En aggressiv-passiv bitter hobbyförfattares terapi börjar här

pink tulip flowers in white cup
Foto av Ylanite Koppens på Pexels.com

Är jag passiv aggressiv? Måhända. Jag är framförallt aggressivt passiv och så bitter att det skaver i min hjärna.

Först tänkte jag börja berätta om mitt mående, men det har jag gjort så många gånger. Stabilt deprimerad vad gäller mitt skrivande. Inget nytt på den fronten. Selektivt glad. Så var det avklarat.

Jag tycker om att diagnosticera mig själv och andra tycker om att ge mig diagnoser. Bipolär. Det är fullt möjligt. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Schizofren? Nja, men också möjligt. Att jag kan se spöken kan vara en del av det spektrumet. I så fall bara ibland. Ingen ihållande schizofreni i alla fall. Paranoid? Skriv upp mig på det. Jag misstänker att man inte alls behöver jobba fyrtio timmar per vecka och att det bara är humbug för att vi ska konsumera mera, men det kan vara min paranoia som talar. ADHD? Jag har ju väldigt många saker i farten samtidigt. Enda som inte talar för den diagnosen är att jag i ärlighetens namn är ett proffs på att organisera upp min vardag. Det kan också vara mitt höga kaffeintag samt genetisk ärftlighet för att jonglera kanelbullar klockan tre på morgonen. Om jag inte får göra en miljon saker på en och samma gång blir jag väldigt sur och använder min kreativa förmåga till att starta mini-krig. Aggressiv? Hur visste ni?

Om bitter författare var en diagnos, skulle jag uppfylla vartenda kriterium. Svarar du också  ja på följande frågor är du definitivt en bitter författare.

  • Har du svårt att unna andra författare att lyckas med sitt författarskap och ge dem gratulationer från botten av ditt hjärta?
  •  Blir du kräksjuk så fort någon lyckas med sin debutbok som genast singlar upp i boktoppen?
  •  Misstänker du att de viktigaste ingredienserna för att bli lyckad författare är att vara snygg, smal, ung och ha kontakter?

Jag är definitivt en bitter författare, aggressivt passiv, påbörjar skrivprojekt utan att avsluta dem. Tankarna mal i mitt huvud samtidigt som jag maler ner mina texter till pulver genom att kritisera deras existens.  Jag saknar den där nybörjarandan när jag en gång började skriva på min första bok Hem jävla hem. Trodde jag kunde skriva en bok på den tiden, tills jag insåg allt man behöver behärska för att skriva en bok. Småler åt unga författare som ställer dumma frågor såsom vad ska min huvudperson heta? Det är som att slänga in ett köttstycke i en lejongrop av bittra författare. Snälla lilla vän, vill du verkligen bli författare?  Du kanske kan bli en influencer i stället. Jag har förmodligen själv blivit bitter av andra bittra författare som kommit med tillrättavisande råd. Jag är inte medlem av Sveriges Författarförbund och kommer förmodligen aldrig att bli invald där heller. Därför är jag ingen riktig författare har jag hört. I dessa corona-tider uppmuntras vi ”inte riktiga” författare att unna ”riktiga” författare få sälja sina böcker. Vi lever ju inte på våra böcker, men de som gör det behöver pengarna mer än oss hobbyförfattare. Jag är ledsen, men jag är bitter, och jag kan verkligen inte unna en riktig författare att få sälja sina böcker om jag inte får det.

En författarkollega blev upprörd när hon kallades för hobbyförfattare av andra författare. Typisk mobbning. Ska man verkligen tolerera det? Vem definierar vem som är hobbyförfattare som i det här fallet ska tolkas som en nedsättande term? Hur många författare lever endast på sina böcker? Utan att räkna med sin pension, stipendier, intervjuer i tv-soffor, radioprogram, reklam etcetera etcetera. Inte speciellt många. Jag är trots allt rätt så nöjd hobbyförfattare som tjänar cirka en halv miljon om året (med all min OB, oh la la), vilket inte många författare gör. Det enda jag inte har råd med är att köpa mig skrivtid.

Varför är jag då bitter? Jag är bitter för att jag inte är fullständigt accepterad i författarskrået. Jag är bitter för att jag måste göra annat än att skriva. Och jag är jävligt bitter för att jag inte kan leva på mitt skrivande. Så fort dessa hinder är avklarade, kommer jag att tralalalala och skutteliskutta och uppmuntra andra författare med hjärtliga tillrop. Om jag kan, så kan du.

Det är ju verkligen bittert att resten av mitt liv ägna mig åt att vara bitter författare. Det är inte så mycket jag kan göra åt mina omständigheter. Jag har bett till Gud, ärkeängeln Mikael, min guide, Jesus, min pappa, men de har inte tillmötesgått mina böner till fullo. Jag har skrivit en jävla massa, mer än vad en debuterande författare i tjugoårsåldern har gjort. Jag har skrivit fyra böcker, bloggat, blivit nominerad till Selmapriset, sprungit runt där andra författare är och gått skrivkurser. Nada, zip, zero. Ingen utdelning. Surt, surt, men framför allt bittert.

Jag orkar inte vara bitter längre. Det tär på mig, på min magsäck som är lika perforerad som ett Melitta kaffefilter. Jag kan ju förstås sluta skriva. Ett alternativ som genast flyger upp som en storsäljare är att ta livet av mig. Om jag inte får skriva, kan jag lika gärna dö. Ett annat alternativ är att ta piller, men det blir ju så dyrt i längden och har en hel del biverkningar. Alternativ tre är att jag slutar skriva och förblir bitter, men utan en huvudsaklig sak att gnälla om. Som en kanonspruta av bitterhet som skjuter på allt som rör sig. Inget av dessa alternativ fungerar på mig. Det finns även alternativ fyra som många riktiga författare inte kommer att gilla. Jag fortsätter skriva och slutar vara bitter. Det alternativet är bäst för mänskligheten.  Jag förpestar bara bokmarknaden då jag genom att skriva späder ut kvaliteten på utgivna böcker. Det finns också risken eller chansen att jag blir en riktigt bra författare med tiden.

Det här är vad jag ska göra:

  • skriva klart alla manus som finns i mitt huvud, på hårddisken, i pärmen eller snurrar runt som ett asteroidbälte över min existens. Det är tyvärr ett oändligt antal manusidéer. Vid min död returneras alla oavslutade idéer till den stora musan i himmelen.
  •  så fort någon person kallar mig för hobby- eller oriktig författare, ska jag le mot dem under en obehagligt lång tid eller alternativt tacka dem för utnämningen. Jag skriver för att jag måste. Jag tvingar ingen att läsa mina böcker och ingen kan tvinga mig att sluta skriva. Kom ihåg, jag gör det för att inte förpesta andra med min bitterhet.
  •  jag tänker inte spendera en förmögenhet på att låta någon annan formge min bok. Jag älskar mina lektörer på riktigt, men formgivningen lämnar jag åt en hobbykonstnär. Det är direkt kontraproduktivt mot min bitterhet att dessutom bli en fattig författare.
  •  Jag ska applådera högst och ljudligast när andra författare lyckas. Delad glädje är dubbel glädje.

Jag kan inte leva något annat liv än mitt eget och jag måste ta kommando över mitt eget liv. I det ingår att skriva och ge ut böcker, oavsett om någon annan tycker att det är en bra idé. Jag kan bli bokvärldens Weird Al Yankovic.

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: