Skrytigt om mitt bidrag till en antologi om utanförskap

Yes, idag ska det skrytas, så håll i hatten så den inte blåser bort. I egenskap av projektledare och skrivkursledare börjar jag skönja detaljerna kring den kommande antologin- tio noveller om utanförskap.

I våras höll jag kursen ”Skapa en antologi” på Folkuniversitetet Visby. Från två tidigare skrivkurser, från hösten och våren året innan, dök elva modiga människor upp på den första lektionen. Jag var väldigt nervös, med tanke på att de här elva redan hade haft mig som skrivkursledare. Hade de höga eller låga förväntningar och vad tyckte de egentligen om mig som deras skrivkursledare? Jag tänkte att eftersom de redan hade haft mig så visste de vilket äventyr de hade gett sig in på. En av eleverna hoppade av, en äldre dam som hade så mycket intressanta historier från sitt liv att berätta om, men hon kände att hon inte skulle orka. Från lektion till lektion började novellerna att gro. Sedan kom coronan och tvingade oss till distansundervisning. Det hindrade inte oss. Jag mailade mina anteckningar och ”läxuppgifter”, noveller bytte hand och de gav feedback till varandra.

Att få synpunkter på sin novell är inte alltid så roligt och en del förändringsförslag godtogs och andra inte. Och det är helt ok. De började se sina novellerna utifrån läsarperspektivet och berättelserna mejslades och mejslades tills de slutliga produkterna var klara. Det vill säga tills jag började arbeta med dem i Adobe InDesign.

Jag är otroligt stolt över vad skrivkursdeltagarna har åstadkommit. Vi beslöt oss för att skriva noveller som har temat utanförskap, vilket visade sig utrymma en hel del. Man kan vara utanför sin familj, sin religion, sin kultur… Och det kan vara sorgligt, roligt, dramatiskt, magiskt realistiskt. Novellsamlingen vars titel jag inte tänker avslöja än är som en påse Gott och blandat. Här finns det sura, med det salta och det söta. Det finns något för alla.

Skrivkursens mål var att skapa en antologi. Boken kommer att komma till sommaren om inte något annat händer på vägen. Vad boken heter avslöjas först när den har åkt iväg till B.o.D, ett print-on-demand- förlag.

Som skrivkursledare och projektledare har jag undervisat, gett feedback, organiserat och hållit i trådarna. Lite stolt är jag ändå över mina insatser. Jag har tvingats att gå utanför min bekvämlighetszon och lärt mig tillräckligt mycket om Adobe InDesign för att kunna jobba med inlagan till antologin. Det här var så kul att jag skulle kunna tänka mig att hjälpa andra att skriva färdigt sina alster, en skrivcoach som peppar och piskar om vartannat. Jag är inte populär alla gånger och alla dagar, men det blir ett färdigt resultat man kan vara stolt över.

Antologin om utanförskap är en egenutgiven, jag menar grupputgiven, bok. Kostnaderna har hållits låga genom att alla har bidragit med sina kunskaper. Om det finns ett och annat grammatikfel bryr vi oss inte om. Vi klarade det, att skapa en antologi.

Ähm, jag är ledsen, men nu måste jag gå tillbaka till redigeringen av novellerna. Fyra av tio novellerna har bearbetats och nu ska jag tampas med den femte. Tråkigt? Aldrig i livet! Jag blir aldrig trött på att läsa intressanta noveller. Jag brukar kalla mina böcker för mina bebisar och nu kommer alltså mitt barnbarn till sommaren.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑