Mitt kokande hjärta

silhouette mountain during golden hour
Fotografi av Johanna Huber, @joneau, Unsplash.com

Under den gångna veckan har jag haft kännbara tecken på att jag inte längre är tjugo år. Förra veckan tillbringade jag en natt på lasarettet, då jag plötsligt fick ont i hjärttrakten och smärtan blev allt intensivare ju längre tiden gick. När jag kom in var mitt övre blodtryck på över 190 och gick ner först efter några timmar till 170 och sedan till 150. Behöver jag säga att jag fick blodtrycksmedicin utskrivet?

Jag har varit på ultraljud av hjärtat samt fystest. Just nu verkar det inte vara något större fel på mig. Mitt blodtryck har också kommit ner till normal nivå, när jag aktivt valde att sluta stressa. Hur jag gjorde för att sluta stressa? Stress uppkommer ofta när ens egna och andras förväntningar på vad man ska kunna utföra och vill utföra under en viss tidsrymd kolliderar. Det står inte alltid i rimlig proportion till vad kroppen kan hantera, men man pressar sin kropp tills systemet inte längre kan upprätthålla sin balans. Alla andra gör ju det, bara lite till och sedan ska jag vila. NEJ! Mina fötter ska gå i den takt de är skapta för, min hjärna ska tänka i den takt den klarar av och hantera precis så många parallella processer som den kan utan att röra ihop allt. Våra kroppar är inte gjorda i robotfabriker och en del kom med produktionsfel eller fick fel i karosseriet på grund av omild hantering.

Vad som är stress för den ene är inte stress för den andra. Folk som känner mig vet att jag arbetar med extremt mycket saker, men för mig är det inte stress. Jag gör en sak i taget och jag njuter av mina fritidsintressen. Om jag inte skrev eller vattnade mina grönsaksväxter skulle jag inte orka ta mig upp ur sängen, så deprimerad skulle jag bli.

Så varför blev jag stressad? Jag tror förklaringen ligger i att jag är en känslomänniska. Saker jag älskar får mig att fröjdas, saktar ner åldrandetakten och smörjer mina leder. Saker som jag tycker mindre om ger mig magkatarr, halsbränna, minnesluckor, huvudvärk, hög puls, gråtattacker, hjärtproblem och undertryckt ilska som pyser ut som från en kokande kaffepanna.

En stress-sort som jag inte alls kan hantera och som fick mig att hamna på akuten är när jag fem minuter innan stängning har en ringlande kö av receptkunder på apoteket som tar en halvtimme att avveckla. Folk stampar med fötterna, himlar med ögonen och undrar varför jag ställer så många frågor om deras läkemedel? Jag måste ta hänsyn till alla de andra kunderna som väntar på sin tur. Jag räknar i huvudet, minst två minuter på varje kund, om de har mindre än tre recept var och inte har fått en ny medicin utskrivet. Jag ler och klistrar etiketterna ännu snabbare. Jag säger INTE att det tar så lång tid för att det inte är ett snabbköp och för att jag måste göra mitt jobb så att jag inte tar livet av människor eller förlorar min legitimation. De har glömt att ta med sig sina körkort, men hej, de ska ju bara hämta medicin till sig själva. Skulle de ljuga om vilka de är? De har inga recept, men det är väl inget problem? Jag hade ju ett för några månader sedan och det är ju ändå inte knark. Måste JAG skaffa ett recept? Vadå, inte behöver jag ett recept för det där, Guuuuud vad du är löjlig. Löjligt system, löjliga människa med vita rocken, vadå, så du straffar mig för att jag inte har ett recept? Kom igen, ring en doktor åt mig. Och klockfanskapet tickar på och nu har vi stängt, men ändå inte. Hela tiden ler jag och förklarar, förklarar, klarar, klarar snart inte av innan jag bryter ihop. Och nästa dag, om nio timmar ska jag vakna till nästa dags jobb. Dygnsvilan i bilen till hemmet och till jobbet om kön inte slutar ringla.

När coronan bröt ut ändrade folk vilka tider de kommer in för att handla, i början av dagen eller slutet av dagen. Det är för att de tror att det är tomt då. Det är det inte, eftersom många tänker likadant. Mitt hjärta bröt ihop före mig. Om jag ändå fick ett ynka ”safe-card” varje dag på jobbet, en som ger mig frizon att skälla ut en snorkig kund efter noterna, som inte påverkar apoteksaktierna eller min anställning. Bara en, för då skulle jag kunna småle hela dagen och undra om det skulle regna utskällningar som guldregn på nästa kund. Som när kunden skrek ”Ingen i kassan. Är ni som vanligt och fikar?” Då skrek jag inte heller att ”fikat har jag inte sett röken av och ser du inte att vi jobbar för fullt här? Om du slutar gaffla och min kund bara får sitt receptkvitto kommer jag och expedierar dig.”

Jag behöver en pysventil för mina stängda känslor så att hjärtat slipper klappa ihop. Då är det tur att jag får skriva om mina känslor. Om någon undrar om jag får skriva om detta så hänvisar jag till rätten att yttra mig om mina egna känslor. Ingen kom till skada, förutom min kropp.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑