Sandspår

Jag vill bara att du ska veta att Thomas mår bra nu. Han har slutat vakna på nätterna, minns dig som om du hörde till en serie mardrömmar, ett monster, för overklig för att ha funnits i verkligheten. Där ser du, du har blivit reducerad till ett fantasifoster.


Det sista du och jag gjorde var att stirra varandra i ögonen. I din blick fanns inga tecken på ånger. Du vet hur jag var, lite fånig på den tiden. Det var viktigt att du visste hur mycket jag önskade dig död, att det skulle få dig att vakna. Som om du plötsligt skulle byta personlighet och bry dig om vad någon annan tänker och känner. Nu vet jag bättre. Det fanns en tid då jag trodde att dina slag var kärleksfullt korrigerande. Som politiker levererade du små guldkorn av bajs.

När du träffade mig var jag vacker. Jag har sett fotografier på mig från den tiden. Du sa att jag inte var det fulaste som du har sett. Det räckte för mig. Jag kom från en bottenlös brunn där jag drunknade i självhat, sedd endast genom en annan persons ögon. Du såg det. I din famn har jag dött många kvällar och återuppstått många morgnar.

Vi träffades vid Tärnabodens midsommarfest. Du sa som det var, att du var där för parningslekarna. Jag hade aldrig hört någon tala så rättframt som du. Dig kunde man lita på, även när du sa att du skulle ha ihjäl mig. Du visste bara inte hur du skulle få mig att försvinna spårlöst.

Du kom till dansbanan med Lennart. Jag släppte in dig i värmen för att du kände någon som jag kände. Han har i efterhand berättat att det enda han gjorde var att plocka upp en liftare som var på väg åt samma håll.
Du stod och hängde mot ett staket, hade bommat en cigarett från ett förbidansande par. Världsvant sög du på cigaretten och blåste ut ringar. Ditt bakåtslickade hår glänste av brylkräm. Du var tunn som en tärd heroinist, redan mätt på livet med din likgiltiga blick som panorerade lokalen. Den rutiga kavajen du bar, vilket fick jag veta senare, var det enda ytterplagg du ägde.

Du sa att din bil var på verkstad, att du kört på en älg. Vet du, det lustiga är att jag aldrig har sett den där bilen, en blågrå skräddarsydd Volvo som du sa att agent 007 hade fått inspiration från. Den hade TV och kunde få in båda tv-kanalerna. Och en telefon som gick till en växel
som sköttes av din sekreterare. Den hade till och med en egen vinkyl för ivriga nätter på tyska autobahn. Att du varit utomlands fick det att pirra i mig av förväntan. Du skulle förlösa mig från plåsterfabriken där jag arbetade medan jag väntade på kärleken.

Min väninna Nina var någonstans i närheten tillsammans med en sotarlärling. Den unge mannen stank av tvålen Fenjal, vilket fick mig att kippa efter luft. De försvann snabbt in i lokalen, och lämnade efter sig ett doftspår, min livlina till dem.

Du lyckades övertala mig att gå ner till bryggan, men där var det fullt med par som tryckte sig desperata mot varandra som om det var sista gången de skulle ses. Du föreslog att vi istället skulle gå på strandvägen. Du fick det att låta vackert trots att den egentligen bara var en upptrampad skogsstig. Du hyllade månen som blängde glåmigt på oss och du pekade mot vattnet och sa: ”Titta på änderna.” Jag såg inga, bara några knölsvanar som vadade förbi oss. Jag korrigerade dig inte. Det kanske jag borde ha gjort, för då skulle nog vår saga ha tagit slut redan den kvällen. Det är det värsta du vet, att någon korrigerar dina ord och dina handlingar.

Vi hade slagit oss ner, du på din kavaj, jag rakt ner på marken. Det var fullt med barr som lömskt smög sig innanför min klänning. Jag frös, tog emot din fickplunta och tog en lång klunk från den. Innan jag ens hunnit skruva dit korken tryckte du ner mig på den ojämna stickiga marken. Du tog ett fast tag om båda låren och drog isär dem. Sedan lade du dig över mig och tryckte in något trubbigt i mig som blev allt vassare ju mer du trängde in i mig. Det första som slog mig, innan jag förstod att du rev upp min mödomshinna, var att det var ett udda sätt att bli knivmördad på.

Jag förlorade medvetandet och hamnade i en dröm där min far försökte få fart på farmors torrlagda brunn. Han sänkte och höjde handtaget till trädgårdspumpen och ju mer han tog i desto argare blev han. Till slut steg han av brunnslocket och avslutade genom att sparka på pumpen tills den föll ihop.

Jag vaknade när du började stöna allt högre, samtidigt som du skar i mig. Du föll ihop över mig. Jag såg mig omkring om det fanns någon som kunde ringa efter ambulans åt dig. Du vaknade och drog ut din människokniv ur mig. Den där stumpen som trasat mig strök du av mot min blommiga klänning. Mellan mina lår rann det något varmt. Du frågade om jag hade en cigarett att låna. Det hade jag inte. Sedan frågade du om jag hade en sådan där pessar. Du hade lika gärna kunnat fråga hur man räknar ut hypotenusan. Då svor du och sa att om det blev en unge så var den inte din.


Du följde mig inte hem, men du skrev upp mitt telefonnummer. Din bil var på verkstad och du skulle ta bussen hem till Västerås. Det rann blod mellan mina lår, men det gjorde inget. Jag hade blivit kvinna i dina armar.


Först slog jag fel telefonnummer till Nina. Mina händer darrade av upphetsning. Jag med mitt bottenlösa hat hade hittat någon. Hon var glad för min skull, men hon och sotarlärlingen hade gått skilda vägar. Det hade inte blivit något, eftersom Nina inte ville låta honom gå innanför bh: n. Jag bar ingen skuld till det som hade hänt mig, sa hon. Det hade inte funnits tid för protester från min sida. Därför var jag praktiskt taget förlovad med dig, även om du inte visste det. Nina förklarade att det var lika bra att det inte blev något med Mårten. Under kvällen hade hon träffat revisorn Knut som hon snabbt ville ha tre ungar och en villa med.

Du ringde för att kolla om jag hade blivit på smällen. Du lät inte så intresserad när jag berättade att jag trodde att jag var det. Eftersom du inte hade haft mig under uppsikt kunde jag ha legat med hur många män som helst efter det. Så fort jag blev av med oskulden skyllde jag alla kommande sädestömningar på dig. Du var inte intresserad av att uppfostra en gökunge. När du fick höra att jag hade ärvt mamma och pappa och nu bodde i deras radhus ville du besöka mig och se om det fanns en framtid för oss.

Jag berättade inte att jag hade försökt göra en galgabort eftersom jag misslyckades med den. Det fanns ingen jag kunde fråga vilken ända av galgen som skulle stoppas in. Jag satt med galgen i handen när du ringde på dörren. Det var förresten samma galge, en av metall, som du sedan hängde upp din kavaj på. Galgen höll inte för kavajens tyngd och det borde jag ha tolkat som ett omen.

Du stod utanför dörren med en resväska i handen. Regnet öste ner över dig. Du ägde inte ett paraply. Dyblöt och ditt hår hade börjat krulla sig. Jag tyckte synd om dig. Det var förstås mammahormonerna som fick mig att vårda vilken skalbagge som helst som landat på rygg. Du torkade upp väldigt snabbt när du kom in i värmen och krävde att få middagen serverad där du satt vid fåtöljen med fötterna på bordet.

Jag hade inte mycket i matväg hemma. Så fort jag blev befruktad mådde jag illa och levde på skorpor och te. I skafferiet fanns en burk med fiskbullar som jag hällde i en kastrull tillsammans med överblivet ris från kylskåpet. Från en annan konserv hällde jag upp makrill i tomatsås på en tallrik. Jag spolade av en lök med grå hinna, strimlade och ringlade den över makrillen. Jag gick bort med den till dig.

Du kommenterade att det luktade gott från köket där aromen av de puttrande fiskbullarna nådde dina utsvultna näsborrar. Du kallade rätten för fiskbullsrisotto, en maträtt som fick mig att hulka och spy rakt ner i sophinken bredvid mig.

Du åt med god aptit, slickade till och med tallriken. Du var inte riktigt mätt än. Jag hade tänkt slänga persikoburken vars hållbarhetsdatum hade passerats med fyra månader. Du hade ätit värre och äldre sa du.
Peach-surprise, skivade persikor med smulade mariekex som badade i spad fick du in som efterrätt. Till det en flaska plommonlikör vars öppning täcktes av vitt ludd som du petade bort.

Du somnade med flaskan i handen. Jag satt en stund och tittade på dig innan jag gick och la mig. På natten smög du in i mitt sovrum, drog av mig trosorna, stoppade in din sak i mig och tryckte och tryckte tills du föll ihop över mig. Jag höll andan. Efteråt när du sov, knuffade jag din kropp försiktigt bort från mig. Jag stoppade min tumme i munnen och höll den där tills solen gick upp.

Minns du vår vigsel? Nina och hennes nya pojkvän Knut vittnade. Därefter gick vi till Savoy. Du sa att jag började bli tjock och därför beställde du bara vatten med tre istärningar till mig. Jag tittade på mitt glas, iakttog hur isen smälte och drogs av osynliga trådar över ytan, medan du tryckte i dig schnitzel och hasselbackspotatis och två stora glas öl.

Tredje glaset öl hamnade i ditt knä. Servitrisen som du nöp i bakdelen när hon gick förbi råkade knuffa till dig. På kvällen slog du mig för första gången i ansiktet, ett rött märke som satt kvar i flera dagar. Det var för att jag hade skämt ut dig i restaurangen, men du förklarade inte vad jag hade gjort.

Du tyckte att min mage fick mig att se äcklig ut. Det var inte mer än rätt att jag betalade för de prostituerade du gick till. Så fort jag fick tillbaka min midja skulle du återuppta de äktenskapliga plikterna.

Thomas föddes den tredje mars 1974. Du hade då varit borta i en månad, i Tranås, hos en kvinna som du lärt känna innan vi träffades. När Thomas började krypa kom du hem.

Hösten 1974 befann du dig i början av din omvandling från människa till monster. Allt som hände efter detta minns jag som pusselbitar, fragment av minnen. De bitar som ännu finns kvar tvingar jag mig ibland att ta fram, när jag jämför mönstret med kopior av dig.

Minns du hålet i väggen med samma mått som mitt huvud? Där fick jag för att Thomas inte var lik dig och för att jag frågade vart pengarna jag hade ärvt från mamma och pappa hade tagit vägen.

Jag började på plåsterfabriken igen och du stod utanför med Thomas i barnvagnen och kikade in genom fönstret. Förmannen Evert kåtblängde på min röv, sa du.

Det kröp i mitt könshår. Flatlöss. Det var förstås jag som hade knullat förmannen och förlossningsläkaren och alla männen på paketeringsavdelningen. Du hotade Evert så jag fick sluta på jobbet. Du hade hittat städerskejobb, något som passade en sådan som mig bättre.

Polisen ringde på. Grannen hade orosringt. Det lät som om vi slaktade gris. De hittade ingen gris, men de körde mig till lasarettet. Min underarm stack ut i konstig vinkel och du fick sova på häktet trots att jag sa att jag bara hade snubblat på mattan i hallen.

Det gick inte att städa eller diska med min brutna arm, men du sa att jag hade en arm och två ben till att använda. Och gråta skulle inte hjälpa mig ett dugg. Du var känslig för ljud och du visste inte hur du skulle reagera om jag tjöt.

När Thomas var tre år bestämde du dig för att bli politiker. Det var ett yrke som passade dig tyckte du. Du skulle bli sosse, trots att du aldrig har jobbat mer än tre på veckor på samma ställe. Du samlade en skara anhängare som du lyckades övertyga med ditt blodfyllda rödvinssvammel. Men talets förmåga hade du och väldigt bra på att ljuga och elda upp ditt folk, det var du.

I takt med att du steg i graderna växte din ångest. Skrivmaskinen på köksbordet täcktes av ett fint damm. Så fort du försökte producera text till era partikvällar slocknade du med en flaska i handen. Då kom du på att jag skulle skriva åt dig. Din ångest flyttades över till mig.

Jag fick snabbt lära mig socialdemokraternas partiprogram och var de stod i olika frågor. Ett tag var jag övertygad socialdemokrat för deras värderingar stämde överens med mina. Men på något sätt förknippar jag deras röda ros med blåmärkena som blommade upp under min hud, när dina fingrar spelade på mitt smärtcentrum.

Under alla åren frågade du aldrig mig hur jag hade det om dagarna. Jag var bara ditt förlängda ego, din förvrängda spegel som du krossade framför Thomas.

Nu ska jag berätta om mina dagar. På morgonen steg jag upp. Om jag hade tur vaknade jag i sängen där du efter att jag tagit mina sömntabletter lekt att jag var ett vackert lik som du bara måste erövra.

Du hade barnasinnet kvar. Jag kunde hitta Thomas leksakskulor inuti mig långt efteråt, bitar av plast på ställen där de inte ska finnas. Ibland vaknade jag av att du släpade mig ner i badkaret och skendränkte mig. Jag vaknar fortfarande upp ibland och håller om min hals, känner duschslangen du virat kring den.
En annan sak du tyckte om att göra var att få mig att tro att jag hade dött och hamnat i himlen. Då var du en annan person, omtänksam, diskade och strök dina egna kläder. Jag blev lättad när du blev dig själv igen. Då visste jag var jag hade dig.

Ingo har inte fått lika många fullträffar i sitt ansikte som jag. Smink täckte det värsta, utom sprucken läpp. Om vintrarna drog jag upp kragarna på jackan eller skylde mig med halsduk. Kala fläckar på huvudet kammade jag över, om de inte var större än en knuten näve. Jag slutade se mig i spegeln för mitt nya ansikte äcklade mig. Jag var ett troll som tagit sig in i en människoboning. Vänstra ögat hade fått en lätt skelning och den sneda näsan gick det inte att andas igenom.

Thomas brukade ligga på magen och sova. På morgnarna lade jag en jacka över honom, krånglade in hans armar försiktigt i den. Vällingflaskan fick han när han yrvaket gråtande satte sig upp i vagnen medan vi promenerade bort till dagmamman Anette. Därifrån tog jag bussen till min skurhink. När jag gjort mina timmar, hämtade jag först Thomas, sedan promenerade vi till Konsum. På inköpslistan var det oftast potatis och limpa. Om pengarna räckte köpte vi även blandfärs, korv och en bit ost.

Klumpen av rädsla växte alltid i takt med att jag närmade mig hemmet. Du räknade minuter och hur många steg jag tog mellan jobbet, hemmet, Anette och butiken. Några minuters fördröjning, när jag stod i kö, tolkade du som trekant med Anette och hennes man. Eller så hade expediten på Konsum känt medlidande med mitt platta ansikte och knullat mig över ett bord täckt med kassakvitton och gamla blandfärsförpackningar.

Thomas fick då gå och lägga sig trots att klockan bara var fem. Jag låg naken på sängöverkastet, med dig över, nosande och fingrande mina kroppshålor efter främmande lukter.

I ditt huvud fanns alltid spåren av en annan man. Du berättade vad jag hade gjort, minuterna mellan butiken och hemmet. Du gick in i min hjärna, drog ut mitt minne och ersatte det med ditt. Mitt nya minne innehåller följande:

Jag är på Konsum, inte för att vi saknar något. Thomas sover i barnvagnen som jag otåligt knuffar framför mig. Jag tar en kundkorg och glider in i en gång.

Mina pupiller är kåtutvidgade, trosorna blöta av fittsaft och tungan sväller i min mun. Jag slickar mig om munnen och tränger mig djupare in i butiken. Vid ärt- och morotskonserverna står en man. Jag river upp min blus och knapparna flyger iväg över hyllorna. Mina mjölkvita bröst och hårda vårtgårdar pekar på honom. Kom och ta mig, viskar jag hest. Han griper tag i brösten, suger och nafsar samtidigt som jag trycker mig mot hans skrev. Han lossar sitt skärp och drar ner gylfen. Nu vänder han mig och trycker mig mot saltgurksburkarna. Jag river ner dem, på det schackrutiga golvet skimrar glasskrosset, samtidigt som han stönande tar mig bakifrån och tömmer sig i mig. När han är klar klappar han min stjärt och trycker några sedlar i min bh.

När Thomas gick i trean var du trött på politiken. Mötena tog slut på dig, sa du. Jag gladdes åt att slippa skriva dina brandtal, men då kom du på att du skulle satsa på en karriär som författare. Du hade talang för fantasier, erotiska sådana med mig i huvudrollen. Skrivmaskinen lyftes fram och stod nu på vardagsrumsbordet där du dikterade och jag skrev ner.

Du kom själv på handlingen till romanen Gulla rider igen. Gulla arbetar som städerska men det är bara hennes täckmantel. Bland prostituerade på Andra Långgatan försöker hon lösa de otaliga morden på politiker som köper sex. När hon inte ligger med de framstående distingerade gentlemännen på dödslistan skriver hon ner sina iakttagelser i en svart anteckningsbok.

Du var väldigt noga med att de var hederliga familjemän. De skulle aldrig ha rört en hora om deras fruar inte var döda, lungsjuka eller hade knipfittor, sa du. .

Du kämpade med slutet, för du tyckte inte att det fanns en självklar mördare. Inte heller hade du en trovärdig handling. Jag kunde inte förstå varför hennes man inte fattade misstankar, när hon smög ut på kvällarna. Städerskor har dagtidsjobb. Du lade då till att hennes man smög efter henne om nätterna och lämnade deras son Thomas ensam i lägenheten. Då upptäckte han hennes dubbelkarriär.

Sexscenerna fanns det inget att klaga på. De var väldigt detaljerade och du funderade länge på hur en mans fingrar glider över en kvinnas kropp och på hur många sätt hon kan bli tagen på. Du var också mån om att ge männen rika känsloliv, medan kvinnorna endast var intresserad av sex och pengar. De skulle ha tagit emot männen gratis om de inte behövde pengar till knark.

Som en del av ditt forskningsarbete för romanen började du förfölja mig. Det visste jag inte då. Du betalade män för att följa efter mig och sedan följde du efter dem. Jag fick reda på det först när du anklagade mig för att ha varit medveten om det hela tiden. Varför skulle jag annars ha avstått från att knulla hjärnorna av dem, för det hade inte funnit brist på varken tillfällen eller män.

En särskild eftermiddag minns jag. Jag var som vanligt på väg att hämta Thomas från skolan. När jag gick över parken fick jag redan tidigt en känsla av att någon gick efter mig. Det var som om någon gick i mina fotsteg med någon millisekunds eftersläpning.

Jag höll i min nyckelknippa som låg i jackfickan och fortsatte gå framåt. Vid dammen precis innan vägen som mynnar till skolan kom han i fatt mig. Över huvudet hade han trätt en svart nylonstrumpa. De vita tennisskorna och de mörka träningskläderna var nya och såg oanvända ut.

Mannen tog tag om mina axlar och släpade in mig i buskaget. Jag lyckades bita honom i handen och han svarade med att slå mig i ansiktet. Han lade sig platt över mig, pressade ut luften från mina lungor. Trosorna vid vristerna hindrade mig från att sparka mig loss. Han hittade inte rätt med sin missil och efter några misslyckade försök tryckte han in sig i mig och sprättade upp den sköra huden mellan anus och sköte.

Efteråt låg jag kvar och skakade. Det var inte övervåldet, trots att jag blödde från ändtarmen, som skrämde mig. Det var du. Du skulle sniffa blod och avföring så fort jag steg innanför dörren och tolka det som ett lyckat parkbänksmöte. Jag var en halvtimme försenad och den tiden räckte för mig att sedan gå vidare till att suga av skolans alla manliga lärare samt rektorn.

Att dränka sig i dammen kom som en alternativ lösning, men jag behövde något som inte fick mig att flyta upp. Vid dammen stod en papperskorg av metall med betongfot. Jag skulle kunna binda min ena fot till den med bh:n samt det som var kvar av trosorna. Du vet ju redan hur det gick. Papperskorgen var alldeles för tung för mig att lyfta.

Thomas satt i en gunga på skolgården och sparkade på sanden medan han väntade på mig. Hans ögon var rödsvullna och läpparna sönderbitna och fnasiga. Det var inte lätt för honom att veta om jag skulle komma och hämta honom eller inte. På den tiden levde vi med ovissheten om min framtid och hur många dagar jag hade kvar att leva.

Du var inte hemma. Jag och Thomas smög försiktigt runt i lägenheten, öppnade dörr efter dörr, men du var borta. Thomas vägrade släppa mig ur sikte. Han stod bredvid badkaret och såg mig hukande spola bort resterna av mannens kvarlämningar.

Jag satt i soffan, Thomas sov med huvudet i mitt knä när du kom hem. Din hand var bandagerad. En byracka hade bitit dig så illa att du hade fått en stelkrampsspruta hos doktorn. Du såg på Thomas med den där blicken som man ger till slaktdjur innan den slutgiltiga destinationen. Är den där ens min, sa du och slog dig ner på fåtöljen framför mig. Du bar nya svarta träningskläder.

Du berättade sedan om drömmen du hade haft natten innan. I drömmen gick jag genom en park. Jag hade gråtit av lycka när en man kom ifatt mig, styv och redo att tjänstgöra. Jag hade protesterat för att han släpade mig in i buskarna, för jag ville att alla skulle se oss knulla.

Du lämnade rummet med det otäcka kvar i dina tankar, det som snart skulle explodera över oss.
Jag skrev om slutet på din roman. Gulla upptäcker att det är hennes man Sven som mördar männen på Andra Långgatan. Han vill sätta dit henne för mordet så att han kan lösa in hennes pengar på bankkontot och sätta Thomas på barnhem, då han inte tror att det är hans son. Hon upptäcker att hon är nästa person på dödslistan, men den här gången skulle det se ut som ett självmord. Brevet som hon hittar i hans kavaj, med en perfekt förfalskning av hennes namnteckning, pekar ut henne som mördaren. Sven måste försvinna innan Thomas blir föräldralös.

En sandgrav vid stranden fungerar. Vindarna torkar upp lukt och för med sig det långt ut i havet. Spåren i sanden suddas ut av vågorna, sandkornen mumifierar och slipar. Kvar finns kanske en liten upphöjning, en sanddyn, en av naturens nycker.

Ja, du känner ju redan till slutet. Dina gener fortsätter i Thomas, men inget av dig finns i honom, tack och lov. Den enda berättelse du någonsin lyckades få ner på papper, från början till slut, finns bara kvar i mitt minne, där den med tiden kommer att vittra sönder, precis som du.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑