igen. Jag vaknar varje morgon med nackvärk, ömma käkmuskler, med en livslust som en självmordsbenägen. Jag vet inte hur många ”jag förstår”, jag har fått höra, när jag berättar om min stora rädsla för att köket ska vara täckt av ni vet vad. Vissa sjukdomar mer eller mindre utrotades för att vi fick bättre hygieniska förhållanden, men hur gör jag när någon som inte förstår vad han gör eller inser konsekvenserna utsätter oss för fara? Tills han får ett eget boende vägrar jag laga mat, eftersom jag inte vet vad som är rent eller inte. Det får bli vakuumförpackningar. Anledningen till min rädsla är att jag har fått matförgiftning flera gånger, pga andras slarv (en restaurang i Trollhättan blev jag matförgiftad två gånger av) Han själv förstår inte uppståndelsen. Kvinnan som tar hand om ALLT, det vill säga jag, har blivit skvatt galen. Det är kanske dags för henne att söka ett särskilt boende. Alla är överens om att så här kan vi inte ha det, men bara för att vi inte kan ha det så, så tar det tid för att hitta ett hem åt honom. Han är den bästa styvfadern jag kunde få, men de sista åren har han inte varit sig själv. Han är själv rätt så lyckligt ovetande om hur olycklig jag är, hur rädd jag är, hur rädd jag är för att min familj inte ska orka, hur rädd jag är för att inte brista ut i gråt på jobbet, i affären, på möten…
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att jag inte är mig själv just nu. Sorgen, ilskan, maktlösheten. Jag tumlar omkring i tillvaron och vet inte vilken ända jag ska börja krångla upp trasslet. I natt drömde jag att ett grannhus började brinna och människorna sprang ut. Det kan inte bli övertydligare än så.
Jahapp, ännu en av mina laster har visat sitt fula tryne. Jag tänkte mig en stillsam och rofylld tillvaro där jag går omkring och plockar grejer och pyntar hemmet, medan jag väntar på att få ett ”tack, men nej tack” från tävlingen som jag har skickat min roman till. Nu dissar jag inte min roman, utan höjer istället mina författarkonkurrenter till skyarna och hoppas att de ramlar ner med huvudet före. Nej, nej, det här ska inte handla om det, utan om min oförmåga att inte göra någonting. Den här vilan driver mig till vansinne!
Jag har lovat mig själv att inte skriva något förrän jag har fått svar från förlaget. Och hur går det, tror ni? Uselt om ni frågar mig. Jag har börjat bita på naglarna, mer specifikt naglarna på tummen. Jag slutade bita naglarna i högstadiet när en kompis från krigets fasor klappade till mig på händerna så fort jag försökte bita. Det var den snabbaste terapin någonsin. På bara några dagar slutade jag. Och nu har jag alltså börjat igen, för att jag har ordinerat mig själv vila.
Jag går rastlöst omkring i hemmet och försöker använda energin som jag öste ner i skrivandet till något annat. Jag läser, just nu Häng city av Mikael Yvesand, underbart skriven om den där magiska perioden i ens liv, barndomen, när man hänger omkring med sina vänner, försöker förstå sig själv och andra och undvika att hamna i trubbel. Och hur går det då? Mattar det lacken? Naa, det är snarare ett långt utdraget lidande. Det är nämligen så att mitt högra öga börjar visa symtom på grå starr, med det följer stigande närsynthet som just nu känns som ett stup mot blindhet. Det positiva är dock att jag med höger öga kan läsa text på tio centimeters avstånd medan jag med det vänstra behöver sträcka händerna så långt det går. Min hjärna gillar det inte. Ibland funderar jag på att sy mig en cool sjörövarlapp och gå omkring och hojta ”skepp o hoj”, ”alle man ombord”, ”give Polly some crackers”, men min blygsamhet hindrar mig från att go all in i min skröplighet. Nåväl, en ny lins hägrar i framtiden.
Eftersom läsandet går så där försöker jag träna bort min rastlöshet. Jag går och går och går och får skoskav och hälsprickor. Så då viker jag tvätt, och det tar slut. Jag lagar mat, städar, går min man på nerverna när han i lugn och ro försöker se på sina syriska såpa-serier. ”Skulle det inte var kul om vi rev den där väggen, äh, är den bärande, men om vi istället byter ut alla fönster, nähej, det var dyrt, men om vi skulle…” Han har ju inte den där superkärnkraftsenergin som jag har, så han kan inte förstå hur det känns att liksom inte göra någonting. Jag menar han är expert på att inte göra någonting, men han förstår inte känslan av INGENTING.
Jag har skrivit två notiser åt lottorna, vikit tvätt, skrubbat glasen i duschen med citronsyralösning, återvunnit, vattnat blommorna, sprungit upp och ner för trapporna och erbjudit familjemedlemmarna vickningar, men ååååh… Jag får nog gå och lägga mig, för jag driver mig själv till vansinne. Det här med att inte skriva, det är väldigt svårt. Som tur var har jag två styrelsemöten och ett lotta-engagemang nästa vecka och så lite jobb på det. Det ska väl hålla mig tillräckligt stimulerad. Åh visst fan, jag pluggar ju arabiska på Duolingon, fräschar upp mina gamla kunskaper. Min man säger dock att det i mitt fall behövs mer än uppfräschning, för jag verkar ha glömt all grammatik. Det räknas inte som att skriva om jag skriver på arabiska eller hur? Det skulle inte bli särskilt lång historia, för försök att få till en berättelse med orden granne, hus, märklig, dörr och ingenjör och dessutom utan verb förutom ”är” som inte skrivs ut.
Det är bara två veckor kvar tills jag ger mig själv lov att börja skriva igen. Förhoppningsvis är skrivkompisen Johan på hugget, för vi är skyldiga till att ha plitat ner en och en halv roman.
Kvällens inlägg är inspirerat av dagens djupa insikter, inre samtal samt samtal med nummer ett i successionsordningen efter oss, den äldsta sonen som blir hälften av min ålder i morgon. Jag var nämligen 26 år när han föddes.
För någon dagar sedan blev jag klar med det första utkastet av en roman som jag tänker skicka till en romantävling. Tiden är knapp, senast 16 mars ska den in. Ni alla som någon gång skrivit en roman, ni vet att det inte bara är att skicka in. De första sidorna är alldeles för långrandiga och de sista sidorna är alldeles för dialogtunga, så all ledig tid måste ägnas åt att redigera.
Ledig tid förresten. Det var länge sedan jag hade det. Då brukar jag rensa ut i någon pärm och göra en stor brasa i trädgården. Jag har råkat bli med en och annan styrelse, mest av nyfikenhet men också på grund av hög pliktkänsla och för att jag har svårt att tacka nej. Här på Gotland måste man vara med i flera styrelser för att det ska gå ihop. Ibland känns det som att jag skriver kilometervis med text, på jobbet, privat och i olika föreningar.
Min lediga fritid går till så här:
Jag sätter på en film, serie eller valfri kanal och viker tvätt, plockar disk, betalar räkningar, går igenom avtal eller synkar min kalender med andra.
Jag är liksom aldrig ledigledig. Om jag gjorde ett riktigt försök att bli ledig, då skulle jag ha en romansynopis klar på en förmiddag. Min hjärna förstår inte ledig. Den mår bäst när den får tänka.
Det verkar som att det har gått i arv, att man måste syssla med något, och det syns mest på äldsta sonen som måste träna sig i att göra ingenting. Vi har högoktaniga hjärnor som inte gillar att gå på tomgång. Sonen är på besök och idag var han förkyld och bestämde sig för att göra INGENTING. Detta INGENTING resulterade i ett X antal fina akvaraller. Sonen har dessvärre ärvt dubbla uppsättningar av arbetsnarkomani. Vi fick bokstavligen köpa ett fritidshus för att min man ska kunna riva någonting.
Det går verkligen ingen nöd på oss. Vi mår bäst av att skapa. I ett tidigare liv måste jag ha varit möbelsnickare för jag får konstant förbättringsideer.
”Något? Du får ju åtminstone servera mig en hisspitch.”
”Njaaa, jag vet inte om jag får.”
”Vadå, inte får?”
”Det är till en tävling.”
”Aaaaaaah.”
Jag har gång på gång lovat mig själv att sluta skriva. Det är ett fruktansvärt lidande för både den missbrukande ordfilaren och resten av familjen. Den grusiga vägen är kantad med brutna löften. Gång på gång lovar jag att jag visst ska titta på film med familjen, jag ska bara… och så slutar det med att jag sitter ensam i sovrummet och kan inte förmå mig att ta bort fingrarna från tangentbordet. Rensa ogräs? Javisst, men är det inte lite väl soligt, regnigt, skuggigt där ute. Parmiddagar? Javisst, men borde vi inte kolla elskåpet först? Säkringarna känns lite för instabila för att låta både spisen och ugnen gå samtidigt.
Hela tiden hittar man på ursäkter för att kunna dra sig tillbaka med sin laptop. Det är nästan så att man startar igång ett gräl för att kunna gå och sätta sig i ett annat rum, med ähmm laptopen.
Lika svårt som det är att sluta skriva, så är det att motstå alla skrivtävlingar. Chansen att vinna är minimal även om man har skrivit en bra historia. Det är bara en som kan vinna och det är många som skriver i vårt avlånga land. Å andra sidan kan man inte vinna om man inte skickar in sitt bidrag. Så, mot bättre vetande sitter jag här och skriver på en roman.
Så vad skriver jag på? Jo, jag kan inte berätta vad romanen handlar om, men jag kan i alla fall berätta lite om tonen och temat. Temat för boken är ekonomiskt våld. Ekonomiskt våld kan t ex vara när någon lever i en relation där den ena parten har kontrollen över pengarna. Det kan uttrycka sig som att man inte har tillgång till eget bankkonto, man måste vara hemmafru eller bara tillåts ta deltidsjobb och ändå tvingas betala lika stor andel av utgifterna. Då saknar man även den ekonomiska förmågan att ta sig ut ur en dålig relation. Det ekonomiska våldet syns inte utåt, även om man ibland kan ana vad som försiggår, för man vill tro gott om människor, att man i en parrelation hjälper varandra efter bästa förmåga.
När jag flyttade till Gotland blev jag varse om att det kan förekomma ekonomisk ojämställdhet i familjer med gårdar och lantbruk. Det finns säkert på andra ställen runt om i landet, men det vet jag inget om. Det kan vara ägor som har funnits i familjer i generationer, de är värda miljoner och återigen miljoner. Männen har fått egendomen i arv och skyddas vid en eventuell skilsmässa av äktenskapsförord. Bara för att ägorna och fastigheterna är värda miljoner så är det inte alltid så att de omsätter tillräckligt mycket för att man ska ha råd att anställa folk ens till säsongsarbete. Då är det vanligt att kvinnan oavlönad får jobba på gården. Det blir inget pensionssparande eller ”save it for a rainy day”.
Jag läste en artikel om Susanna Alakoski där hon utryckte sig om lakonisk kärvhet. Det är väl något som många generationer kvinnor i min släkt besitter – man kör helt enkelt på tills det inte går. Hittills har det alltid gått. Min mamma levde under ekonomiskt våld och en släkting till upplevde samma sak. Det finns i stort sett inget de inte kunde koka soppa på spik på och de har aldrig nått botten. Botten är ändå något man kan stå på och det finns bara en riktning kvar och det är uppåt.
Vårt kylskåp som barn var som Schrödingers katt, det var antingen tomt eller halvtomt, och det var först när man öppnade den helt som man förstod om det fanns något att äta. Min pappa kylskåpsrensade under fyllan och söp bort sina pengar, så frukosten bestod vissa dagar av smör på knäckebröd med ett lager av aromat eller ketchup. Jag har än idag ångest av att stå med tomma lador att jag både kör livrem och hängslen. Jag har ett matvarulager som står emot några veckors ebb i kassan, värdig en prepper, och mamma, som fick en dyrköpt erfarenhet, lärde mig att aldrig bli ekonomiskt beroende av en man, oavsett guld och gröna skogar.
Nåväl, för att göra en lång historia kort så skriver jag om just ekonomisk utsatthet. Jag vill inte att folk ska deppa ihop sig om och när de läser min roman, så det är ändå lite feel good. Det får ni ta med en nypa salt för jag blev utskälld av en bokförlagsman för att jag kallade ”Fjärilen i rummet” för feel good. OK då, det kanske var lite magstarkt att mamman återuppstod, men huvudpersonen fick en positiv utvecklingskurva. Det jag vill med min kommande roman, projekt X, är att förmedla hopp till ekonomiskt utsatta personer. Min mamma utvecklade en högst kreativ förmåga att föda upp sin barnaskara utan att gå omkring med offerkoftan på och det är det jag vill att läsaren tar med sig.
Eftersom jag är en rastlös själ i Herrens hage vill jag bjuda på lite anekdoter och förvanskade barndomsminnen. Jag hade en underbar, hemsk, finsk, rolig, men framför allt annorlunda barndom. Mina föräldrar gjorde sitt bästa att dana mig som författare och gav mig ett liv med lite speciellt innehåll.
Det här är den avslutande delen med efterord.
Högstadiet var min bästa plats på jorden. Visserligen fanns det mobbare, som inte kunde få nog av att reta sig på ens kläder och utseende. Och utseendet förändrades varje dag. Med stigande spänning mötte man spegeln varje morgon och undersökte var blemmorna hade blossat upp. Vi var vuxna i vardande och vi hade kommit olika långt i vår utveckling. Och jag hade fått ett nytt epitet – plugghäst. Det var i alla fall bättre än finnjävel, för den sa åtminstone att jag hade en inneboende strävan. Jag pluggade för att bli något. Ibland tänkte jag på hur ett litet val i sjätte klass hade kunnat påverka mig resten av mitt liv. Om jag inte hade valt tyska eller franska skulle jag vara utestängd för högre studier, i alla fall direkt efter gymnasiet.
Det passade mig också att lektionerna innebar att vi förflyttade oss bland rummen på Sylteskolan. Vi hade fullt sjå med att hitta rätt, hitta våra gelikar att det ofta gav mig det andrum som jag behövde. Stolen som skrapade mot golvet, böckerna som lades på borden, hastigt bläddrande, snabbt ögonkast mot svarta tavlan för att se om det stod något viktigt, mumlet bland eleverna, doften av pennvässpånet som blandades med svett, hårspray och Date deo. Läraren vars huvud guppade och munnen som rörde sig när läraren räknade in oss. Och sedan harklingen eller händerna som slog mot varandra för att uppmärksamma oss om att lektionen hade börjat. Ibland fick någon en snabb tillrättavisning för att de inte förstod att kommandot hade tagits över, vilket kunde upprepas under lektionerna, varmed man ofta svarade med en djup rodnad över kinderna. Det här var ännu på den tiden då läraren hade stor auktoritet bland eleverna och lärarna, även om det fanns en och annan som fick tillbringa en stor del av sin tid hos vaktmästaren.
Från att ha gått från en våldsam magister som kunde gnugga öronen på oss tills de blev alldeles illröda av friktion och glåpord som förminskade oss som människor, hade vi nu ett hav av lärarkolleger som turades om att göra folk av oss. Jag kommer inte ihåg namnen på alla, men där fanns fysikläraren som blev exalterad varje gång jag gjorde ett fysikprov att han bara var tvungen att springa runt med mina svar och resultat bland sina kollegor. Jag var tydligen särdeles begåvad i fysik, men inte förstod jag vad jag skulle kunna göra med det. Där fanns matteläraren Betty, SO-läraren som också var klassföreståndare med en skånsk dialekt som mamma kämpade hårt med att förstå. Och för att inte glömma musikläraren Jan Sikking som vad jag vet är Nordens största kännare av Björn Afzelius och hans låtskatter. Och alla dessa lärare gav mig en trygghet som jag hade saknat. Det fanns ramar och struktur och allt var rutin, inte som hemma där man lika gärna kunde mötas av kaos och polisbilar än en potatiskastrull som långsamt puttrade på spisen. Och framförallt struntade läraren i vilken nationalitet jag hade. Det skulle bankas in kunskap oavsett hur tjock skalle man hade. Nu hade visserligen de första syriska och libanesiska flyktingarna dykt upp och det poppade upp pizzerior, så även hos oss på Sylte, pizzeria Shalom. Istället för att hata finländare, dra dåliga Norge-skämt förflyttades lite av invandrarhatet mot de nyanlända. Och de nya invandrarkillarna svalde inte orden så som vi hade gjort, för vi visste att vi finnar var sämre än alla andra, utan de gav svar på tal och det skallades, knuffades och rullades runt på golv vilket ofta avslutades med att vaktmästaren fick lyfta bort bråkstakarna.
På sätt och vis var de första åren av högstadiet en perfekt tid för mig, även om det fanns saker som min mamma inte förberedde mig på. Jag hann få min första mens innan sexualkunskapen i åttan upplyste mig om att blödningarna kom med en viss regelbundenhet. Innan dess var det bara att stoppa in papper i trosorna och försökte sitta med ena skinkan mot stolen så att jag inte solkade ner den. När olyckan var framme och det hade runnit igenom fick jag försöka dölja det så gott jag kunde genom att knyta tröjan runt midjan och hoppas att det inte hann rinna ner i skoskaftet. Mina bröst växte också, men det var liksom inget vi diskuterade hemma, att det var dags för BH eller top. Det var inte förrän jag gick i gymnasiet, efter att ha blivit tvingad att flytta hemifrån, som jag skaffade min första BH. Det var efter en löptur i skogen under gymnastiken när det blödde från mina bröstvårtor av friktionen mot en t-shirt som jag insåg att det var dags att ta en del av pengarna som jag tjänat in som städerska på morgonen innan lektionerna och investera i ett par vettiga bysthållare.
När jag gick i nian började allt förändras och det fanns en slags förväntan, nej stryk ordet, en slags varseblivning om att det återigen var dags för pappa att bli galen. Skottåret var på ingång och det hade börjat lysa i pappas ögon igen. Pappas örfilar mot mamma började bli allt mer frekventa och han skrek och kastade saker mot mamma när han inte släpade henne i håret till sovrummet. Pappas metod för att bota hennes påstådda horeri var att utsätta mamma för ideliga påsättningar för att hon skulle bli så att säga övermättad. Genom att knulla henne sönder och samman skulle hon tappa lusten för all slags kukeri-verksamhet. Vid det här laget visste vi vad alla skriken och dunkningarna mot väggen betydde, hur pappa stönande kom till crescendo, hur han kom ut ur sovrummet nöjd som en liten katt som precis slickat i sig en skål med grädde och hur mamma torkade bort tårranden under ögonen men inte kunde dölja de röda strimmorna i ansiktet.
Psykvården hade förändrats. Nu byggde allt på frivillighet. Pappa skulle frivilligt läggas in på psyk för att han frivilligt insåg att det han gjorde var fel. Problemet var att han tyckte att allt var mammas fel. Om hon inte fick kåtslag så fort hon öppnade ögonen på morgonen så hade han inte behövt uppfostra henne.
Nu ska jag berätta lite om mitt liv som mammas lilla fredsmäklare. På vardagarna pluggade jag som en liten iller när det var tyst i lägenheten. När jag kom till skolan var det oftast något meddelande jag var tvungen att lämna till antingen klassföreståndare, skolsköterskan eller skolkuratorn. Där var det meningen att jag skulle vädja för mammas sak, att hon behövde hjälp med att få styr på sin våldsamma man. Han behövde bli inlagd på psyk för att kunna vila upp sig, men eftersom han inte ville blev det inget med det. Eftersom hon inte ville lämna sin man så var det inte mycket skolan kunde göra.
När hon uppsökte läkaren för alla skador som pappa åsamkade henne så satt hon där och snyftade, med mig som tolk, och förklarade att hon inte ville anmäla sin man utan ville komma hem så fort som möjligt så att hon kunde städa hemmet, vilket var hennes sätt att hantera tillvaron.
Det var vardagarna det. På helgerna dök det upp den ena spritsugna finnen efter den andra hemma hos oss. 5-liters dunk hembränt köptes in och det blandades med lingonsaft. De satt i köket med sina häckar parkerade på bänkarna i ett stadigt moln av rök från cigaretterna och bandspelaren på med finska schlagers. Vi ungar satt i vardagsrummet och tittade på TV, åt popcorn, hela tiden lyssnande efter ljud från köket. I bästa fall drack sig gubbarna alldeles redlösa och mätte sina kukar i både erigerat och slappt tillstånd och på morgonen kunde man upptäcka någon som hade somnat under vardagsrumsbordet på den vita ryamattan. Ibland kunde man höra någon kopulera medelst protester i något rum. Till frukosten brukade det mesta vara bortstädat utom cigaretthålen på borden.
I sämsta fall, när pappa fick för sig att mamma hade glott på en karl för mycket, så fick polisen komma och sätta pappa i fyllefinka över natten. Pappa jagade mamma genom rummen, medan jag drog telefonens förlängningssladd till det sista sovrummet, det som var närmast en utväg, balkongen. Jag skyfflade in mina syskon in i sovrummet, låste dörren och snabbt ringde polisen innan pappa klippte sönder sladden.
Jag som hade fått kvinnliga former förskonades inte från de vuxna männens gliringar och konstanta stirrningar på mina bröst och min rumpa.
”Är hon lovlig än”, kunde jag höra när jag passerade köket.
”Kan man få ta sig en smakbit, kanske?”
”Hade det inte varit min dotter så hade jag knullat henne.”
Det pratades om min oskuld, vem av dem som skulle vara först att ta den ifrån mig. Eftersom jag vid det laget blivit lagd åt det pragmatiska hållet, såg jag till att stöka undan det så fort som möjligt, för som sagt ville jag inte att min första gång var en gruppvåldtäkt på mammas och pappas säng. Jag hittade en kille i kretsen jag umgicks med, det var inget vidare trevligt, men jag fick det undanstökat. Blodet forsade ner för benet när jag gick hem för att duscha av mig, men jag var nöjd för jag hade själv bestämt vem som poppade min cherry. Hellre en ful tonåring som jag avskydde med hela mitt hjärta än en full fyrtioåring som låste upp min dörr och kröp ner i min säng.
Mamma och pappa var helt enkelt i sin konstellation inte kapabla att ta hand om oss. Det fanns mat och rena kläder, men det fanns en slags ovisshet i min barndom som idag har gjort mig till en trygghetsnarkoman. Jag minns kökstapeterna i den sista lägenhet vi alla bodde i. Pappa spottade snusloskor över hela tapeten. Det var bruna fläckar överallt och det spelade ingen roll hur mycket mamma än försökte gnugga bort så fanns det kvar en gul fläck som hade frätt sig igenom lagren.
Jag minns också hur en avlägsen släkting, två år äldre än mig, bjöd ut sig själv i mammas och pappas sovrum. Hon låg sig igenom gubbarna och jag vill minnas att alla blev smittade med klamydia.
Maktbalansen hemma hade förändrats. Det var jag och pappa som envist stångades med varandra. Mamma var det oskyldiga offret. På morgonen innan jag gick till skolan låste jag in pappas sprit i mitt sovrum, tog med mig nyckeln till skolan. När jag kom hem brukade jag möta min mamma i hallen som bönade och bad att jag gav pappa flaskan. Och där stod jag, femton-sexton år med makten att förändra. Pappa hade aldrig slagit mig, men jag gav efter varje gång och låste upp min dörr. Då var det ofta tillräckligt tyst för att jag skulle hinna plugga till nästa prov innan helvetet bröt loss igen.
På musiklektionen hade musikläraren dragit fram sin gitarr. Det var dags för lite Afzelius-solo från eleverna. Jag var inte den som brukade våga sjunga själv, för jag hade tillräckligt med självinsikt för att inse att jag inte hade någon som helst sångröst. Men när Jan frågade vem som ville sjunga Ikaros räckte jag upp handen.
”När jag tänker tillbaka på min barndom ser jag skräckbilder tydligast av allt”, sjöng jag och när jag var klar med de första verserna insåg jag att jag sjöng om mig själv. Det var som om golvet försvann under mig och för ett kort ögonblick insåg jag att Björn Afzelius hade sjungit om min barndom och vägen ut. Jag visste nu vad jag skulle göra, jag skulle leva ett så normalt liv som möjligt.
Jag hade hunnit börja första klass på det naturvetenskapliga programmet när följande händelse utspelade sig:
Jag hade kommit hem från skolan och stod i hallen och pladdrade när mamma flög ut ur sovrummet där pappa låg och sov. Hennes röda ögon skvallrade om att hon inte hade haft en lätt förmiddag.
”Schhh, pappa sover.”
Jag tittade på min klocka. Klockan var inte ens fyra.
”Jag tänker prata hur högt jag vill”, svarade jag med normal samtalston.
Ur ögonvrån ser jag pappa kasta sig ut ur sovrummet, vältrande med sin tunga skumgummiliknande buk. Jag har börjat gå mot vardagsrummet när pappa kommer ut ur köket med en brödkniv i handen och avståndet mellan honom och mig blir allt kortare. Jag ser kniven, jag ser hans uppsåt och förstår att han är ute efter mig. För en gångs skull är jag inte rädd. Jag tar ett steg mot honom, ett till steg och mamma skrek till. Vi vet alla vid det här laget att han ska sticka kniven i mig, för att jag hade väckt honom ur sitt sömnrus. Och det är ok med mig. Jag är redo att dö. Jag vill hellre dö än att leva så här.
Min mamma blev plötsligt modig, hon knuffade mig mot balkongdörren, lägger armarna om mig och lyfte ut mig. Och så står jag där med en glasdörr mellan oss. Hon skrek åt mig att hämta hjälp och jag började springa. Jag sprang i flera kilometer, över en motorväg, en skog, tills jag kom till ett annat bostadsområde där jag visste att det fanns en kvinna som kunde förstå allvaret utan en anklagande blick.
När polisen tog pappa till polisstationen var det jag, mamma och mina syskon kvar hemma. När pappa hade släppt barriären, att inte gå på oss barn, så visste jag att det skulle sluta med att någon av oss fick offra sitt liv. Jag hade bett mamma att gång på gång lämna pappa, men mamma hade inte vågat. Tänk om han följde efter och mördade henne. Vid det här laget sket jag i om mamma levde eller dog, för att hon hade en valfrihet som vi inte hade. Vi kunde inte välja bort att leva i den här krigszonen. Jag hade inte många år kvar tills jag var 18 år, men mina syskon riskerade livet.
”Om du inte lämnar pappa anmäler jag dig socialen och får oss alla barn omhändertagna.”
Det tog skruv. Den natten sov vi på ett barnhem. Jag blev skjutsad till gymnasiet med barnhemmets minibuss. Nästa dag ordnade Kvinnojouren Duvan en lägenhet åt oss.
Jag skulle vilja säga att allt blev bra, men det blev det inte. Det blev bättre, men inte bra. Mamma var vilsen utan pappa. Hon måste ha en man så fort som möjligt. Och jag stod i vägen. Jag var ung, smal, frisk, söt kvinna och hon var en trebarnsmamma som närmade sig fyrtio och som rökt sedan tonåren. Hon installerade oss i en lägenhet på Kronogården, men ganska snart började hon se mig som en konkurrent. Hon hade bättre chans att få en man om jag skuffades undan. Så kom det sig att jag ensam fick flytta till en lägenhet inne i stan för att ”fokusera” på mina studier medan hon dejtade sig igenom skumrasket. Men jag var fri från min pappa och kunde äntligen andas ut, jag behövde inte längre vara rädd för att bli våldtagen eller mördad i mitt hem.
EFTERORD
Det tog många år innan jag kunde förlåta min mamma. Det var nog alla tårfyllda telefonsamtal som avgjorde det. Miljontals med telefonsamtal där hon blötte ner telefonluren med sina tårar och bad mig att förlåta henne. Jag sa aldrig att jag förlät henne, för det hon gjorde mot mig och mina syskon genom att inte ge oss det stöd och skydd vi behövde. Det kan inte ogöras. Ironiskt kunde jag svara med att ”hon gav mig den bästa barndom en författare kan få – en trasig barndom”.
Och det tog lång tid innan mamma tog på sig vuxenansvaret för oss barn. När min lillasyster var fjorton år fick hon diabetes typ 1 vilket som alltid utvecklas väldigt dramatiskt och kan obehandlad leda till döden. Jag, 17 år, och min lillasyster tog bussen till sjukhuset och skrev in henne. De undrade förstås var de vuxna var, men det var inget konstigt för oss. Min lillasyster var det ensammaste barnet bland alla barn på sjukhuset. Mamma kom sällan på besök, eftersom hon var upptagen med att hitta en man som ville ha henne.
Det tog väldigt lång tid för mig att lita på män. Jag traskade mig igenom några skitstövlar men nitton år gammal träffade jag killen som blev min man och mina barns far. Jag var väldigt trasig och vi hade i början otaliga gräl för jag såg tecken överallt på att han inte älskade mig, att han var på väg att lämna mig. Jag har sakta men säkert arbetat mig upp till att jag numera kan vara ensam i ett rum med en man och att en kram för det mesta bara betyder en kram.
Jag har gråtit hinkvis med tårar och kommer att göra så tills dagen jag dör. Jag kan inte se foton av mig som barn utan att jag gråter en skvätt. Jag har ärr och kommer nog aldrig att bli fri min barndom. Jag insåg det en dag när jag var i färd med att packa en flyktväska åt mig och min dotter för att hon inte längre var en flicka, utan en ung kvinna. Jag insåg som tur var att det var minnesrester från min barndom.
Min barndom gjorde mig till den jag är. Jag blev den jag är just för det som jag fick utstå. Offerkoftan är för länge sedan repad och rullad till ett stort nystan. Och jag insåg också väldigt tidigt att man inte kan använda sin barndom som ursäkt för att göra dåliga val. Om man inte tar ansvar för det man har gjort upprepas historien med fler trasiga barn och kantstötta vuxna. Min mamma sa flera gånger när hon levde att hon ville att jag skulle berätta om min barndom. Hon visste att hon inte skulle gå ut som en ängel ur det. Hon tog på sig skulden för det hon gjorde eller inte gjorde och var medveten om hur det påverkade oss barn och vilka själsliga men vi fick av det. Det är jag oändligt tacksam över, att hon inte förringade våra upplevelser.
Idag mår jag väldigt bra, tack vare nätverket av goda människor. Jag är bättre på att navigera mig genom sociala situationer. Jag behöver inte uppsöka skyddsrum så fort ett gräl är på intågande. Det enda jag inte klarar av är att se barn som lever med föräldrar som inte ser dem. Det syns på deras kontaktsökande ögon. Jag ber och ber att de inte ska råka illa ut. Alla blir inte maskrosbarn som jag, en del går under medan jorden fortsätter att rotera runt sin egen axel.
Tack till alla er som orkade läsa igenom till den sista punkten.
När man träffar en människa för första gången vet man inte man inte hur många mil den personen har gått med en sten i skon.
Eftersom jag är en rastlös själ i Herrens hage vill jag bjuda på lite anekdoter och förvanskade barndomsminnen. Jag hade en underbar, hemsk, finsk, rolig, men framför allt annorlunda barndom. Mina föräldrar gjorde sitt bästa att dana mig som författare och gav mig ett liv med lite speciellt innehåll.
Jag publicerar fortsättningen då och då. Bli prenumerant så slipper du undra hur det gick för mig (spoiler: jag överlevde). Håll koll på numreringen. Det börjar med 1, 2, 3, yksi, kaksi, kolme… ni fattar.
Jag minns inget från skottåret som kom och gick. Jag minns inte ens var vi bodde när jag tolv år. Jag vet att pappa blev galen och åkte in på psyk. Där försvann vår försörjning för mamma fick inte jobba utanför hemmet. Frestelserna var för stora och GPS-trackingsystem och mobiltelefoner var inte uppfunna. Mamma fick ändå ett jobb, att bland annat städa toaletterna vid Slussarna. Pappa jagade mamma upp och ner för kanalerna, hon sprang nerför stentrapporna mellan slussklaffarna med pappa hack i häl, anklagade henne för att ha knullat män i toalettbåsarna. Mamma fick sluta och pappa fick åka in på psyk igen.
Jag gick i sjätte klass. Jag satt mest och drömde på lektionerna, för det gick inte att sova. Luften tog slut om nätterna och mammas snyftningar fick väggarna att vibrera.
Det blev beslutat att alla med invandrarbakgrund inte skulle ha svenska med den övriga klassen. Jag minns inte vad man kallade lektionerna för; svenska för andra generationens invandrare eller svenska för invandrarbarn. I Trollhättan på den tiden fanns greker, jugoslaver, finska romer, turkar, finskar, norrmän och danskar. I vår klass fanns endast elever med nordisk invandrarbakgrund så vi finskar, norrmän och danskar buntades ihop och skickades till ett annat klassrum. Det var några som slapp, de som hårdnackat intygade om att de bara kunde tala svenska, att deras hjärnor var så svenska att det inte fanns en enda liten invandrarcell kvar i den. Meningen var att vi skulle få förstärkt stöd i svenska, men problemet var att vi redan kunde svenska så det fanns inte hjälpmedel för oss. Istället slösade vi bort våra svenska-lektioner på att spela spel istället för att lära oss skriva uppsatser och noveller. Det enda fel vi någonsin hade gjort var att födas till familjer som några år eller årtionden tidigare hade korsat gränsen.
Strax innan jul fick jag ont i örat. Det värkte och mamma befarade att jag hade fått öroninflammation.
”Be att få gå till skolsköterskan”, sa mamma.
Nästa dag räckte jag upp handen. Magistern var irriterad för jag hade stört hans katederundervisning.
”Vad är det nu då?”
Jag rodnade, men det kunde inte vänta. Örat hade värkt hela förmiddagen.
”Jag vill be om lov att få gå till skolsköterskan. Jag har ont i örat.”
”Sätt dig! Du inbillar dig.”
Nästa morgon sprack trumhinnan. Tjockt var rann ner på kudden och febrig sluddrade jag till mamma att jag inte mådde bra.
Läkaren försökte gå varsamt fram, men minsta rörelse fick mig att skrika av smärta. Spritremsor trycktes in och de skulle blötas hela tiden. De fick aldrig torka ut. Jag låg i sängen i vad som kändes som veckor, yr av feber hörde jag hammaren slå mot mitt kranium och hur livet svischade förbi i det fyrtiogradiga blodet som dundrade fram som på en motorväg runt runt i all oändlighet. Aldrig någonsin, inte ens när jag födde mina barn, har jag upplevt den graden av smärta. Som om den aldrig ville ta slut.
Jag kom till julskolavlutningen som jag knappt kunde höra, för det kunde inte överrösta hammarslagen i mitt öra. Det var en show med julgransglitter, tro, hopp, Jesu födsel och allt gott, men för mig flimrade allt som i en snöglob. När värktabletternas verkan hade tagit slut, längtade jag till nästa tablettintag. Magistern hade för ett ögonblick vänt sig mot mig från raden framför mig. Jag minns inte vad han sa, men jag minns hans ansikte. Den bar inga ursäkter till mig, men den var inte heller full av förebråelser om hur tafatt jag var. För första gången den terminen grät jag inte för att jag hade ont i örat utan för hur han hade sett på mig, som om jag var ingen. Det var jag ju förstås inte, för honom var jag finnen som hade inbillat fram en öroninflammation. Jag tror att jag där och då blev vuxen i mitt sätt att tänka. Jag förstod att människor inte alltid ville tro gott om en, utan tänkte det värsta om sina medmänniskor, särskilt de med invandrarbakgrund. Jag blev också ett sent öronbarn för öroninflammationerna följde på det här fram tills jag nitton år gammal, min första termin på grundskollärarlinjen, uppsökte Mölndals sjukhus och fick något lila medel penslat i mitt öra.
På vårterminen var det dags att välja språk till högstadiet. Tyska eller franska. Världsherraspråken eller åtminstone vad man inbillade sig. Det var ingen som tänkte på att det fanns fler språk än så, men om man behärskade ett av kolonialspråken kunde man hanka sig fram i större delen av världen. Mamma och jag var på mitt kvartssamtal, det sista innan jag slapp magistern. Jag hade bestämt mig för tyska, för jag hade hört att franskan hade en fruktansvärd grammatik. Nu talade jag visserligen också finska och fram tills nu har jag inte stött på något språk med snårigare grammatik än den finska.
Magistern hummade och hummade tills han kom till kärnan av det här samtalet.
”Jag tycker Päivi ska läsa extra engelska.”
Mitt öra värkte fortfarande, men jag hade hört honom. Nu väntade jag på förklaringen.
”Päivi är ju tvåspråkig, så det finns inte plats för fler språk i huvudet. Jag rekommenderar starkt att hon inte väljer ett nytt språk till hösten.”
Mamma lät mig välja själv. Jag valde tyska, för magistern hade haft fel förr. Jag var så övertygad om att han hade fel att jag blev bäst i tyska sex år i rad, ända fram till tredje året på naturvetenskapliga linjen. Jag blev så bra på tyska att min lärare undrade om jag hade tyskt påbrå. Tänk vad lite ursinne och ett bultande öra kan leda till. Sedan dess har jag bättrat på med två språk till. Tänk att sex språk, plus alla nordiska språken och meänkieli kan få plats i en så liten hjärna som min tvåspråkiga sådana. Det var ingen heller som berättade för mig att jag var rätt så smart, faktiskt intelligentare än genomsnittet, när jag började högstadiet. Jag hade lärt mig att jag var en tafatt, dum, okunnig finnjävelinvandrarunge. Och den känslan har aldrig slutat förfölja mig. Det spelar ingen roll hur mycket av världen jag erövrar – Jag är ingen.
Eftersom jag är en rastlös själ i Herrens hage vill jag bjuda på lite anekdoter och förvanskade barndomsminnen. Jag hade en underbar, hemsk, finsk, rolig, men framför allt annorlunda barndom. Mina föräldrar gjorde sitt bästa att dana mig som författare och gav mig ett liv med lite speciellt innehåll.
Jag publicerar fortsättningen då och då. Bli prenumerant så slipper du undra hur det gick för mig (spoiler: jag överlevde). Håll koll på numreringen. Det börjar med 1, 2, 3, yksi, kaksi, kolme… ni fattar.
Jag gick i mellanstadiet när jag blev medveten om orättvisorna i världen. Det var först långt senare som jag förstod att de var skapade av andra människor.
När jag gick i fjärde klass var det som om jag plötsligt lyfte blicken och blev medveten om de andra i klassrummet – klasskamraterna och magistern. Och utanför skolans värld fanns mina och andras föräldrar. Jag var inte bara Päivi, min uppfattning av mig själv, utan jag var också andras uppfattningar av mig. Jag var flickan, fjärdeklassaren, finnen, storasystern, arbetarklassungen, lillasystern till döde Ari, grannen på Humlevägen 98. Det hade skett något med oss barn under sommarlovet. Det var inte längre en huvuds längd som skilde oss åt och inte heller var vi smala av allt utespring, små ekorrar som kunde hänga i grenar och slänga oss i gungor och lianer. Hormoner hade drabbat några flickor och bröst och rumpor stack ut och försöktes döljas i stora plagg och raka jeans. Med hormonerna kom intrigerna och trånande blickar. Det skulle dansas tryckare på klassfesterna. De utvecklade tjejerna och idrottskillarna var högst upp, vi övriga fick slåss med knytnävar och hota oss upp i hierarkin.
Vår nya lärare var manlig, hade rött spretande hår som passade hans humör. Våra lågstadielärare med stickade koftor, kjolar, gitarrplinkande och ljusa, lågmälda röster var ett minne blott. Det var ingen Kumbaya längre- nu skulle vi veta vår rätta plats i livet. Först skulle vi sluta tro vi var något, om vi inte verkligen var något. För det andra så var vi summan av våra ärvda och förvärvade egenskaper. Vi blev uppdelade i svenska och utländska barn. Att vara svensk var bäst, följt av norsk och dansk, sedan andra europeiska länder och därefter finsk. Det uppstod förstås problem. Vart skulle barn med finsk bakgrund och finsktalande föräldrar som förnekade sin härkomst inordnas? De påstod hårdnackat att de inte kunde ett ord finska trots att deras föräldrar behövde tolk i skolan.
Första dagen hittade magistern sina hackkycklingar bland lustigkurrarna som inte vek med blicken. Under tre år skulle de bli uppläxade av minsta hostning och få sina öron gnuggade i tid och otid. Och vi får inte glömma den viktigaste kategoriseringen, förmågan att inhämta kunskap. Plötsligt var det viktigt att få alla rätt på engelskaglosorna. Det fanns de som det gick lekande lätt för och de som fortfarande var tvungna att ljuda när de läste tyst för sig själv. På skolgården blev det minst lika viktigt var man bodde. Det fanns villa-, bostadsrätts- och hyreslägenhetsbarnen. Till slut när alla andra poäng räknats ut hade vi gamechangern- våra kroppar. Vi var smala, tjocka, finniga, androgyna, kurviga och atletiska. Till slut spottades poängen ut. Jag var förstås bottenskrapet med mina glasögon, mitt spinkiga yttre, intetsägande frisyr och billiga kläder, från hyreslägenheten där jag bodde med min hemma-mamma och femskiftsarbetande wc-pappersfabriksarbetande skottårsgalning till pappa. Man fick försöka bli sitt bästa jag trots usla förutsättningar. En tjej vill jag minnas blev känd för att dra benen från Pappa Långben-spindlar. En finsk kille som inte kunde finska blev den roligaste i klassen och en kille, han som fick mest örongnuggningar, blev stöddig och stökig och bästis med fotbollskillen. Jag bestämde mig för att lära mig Sveriges landskap.
Jag grät hemma i kammaren om kvällarna och spydde innan jag gick till skolan. Mamma förstod givetvis ingenting. Hon hade ingen aning om hur vi barn rangordnades. Varför kunde hon inte förstå att vi var det lägsta kastet, dömda att för evigt invandra oss igenom Sveriges 25 landskap generation efter generation sopandes industrigolv och vara hatade för att vi tog jobben från svenskarna.
Min pappa hade köpt en ny svart skrivmaskin till mig. Jag ville skriva böcker när jag blev stor. Jag berättade det till magistern. Han förklarade med allvarlig blick att jag aldrig skulle kunna bli författare. Jag saknade den viktigaste egenskapen, nämligen att vara svensk. Det skulle aldrig bli någon rätsida på min grammatik. Tänk om jag då vetat att jag enligt DNA-tester är minst en tiondel svensk och att det finns rättstavningsprogram i Word. Min handfull egenhändigt skrivna romaner och nominering till Selma-priset är lite besvärande så här i retrospekt för en magister som försökte styra vad vi skulle bli.
Så du tror du är författare 