Slut på ursäkterna

Jag vet att det inte är nyår och inte heller är jag på pikkalurven, men idag är dagen då jag skriver kontrakt med mig själv, att göra färdigt de ofärdiga romanerna jag har samlat på mig.

Rubriken på mitt inlägg har jag förresten tagit från titeln på en av mina favoritböcker. Den heter Slut på ursäkterna av Wayne Dyer och om ni klickar på titeln kommer ni raka vägen till min favorithandel Adlibris där ni kan läsa mer om boken.

Idag skrev jag ner namnet på sex ofärdiga romaner som jag tänker skriva klart. Och då har jag inte räknat med apoteksromanen och min autofiktiva roman om min trasiga, men magiska barndom. Helt jävla omöjligt tänker jag som har en hjärna som fladdrar som en fjäril mellan potentiella texter som dryper av nektar. Nej, nu är det slut med det. Tag en handling kvinna och skriv klart den.

Jag har alltid tänkt att jag ska vara en heltidsskrivande författare vid det här laget. Drömmen finns kvar långt in i framtiden, när jag som heltidsskrivande pensionär har råd att knappra på tangenterna all day long. Det är dock inte det som har hindrat mig från att skriva. Ärligt talat har jag varit rädd för att bli dömd för att jag ger ut böcker på egen hand. Det saknas inte personer som dömer ut oss egenutgivare som patetiska losers som liksom tiggare sträcker ut sin mugg och ber om allmosor. Jag vill inte ha medlidande, utan endast tid för att skriva. Jag fick kallet, men talangen kommer väl senare.

Nåväl, idag fick jag den himmelska uppenbarelsen att det inte handlar om att tjäna pengar utom om att skriva. Om jag inte skriver om Bernhard vem gör det? Eller om den ensamstående Maja som letar efter en pappa till sin son? Eller om terapeuten som botar vilsna själar? Nej, nu är det dags att jag håller löftet som jag gav mig själv för en herrans massa år sedan, att skriva minst tio böcker. Jag har skrivit fyra, så det är sex böcker kvar.

Det är slut på ursäkterna som är rätt så patetiska. Jag måste diska först, ska göra klart det här först, det finns ingen tid och jag kommer aldrig att bli antagen av ett bokförlag. Det finns alltid disk, tills jag dör, och listan på ogjorda saker fylls bara på. Tiden, minuterna för skrivande behöver inte ske i kronologisk ordning, om man är magiskt lagd. En halvtimme hit, en timme dit och så har man plötsligt skrivit flera hundra sidor. Att jag förmodligen aldrig blir antagen av ett bokförlag, igen, buhuuu vad det är synd om mig. Det finns hur många duktiga skribenter som helst i världen som inte blir antagna. Det finns fler refuserade texter än antagna. Och? Går världen under? Förmodligen inte. Äsch, nu kom jag på ännu en oskriven roman, med arbetsnamnet Tills vi ses igen. Helvete, det är bäst jag skyndar på att skriva klart. Här blir inga böcker gjorda. Om ni ursäktar mig, jag måste gå och skriva.

Dags att göra upp med gamla synder

officer reading notes
Foto av Jordan@suspected (Unsplash.com)

Det värsta med att skriva är att man hittar spår av sig själv överallt. En novell som inte innehåller miljöskildringar, dåligt underbyggda karaktärer…

Jag har alltid varit rätt så transparent, alltså, att så fort jag skrivit en novell har jag genast kastat ut den på min blogg. Jag är inte ett dugg mystisk, utom när jag spår i kaffesump.

Jag är livrädd för att ett bokförlag som jag vill bli antagen hos hittar mina noveller. Gör jag något åt det? Ja. Jag bitar på mina naglar. Om jag tuggar i mig tillräckligt mycket av naglarna börjar det blöda i fingertopparna. Om det forsar blod ur mina fingrar kan jag inte skriva. Problem solved.

Det mest välgörande jag skulle kunna göra är att ta bort novellerna från den här bloggen. De som läser mina noveller verkar ändå bara läsa min Spegelnovell av Masetto i Nunneklostret. Jag hoppas verkligen ni inte använder den för att klara av en tenta.

Nu är jag inte så självdestruktiv att jag inte använder mina noveller till något nyttigt. Jag kan publicera en novellsamling, reviderad förstås. Mitt favorittema är Döden och jag kan samla flera av mina noveller under det temat.  Döden och meningen med livet när man ändå ska dö enligt rysk roulette-principen har upptagit en stor del av mitt liv. Jag kan lika gärna go all in och skriva upplyftande om döden. Nu får jag säkert en hemskt massa indignerade mail om att man inte ska skoja med döden. Jo, det ska man visst. Döden är så hemsk att man inte ska låta bli att skämta om den. Man ska ta udden av den. Döden är inte mindre sorglig, mindre allvarlig för att någon har kul med den. Dessutom blir man varken mindre eller mer död. Den som vill sörja, varsågod. Folk dör och föds varje dag och jag tror personligen inte att man ska hänga upp sig på en person utan på det stora hela. I det stora hela dör vi allihopa och då finns det ingen kvar som kan vara sur och indignerad.

Nu gick jag väldigt långt ifrån inläggets tema- jag ska städa i min novellgarderob, lappa och laga tills det skiner som nytt. Och däremellan tänka på döden, som mitt eget lilla efterforskningsprojekt.

Ord som får mig att se rött

Efter några års författande finns det vissa ord som jag tycker borde strykas ut ur gemene mans vokabulär.

Ett särskilt hat hyser jag till ordet börja. Antingen så har det börjat eller så har det inte.

Jag börjar skriva. Oh please, var någonstans började du skriva? När du uttryckte att du har börjat skriva? Skriv istället ”Jag skriver.” Antingen skriver du eller så skriver du inte.

Jag trodde aldrig någonsin att jag, dotter till utrikesfödda, skulle ha några åsikter om hur man uttrycker sig på svenska, men börjar du någonsin med börja kommer jag att likt en tjur stånga dig blodig. Börja är väldigt vagt och ska användas väldigt lite. Beskriv istället.

Lika snar är jag till vaga ord som nästan, ganska, lite, ungefär. Det finns en slapp lojhet hos författaren som vägrar undersöka det närmare. Hur mycket är nästan, ganska, lite eller ungefär? Jag blir irriterad när en skribent uttrycker sig vagt. Lika mycket som när man skriver att det står en bil vid garaget. Det är så vagt och stämmer in från allt från en soptippsfärdig rosthög till en glänsande Rolls Royce.

Använd detaljer människa. Att uttrycka sig vagt kan vara en genre, men det är som skjuta prick på vad som helst. Om du ska vara vag, var det hela tiden. Berör mig med dina begränsningar av ord så att jag kan finna själen i dina ord. Att uttrycka sig vagt är som att vid en hälsning få en kall slapp hand att skaka. Det är förvirrande obehagligt att befinna sig i ett tomrum som man själv måste befolka. Var försiktig med vaga ord som antyder en rörelse, men i själva verket är en torr pump under en het sommar. Vi läsare är lata och orkar inte börja med börja. Var börjar man, i början, eller någonstans i mitten?

 

En riktig författare lever på sina ord

Hahaha, jag bara skojar. Jag tror inte ens själv på det jag skrev som rubrik på detta inlägg.

Anledningen till varför jag överhuvudtaget använde ett påstående som en rubrik är för att jag vill syna den.

Låt mig anta att det är rätt. Det finns faktiskt en del skribenter som skulle hålla med påståendet. I de rådande corona-omständigheterna har jag hört hur vi hobbyförfattare ska  hålla oss undan så att de riktiga författarna kan sälja sina böcker. Vi förstör ju branschen med våra mediokra böcker medan de riktiga författarna bokstavligen kämpar för att släpa hem levebrödet till bordet. Jag minsann lider ju inte i mitt hobbyförfattarskap då jag tjänar in mina pengar på annat håll.

Min första fråga lyder så här:

Hur mycket pengar behöver man dra in på sina böcker för att kunna anses vara en riktig författare? Är det strax över socialbidragsdelen, bostadsbidraget och barnbidraget inräknade? Räknas man som riktig författare om man är pensionär och får en krona för sin senaste bok? Och hur är det om man inte tjänar ett endaste korvöre men lever på sin partner? Får fondpengar och stipendium eller tv-intervjuer räknas som intjänade pengar för ens böcker? Och räknas man som riktig författare om man vunnit tio miljoner på lotto, slutar sitt jobb och sedan lever på sitt författarskap som inte ger ett endaste öre?

Min andra fråga är:

Blir man automatiskt en bättre författare eller en riktig författare för att man har ett annat jobb? Det är här skon klämmer. En del skriver mästerverk på toapapper under sina fikapauser på städfirman medan andra inte kan skriva oavsett hur mycket tid de lägger ner på sitt skrivande i en kammare i en vacker stadsdel i ett varmt land där tropiska vindar fläktar in från balkongen.

Så hur kommer det sig att en del författare gärna självutnämner sig som riktiga författare och avfärdar andra som en bunt hobbyförfattare? Kan det rentav vara hybris, att man överskattar sin egen förmåga och underskattar andras? Eller är det rädslan för konkurrens? Jag har ingen aning.

Det enda jag vet är att man blir bättre på att skriva ju längre tid man gör det, oavsett om det är under fikapauser under trettio års tid eller ett års heltidsstudier på en författarskola. Jag är inte beredd att säga upp mig från mitt jobb för att ta mig an ett lidande som en kämpande författare. Jag har alldeles för mycket självbevarelsedrift och tre ruttna fönster i huset som måste bytas ut till en kostnad för 34 000 kronor. Hur mycket böcker skulle jag behöva sälja för att ha råd med fönstren? Om jag får 50 kronor för varje bok skulle jag behöva sälja 68000 böcker. Även om jag fick hundra kronor för varje bok skulle jag behöva sälja 34000 böcker. Istället går jag till jobbet och tjänar in de pengarna på lite mer än en månad. Och det vet alla som skriver, inte hinner man skriva en bok och sälja 34000 ex på en månad. Jag har fler fönster som behöver bytas ut och inte orkar jag skriva hur mycket som helst för att bli kallad för en riktig författare.

Jag är faktiskt lite trött på att jag och andra i mitt skrivande sällskap blir kallade för hobbyförfattare. Vi är inte mer eller mindre författare för att vi skriver på vår fritid. Varför ska vi inte få sälja våra böcker, för att ni som kallar er riktiga författare behöver sälja era böcker? Om ni inte kan sälja era böcker tillräckligt mycket för att kunna leva på det så har jag ett hett tips- börja jobba. Det gör vi alla andra, jobbar, så att vi har råd att skriva.

Det finns inget som heter riktig författare eller hobbyförfattare. Det finns bara författare. Författare är den som har författat ett verk. Ett verk kan vara dåligt, bra, sälja bra, sälja mindre bra, men likväl är den som skapat verket en författare. Den som påstår något annat är en elitist som försöker ta ordet från det skrivande folket.

 

 

Coronas tio budord

green painted pavement
@michelporro

I dessa corona-tider är det av yttersta vikt att vi följer coronas tio budord:

Coronas tio budord

  1. Du skall inte hava andra skyddsmasker än CE-märkta.
  2. Du skall inte gå in snuvig i en butik, ty folket kommer att bestraffa dig med stränga blickar och social distansering på Facebook.
  3. Tänk på att hålla handtagen rena.
  4. Visa aktning för avståndet mellan dig och din nästa.
  5. Du skall inte hosta.
  6. Du skall inte gå innanför plexiglaset.
  7. Du skall inte stjäla någon annans handsprit.
  8. Du skall inte vittna falskt om hur många Alvedon du redan har hemma.
  9. Du skall inte ha begär till din nästas vinylhandskar.
  10. Du skall inte ha begär till din nästas malariatabletter, eller hans glycerol, hans t-sprit eller absolut vodka eller något annat som tillhör din nästa.

Övernaturliga väsen kommer till liv igen i Folktro

omslag folktro

Jag har precis läst klart boken Folktro utgiven av Miramir Förlag. Boken är en antologi där trettio författare i trettioen berättelser låter oss möta mytiska varelser sprungna ur folktron. Övernaturliga väsen hoppar ut ur sidorna och överrumplar mig med sin råhet och berättar om striden mellan människor och de som har funnits sedan tidernas begynnelse.

Antologins berättelser spänner från modern tid, men här finns även berättelser som utspelar sig längre bak i tiden då tron om övernaturliga väsen var en naturlig del av vardagen. Akta dig för skogsrået, annars går det illa för dig. Jag är benägen att hålla med efter att ha läst boken Folktro.

Berättelserna följer de vanliga sägnerna och sagorna om bysar, maror, tomtar, troll, ja allt som rör sig runt människoboningar och skogarna runtomkring. Den starka tråden som binder alla historierna är att man ska hålla sig undan från dessa väsen och framför allt inte förarga dem. Ibland kan man inte skydda sig trots att man har gjort allt för att förhindra. De trollbinder och förför oss in i en bitterljuv död. Den moderna människan som inte längre lyssnar på naturens varningstecken har inte en chans att rädda sitt skinn.

Varför ska vi läsa om folktro? Det är viktigt att förstå att folktro har i alla tider hjälpt oss människor att förstå det vi inte kan förklara med våra vanliga sinnen. Att rentav stödja oss i sorgen när någon vi älskar försvunnit. Genom att sätta ord på det som har hänt i magiska termer kan vi gå vidare med våra liv.

Boken Folktro drog mig tillbaka till min barndomsvärld befolkad med troll och vättar. Den här gången såg jag det genom vuxna ögon. Berättelser som inte slutar lyckligt, för har man satt en boll i rullning så har man. Sexualiteten som slukar människor med sin passion. Människans övertro att de står över naturen. Att man måste skydda sina barn och ta vuxenansvaret tills de kan stå på sina egna ben. Att mänskligheten vilar på sköra stolpar som kan brytas av när som helst. Att det är viktigt att samhället skyddar de svaga mot det starka.

Bokens trettioen berättelser kan läsas som en metafor över människans framfart och de djupa spåren vi lämnar efter oss i naturen. Du kan också läsa dem bokstavligt, att det finns väsen där ute. Hur du som läsare vill tolka boken, som ren underhållning eller att det finns ett korn av sanning i historierna, är upp till dig. Jag rekommenderar starkt att läsa boken som fick mig att mer än en gång börja bita på naglarna och febrilt läsa vidare till upplösningen.

 

 

En aggressiv-passiv bitter hobbyförfattares terapi börjar här

pink tulip flowers in white cup
Foto av Ylanite Koppens på Pexels.com

Är jag passiv aggressiv? Måhända. Jag är framförallt aggressivt passiv och så bitter att det skaver i min hjärna.

Först tänkte jag börja berätta om mitt mående, men det har jag gjort så många gånger. Stabilt deprimerad vad gäller mitt skrivande. Inget nytt på den fronten. Selektivt glad. Så var det avklarat.

Jag tycker om att diagnosticera mig själv och andra tycker om att ge mig diagnoser. Bipolär. Det är fullt möjligt. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Schizofren? Nja, men också möjligt. Att jag kan se spöken kan vara en del av det spektrumet. I så fall bara ibland. Ingen ihållande schizofreni i alla fall. Paranoid? Skriv upp mig på det. Jag misstänker att man inte alls behöver jobba fyrtio timmar per vecka och att det bara är humbug för att vi ska konsumera mera, men det kan vara min paranoia som talar. ADHD? Jag har ju väldigt många saker i farten samtidigt. Enda som inte talar för den diagnosen är att jag i ärlighetens namn är ett proffs på att organisera upp min vardag. Det kan också vara mitt höga kaffeintag samt genetisk ärftlighet för att jonglera kanelbullar klockan tre på morgonen. Om jag inte får göra en miljon saker på en och samma gång blir jag väldigt sur och använder min kreativa förmåga till att starta mini-krig. Aggressiv? Hur visste ni?

Om bitter författare var en diagnos, skulle jag uppfylla vartenda kriterium. Svarar du också  ja på följande frågor är du definitivt en bitter författare.

  • Har du svårt att unna andra författare att lyckas med sitt författarskap och ge dem gratulationer från botten av ditt hjärta?
  •  Blir du kräksjuk så fort någon lyckas med sin debutbok som genast singlar upp i boktoppen?
  •  Misstänker du att de viktigaste ingredienserna för att bli lyckad författare är att vara snygg, smal, ung och ha kontakter?

Jag är definitivt en bitter författare, aggressivt passiv, påbörjar skrivprojekt utan att avsluta dem. Tankarna mal i mitt huvud samtidigt som jag maler ner mina texter till pulver genom att kritisera deras existens.  Jag saknar den där nybörjarandan när jag en gång började skriva på min första bok Hem jävla hem. Trodde jag kunde skriva en bok på den tiden, tills jag insåg allt man behöver behärska för att skriva en bok. Småler åt unga författare som ställer dumma frågor såsom vad ska min huvudperson heta? Det är som att slänga in ett köttstycke i en lejongrop av bittra författare. Snälla lilla vän, vill du verkligen bli författare?  Du kanske kan bli en influencer i stället. Jag har förmodligen själv blivit bitter av andra bittra författare som kommit med tillrättavisande råd. Jag är inte medlem av Sveriges Författarförbund och kommer förmodligen aldrig att bli invald där heller. Därför är jag ingen riktig författare har jag hört. I dessa corona-tider uppmuntras vi ”inte riktiga” författare att unna ”riktiga” författare få sälja sina böcker. Vi lever ju inte på våra böcker, men de som gör det behöver pengarna mer än oss hobbyförfattare. Jag är ledsen, men jag är bitter, och jag kan verkligen inte unna en riktig författare att få sälja sina böcker om jag inte får det.

En författarkollega blev upprörd när hon kallades för hobbyförfattare av andra författare. Typisk mobbning. Ska man verkligen tolerera det? Vem definierar vem som är hobbyförfattare som i det här fallet ska tolkas som en nedsättande term? Hur många författare lever endast på sina böcker? Utan att räkna med sin pension, stipendier, intervjuer i tv-soffor, radioprogram, reklam etcetera etcetera. Inte speciellt många. Jag är trots allt rätt så nöjd hobbyförfattare som tjänar cirka en halv miljon om året (med all min OB, oh la la), vilket inte många författare gör. Det enda jag inte har råd med är att köpa mig skrivtid.

Varför är jag då bitter? Jag är bitter för att jag inte är fullständigt accepterad i författarskrået. Jag är bitter för att jag måste göra annat än att skriva. Och jag är jävligt bitter för att jag inte kan leva på mitt skrivande. Så fort dessa hinder är avklarade, kommer jag att tralalalala och skutteliskutta och uppmuntra andra författare med hjärtliga tillrop. Om jag kan, så kan du.

Det är ju verkligen bittert att resten av mitt liv ägna mig åt att vara bitter författare. Det är inte så mycket jag kan göra åt mina omständigheter. Jag har bett till Gud, ärkeängeln Mikael, min guide, Jesus, min pappa, men de har inte tillmötesgått mina böner till fullo. Jag har skrivit en jävla massa, mer än vad en debuterande författare i tjugoårsåldern har gjort. Jag har skrivit fyra böcker, bloggat, blivit nominerad till Selmapriset, sprungit runt där andra författare är och gått skrivkurser. Nada, zip, zero. Ingen utdelning. Surt, surt, men framför allt bittert.

Jag orkar inte vara bitter längre. Det tär på mig, på min magsäck som är lika perforerad som ett Melitta kaffefilter. Jag kan ju förstås sluta skriva. Ett alternativ som genast flyger upp som en storsäljare är att ta livet av mig. Om jag inte får skriva, kan jag lika gärna dö. Ett annat alternativ är att ta piller, men det blir ju så dyrt i längden och har en hel del biverkningar. Alternativ tre är att jag slutar skriva och förblir bitter, men utan en huvudsaklig sak att gnälla om. Som en kanonspruta av bitterhet som skjuter på allt som rör sig. Inget av dessa alternativ fungerar på mig. Det finns även alternativ fyra som många riktiga författare inte kommer att gilla. Jag fortsätter skriva och slutar vara bitter. Det alternativet är bäst för mänskligheten.  Jag förpestar bara bokmarknaden då jag genom att skriva späder ut kvaliteten på utgivna böcker. Det finns också risken eller chansen att jag blir en riktigt bra författare med tiden.

Det här är vad jag ska göra:

  • skriva klart alla manus som finns i mitt huvud, på hårddisken, i pärmen eller snurrar runt som ett asteroidbälte över min existens. Det är tyvärr ett oändligt antal manusidéer. Vid min död returneras alla oavslutade idéer till den stora musan i himmelen.
  •  så fort någon person kallar mig för hobby- eller oriktig författare, ska jag le mot dem under en obehagligt lång tid eller alternativt tacka dem för utnämningen. Jag skriver för att jag måste. Jag tvingar ingen att läsa mina böcker och ingen kan tvinga mig att sluta skriva. Kom ihåg, jag gör det för att inte förpesta andra med min bitterhet.
  •  jag tänker inte spendera en förmögenhet på att låta någon annan formge min bok. Jag älskar mina lektörer på riktigt, men formgivningen lämnar jag åt en hobbykonstnär. Det är direkt kontraproduktivt mot min bitterhet att dessutom bli en fattig författare.
  •  Jag ska applådera högst och ljudligast när andra författare lyckas. Delad glädje är dubbel glädje.

Jag kan inte leva något annat liv än mitt eget och jag måste ta kommando över mitt eget liv. I det ingår att skriva och ge ut böcker, oavsett om någon annan tycker att det är en bra idé. Jag kan bli bokvärldens Weird Al Yankovic.

 

 

 

 

Corona versus Vilda Västern

Visa källbilden

Förutom att jag är bokälskare älskar jag att kolla på filmer. Tonvis. Jag har sett min beskärda del av vilda västern-filmer, speciellt spaghetti-västern där Terence Hill och Bud Spencer ofta har de bärande rollerna. Kuriosafakta: Visste ni att både Terence Hill och Bud Spencer är italienska skådespelare?

I lördags när jag var inne i Visby och handlade kändes det som att jag hade hamnat i Vilda Västern. Det var lite samma känsla. Mycket mindre folk i stan, dammet yrde mellan de tomma parkeringsytorna. Ödsligt. Jag och min son gick bort till restaurangdelen på Biltema. Det var då vi kände allas ögon i nacken på oss. Människor satt i små familjära runda bord. På ett litet runt bord hade en absurd mängd gubbar i pensionsåldern flockat sig kring och allas ögon var på oss. I några andra bord satt vad som verkade familjer och även de stirrade på oss. Det pågick vad som kändes som en evighet innan de sänkte sina blickar och fortsatte konversationen. Ändå kände jag att de iakttog oss. Sedan coronan kom till landet har man blivit väldigt misstänksam. Det är vi friska mot de hostiga.  We don’t like strangers.

När jag går i de trånga korridorerna i matbutiken och korsar någons väg, får jag en surrealistisk känsla. Utan ögonkontakt tar personen ett steg bort från mig eller böjer sig som en ostbåge. Det är som om vi är varandras motpoler på en magnet.

Jag undrar om detta kommer att påverka karaktärerna i våra kommande romaner? Utspelar sig romanen före eller efter corona? I vilket fall som helst har corona förändrat våra beteende i samröre med andra. Människor isolerar sig och sitter och häckar vid fönstren för att se vad som rör sig i grannskapet. Människor är lite mer inkluderande, det är vi i covid-gruppen på Facebook, och så de andra som de gärna exkluderar.

”Såg han inte lite sjuk ut? Bäst vi undviker honom.”

 

 

När den fejkade tryggheten försvann

Som skrivkunnig känner jag mig ålagd att skriva lite om coronaskräcken ute i världen. Av titeln framgår det vad jag kommer att kåsera om- den inbillade tryggheten före coronaviruset.

Idag dör långt fler människor i andra sjukdomar än i just corona, allt från mord, trafikolyckor, cancer, hjärtstopp och så vidare. Tillåt mig att filosofera lite om vad som skiljer just rädslan från att drabbas av corona till skillnad från andra sätt att dö på. Och jag utgår från mig själv och den verklighet jag lever i (så skicka inte hat- eller trollmail till mig).

Kan det helt enkelt vara så att många av oss tror att vi kan mota döden i grinden?

”Nix, nix, hit kommer du inte döden, för jag har minsann levt ett sunt och frisk liv. Ta grannen, han har rökt i fyrtio år, så han får skylla sig själv.”

Genom att undvika att köra rattfull, köra när man är sömnig, ha säkerhetsbälte på i ett rullande fordon, undvika att ha en relation med en misshandlare, undvika att bli en drugdealer, undvika skumma människor, äta sunt, sova sina åtta timmar, så kommer vi att dö i en hög ålder. Om vi har kontroll över alla parametrar vi kan kontrollera då känner vi oss säkra. Vi har visserligen minskat risken att dö för tidigt, men det finns ändå en statistisk risk att vi kan dö i unga ålder. Men det kommer inte att hända mig, för jag har kontroll över livet.

Det är det vi inte har, kontroll över livet, även om vi gärna vill inbilla oss det. Vi bygger en falsk kokong av trygghet.

Corona-viruset ger oss en känsla av otrygghet. Vem som helst kan drabbas. Du kan smitta andra. Inget av dina andra metoder att undvika viruset fungerar. Därför försöker vi bygga en ny form av trygghet. Om vi stänger in oss kan vi skydda oss. Folk hamstrar läkemedel, mat och hygienvaror för att låsa in sig, men hur länge då? Och frågan är; hur länge orkar vi vara rädda?

Det som vi vet nu är att coronaviruset är här för att stanna, åtminstone tills de flesta har blivit smittade och skapat en immunitet i gruppen, det vill säga att det finns färre människor som kan bli smittade och färre som kan bära viruset vidare. Andra sättet att stoppa det är att ha ett fungerande vaccin, men det är svårare eftersom ett virus kan mutera.

Coronaviruset är farligt för en stor grupp människor och de löper en stor risk att dö om de drabbas. Det är de vi försöker skydda samt hindra att alla blir sjuka samtidigt så att vi inte belastar sjukvården som då skulle bli tvungen att prioritera.

Hur gör vi då med rädslan för döden? Ett sätt är ju förstås att skapa en inbillad trygghet- köpa på oss en ohygglig mängd toapapper, handsprit, mat och undvika andra människor. Vi slutar leva för en överskådlig framtid och ploppar ut huvudet ur dörrspringan om ett halvår för att se om coronaviruset har självdött.

Jag går en annan väg. Jag försöker att inte bygga upp en inbillad trygghet, eftersom jag har sett så många dö alldeles för tidigt. Istället tänker jag på den tiden jag har här på jorden och försöker bygga en meningsfull tillvaro. Det är å andra sidan inte lätt då livet här i Sverige bygger på arbetslinjen, att vi ska vara tillgängliga för arbete år ut och år in, ha en fritid där vi precis hinner vila upp oss för nästa dags arbete.

Det finns ingen som helst garanti att man lever imorgon eller till en bit efter pensionen. Lev här och nu, även när döden skördar offer. Min mamma sa ett klokt ord andra gången hon drabbades av cancer (nu har hon samma cancer för tredje gången):

”Jag är inte död än, så jag kommer att leva tills jag dör.”

Det är fanimej det klokaste någon någonsin har sagt till mig. Den slog mig som en knytnäve i mage. Lever jag verkligen?

 

 

 

 

Rädda det som räddas kan

Just nu känns det som om det enda jag gör är fyller-i- övningar, ni vet, när man drar streck mellan punkter. Jag har ett gammalt manus som jag har börjat jobbat i. Finns det något tråkigare? Det är självvalt, eftersom jag har bestämt mig för att beta av ett manus i taget, så det så. Jag har alldeles för många ofärdiga böcker på mitt samvete, och det känns lite som om jag har en skyldighet till karaktärerna att skriva klart romanerna.

När jag tror att jag har skrivit något unikt vänder jag blad och ser att jag har skrivit exakt samma sak för ett halvår sedan. Är jag verkligen så genomskinlig eller kan det vara så att romanen egentligen redan är färdigskriven, men att jag just nu befinner mig i vrakletarstadiet och försöker foga ihop allt?

Jag väljer att tro på ett högre allt, som försöker återge romanen till mig och att jag nu drar streck mellan punkterna. Det är bara det, att det redan skrivna inte lämnar utrymme för min fantasi. I det stadiet romanen befinner sig i just nu, finns det inget för mig att utforska. Jag hoppas vid Gud att läsarna inte tycker samma sak. Må jag drabbas av upptäcktens magi.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑