Mininovell: Pandemisk moral

En text låg hemma och skräpade, dagsaktuell som tusan, so here it goes:

Pandemisk moral

Det är klart jag tar mitt ansvar. Mer än andra faktiskt. Jag förstår inte alla dessa människor som dräller omkring i stan. Ingen mål eller mening annat än att smitta andra med corona. De flåsar mig i nacken på Hemköp trots att jag vänder mig om och stirrar på dem väldigt länge. Klistermärkena på golvet är inte är några jävla dekorationer utan rekommendationer. Tanten med rullatorn. Det finns hemtjänst för sådana som henne, eller Röda korset.  Om alla beställde hem mat skulle pandemin upplösas av sig själv.

Jag har börjat prenumerera på en matkasse. Det är faktiskt inte dyrt. Ekologiskt för miljön och lokalt från matbutiken runt hörnet. Alla borde faktiskt tänka som jag. Inga giftiga avgaser för att jag ska få mat på bordet. Bouillabaise, tillagad med rent samvete. Lina ställer påsen utanför dörren och ringer två gånger. Då vet jag att det inte är den snuviga grannen som vill tacka mig för att jag anmälde honom för onödig hissåkning efter klockan tio. Det är inte klokt att folk inte kan ta ansvar för sig själva och för andra. Vi måste gemensamt bekämpa smittan.

Jag stödjer restaurangen i kvarteret. Vi måste värna om egenföretagarna som kämpar med sin likviditet. Hur skulle det se ut om alla blev arbetslösa? Räcker det inte med alla flygvärdinnor som måste sadla om för att jag tar mitt ansvar och inte reser? Nu vårdar de sjuka som inte tagit sitt samhällsansvar. Tre dagar i veckan går vi på restaurang, jag, Elsa och Fanny för att aktivt stödja de små. Men vi är noga med att inte äta buffé, man kan ju aldrig veta vem som hostat i byttorna. Och frisörerna, de stackarna. Hur skulle det se ut om vi klipper oss själva, och massarbetslösheten som följer på det. Jag är väldigt noga med att inte välja en frisör som ser sjuk ut, vill ju inte bli ofrivilligt corona-smittad.

Till sommaren åker vi till sommarstugan, bara jag, Fanny och Elsa. Gotlänningarna vill inte ha ditt fastlänningar, men det gäller ju bara de som inte kan hålla sig i sina stugor. Vi kommer absolut inte ta ett steg utanför tomten annat än för att bada, handla mat eller stödja de lokala butikerna. Folk måste faktiskt förstå att det är allvar nu. Det är corona-tider och var och en tar sitt ansvar genom att hålla sig hemma. Borta bra, men hemester bäst.

Nu bor jag inte trångt i Bergsjön eller Kortedala. Det är ju faktiskt där smittan pågår som värst. Okunskap. Ska envisas med att bo i små lägenheter med farmor och barn i samma trea. Åker spårvagn och hostar på andra. Herregud, kan de bara inte stanna hemma och smitta varandra om de nu måste. De har ju faktiskt sig själv att skylla. Förstår de inte vikten av att jobba hemma i dessa tider? Var och en måste ta sitt ansvar, men det tycks inte sjunka in i alla människor. Jag tar mitt ansvar och håller mig hemma även om jag inte har corona. Tänk om alla tänkte förebyggande, då skulle vi ju inte ha en smitta att tala om.

De

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: