Perspektivbyte?

boy near clear glass window
Fotografi av Kelly-Ann Tan (unsplash.com)

Den roman jag håller på att skriva tar sig inte. Romanen kommer att utspela sig i apoteksbranschen, tiden efter att apoteksmonopolet försvann. Läsaren kommer att följa apotekspersonalen på det lilla apoteket Törnrosen i fiktiva Sveglösa.

Romanen vill inte växa trots att den har goda förutsättningar. Det finns en handling, starka karaktärer med motsatta personligheter vilket bäddar för intressanta förvecklingar. Temat och premissen är klar. Jag är alltid hyfsat grundlig när jag planerar att skriva en roman.

Jag gräver där jag står, mitt i apoteksbranschen, och ändå vill romanen inte flyga. Jag har valt det allvetande perspektivet, vilket jag tycker passar en skröna. Så varför fungerar inte mitt koncept?

Här kommer en kort analys av min ofärdiga roman:

  • Karaktären Gunnel har tagit över handlingen.
  • Romanen vill inte vara en humoristisk skröna. All humor jag försöker stoppa in känns lika krystat som en hård bajskorv.
  • Handlingen balanserar mellan ironi, svärta och en dos realism. Det var inte ett dugg kul att vara farmaceut när apoteksmonopolet monterades ner.  Från att ha varit en del av vården hamnade vi plötsligt i handelsbranschen.
  • Jag författaren är för djupt insyltad i apoteksbranschen och har svårt att hålla det allvetande perspektivet. Därför styr jag omedvetet in på en av farmaceuterna.
  • Jag som skriver den kan inte hålla mig inom fiktion utan vill gärna stoppa in självupplevda händelser i romanen, vilket i och för sig alltid är en författares dilemma. Var går gränsen mellan fiktion och autofiktion?  

Romanen har sagt sitt. Den vill inte samarbeta med mig om jag inte ändrar mig. Jag hör till kategorin skribenter som tror på att det finns en medhjälpare någonstans där uppe bortom rymden som via en dålig mottagning dikterar romanen åt mig. End of game- världen som lekplats för själen skrev jag ner på ungefär tre månader och jag har nästan inte flyttat på några ord i den.

Jag hoppas min utomrymdiska medhjälpare ser denna blogg 🙂 Romanen kommer tillsvidare att ha ett begränsat allvetande perspektiv där vi följer Gunnel som haft sin dos av motgångar i livet och nu ser sitt tidigare arbetssätt försvinna upp i rök. Låter kanske inte så kul, men å andra sidan kan det var intressant att följa en grupp gröngölingar som tror sig kunna gräva guld i apoteksbranschen.

Och när får jag börja skriva då?

Jag har återuppväckt en gammal romanidé som kommer att utspela sig i apoteksbranschen. Den tar sin början när det fiktiva apoteket Törnrosen blir uppköpt av en sunkig affärsman som äger nattklubbar över hela Medelhavsområdet. Kombinationen outspädd sprit och lättklädda damer är det han tjänat ihop sina pengar på. När han träffar Olof Victorin som i sin tur förvaltar nedgångna hyreslägenheter i Borås och Göteborg får han upp ögonen för det sista apoteket som ännu finns ute till försäljning. Det finns en anledning till varför apoteket inte blivit uppköpt, vilket ägaren sent kommer att få erfara.

Problemet med att väcka upp en gammal romanidé är att läsa, förlåt, den gamla skiten man har skrivit. Eftersom jag utvecklas och utvecklas, ser jag pinsamt nog allt det ofärdiga i mina tidigare anteckningar. Händelseutvecklingen i det första kapitlet är som om jag både druckit kaffe och tagit speed när jag skrev den. Karaktären hinner både gifta sig och få barn innan kapitlet är slut. Jag måste ta det luuuuuuungt i min roman, lära mig skriva låååååååångsam text. Eller sluta med både godis och kaffe.

Så, jag läste igenom det jag har skrivit ner om romanen och karaktärerna och inser att jag måste ändra på vissas personligheter för att det ska kunna uppstå konflikter mellan dem. Det måste finns personer med motsatta drivkrafter.

Simsalabim. Nu har jag fyra farmaceuter:

Person 1 är konflikträdd och skyller ifrån sig. Person 2 vill styra, är paragrafryttare och en förfärlig lismare. Person 3 har blivit grundlurad av livet, blev förflyttad av sin förra chef som lovade att apotek Törnrosen inte skulle höra till ett av de kluster som skulle säljas. Hennes barn vill inte ha kontakt med henne och hennes man lämnade henne i klistret när han dog. Hon är kort sagt oerhört bitter. Person 4 är en person som påstår sig vara medial och har svar på allt genom att läsa auran och chakran, vill gärna framstå som god, men egentligen är självgod. Det finns fler personer till såsom två egenvårdsrådgivare som egentligen bara halkade in i branschen, men skulle vilja jobba med annat, den förra exotiska danserskan Siv-Knockout-Svensson som kommer att styra och ställa på apoteket utan att veta vad hon har gett sig in på.

Det kliar i mina fingrar att börja skriva. Att hålla på och utveckla karaktärer och skriva flera sidor om deras egenskaper, ålder, personligheter, drivkrafter dödar mig långsamt. Idag kör jag snabbmetoden. I mitt huvud tänker jag vilka personer i verkligheten som jag kan basera mina karaktärer på. Alla har vi väl någon gång mött dem, den bittra kvinnan, besserwissern, den konflikträdde. Stoppa in dem i ett apotek och låt dem gå loss på varandra. Sätt sedan in en droppe försupen affärsman som inte vet något om apoteksbranschen, voilà!

Jag är rädd för två saker i skapandet av denna roman:

– att personer i farmaceutbranschen kommer att ta illa vid sig

– att det blir kletig pannkaka av det hela, att mina karaktärer blir menlösa karikatyrer i en buskis

Vilken tur att det finns lektörer som kan hjälpa mig. Jag vill bara skriva romanen för att få skriva av mig de värsta grodorna som kan hända när aningslösa affärsmän försöker vaska guld när fyra årtionden av statligt apotek ska tvättas bort.

Jag var med från början och vill gärna summera de första tio åren efter att apoteksmonopolet försvann i en humoristisk roman.

Det obehagliga fria ordet

man wearing black jacket
Bild av Chris Spiegl, http://www.unsplash.com

Idag vill jag påminna er skribenter ute i landet om att vi förutom att leverera ord för nöjes skull också är fanbärare för det fria ordet. Så länge vi får lov att uttrycka oss i skrift utan att riskera våra liv eller bära konsekvenserna i form av indragna tillstånd och bidrag eller fängelse befinner vi oss i en demokrati. Samtidigt ser vi också till att det finns demokrati när vi pekar på det obehagliga som kan ta ifrån oss och de vi lever med rätten till våra egna liv.

Skribenter är ett speciellt folk. Vi följer inte alltid strömmen. Vi ser detaljer och tänker ett steg längre. Tänk om… Vad skulle hända om… Jag hoppas jag slipper leva den dagen någon annan dikterar vad jag ska skriva. Vi skribenter är inte det parti vi röstar, vi är ekot när allt annat har tystnat.

Det du skriver kan spränga buren för en annan människa. Du utmanar ”sanningar” som ingen vågat ifrågasätta. Du vänder på perspektiven och skriver om historien från en annan synvinkel.

För mig har Syltebiblioteket i Trollhättan betytt oerhört mycket. Där klev jag in som sjuåring utrustad med ett nytt lånekort. Böckerna gav mig nya världar som jag glupskt klev in i. De utmanade min sanning, en maskrosunge utan makt att påverka. Nu är jag en skribent med en jävligt vass penna. Följ med och bli väldigt obehaglig du med.

Nytt skrivverktyg- Adobe InDesign

Jag har märkt att jag med åren har svårare för att släppa in nya saker i min hjärna. Det är som om mitt inre protesterar inför tanken att lära sig nytt. Idag fick jag hota mig själv med att vrida armen av mig om jag inte satte mig och jobbade med Adobe InDesign.

Jag har inget som helst tålamod med att lära mig en manual utantill. Min hjärna är dessutom av den energisparande sorten. Så fort jag börjar mata in ny kunskap genom det ena örat spottar det ut genom det andra örat. Det är som en fax utan mottagare.

Det första som skrämmer mig med Adobe InDesign är alla konstiga figurer. Vad betyder de? Innan man ens börjat med ett dokument måste man bestämma sig för format. Och hur ska jag veta det.

Idag bestämde jag mig för att bara leka med programmet. Jag testade att klistra in text i förvalt antal sidor. Jag gick loss på figurerna till vänster om mitt dokument. Längst upp finns också verktyg där jag kan ändra hur jag ska inleda stycken, dvs. hur mycket indrag jag ska ha. Jag testade även att inleda kapitlet med en versal bokstav (alltså stor bokstav). Coolt. Till höger om dokumentet kan jag bl.a. välja teckenstorlek.

Min slutsats är att Adobe Indesign påminner om Word fast med mycket fler knappar. Jag ser ett problem med verktyget, det kan vara pga att jag är nybörjare, men varje sida hanteras separat. Jag kan inte klistra in hela mitt word-dokument och hoppas att den rinner ut över alla mina förvalda sidor. Inget händer om jag inte väljer först vad jag vill göra.

Och hur fasiken vet man vilka inställningar man ska ha till en bok? Det finns säkert jättemånga nätsidor som handlar om just det, men jag valde att köpa Typografisk handbok av Christer Hellmark. Att köpa boken är välinvesterade pengar. Bara hans text som rinner som smör i mina ögon är värt det jag har lagt på den. I vilket fall som helst lär han ut att 9 punkters text ska ha en 9 punkters indrag, det är det som kallas för en fyrkant. Tack för den visdomen! Nu vet ni.

Jag är nöjd med att jag ens klarade av att öppna ett nytt dokument i Adobe InDesign, det är på den nivån jag är.

Andra bra saker till verktygslådan är:

  • Scrivener – den hjälper dig att samla alla dina dokument, såsom efterforskningar för en roman i en enda stor mapp. Du kan skriva in små notiser om varje kapitel, t ex vad varje kapitel handlar om, så att du lätt kan flytta inbördes ordning mellan dem. I love it. Jag fick köpa den för reducerat pris när jag var med i NaNoWriMO.
  • En bra sida med gratis bilder- Jag hittar mina gratis bilder på http://www.unsplash.com. Glöm inte att nämna artisten som skapade fotot. För dig som gillar lite outspejsiga bilder, kolla in bilderna på NASAs hemsida. Till boken End of game- världen som lekplats för själen tog jag en bild från NASA. Boken är inte tillgänglig annat än genom mig.

Mönsterelev diskad från häxligan

Jag tänkte att dagens blogg lika gärna kan få vara en rafflande huvudrubrik som skulle platsa in i Aftonbladets första sida, om den inte var för kokoo eller för wohoo.

green and yellow wooden wall decor
Den snygga bilden har givetvis Bee Felten-Leidel gjort (hittas på unsplash.com)

När jag var en liten kotte var jag fullt upptagen med att vara en maskrosunge och hade inte tid att odla några av mina galna sidor. Och när jag som sjuttonåring flyttade hemifrån för gott, av samma anledning som föregående mening, var jag tvungen att hitta ett sätt att försörja mig. Eftersom jag var plugghäst, av samma anledning som de två föregående meningarna, suck det var sista gången jag nämner det i det här inlägget, så pekade allt mot en akademisk karriär. Jag pluggade till lärare och testade det några år. Jag gillade inte yrket och läste på i ytterligare tre år till farmaceut, ett yrke som passar mer mig än något annat yrke man kan plugga till.

Egentligen finns det en profession som passar mig ännu bättre, det som medium, ett urgammalt ganska så kvinnodominerat arbete. Enda problemet är att jag inte vill presentera mig som en sådan. Jag vill inte, vill inte och vill inte. Jag är naturvetare, punkt slut. Och så vill jag bli författare. Dessutom har jag mycket kristendom kvar i min kropp från den finska söndagsskolan att jag fattar att man inte ska laborera med det andliga. Det är som att dra om el i huset utan att vara elektriker. Bad things will happen.

Att vara medial, för att knyta till liknelsen om elektricitet, är som att vara en åskledare. Så fort det åskar slår blixten, ner i … vad…åskledaren. Det är som att vara den högsta tallen på ett berg och bli zappad varenda eviga jävla gång.

Egentligen skulle det var rätt kul att försörja sig som medium, ingen dag är den andra lik, när man går igenom lik efter lik. Det finns bara ett stort aber- jag är rädd för spöken.

För det första har andar inte någon som helst finkänslighet, om de inte är dina guider, och de dyker upp när som helst. Jag tycker inte om att bli skrämd. De hoppar upp när man minst anar det. De väcker upp en mitt i natten, kliver in i din kropp, fipplar med elen, skapar dimmor, simmar omkring som vita eller ljusblåa orber i rummet, stökar omkring i garderoberna, sätter på radion eller viskar superkonstiga meddelanden. Kort sagt, de bokar inte tid och framför allt kommer de inte när det är ljust. Jag är verkligen mörkrädd och jag hatar när någon bara kliver fram. En gång stod jag i duschen- och där går gränsen. Och det är inte heller ok att lägga massvis med tvestjärtar på huvudkudden varenda natt, för att jag inte vill lyssna på deras problem i efterlivet.

Det finns ett till problem med att vara ett medium och det är att människor gärna vill gärna klassa dig med en psykisk eller neurologisk störning/skada. Ser du spöken- då är du definitivt schizofren eller har epilepsi. Jag vet att jag inte är schizofren och vad gäller epilepsi, har jag ingen aning om jag har det. Det spelar ingen roll om jag har det, för i så fall har jag den bästa formen, att kunna förutse framtiden. Kalla det vad ni vill, men den har räddat mitt skinn många gånger.

Min svärmor lärde mig att spå i kaffesump. Jag spår i sump, det som blir kvar i koppen efter arabiskt kaffe. Det är egentligen inte särskilt svårt. Man stirrar i koppen tills den börjar tala till en. När jag var på Selmaprisets prisceremoni förra året, föreslog en förläggare att jag skulle skriva en bok om hur man spår i kaffesump. Det är bara det, att jag inte ens själv vet. Jag drömtyder för husbehov och spår mina vänner i kaffesump, men är inte tillräckligt kvalificerad för att bli häxa. Och det är supersant.

En s.k. häxa föreslog att jag skulle ansöka om att bli medlem i häxforumet på Facebook, men min ansökan blev nekad. Varför? Jag var inte tillräckligt häxig. Jag har inte svart, spetsig filthatt, min katt är inte tillräckligt svart och den enda kvast jag har är min Vileda-mopp. Jag odlar inte medicinalväxter, även om jag är farmaceut, och jag chantar inte i mörkret i en grotta eller dyrkar något i naturen. Det enda jag i så fall dyrkar, är min stora idol Jesus, och det är lite som när Zlatan köper ett fotbollslag i Stockholm. Jag är lite av en vit häxa och healar med mina händer utan att använda slagrutor, upp- och nervända kors eller ritar cirklar, ställer en massa ljus på golvet och har en altare. Den enda altare jag har är min kära TV. Å andra sidan när jag blir riktigt förbannad kan jag orsaka lokala strömavbrott. Det är då jag önskar att den jag är arg på går upp fem kilo på en vecka eller får en finne på näsan.

Två av mina senaste romaner Hallelujabröderna och Fjärilen i rummet handlar just om det okända. Varför kan inte folk som är döda låta de levande få vara ifred? Därför att de har sådana som mig, som de tror att de kan störa i tid och otid. Ärligt talat, vem vill förmedla en massa budskap, alldeles gratis, till andra människor som tycker att du är en galning? Just det. I rest my case. Det är mycket säkrare att skriva om dem och låtsas som att det är fiction.

Jag tar upp kampen för min rätt att skriva

Jag har varit nere i kvicksand av självhat. Ett tag trodde jag att jag skulle bli en zombie, ett vandrande lik, som gör hushållssysslorna och inte inser att hon är döööööd.

woman kissing black leather boxing gloves
Det underbara fotot har Matheus Ferrero gjort (www.unsplash,com)

Den här gången började det med att en person anklagade mig för att skriva för mycket. ”Inser du inte människa, att du förstör din familj med ditt skrivande. Du gör dina barn sjuka.” Och eftersom jag är felkopplad redan som barn och tar på mig allt för att alla ska kunna överleva, så sjönk jag ner i självhat. Varför kan jag inte sluta skriva? Varför jag kan inte bara ta hand om min familj och nöja mig med det?

Nu har jag i efterhand insett att det finns ett mönster, att kvinnor anklagar andra kvinnor. Ingen annan än en kvinna vet att vi kvinnor går omkring och bär på en massa skuld för att vi inte kan nöja oss med att bara vara mammor, madonnor och fruar. Och det var där det satt hos mig, kan jag inte precis som en man få göra stordåd, medan min fru som har utrustats med stort tålamod tar hand om hemmet. Det är bara det att det är jag som är kvinnan och ska applådera från första parkett när min man och mina söner gör stordåd.

Det var en av anledningarna till att jag som ung inte ville ha barn. Jag ville verkligen inte hamna i mammaträsket och gråta över diskhon som min mamma gjorde. Men så tänkte jag, samhället har gått framåt, vi är numera jämställda och en mamma och en pappa är lika mycket emotionellt värda i hemmet. När jag får ett kraftig påhopp från en annan kvinna, inser jag för ett tag att det är ren bullshit, att jag som mamma kan få önska mig något annat utanför hemmet och arbetet. Jag har redan dåligt samvete för att jag jobbar 40 timmar per vecka. Och att jag har skrivande som en hobby, det är psykisk misshandel det.

Jag har aldrig hört någon kvinna anklaga en annan kvinna att de städar, bakar, byter blöjor, tvättar eller stryker för mycket och att det därmed tar kål på familjen. Anklagandet är endast knutet kring det som skapar ett stort nöje för kvinnan, vilket i och för sig kan vara något av de ovanstående. Det är som att ta allt själsligt gott från kvinnan och göra henne till en zombie, en före detta människa som trodde att när hon föddes hade rätt att forma sitt eget liv.

Vi är fyra vuxna och en halvvuxen i vår familj. Ingen behöver ta hand om någon. Mat finns, rena kläder och ett rent hem finns. Det delas på service och hushållstjänster i familjen. Jag tittar mindre på Netflix än resten av familjen. Då skriver jag och det har ingen rätt att ha synpunkter på. Om du vågar ta upp den förstelnade kvinnoformen från ett annat århundrade och kasta den i ansiktet på mig, ska jag syna alla minuter och timmar du lägger på att föna, sminka, förfasa, Facebooka, Instagramma, väninnefika, sova, läsa, träna, sitta med mobilen och vara mentalt borta från resten av familjen. Då ska du se att mina minuter vid skrivbordet är en liten fjäder jämfört med din höna av frånvaro.

Origo

Var är solen? En typisk primadonna. Bråkar hela natten med månen, men när det är dags, dyker hon inte upp. Öst till väst. Hon har gjort det så många gånger att hon kan sitt nummer utantill. Ändå ställer hon samma fråga. Varför får månen lika stor plats som hon? Det är hon som är stjärnan som alla hyllar, hon som kommer med värmen och livet. Månen, vad gör den egentligen? Solen kan få konstra och bränna upp sina atomer hur mycket hon vill, men bara tills tiden har satt sig. De fysikaliska lagarna måste få förlita sig på det beständiga. De dallrar, mikrobubblor av luft, precis innan de flyter ihop till en blå kuliss. Allting har sin början igen. Lyfter mitt finger, rör medsols tills de första disiga slöjorna av ånga kondenserar till moln. De svävar ovanför havet tills de ploppar upp i himlen likt korkar som tryckts ner i vatten. Tystnaden spricker upp i pauserna mellan vindarna. Volter och piruetter runt mig. Bruset när grässtråna gnider och fladdrar mot varandra. Ännu inte stela av solsveda niger och bockar de, knycker med sina nackar. Det kittlar under mina fötter. Myror svärmar under, klättrar över min fotrygg för att samlas i en brännpunkt längre fram. Redan har de bråttom fastän världen är ny. Med förutbestämda steg har de fångats i ödets spel av biologiska krafter som de inte styr över. En myra vågar sig upp för mitt lår. Sitter på pekfingret helt ovetande om att den sitter på människans första mordvapen, tummen och pekfingret. Jag lyfter ner myran som så fort bakbenen kommer till marken klättrar upp på min tå. Den kilar sig fast under den gula stortånageln. Bakkroppen darrar när den drar i nageln, försöker rycka loss den från sitt fäste. Det maniska samlandet finns kodat i deras gener. De ska samla barr till sin myrstack, men om de bara kunde skulle de få storhetsvansinne och bygga pyramider av grus. Luften luktar ännu bara av ozon. Det behövs blommor. Rosor. Doftrankor, sött och klibbigt i luften. Myllan kommer senare när allt det vackra återuppstår från resterna av sina föregångare. De första bina flyger över, dammar av pollen från bakbenen. Jag håller inte för näsan och en luftflod strömmar från mina näsborrar, välter omkull en dagslända som tar sina första klumpiga steg på en daggkåpa. Allt påverkas av varandra, det fungerar. När jag är, är jag någon annans orsak och fall. Ett hav av solgult fält sträcker ut sig framför mig. Det finns inga stigar. Det behövs fötter som trampar upp dem. Jag stannar och iakttar den böljande växtligheten som är ännu i sin linda. Hettan sveper min hud, lossar ångan som stiger upp mot molnen. Jag sträcker ut handen och böjer axen som fogligt anpassar sig. Från intet kliver jag in i det sträva och vassa, pappersbladstunna. Huden under fötterna skalas av lager för lager. Den första vägen skapas av mina fotsteg. Sjunker ner i det som ännu inte blivit jord, står stilla, väntar tills rötterna har byggt ett nätverk som håller mig uppe.

Solen skyms av träden som tornar upp sig. De är konturlösa, ännu inte formade i sin arts särprägel. Det har börjat mörkna, men det finns inget av godhetens motsats. Molnen är bomullstussar som doppats i bläck. Droppar av kyla stänker ner min hud, rinner från pannan ner i min mun, blandas med sältan från min överläpp. Min magsäck drar ihop sig. Hunger gör ont. Mina fingrar trevar i gräset, letar efter något att lindra smärtan med. I den här världen måste man äta för att leva, det första onda. Ett äpple, långt ifrån sin gren har kastat sig framför mig. Jag tar en tugga och lovar att fröna ska få färdas med mig, till en ny plats där de får slå rot. Fruktköttet släpper villigt ifrån sig sin dryck som rinner ner i min hals. Jag letar efter fler äpplen på marken, men hittar inga. En gren river min hud, pekar utmanande på mig. Jag sliter loss ett äpple och trädet sjunker ihop. En cykel av liv och död. Äpplet äter inte mig. Jag som äter den blir uppäten i jorden när min cirkel sluts. En blixt skär äppleträdet i två delar. Den första elden flammar upp, röken stiger och river det blåa. Jag höjer upp mina händer och springer bort till en ek och hukar under dess grenverk. Fånigt. Jag känner mig redan som en människa, fast i ett förlopp jag inte kan hejda. En ny blixt blåser liv i himlen som lyser i vitt. Tittar ner på mina fingrar som skakar. Rädslan pumpar i min kropp. Världen har existerat tio minuter jordtid och ett träd har brunnit ner till aska. Jag har kvar kärnhuset från äpplet i min handflata. Förprogrammerade frön som slumrar tills de bäddas ner i jordens livmoder. Det brinner från en bortsliten gren. Jag lyfter upp den. Vill jag verkligen börja om från början igen? Jag kan vända om och gå tillbaka till fälten, lämna planeten åt dess öde, obefolkad men full av liv.

Adam ligger på en bädd av löv. Han stirrar rakt framför sig. Jag känner igen tecknen.
”Jag saknar meningen med livet.” Den kommer han inte att finna utanför sig själv. Han har redan distanserat sig från skapelsen, bländad av materians förgänglighet. Eva står framför Adam, klädd i det vackraste lövet hon kunde hitta. Generation efter generation kommer att sträva efter det perfekta, det ouppnåeliga som gör dem olyckliga. Adam för fingrarna genom håret och ställer sig upp. ”Du har skapat en kvinna åt mig.” Det är det första han alltid säger. Hon är till för honom. Det räcker att de är till för varandra.

Jag stannar händelsen. Tiden fryser till en glaciär som täcker tredje planeten från solen. Jag bläddrar och går framåt i tiden, till slutet. En askhög fast i sitt omlopp. En variant av samma historia igen. Jorden, så död den kan vara, med rymdskrot som glittrigt bälte runt jorden. Utplånad. Jag skrynklar ihop pappret och går bort till eldstaden, kastar in pappret och rör om med en rostig järnstav i det ännu glödande vedträet. En värld utan människor är ofullkomlig, men en värld med dem har hittills inte lyckats. De är fast i samma spel som myrorna. Så fort de tar sina första stapplande steg är de igång med att tillverka vapen för att förgöra varandra. Jag skapar en öppning i tiden och kliver in i origo, där jorden tar sitt sista andetag. Vilka var det som hade bestämt den här gången? Män med stora ord och korta efternamn. De som gläfser mest. I tv-studion täcks tre väggar av levande bilder på världens undergång. Allt som återstår är ett glödande klot. President Pratt och president Sopp stirrar på skärmarna. De gapar med sina fiskmunnar, planerar ordningen på beskyllningarna och brandtalen när de ska referera till schackomgången där brädan brann upp. Jag håller mikrofonen framför dem. ”Nå, hur gick det där till?” De tittar på mig båda två. De har laddat gevären med svar och nu riktar de dem mot varandra. ”Det var USA som började”, säger president Sopp. President Pratt sätter armarna i kors. ”Absolut inte. Vi som världsmakt behöver se till att vapenbalansen upprätthålls.” ”Vi har inte valt er till en världsmakt.” ”Ni ryssar är inte kloka i huvudet. Om ni rustar upp måste vi också göra det.” Jag lämnar dem i tv-studion. Jag kan inte lära mig något av dem, inte de heller av varandra.

Jag slänger in en till vedklabb i den pyrande askhögen som fräser till. Lågorna slår ut och omfamnar träet. Tänk att en destruktion kan vara så vacker att betrakta på avstånd.

Imorgon är alltings början.

Do the business- ta kontroll över långvarig förhalning

Jag kan inte förneka att jag är drottning över att ta på mig alldeles för många saker. Det skapar, tyvärr, mycket stress i min kropp. Hjärtklappning, ångest, sömnlöshet och allmänt ojjande.

Jag har tagit en veckas semester för att testa om jag kan skriva en barnbok, en kapitelbok för åldrarna 9 till 12 år. Det är givetvis till Bonniers manustävling. Jag kan inte motstå en utmaning. Mina utmaningar brukar faktiskt gå ganska bra (utom de jag misslyckas med). Jag har skrivit en hyfsat bra erotiknovell, En man red in. Och så blev min roman Hallelujabröderna nominerad till Selmapriset 2019. Och jag vinner väldigt ofta böcker hos tidningen Skriva, när man ska skriva en inledning till en bild. Det börjar bli så pinsamt att jag bara skickar in bidrag när jag verkligen vill ha en bok.

Så när jag sitter hemma och skriver i godan ro, smått drabbad av hybris, får jag ett mail från företaget Snick stories. Skulle du vänligen kunna skicka in en högupplöst bild på dig själv och en författarpresentation. Muahahahaha! Det skapade en avalanche av alla måsten. Då kom jag på att jag verkligen måste:

  • skriva ett mötesprotokoll till en förening jag är sekreterare i
  • renskriva ett papper åt ordförande i samma förening
  • skicka papper till Röda korset, för vår förening behöver en lokal
  • skicka förslag till Folkuniversitetet på en ny kurs till våren. Jag hade hostat att jag funderade på en ny kurs där deltagarna skapar en novellsamling. Jag har redan en nybörjarkurs i skrivande hos Folkuniversitetet Visby.
  • göra min del av en arabisk musikquiz, tio frågor (det är verkligen komplicerat att förklara att jag är multikulti på alla möjliga språk )

Jag började med att lägga mig i fosterställning på soffan, för min dotter spelade tv-spel på den andra halvan. Åh ljuva, universitetstid med enstaka kurser, jetzt ganz vorbei.

Det fungerade inte. Det är svårt att sova med hjärtklappning. Jag var tvungen att stiga upp och skriva en lista på alla måsten. Jag skrev en lista och beräknade tidsåtgången. Jag har nu bockat av fyra av sju saker. Hurra! Hemligheten ligger i att göra istället för att prokastinera. Nu kan jag korsförhöra min son i kemi och sedan slänga mig i soffan och titta på Yle-TV. Jag har skaffat finska kanaler, för jag har upptäckt att jag blir sämre och sämre på finska plus en envis grammatik-stamning. Så fort jag inte vet hur jag böjer ordet blir det tralalala av det.

Skrivhinder- när skrivandet sätter upp kravallstaket

Jag har skrivit alldeles för mycket på sistone. Visserligen har jag inte bloggat, men mitt skrivande har varit i maratonklass. Jag har jonglerat så många bollar att jag har tappat bollarna och kommer inte ihåg hur många jag hade från början.

Jag skriver en hel del förutom mitt eget skrivande:

  • På jobbet skriver jag mellan 10-15 A4-sidor varje dag.
  • Jag är sekreterare för en nystartad förening, Svenskarabiska vänskapsföreningen. Nu i början blir det en hel del möten och en hel del skrivande.

Och mina skrivprojekt hittills:

  • Jag har skrivit ett tävlingsbidrag till Arbetarskrivare söker texter till antologin anno 2020. Vi får se om den blir antagen.
  • Jag har skrivit ett tävlingsbidrag till tidningen Skrivas stora romantävling, med chans att vinna 10 000 kronor. Det vore ju extremt kul att ens komma i närheten av prispallen.
  • Jag har skrivit den avslutande delen på en novell i fyra delar till radiopodcasten Mannen med den gula rocken. Jag tror den kommer att heta Återträffen. https://www.radioplay.se/podcast/mannen-med-den-gula-rocken
  • Skrivit berättelser till appen Snicks Stories.
  • Gjort en powerpoint till Göteborgs bokmässa där jag i B.o.D.s monter berättar om hur man kan göra för att ge ut sin bok.
  • Gjort en kursbok till min skrivkurs Skriva romaner och noveller på Folkuniversitetet Visby.

Japp, jag är inte stolt. Jag har skrivit alldeles för mycket. Det har lett till sömnbrist och påsar stora som tefat eller a-kupestorlek. Nu efter Göteborgs bokmässa har jag förvånande lite att göra. En dag upptäckte jag att jag var färdig med mina sysslor redan klockan fem på eftermiddagen. Jag lyxade till genom att krypa i säng redan klockan nio. Syndigt för en Martin Luther-uppfostrad andra generation av hårt arbetande arbetar-finnar. Hade jag varit katolik hade jag bekänt det för en präst. You are going straight to hell, woman!!!

På Göteborgs bokmässa har jag träffat andra skribenter som jag har träffat på under alla skrivande år. Och så fick jag träffa två kursare från mina år på lärarhögskolan, Åsa och Annika som förgyllde min söndag. Och Ylva vid Siljans Måsar som gav mig massor med nya insikter. Jag hann till och med beundra Jonas Karlsson på avstånd. Han är en fantastisk skådespelare och en underbar novellförfattare. Men nu har han kommit ut med romanen Regnmannen. Det är en roman som jag gillar, huvudpersonen är en man som tror han kan styra över vädret.

Ett stort tack till förlaget Books on Demand, Linda, Maria och Vanessa som är nog de trevligaste förlagsmänniskorna jag någonsin träffat. Jag har fnissat en hel del under bokmässan. Och ett stort tack till min skrivkompis Maria som fyllde ut alla tråk-luckor av tid, pauserna mellan allt spring på bokmässan. Det var klaustrofobiskt trångt, det kändes som om man gick i en labyrint och ibland gick baklänges. Det blev inte så mycket bokförsäljning, men jag hade kul, och det är väl det som räknas när kistan slutligen hissas ner i jorden.


När orden fastnar i halsen

Skapad av Tom Morel, Unsplash.

Igår var rastlösheten i total upplösning. Min musa var sur, för hon tycker inte att en författare ska vika tvätt. Hon kastade bollar på mig och efter ett tag var huvudet fullt av tankar. Jag gick bort till datorn, mest för att lugna min musa, och skrev ”delar av mig flyter i Göta kanal”. Medan jag funderade på vilka kroppsdelar som lämpligast flyter i Göta kanal för att ge en bild av en människa som inte känner sig hel, flöt min arm förbi, underarm och hand, i väldigt fint skick. Rosa underton som en person som aldrig fått för mycket sol och ätit sina vitaminer. Njaa, det kändes inte rätt för mig. Det här är inte min text. Jag hade visst gått in i någon annans skrivlåda.

Jag försökte hitta en berättelse som passar in i antologin Anno 2020 som ni hittar på Facebook om ni klickar på länken här. Arbetarskrivare söker texter till antologin , berättelser om arbete och klass i valfri form. Hur jag än vred mig kunde jag inte få till just den berättelsen jag ville berätta, istället blev det något helt annat.

Jag hade dagen innan gett en annan skribent rekommendationen att låta hennes historia svälla, för varje stycke hon skrev handlade om en speciell händelse i hennes liv. Och här satt jag och gjorde samma sak, men det kändes så rätt för just min historia. Det var som om min text ville att jag skulle ligga på ytan och påpeka bara skeendenas mekanik. Och det värsta var att det var min barndoms kugghjul den synade, det som spottade ut mig ut ur barndomen och gjorde mig till den jag är.

Jag skrev om hur det är att vara arbetare och finne i en familj som föll ihop av min pappas eskalerande psykiska ohälsa, ett resultat av år av alkoholmissbruk och sorgen som min pappa aldrig kom över, att begrava min storebror som bara blev 5 år. Den här gången skrev jag om min barndom ur ett klassperspektiv och såg hur den formade mig, att det tog lång tid för mig att känna mig som en fullvärdig medlem av samhället. Hur jag i åratal försökte forma mig till någon jag trodde jag skulle bli accepterad som. Jag är en högfunktionell barndomsskadad människa som läser av precis varenda människa som kliver in i ett rum.

Jag har skrivit om min barndom i olika former sedan jag började skriva för ett och ett halvt decennium sedan. Jag har ännu inte gråtit färdigt och gårdagen var inte ett undantag. Det är inte bara sorgen av att ha upplevt sveken, det är även sorgen över att just jag har klarat mig när så många andra har dött när de gått i sina missbrukande föräldrars fotspår. Jag vet inte om det är fler än jag som firar alla födelsedagar jag har levt och hyllar alla åren som byggs på mig. Det är något fint att bli gammal istället för att trilla på ungdomens tröskel.

Så fort jag pillar på barndomen bryter jag ihop. Jag har förlåtit pappa, jag hatar ingen, men jag känner mig ofta som den enda överlevande efter ett skeppsbrott. Som jag brukar säga till min mamma som bryter ihop nästan varje gång hon pratar med mig, hur hon skäms över hur barndomen blev för mig och mina två syskon: att jag fick det finaste en författare kan få, en trasig barndom. Det är inget som man vill att någon ska uppleva, men det är också en grogrund för berättelser om utsatthet och sorg. Jag kommer aldrig att bli hel, men det gör inget. Om jag var hel skulle jag inte ha hittat till den första skrivmaskinen.

Jag undrar om man kan dö av samlad sorg? Medan jag skriver det här slår mitt hjärta hårt och jag försöker komma ihåg att jag är här nu.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑