Den motvilliga författaren har releaseparty för Hallelujabröderna

Gårdagens releaseparty för romanen Hallelujabröderna var lyckad. Trots att musiken inte kom igång hittade människor till varandra. Jag var lite orolig att inte så många skulle dyka upp, då svarsfrekvensen på inbjudan var låg. Hur lagar man mat om man inte vet hur många som kommer? Svar: Man lagar mycket mat.

Caroline Swerdhjalts foto.

Från arla morgon till sena eftermiddag till 5 minuter innan festen började slet vi våra hår för att bli klara. Tidiganlända gäster fick rycka in och hjälpa till. Vi prokastinerade inte alls, men det tog sina 6 timmar att bli klar med all mat. Är man gift med en kock så är man. Inga hafsverk här inte.

Gäster droppade in vart eftersom, men de flesta hann skåla i alkoholfritt cider (Herrljunga mousserande) och inmundiga en liten aptitretare; mozzarella med hallon på persiljebädd som balsamico hade ringlats över. Sedan var det bara för alla att sätta sig till bords och hugga in på maten.

 

En stolt författare, jag alltså, läste första kapitlet ur Hallelujabröderna. Det skrattades i publiken vilket var skönt att höra. Tänk om det hade varit knäpptyst? Hallelujabröderna är en humoristisk bok och om ingen skrattade till hade jag nog fått se om efter en ny målgrupp. Publiken i fråga var en noga utvald samling vänner, vänners vänner och en från samma bransch som jag, författarbranschen. De som inte står ut med mig och min mans humor lär inte klara av boken. Jag berättade som det var om hur jag fick bokidén. Vi satt, tror jag, på 2016-årets sista dag och åt middag med tillhörande vin. När jag lyfte upp vinglaset hörde jag mig själv säga: Undrar hur man gör om man vill tvätta svarta pengar till vita? Det är sådana funderingar som cirkulerar i min hjärna.

Efteråt var det lite mingel och en rodnande författare signerade böcker på rad och fick stå ut med att bli fotad från alla håll och kanter.

Karin Zanders foto.

En väns man överraskade med fiolspel. Vi satt alla och söp in den vackra atmosfären och lugnet infann sig med musiken. En liten pojke upptäckte att han visst älskar fiol och dansade och snurrade runt på golvet med små benlyft och piruetter som om han aldrig hade gjort något annat.

Päivi Karabetians foto.

Jag hann inte växla så många ord med alla gäster, men däremot lovade jag att återupprätta sällskapet Magiska systrar varav flera nya kände sig manade att haka på. Författarskap och medialitet ligger väldigt nära varandra, i alla fall för mig. Nästa mediala uppdrag till våren är att ta reda på vad som spökar hemma hos Andrea. Jag och de magiska systrarna får helt enkelt klämma in oss i sovrummet och var och en genom musik, ord och bild (sådant som ligger utanför vår sfär) gestalta vad de osynliga vill framföra för budskap till oss. Sådan är jag, kanske lite yvig för många och med alldeles för många järn i elden.

Dagens andra överraskning var att artikeln om mig äntligen kom ut i Gotlands tidning. Jag bara älskar journalistens vinkling på artikeln, hur många gånger jag försökt sluta skriva för att det är sådant slöseri med tid. Jag är en motvillig författare 🙂

Päivi Karabetians foto.fg

Idag är det en mycket trött, men glad författare som ser fram emot Gotlands bokmässa om två veckor. Jag trodde verkligen inte att en dikt skulle flyga på mig idag, eftersom jag inte känner mig särskilt mottaglig idag. Dessutom tänkte jag tvätta golv.  Inspiration flyger ibland på en som en oväntad smocka. Med städmoppen i handen sprang jag bort till datorn och skrev följande:

In that week and later on

I found the will that turns me on

The sheer love of living

a purpose within giving

to write books and be att peace

so God, help me please

God answered with his smile

It will take time, wait a little while

you have everything except the gut

just write and you will have a lot

don’t worry about money and such

in heaven we don’t worry much.

Jag ber hemskt mycket om ursäkt om det inte är korrekt engelska. Min dotter påpekar att ”the will that turns me on” kan misstolkas, men vad ska jag göra? 🙂 Min musa är inte bara humoristisk utan även engelsktalande. Hon gav mig i alla fall lite tröst på vägen. Som en kund sa till mig: Hur länge ska du leva det här dubbellivet? Farmaceut på dagen och författare på kvällen. Ja , det undrar jag med. Jag är inte precis en superkvinna även om jag önskar att jag var det.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: