Spökförfattare=lika med författa åt ett spöke

Idag har jag fått ett intressant uppdrag och det kom inte från min sedvanliga musa som skickar inspiration och historier till mig. Ett spöke tog kontakt med mig. Jag skojar inte. E-t-t s-p-ö-k-e t-o-g k-o-n-t-a-k-t m-e-d m-i-g. Jag borde kanske bli medium istället för författare. Nu ville det här spöket att jag ska skriva åt henne, så det passar ju bra att jag är både och :). Jag inser att jag aldrig kommer att bli insläppt i Författarförbundet. Här finns bara introverta filosoferare, gå bort till Hay House och New Age-rörelsen.

Idag kom en journalist från Gotlands tidningar till mig. Jag skruvade besvärat på mig när han frågade varför jag gillar att skriva övernaturliga historier och varför magisk realism. Det är helt enkelt för att jag har varit medial i hela mitt liv. Om nu några läsare inte tror på sådant, bryr jag mig inte ett smack. Ni har aldrig träffat på en ande. Och det är inte heller någon vajsing med psyket, för i så fall skulle inte flera dela samma upplevelse spiknyktra och utan hallucinatoriska medel. Jag försöker inte övertala någon; lika lönlöst som att säga till någon som ser i svartvitt att färger existerar.

Journalisten frågade vilken ny genre jag skulle vilja testa. Romance och fantasy är inte min grej, men något som ligger i gränslandet mellan fantasy och magisk realism, vår verklighet existerar, men så finns det ytterligare en dimension av det hela. Då visste jag inte att det finns något som heter spökbiografi.

Jag pratade med en väninna vars mor nyligen hade dött. Hennes mor ville alltid skriva en historia om sitt liv. Hon hann tyvärr inte. Min väninna fick ett knivskarpt meddelande från sin mor att rädda anteckningarna som hon gjort under hela sitt liv. Hon nämnde titeln på boken (utvecklar det inte nu) och det gick en vibration genom mig. Skulle jag skriva hennes bok? Vi sa att vi skulle sova på saken, kanske skulle hon komma till mig under natten och berätta om hon ville att jag skulle ta mig an projektet.

Inget hände i natt. Efter att journalisten hade gått började jag skriva synopsis för en roman jag har tänkt länge på, något som jag tänkte ta med mig till en skrivkurs i London i maj. Vid lunchtid satt jag ensam i sovrummet när jag hörde hur någon slamrade med garderobsdörrarna i sovrummet på andra våningen. Here we go again tänkte jag. Vi bor i ett hus med lite aktivitet då och då. Enligt ett medium är det min mormorsmor som är här och stökar. Det här var starkare än vanligt. Någon gick i trappan och stökade i hallen. Herregud! Jag var helt ensam i huset och det enda jag kunde tänka mig var att det var någon som hade nycklar och hade kommit in. Personen stod kvar i hallen och andades, rörde vid kläderna där. Känslan av att någon var där var så påtaglig och jag blev rädd för att möta en person som inte var hel (jag går alltid omkring och tror att spöken har avhuggna huvuden och ser ut som lik).

Några timmar senare pratade jag i telefon och såg plötsligt hur ett ansikte formades i fönsterglasrutan. En ung kvinna i 20-årsåldern, mörkt lockigt hår som hon kammar till slät, men lockarna är kvar. Lite som Betty Boop-hår, fast inte lika vulgärt. Rödmålade läppar, mycket vacker. Stilmedveten. Vackra kläder. Hon håller en bok i handen och hon har en gul aura runtomkring sitt huvud. Det lustiga är att jag inte kan något om auror, men jag vet att hon har en sådan runt sitt huvud. (Jag kan bara se chakror, energihjul). En man står lutad över henne och nästan kväver henne med förtäckt omsorg (kontrollbehov), men hon har sin glädje i boken hon håller i sin hand.

Jag messade min väninna, berättade vad jag hade sett och hon skickade fotografier på sin mor. Det chockade mig fullständigt. Vad i glödheta? Det var kvinnan jag hade sett. Hon har inte varit död särskilt länge, men hon har redan hunnit göra flera visiter hos andra som kan se henne. Jag frågade min väninna om hon hade skickat henne min adress. Det hade hon inte, men däremot berättat att jag kanske skulle vara intresserad av att skriva ner hennes historia. Spöken har nog en väldigt bra sökmotor. Just den här kvinnan är mycket viljestark och jag bävar att röra vid hennes anteckningar. Om jag inte ger anteckningarna åtminstone en chans kommer hon nog att vara kvar i vårt hus ett bra tag till.

Jag är lite tagen på sängen. Nog för att jag har sett en hel del spöken och andar, men på dagtid? Jag måste erkänna att jag är medial. No turning back. Vänligen skicka inte era döda till mig. Jag kan bara skriva en bok i taget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: