Känner för lite erotik snart

Jag är sprängfylld av erotik, alltså att skriva om det. Det måste vara mitt snart 46-åriga jag som skriker i min kropp. En skribent använder sig själv som verktyg, alla dessa känslor som kapslats in, alla dessa minnen av möten. Jag är främst humor- och magisk realism författare, men ikväll blir det tete-a-tete i sänghalmen. Min dotter uttryckte det så väl, att ibland känner hon för att måla annorlunda och då målar hon något humoristiskt. Mina noveller är till stor del humoristiska, känner inte för att mörda någon ikväll, så det får bli lite omoraliskt, kanske äktenskapsbrott,  i stället.

Så, jag vill skriva en novell som dryper av sexuell lusta. Hur börjar jag? Jag hittar ett tema. Klassiker i denna genre; längtan som äntligen blir uppfylld. Orealistisk längtan kanske? Ett möte mellan två personer. Ett laddat möte. Hat. Kärlek. Vem lämnade vem? Läsa mellan raderna.

Hon såg äldre ut, vackrare än för tjugo år sedan. Självsäker. Inte det hon varit när hon kutryggigt hade ställt sig framför honom och klätt av sig, gömt sina bröst som om hon ville be om ursäkt för att hans ögon inte kunde sluta smeka henne.

Ella. Han måste säga det högt för sig själv flera gånger.

– Ella.

Det lät konstigt det som kom ut hur hans mun. Så hest. Undrar om hon märkte det.  Det brände om kinden och förvånat tittade han upp och såg hennes handflata, hur den var redo för ett nytt slag.

– Jag hade glömt dig. Gud, vad skönt det var.

När hon hade sagt det, satte hon sig ner på trottoarkanten och svepte koftan om sig. Vackrare än han kunde minnas. Han tog hennes hand och kysste den.

-Förlåt.

Hon tittade upp. Tårar fyllde hennes ögon.

– Snälla, sluta. Jag behöver förlåta mig själv.

– Du har inte gjort något fel.

Hon reste sig upp och kom emot mig.

– Jag kommer att behöva förlåta mig själv. ”

Jag har inte kommit till erotikdelen än. Den fyller jag på senare,  i min fantasi.

 

 

 

Egenutgivning- inte särskilt rumsrent

Mina läsare blir väldigt glada när de får höra att min senaste bok Hallelujabröderna har kommit ut. Det är inte bokhandeln. Glad i hågen kilar jag på min lunch bort till ett av öns bokhandlar. Jag står där med mössan i handen och klämmer ut att jag har gett ut min tredje bok, att den har vunnit både lektörsläsning och utgivning, för att ge den en garantistämpel. Boken är inget hafsverk utan har kommit till under liknande egenskaper som en förlagsutgiven. Han klämmer och känner på produkten. Jag nämner att tidningen kommer nästa vecka för att intervjua mig. Det vore bra att ha några böcker utifall att någon frågar efter den. Han skjuter över boken och säger att han tar in den på efterfrågan. Det var samma sak när jag kom med bok nummer två, End of game- världen som lekplats för själen. Då skakade han också på huvudet och sa att det var svårt att sälja som egenutgiven. Jag är inte intresserad av sådan fakta. Vad som helst är svårt att sälja nuförtiden. Det är därför folk och företag går i konkurs, ideligen och dagligen. Jag vill inte veta om jag kan försörja mig som författare, för jag är inte dum i huvudet. Behöver jag visa papper på mina senaste högskoleprov, IQ-tester, att jag vet vad han snackar om. Jag vill veta om han vill ta in mina böcker, inte en föreläsning om att jag inte ska hoppa av mitt heltidsjobb.

Jag slängde ut frågan på Facebook, i en egenutgivargrupp, och Facebook gick varm i natt, då det rörde upp flera författares känslor.  Jag kände att jag har varit utsatt för härskarteknik, på sättet han sa det på. Många höll inte med utan skrev att det handlade om att sälja och att de har ett fritt val att ta in min bok. Jag köper det. De behöver inte ta in min bok, men skickar de PM till alla författare de tar in, att lilla vän du kommer inte att kunna leva på skrivandet? Det är knappast någon som lever på skrivandet utom ett fåtal i Sverige. De flesta måste jobba med något annat för att ha råd att skriva.

Jag kommer att fortsätta hävda att det handlar om mobbning, om att utesluta folk, för ingen skriver någonsin en bok och hamnar på en topplista utan att traggla igenom de första romanerna och upptäcka sina brister och styrkor i skrivandet. Det är som ett gladiatorprogram. Den som inte går under av psykisk stress och press kommer att slå igenom, förr eller senare.

Gotland är lokalpatriotiskt. Vi ska värna om varandra och om det lilla. Jag har upptäckt att det handlar bara om att värna vissa, de andra kan klappa igen. Det är som vilket småstadssyndrom som helst. Vissa författare tas in beroende på hur kråset har smörjts. Nu skiter jag i det. Fysiska butiker är på utdöende, men det är inte mitt problem. Sa vi inte att det handlar om business, vi tar in det som vi tror vi kan sälja. I virtuella butiker får min bok inte tummen ner. Jag struntar i om en bokhandel håller en kvalitetsstämpel i handen, för förlagsutgivning är inte densamma som att en bok är bra. Det är inte de som äger stämpeln utan läsarna. Bokhandeln är styrda av jättar som köper platser på deras hyllor; vad är det för kvalitetsstämpel?

Det är klart jag inte vill att bokhandeln ska stängas ner, men om bokförsäljning ska handla om att tjäna pengar, så har de gett in sig i en lek som de kan förlora. Människor som inte är nöjda med utbudet går ut på nätet som är öppet dygnet runt. Det är konsumenternas värld nu. Och jag skriver. Jag är inte ute efter en kvalitetsstämpel för jag har passerat det stadiet nu. Bokbranschen är inte samma sak som att skaffa en legitimation inom olika yrkesgrupper. Det är tycken och tänkanden som kan köpas, lite som vadslagning om vilken bok som säljer bäst.

Ketchup! Hur ska jag hinna med mitt vanliga jobb?

I morse såg jag att jag hade fått ett mail från ett bokförlag, vilket fick mig att vakna till utan en kopp java. Jag har blivit antagen till en antologi och ska medverka med ett kapitel i boken. En antologi är en samling texter av olika författare och skribenter som ofta rör vid samma tema, men tolkar det på olika sätt. Jag kan ännu inte säga vilket förlag och vad det ska handla om, men när munkaveln är av kommer jag att pladdra. Det kommer i alla fall att handla om något som jag är bra på, lite oväntat kanske för några.

Kapitlet till antologin måste snart vara klart. Problemet är att jag jobbar nio till sex de flesta dagar och har ungar, några övervuxna som vägrar lämna boet, och de måste matas och putsas. Vårt hem gror igen på några minuter och det beror på vår överdrivet materialistiska sätt att hantera när vi tappar bort saker pga överbelamrat hem genom att köpa hem mer. Jag är miljövänlig också. Har produkten kommit innanför tröskeln ska det också sparas (hording). Hur ska jag hinna skriva i den här röran?

Min man lutade sig över min sänghalva i morse. ”Nu måste du börja prioritera ditt skrivande. Du ska ha bokreleaseparty snart och några förväntar sig riktiga inbjudningskort.” I mitt stilla sinne undrar jag om han kommer att prioritera bort sitt målande för att fokusera på tvätten, maten och det allmänna välbefinnandet (hantera hysteriska ungdomar som missat bussen, tappat nycklarna och tusen andra sätt att få ett utbrott på).

Mitt sätt att hantera allt är att prioritera allt. Ska jag vara på jobbet nio till sex. Tydligen. Ska jag skriva? Japp. Annars blir jag knäpp. Ibland glömmer jag bort att jag är på jobbet, den professionella farmaceuten Päivi och är den humoristiska Päivi som är dess motsats. Nu är det värre än vanligt kan jag säga.

I lördags var jag på en konstutställning där jag hjälpte en konstnär att skriva ner en text. Till min fasa upptäckte jag att någon hade pillat på min text, en annan konstnär, varpå jag muttrade mycket högljutt. Skulle jag dutta på en färgklicka på en av deras tavlor? Skulle inte tro det,va. Låt mina ord vara där de ska vara. Mutter, mutter. Ord som jag inte hade skrivit hade hamnat mitt i texten, fel ord som skrek som besatta, och ny rad där det inte skulle vara ny rad. Min man tycker väldigt mycket om mig, men kan jag muttra lite viskande istället?

Om tre veckor ska jag ha ett bokreleaseparty för Hallelujabröderna. Sedan tänkte jag vara med på Gotlands Bokmässa (i början av april, om jag får vara med) och dra till eventet Egenutgivardagen arrangerad av B.o.D. i slutet av april. Där kommer boken Hallelujabröderna få lite strålkastarljus på sig. Jag tänkte också skriva en liten artikel om kvällen och få den publicerad på Egenutgivarnas hemsida. I går kväll knopade jag ihop en kortnovell till Stockholmsförfattarnas tävling. Priset är att vara med på en litteraturkryssning i början av maj. Låt oss hoppas att jag inte vinner, fast jag vill vinna så klart, för jag vill inte att min chef blir sur på mig för att jag har beslagtagit varenda helg i mars och april. Jag hoppas också få ett stipendium från Apoteket AB så att jag kan åka på en skrivkurs i London i maj. Låt oss hoppas att jag inte får stipendium för jag vet inte hur jag ska förklara på jobbet mitt fläng och farande.

Nåväl, jag avslutar bloggen med en liten länk till ett litet blogginlägg om mig hos B.o.D.

 

Det växer inte mossa på en rullande författare

bild till blogg 180301
Det växer inte mossa på en rullande författare, men märk väl att blommande träd mer än gärna vill ympa sig med mitt huvud

Åh jäklar vad det har tagit emot att marknadsföra mig själv i olika kanaler. Som författare och egenutgivare kan man inte sitta och rulla tummarna och hoppas att någon lägger märke till ens bok. Det känns som om jag skulle behöva ta en dusch och skrubba mig med Svinto, känner mig så billig för jag har sålt mig och  mitt författarskap. Om jag kunde och vågade skulle det bara fattas att jag tatuerar in Hallelujabröderna i pannan på mig och  mina apostlar.

Så vad har jag nu gjort? Ibland misstänker jag att jag har en odiagnosticerad bokstavsdiagnos som gör mig funktionell i det mesta utom att låta bli att sticka ut hakan. Jag har mailat de sedvanliga lokaltidningarna i Visby och Trollhättan, mailat biblioteken i Trollhättan, mailat den största bokhandeln här på Gotland, mailat Egenutgivarna, mailat Gotlands radio och blottat mig i största allmänhet på Facebook. Alla, och då jag menar jag alla, måste få veta att jag ska ha ett bokreleaseparty och att min bok har vunnit lektörsläsning och bokutgivning. Jag skulle först maila Almedalsbiblioteket, men eftersom jag inte är måttlig av mig såg jag att de söker författare till Gotlands bokmässa. Me, me, me!!! Jag har bönat och bett min arbetsgivare ”to set me free” helgen  7-8 april om jag får en plats på mässan. Jag har anmält mig, men med förbehåll att jag avbokar om jag inte får ledigt från jobbet. Så gör man om man är jag 🙂 Jag vill bara ha ett bord att ställa ut min bok Hallelujabröderna på, och i värsta, värsta fall köra en föreläsning, men jag vill inte ta plats från de mer etablerade författarna. Det råkar vara så att jag är en gudabegåvad föreläsare och underhållare, kan hålla låda i flera timmar och få andra att kissa på sig av skratt. Jag må vara kass på att mata mina barn, mina växter, komma i tid men g’damn är jag perfekt att ha på scen så länge jag inte behöver vara allvarlig en längre stund.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑