Rädda det som räddas kan

Just nu känns det som om det enda jag gör är fyller-i- övningar, ni vet, när man drar streck mellan punkter. Jag har ett gammalt manus som jag har börjat jobbat i. Finns det något tråkigare? Det är självvalt, eftersom jag har bestämt mig för att beta av ett manus i taget, så det så. Jag har alldeles för många ofärdiga böcker på mitt samvete, och det känns lite som om jag har en skyldighet till karaktärerna att skriva klart romanerna.

När jag tror att jag har skrivit något unikt vänder jag blad och ser att jag har skrivit exakt samma sak för ett halvår sedan. Är jag verkligen så genomskinlig eller kan det vara så att romanen egentligen redan är färdigskriven, men att jag just nu befinner mig i vrakletarstadiet och försöker foga ihop allt?

Jag väljer att tro på ett högre allt, som försöker återge romanen till mig och att jag nu drar streck mellan punkterna. Det är bara det, att det redan skrivna inte lämnar utrymme för min fantasi. I det stadiet romanen befinner sig i just nu, finns det inget för mig att utforska. Jag hoppas vid Gud att läsarna inte tycker samma sak. Må jag drabbas av upptäcktens magi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: