Jahapp, ännu en av mina laster har visat sitt fula tryne. Jag tänkte mig en stillsam och rofylld tillvaro där jag går omkring och plockar grejer och pyntar hemmet, medan jag väntar på att få ett ”tack, men nej tack” från tävlingen som jag har skickat min roman till. Nu dissar jag inte min roman, utan höjer istället mina författarkonkurrenter till skyarna och hoppas att de ramlar ner med huvudet före. Nej, nej, det här ska inte handla om det, utan om min oförmåga att inte göra någonting. Den här vilan driver mig till vansinne!
Jag har lovat mig själv att inte skriva något förrän jag har fått svar från förlaget. Och hur går det, tror ni? Uselt om ni frågar mig. Jag har börjat bita på naglarna, mer specifikt naglarna på tummen. Jag slutade bita naglarna i högstadiet när en kompis från krigets fasor klappade till mig på händerna så fort jag försökte bita. Det var den snabbaste terapin någonsin. På bara några dagar slutade jag. Och nu har jag alltså börjat igen, för att jag har ordinerat mig själv vila.
Jag går rastlöst omkring i hemmet och försöker använda energin som jag öste ner i skrivandet till något annat. Jag läser, just nu Häng city av Mikael Yvesand, underbart skriven om den där magiska perioden i ens liv, barndomen, när man hänger omkring med sina vänner, försöker förstå sig själv och andra och undvika att hamna i trubbel. Och hur går det då? Mattar det lacken? Naa, det är snarare ett långt utdraget lidande. Det är nämligen så att mitt högra öga börjar visa symtom på grå starr, med det följer stigande närsynthet som just nu känns som ett stup mot blindhet. Det positiva är dock att jag med höger öga kan läsa text på tio centimeters avstånd medan jag med det vänstra behöver sträcka händerna så långt det går. Min hjärna gillar det inte. Ibland funderar jag på att sy mig en cool sjörövarlapp och gå omkring och hojta ”skepp o hoj”, ”alle man ombord”, ”give Polly some crackers”, men min blygsamhet hindrar mig från att go all in i min skröplighet. Nåväl, en ny lins hägrar i framtiden.
Eftersom läsandet går så där försöker jag träna bort min rastlöshet. Jag går och går och går och får skoskav och hälsprickor. Så då viker jag tvätt, och det tar slut. Jag lagar mat, städar, går min man på nerverna när han i lugn och ro försöker se på sina syriska såpa-serier. ”Skulle det inte var kul om vi rev den där väggen, äh, är den bärande, men om vi istället byter ut alla fönster, nähej, det var dyrt, men om vi skulle…” Han har ju inte den där superkärnkraftsenergin som jag har, så han kan inte förstå hur det känns att liksom inte göra någonting. Jag menar han är expert på att inte göra någonting, men han förstår inte känslan av INGENTING.
Jag har skrivit två notiser åt lottorna, vikit tvätt, skrubbat glasen i duschen med citronsyralösning, återvunnit, vattnat blommorna, sprungit upp och ner för trapporna och erbjudit familjemedlemmarna vickningar, men ååååh… Jag får nog gå och lägga mig, för jag driver mig själv till vansinne. Det här med att inte skriva, det är väldigt svårt. Som tur var har jag två styrelsemöten och ett lotta-engagemang nästa vecka och så lite jobb på det. Det ska väl hålla mig tillräckligt stimulerad. Åh visst fan, jag pluggar ju arabiska på Duolingon, fräschar upp mina gamla kunskaper. Min man säger dock att det i mitt fall behövs mer än uppfräschning, för jag verkar ha glömt all grammatik. Det räknas inte som att skriva om jag skriver på arabiska eller hur? Det skulle inte bli särskilt lång historia, för försök att få till en berättelse med orden granne, hus, märklig, dörr och ingenjör och dessutom utan verb förutom ”är” som inte skrivs ut.
Det är bara två veckor kvar tills jag ger mig själv lov att börja skriva igen. Förhoppningsvis är skrivkompisen Johan på hugget, för vi är skyldiga till att ha plitat ner en och en halv roman.
Så du tror du är författare 