Skrytigt om mitt bidrag till en antologi om utanförskap

Yes, idag ska det skrytas, så håll i hatten så den inte blåser bort. I egenskap av projektledare och skrivkursledare börjar jag skönja detaljerna kring den kommande antologin- tio noveller om utanförskap.

I våras höll jag kursen ”Skapa en antologi” på Folkuniversitetet Visby. Från två tidigare skrivkurser, från hösten och våren året innan, dök elva modiga människor upp på den första lektionen. Jag var väldigt nervös, med tanke på att de här elva redan hade haft mig som skrivkursledare. Hade de höga eller låga förväntningar och vad tyckte de egentligen om mig som deras skrivkursledare? Jag tänkte att eftersom de redan hade haft mig så visste de vilket äventyr de hade gett sig in på. En av eleverna hoppade av, en äldre dam som hade så mycket intressanta historier från sitt liv att berätta om, men hon kände att hon inte skulle orka. Från lektion till lektion började novellerna att gro. Sedan kom coronan och tvingade oss till distansundervisning. Det hindrade inte oss. Jag mailade mina anteckningar och ”läxuppgifter”, noveller bytte hand och de gav feedback till varandra.

Att få synpunkter på sin novell är inte alltid så roligt och en del förändringsförslag godtogs och andra inte. Och det är helt ok. De började se sina novellerna utifrån läsarperspektivet och berättelserna mejslades och mejslades tills de slutliga produkterna var klara. Det vill säga tills jag började arbeta med dem i Adobe InDesign.

Jag är otroligt stolt över vad skrivkursdeltagarna har åstadkommit. Vi beslöt oss för att skriva noveller som har temat utanförskap, vilket visade sig utrymma en hel del. Man kan vara utanför sin familj, sin religion, sin kultur… Och det kan vara sorgligt, roligt, dramatiskt, magiskt realistiskt. Novellsamlingen vars titel jag inte tänker avslöja än är som en påse Gott och blandat. Här finns det sura, med det salta och det söta. Det finns något för alla.

Skrivkursens mål var att skapa en antologi. Boken kommer att komma till sommaren om inte något annat händer på vägen. Vad boken heter avslöjas först när den har åkt iväg till B.o.D, ett print-on-demand- förlag.

Som skrivkursledare och projektledare har jag undervisat, gett feedback, organiserat och hållit i trådarna. Lite stolt är jag ändå över mina insatser. Jag har tvingats att gå utanför min bekvämlighetszon och lärt mig tillräckligt mycket om Adobe InDesign för att kunna jobba med inlagan till antologin. Det här var så kul att jag skulle kunna tänka mig att hjälpa andra att skriva färdigt sina alster, en skrivcoach som peppar och piskar om vartannat. Jag är inte populär alla gånger och alla dagar, men det blir ett färdigt resultat man kan vara stolt över.

Antologin om utanförskap är en egenutgiven, jag menar grupputgiven, bok. Kostnaderna har hållits låga genom att alla har bidragit med sina kunskaper. Om det finns ett och annat grammatikfel bryr vi oss inte om. Vi klarade det, att skapa en antologi.

Ähm, jag är ledsen, men nu måste jag gå tillbaka till redigeringen av novellerna. Fyra av tio novellerna har bearbetats och nu ska jag tampas med den femte. Tråkigt? Aldrig i livet! Jag blir aldrig trött på att läsa intressanta noveller. Jag brukar kalla mina böcker för mina bebisar och nu kommer alltså mitt barnbarn till sommaren.

Mitt kokande hjärta

silhouette mountain during golden hour
Fotografi av Johanna Huber, @joneau, Unsplash.com

Under den gångna veckan har jag haft kännbara tecken på att jag inte längre är tjugo år. Förra veckan tillbringade jag en natt på lasarettet, då jag plötsligt fick ont i hjärttrakten och smärtan blev allt intensivare ju längre tiden gick. När jag kom in var mitt övre blodtryck på över 190 och gick ner först efter några timmar till 170 och sedan till 150. Behöver jag säga att jag fick blodtrycksmedicin utskrivet?

Jag har varit på ultraljud av hjärtat samt fystest. Just nu verkar det inte vara något större fel på mig. Mitt blodtryck har också kommit ner till normal nivå, när jag aktivt valde att sluta stressa. Hur jag gjorde för att sluta stressa? Stress uppkommer ofta när ens egna och andras förväntningar på vad man ska kunna utföra och vill utföra under en viss tidsrymd kolliderar. Det står inte alltid i rimlig proportion till vad kroppen kan hantera, men man pressar sin kropp tills systemet inte längre kan upprätthålla sin balans. Alla andra gör ju det, bara lite till och sedan ska jag vila. NEJ! Mina fötter ska gå i den takt de är skapta för, min hjärna ska tänka i den takt den klarar av och hantera precis så många parallella processer som den kan utan att röra ihop allt. Våra kroppar är inte gjorda i robotfabriker och en del kom med produktionsfel eller fick fel i karosseriet på grund av omild hantering.

Vad som är stress för den ene är inte stress för den andra. Folk som känner mig vet att jag arbetar med extremt mycket saker, men för mig är det inte stress. Jag gör en sak i taget och jag njuter av mina fritidsintressen. Om jag inte skrev eller vattnade mina grönsaksväxter skulle jag inte orka ta mig upp ur sängen, så deprimerad skulle jag bli.

Så varför blev jag stressad? Jag tror förklaringen ligger i att jag är en känslomänniska. Saker jag älskar får mig att fröjdas, saktar ner åldrandetakten och smörjer mina leder. Saker som jag tycker mindre om ger mig magkatarr, halsbränna, minnesluckor, huvudvärk, hög puls, gråtattacker, hjärtproblem och undertryckt ilska som pyser ut som från en kokande kaffepanna.

En stress-sort som jag inte alls kan hantera och som fick mig att hamna på akuten är när jag fem minuter innan stängning har en ringlande kö av receptkunder på apoteket som tar en halvtimme att avveckla. Folk stampar med fötterna, himlar med ögonen och undrar varför jag ställer så många frågor om deras läkemedel? Jag måste ta hänsyn till alla de andra kunderna som väntar på sin tur. Jag räknar i huvudet, minst två minuter på varje kund, om de har mindre än tre recept var och inte har fått en ny medicin utskrivet. Jag ler och klistrar etiketterna ännu snabbare. Jag säger INTE att det tar så lång tid för att det inte är ett snabbköp och för att jag måste göra mitt jobb så att jag inte tar livet av människor eller förlorar min legitimation. De har glömt att ta med sig sina körkort, men hej, de ska ju bara hämta medicin till sig själva. Skulle de ljuga om vilka de är? De har inga recept, men det är väl inget problem? Jag hade ju ett för några månader sedan och det är ju ändå inte knark. Måste JAG skaffa ett recept? Vadå, inte behöver jag ett recept för det där, Guuuuud vad du är löjlig. Löjligt system, löjliga människa med vita rocken, vadå, så du straffar mig för att jag inte har ett recept? Kom igen, ring en doktor åt mig. Och klockfanskapet tickar på och nu har vi stängt, men ändå inte. Hela tiden ler jag och förklarar, förklarar, klarar, klarar snart inte av innan jag bryter ihop. Och nästa dag, om nio timmar ska jag vakna till nästa dags jobb. Dygnsvilan i bilen till hemmet och till jobbet om kön inte slutar ringla.

När coronan bröt ut ändrade folk vilka tider de kommer in för att handla, i början av dagen eller slutet av dagen. Det är för att de tror att det är tomt då. Det är det inte, eftersom många tänker likadant. Mitt hjärta bröt ihop före mig. Om jag ändå fick ett ynka ”safe-card” varje dag på jobbet, en som ger mig frizon att skälla ut en snorkig kund efter noterna, som inte påverkar apoteksaktierna eller min anställning. Bara en, för då skulle jag kunna småle hela dagen och undra om det skulle regna utskällningar som guldregn på nästa kund. Som när kunden skrek ”Ingen i kassan. Är ni som vanligt och fikar?” Då skrek jag inte heller att ”fikat har jag inte sett röken av och ser du inte att vi jobbar för fullt här? Om du slutar gaffla och min kund bara får sitt receptkvitto kommer jag och expedierar dig.”

Jag behöver en pysventil för mina stängda känslor så att hjärtat slipper klappa ihop. Då är det tur att jag får skriva om mina känslor. Om någon undrar om jag får skriva om detta så hänvisar jag till rätten att yttra mig om mina egna känslor. Ingen kom till skada, förutom min kropp.

Researchgräva i hjärnan

På morgonen blev det 960 ord till min nästa roman Typ:DÖD vilket består av text som jag har bearbetat samt helt nya texter. I min första version var miljön inte särskilt bra beskriven. Det var förmodligen för att jag inte riktigt hade bestämt mig för hur det såg ut runt Lilly.

Så hur gör man research för en scen som utspelar sig i Livet efter detta? Jag vill inte precis säga att Lilly befinner sig på andra sidan. Hon befinner sig på ett ställe som skulle kunna klassas för väntrum även om det är i Skogen. I min version av Döden ville jag lägga till flera nivåer samt undvika att det inte ska kunna tolkas som ett sätt att sälja in kristendom i min roman. Det är lättare sagt än gjort, då jag själv är troende/spirituell även om jag inte har någon särskild religiös hemvist. Jag fick gräva ordentligt i hjärnan.

Resultatet blev något hopkok av alla möjliga religioner fast utan en närvarande Gud. På sin höjd finns det någon som Lilly interagerar med. En slags guidebok ramlar till exempel ner från himlen.

Nu ska jag inte avslöja handlingen, som är oerhört spännande då vi får följa Lillys försök att ta kontakt med sina nära och kära. Visste ni till exempel att många andar springer runt på seanser och sittningar utifall att något medium är äkta och kan förmedla kontakt med de levande. Nåväl, nu vet ni det.

Jag har alltid varit fascinerad av döden. Detta då jag träffat en hel del andar och andra väsen och vet att det inte tar slut. Ingen kan väl med säkerhet veta vad som händer och det är kanske därför alla har sina egna förklaringar. Det är svårt att hantera luckan av okunskap då vi alla någon gång ska kliva in i det okända. Då är det inte konstigt att man försöker fylla i själv och hitta en sanning som man kan bli nöjd med.

Tankar om mörker

Huvudpersonen Lilly famlar i mörker de första kapitlen av romanen Typ: Död”. Hur skildrar man mörker? Det är mörkt, sotsvart, stjärnlöst… Inte nog med det, hon går i ett icke-existerande tillstånd där allt som funnits runtomkring henne lösts upp. Allt som finns är en upplyst tunnel hon vet är en gammal järnvägstunnel som stadens knarkare använder för att vila sina ben i. Hon försöker hitta hem, men allt som finns är tunneln. Det ser mörkt ut för Lilly och för mig också. Jag måste nämligen åka och jobba.

Idag blev det ca 960 nygamla och nya ord. Totalt har romanen kommit upp till 12102 ord. Jag har satt deadline på första utkastet till slutet av augusti. För att nå målet måste jag skriva ca 900 ord per dag om jag ska ha en roman på ca 80 000 ords längd. Det är inte bara att skriva. Det måste finnas en handling och en röd tråd som löper genom hela berättelsen. Jag har på det stora hela klart vad romanen ska handla om, men det känns som om handlingen hela tiden blir större och större. Den vecklas ut och blir till en roman om en kvinna som sårar, har sårat och blivit sårad av de hon älskar och har älskat. Jag tror romanen handlar mer om det inre landskapet än om det yttre. Det är kanske därför hon famlar i mörkret till en början. Hon har inte särskilt bra kontakt med sina känslor, som hon motat undan med allehanda droger.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑