Slut på ursäkterna

Jag vet att det inte är nyår och inte heller är jag på pikkalurven, men idag är dagen då jag skriver kontrakt med mig själv, att göra färdigt de ofärdiga romanerna jag har samlat på mig.

Rubriken på mitt inlägg har jag förresten tagit från titeln på en av mina favoritböcker. Den heter Slut på ursäkterna av Wayne Dyer och om ni klickar på titeln kommer ni raka vägen till min favorithandel Adlibris där ni kan läsa mer om boken.

Idag skrev jag ner namnet på sex ofärdiga romaner som jag tänker skriva klart. Och då har jag inte räknat med apoteksromanen och min autofiktiva roman om min trasiga, men magiska barndom. Helt jävla omöjligt tänker jag som har en hjärna som fladdrar som en fjäril mellan potentiella texter som dryper av nektar. Nej, nu är det slut med det. Tag en handling kvinna och skriv klart den.

Jag har alltid tänkt att jag ska vara en heltidsskrivande författare vid det här laget. Drömmen finns kvar långt in i framtiden, när jag som heltidsskrivande pensionär har råd att knappra på tangenterna all day long. Det är dock inte det som har hindrat mig från att skriva. Ärligt talat har jag varit rädd för att bli dömd för att jag ger ut böcker på egen hand. Det saknas inte personer som dömer ut oss egenutgivare som patetiska losers som liksom tiggare sträcker ut sin mugg och ber om allmosor. Jag vill inte ha medlidande, utan endast tid för att skriva. Jag fick kallet, men talangen kommer väl senare.

Nåväl, idag fick jag den himmelska uppenbarelsen att det inte handlar om att tjäna pengar utom om att skriva. Om jag inte skriver om Bernhard vem gör det? Eller om den ensamstående Maja som letar efter en pappa till sin son? Eller om terapeuten som botar vilsna själar? Nej, nu är det dags att jag håller löftet som jag gav mig själv för en herrans massa år sedan, att skriva minst tio böcker. Jag har skrivit fyra, så det är sex böcker kvar.

Det är slut på ursäkterna som är rätt så patetiska. Jag måste diska först, ska göra klart det här först, det finns ingen tid och jag kommer aldrig att bli antagen av ett bokförlag. Det finns alltid disk, tills jag dör, och listan på ogjorda saker fylls bara på. Tiden, minuterna för skrivande behöver inte ske i kronologisk ordning, om man är magiskt lagd. En halvtimme hit, en timme dit och så har man plötsligt skrivit flera hundra sidor. Att jag förmodligen aldrig blir antagen av ett bokförlag, igen, buhuuu vad det är synd om mig. Det finns hur många duktiga skribenter som helst i världen som inte blir antagna. Det finns fler refuserade texter än antagna. Och? Går världen under? Förmodligen inte. Äsch, nu kom jag på ännu en oskriven roman, med arbetsnamnet Tills vi ses igen. Helvete, det är bäst jag skyndar på att skriva klart. Här blir inga böcker gjorda. Om ni ursäktar mig, jag måste gå och skriva.

Dags att göra upp med gamla synder

officer reading notes
Foto av Jordan@suspected (Unsplash.com)

Det värsta med att skriva är att man hittar spår av sig själv överallt. En novell som inte innehåller miljöskildringar, dåligt underbyggda karaktärer…

Jag har alltid varit rätt så transparent, alltså, att så fort jag skrivit en novell har jag genast kastat ut den på min blogg. Jag är inte ett dugg mystisk, utom när jag spår i kaffesump.

Jag är livrädd för att ett bokförlag som jag vill bli antagen hos hittar mina noveller. Gör jag något åt det? Ja. Jag bitar på mina naglar. Om jag tuggar i mig tillräckligt mycket av naglarna börjar det blöda i fingertopparna. Om det forsar blod ur mina fingrar kan jag inte skriva. Problem solved.

Det mest välgörande jag skulle kunna göra är att ta bort novellerna från den här bloggen. De som läser mina noveller verkar ändå bara läsa min Spegelnovell av Masetto i Nunneklostret. Jag hoppas verkligen ni inte använder den för att klara av en tenta.

Nu är jag inte så självdestruktiv att jag inte använder mina noveller till något nyttigt. Jag kan publicera en novellsamling, reviderad förstås. Mitt favorittema är Döden och jag kan samla flera av mina noveller under det temat.  Döden och meningen med livet när man ändå ska dö enligt rysk roulette-principen har upptagit en stor del av mitt liv. Jag kan lika gärna go all in och skriva upplyftande om döden. Nu får jag säkert en hemskt massa indignerade mail om att man inte ska skoja med döden. Jo, det ska man visst. Döden är så hemsk att man inte ska låta bli att skämta om den. Man ska ta udden av den. Döden är inte mindre sorglig, mindre allvarlig för att någon har kul med den. Dessutom blir man varken mindre eller mer död. Den som vill sörja, varsågod. Folk dör och föds varje dag och jag tror personligen inte att man ska hänga upp sig på en person utan på det stora hela. I det stora hela dör vi allihopa och då finns det ingen kvar som kan vara sur och indignerad.

Nu gick jag väldigt långt ifrån inläggets tema- jag ska städa i min novellgarderob, lappa och laga tills det skiner som nytt. Och däremellan tänka på döden, som mitt eget lilla efterforskningsprojekt.

Ord som får mig att se rött

Efter några års författande finns det vissa ord som jag tycker borde strykas ut ur gemene mans vokabulär.

Ett särskilt hat hyser jag till ordet börja. Antingen så har det börjat eller så har det inte.

Jag börjar skriva. Oh please, var någonstans började du skriva? När du uttryckte att du har börjat skriva? Skriv istället ”Jag skriver.” Antingen skriver du eller så skriver du inte.

Jag trodde aldrig någonsin att jag, dotter till utrikesfödda, skulle ha några åsikter om hur man uttrycker sig på svenska, men börjar du någonsin med börja kommer jag att likt en tjur stånga dig blodig. Börja är väldigt vagt och ska användas väldigt lite. Beskriv istället.

Lika snar är jag till vaga ord som nästan, ganska, lite, ungefär. Det finns en slapp lojhet hos författaren som vägrar undersöka det närmare. Hur mycket är nästan, ganska, lite eller ungefär? Jag blir irriterad när en skribent uttrycker sig vagt. Lika mycket som när man skriver att det står en bil vid garaget. Det är så vagt och stämmer in från allt från en soptippsfärdig rosthög till en glänsande Rolls Royce.

Använd detaljer människa. Att uttrycka sig vagt kan vara en genre, men det är som skjuta prick på vad som helst. Om du ska vara vag, var det hela tiden. Berör mig med dina begränsningar av ord så att jag kan finna själen i dina ord. Att uttrycka sig vagt är som att vid en hälsning få en kall slapp hand att skaka. Det är förvirrande obehagligt att befinna sig i ett tomrum som man själv måste befolka. Var försiktig med vaga ord som antyder en rörelse, men i själva verket är en torr pump under en het sommar. Vi läsare är lata och orkar inte börja med börja. Var börjar man, i början, eller någonstans i mitten?

 

En riktig författare lever på sina ord

Hahaha, jag bara skojar. Jag tror inte ens själv på det jag skrev som rubrik på detta inlägg.

Anledningen till varför jag överhuvudtaget använde ett påstående som en rubrik är för att jag vill syna den.

Låt mig anta att det är rätt. Det finns faktiskt en del skribenter som skulle hålla med påståendet. I de rådande corona-omständigheterna har jag hört hur vi hobbyförfattare ska  hålla oss undan så att de riktiga författarna kan sälja sina böcker. Vi förstör ju branschen med våra mediokra böcker medan de riktiga författarna bokstavligen kämpar för att släpa hem levebrödet till bordet. Jag minsann lider ju inte i mitt hobbyförfattarskap då jag tjänar in mina pengar på annat håll.

Min första fråga lyder så här:

Hur mycket pengar behöver man dra in på sina böcker för att kunna anses vara en riktig författare? Är det strax över socialbidragsdelen, bostadsbidraget och barnbidraget inräknade? Räknas man som riktig författare om man är pensionär och får en krona för sin senaste bok? Och hur är det om man inte tjänar ett endaste korvöre men lever på sin partner? Får fondpengar och stipendium eller tv-intervjuer räknas som intjänade pengar för ens böcker? Och räknas man som riktig författare om man vunnit tio miljoner på lotto, slutar sitt jobb och sedan lever på sitt författarskap som inte ger ett endaste öre?

Min andra fråga är:

Blir man automatiskt en bättre författare eller en riktig författare för att man har ett annat jobb? Det är här skon klämmer. En del skriver mästerverk på toapapper under sina fikapauser på städfirman medan andra inte kan skriva oavsett hur mycket tid de lägger ner på sitt skrivande i en kammare i en vacker stadsdel i ett varmt land där tropiska vindar fläktar in från balkongen.

Så hur kommer det sig att en del författare gärna självutnämner sig som riktiga författare och avfärdar andra som en bunt hobbyförfattare? Kan det rentav vara hybris, att man överskattar sin egen förmåga och underskattar andras? Eller är det rädslan för konkurrens? Jag har ingen aning.

Det enda jag vet är att man blir bättre på att skriva ju längre tid man gör det, oavsett om det är under fikapauser under trettio års tid eller ett års heltidsstudier på en författarskola. Jag är inte beredd att säga upp mig från mitt jobb för att ta mig an ett lidande som en kämpande författare. Jag har alldeles för mycket självbevarelsedrift och tre ruttna fönster i huset som måste bytas ut till en kostnad för 34 000 kronor. Hur mycket böcker skulle jag behöva sälja för att ha råd med fönstren? Om jag får 50 kronor för varje bok skulle jag behöva sälja 68000 böcker. Även om jag fick hundra kronor för varje bok skulle jag behöva sälja 34000 böcker. Istället går jag till jobbet och tjänar in de pengarna på lite mer än en månad. Och det vet alla som skriver, inte hinner man skriva en bok och sälja 34000 ex på en månad. Jag har fler fönster som behöver bytas ut och inte orkar jag skriva hur mycket som helst för att bli kallad för en riktig författare.

Jag är faktiskt lite trött på att jag och andra i mitt skrivande sällskap blir kallade för hobbyförfattare. Vi är inte mer eller mindre författare för att vi skriver på vår fritid. Varför ska vi inte få sälja våra böcker, för att ni som kallar er riktiga författare behöver sälja era böcker? Om ni inte kan sälja era böcker tillräckligt mycket för att kunna leva på det så har jag ett hett tips- börja jobba. Det gör vi alla andra, jobbar, så att vi har råd att skriva.

Det finns inget som heter riktig författare eller hobbyförfattare. Det finns bara författare. Författare är den som har författat ett verk. Ett verk kan vara dåligt, bra, sälja bra, sälja mindre bra, men likväl är den som skapat verket en författare. Den som påstår något annat är en elitist som försöker ta ordet från det skrivande folket.

 

 

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑