Den motvilliga författaren får ännu en bokidé

Hej andra författare!

Hur gör ni när en bokidé kommer farande i luften? Springer ni genast och hämtar ett block? Har ni skrivkramp?

Jag har hamnat på skrivmusornas dörrknackarlista, en motsvarighet till mormonernas dörrknackarlista (oh yes, jag har varit med i den och blev tvungen att flytta). De stör mig dag och natt. Jag förstår hur bokförlagen känner sig när manusen hamnar i deras inkorg.

”Jag har en idé om en man som ska rädda hela världen.”

”Bah. Dummaste jag har hört.”

”Kom igen. Ärkeängeln Uriel är med i handlingen.”

”Hm.”

”Och han är förste skruv- och muttersorterare på Trollhättans återvinningscentral.”

”Berätta mer.”

”Han lagar allt med silvertejp.”

När jag äntligen har blivit intresserad försvinner musan och det kommer en ny istället.

”Psst! Jag har en bokidé.”

”Var har jag hört det förut?”

”Seriöst. Om en kvinna som måste hitta en ny pappa till sitt barn för pappadagen.”

”Not interested.”

”Men det är humor i den. Och du får skriva lite om längtan, vad säger du?”

Så där håller det på dag och natt. Det är som att plocka svamp i skogen efter en regnig och varm höst. Jag har alltid regnig och varm höst och jag försöker dessutom sluta skriva. Waste of money och tid.

Vaknade i natt av att jag svettades och hade panik. I drömmen hade jag försökt blåsa liv i två fåglar som låg på varandra i soppåsen, uttorkade och med bara ett öga kvar. Jag har en känsla av att det finns något i drömmen. Det går inte att blåsa liv i något dött. Jag försöker i verkligheten döda något som är vid liv, roman- och novelltankarna. En dag kommer jag kanske att ångra mig. Varför tog jag inte dem tillvara?

När en idé till en bokserie kom flygande tog jag suckande fram ett ny sida på word. Nå, vad ville du? En bokserie den här gången? Vem har drabbats av storhetsvansinne, jag eller musan?

Författare på gott och ont

Varje sekund jag är författare andas jag som om jag visste att det var det sista ögonblicket av mitt liv. Njut så länge det varar, djupa inandningar, djupa utandningar, känn, känn. Jag vet inte om andra författare upplever det så här. När jag skriver kopplar jag upp mig till något kreativt i universum. De andra sekunderna jag inte är författare, utan farmaceut,  mamma, fru, vän har jag huggit tag i ett stycke drivved och flyter i vattnet och väntar på hjälp. Jag lever, men med nöd och näppe. De bästa stunderna av mitt liv lever jag genom ett ordfilter där jag kommer så nära det nakna, det oförstörda, det som är. Det är jobbigt att leva med mig; är man ord- och meningsberoende så är det kört. Man lever med det och dör med det, som att leva med ett obotligt virus.

Jag fick ett sms av en läsare, en läsare som kontaktade mig på apoteket efter att ha läst tidningsartikeln på Gotlands tidningar. Han var intresserad av att köpa boken:

”Hej. Jag måste få skriva till dig. Har nu läst ut Hallelujabröderna. En underbar bok som spelade på mina känslor av skratt, sorg, vemod och känslan av att allt är möjligt bara jag är ödmjuk och går in i det dagliga livet med öppet sinne och utan fördomar. Jag känner att en del av boken är självupplevt. Fast du lindar in det i lustiga handlingar. Tack för en underbar bok och jag kommer att läsa alla dina böcker. Lova att du aldrig slutar skriva…”

Min mamma ringde också för att berätta att en annan läsare från min hemstad Trollhättan hade läst klart boken. Hon älskade boken och ville läsa fler böcker av mig. Hon har nu läst tre av mina böcker.

Jag älskar att höra hur mina storys påverkar människor. Det är lite jobbigt att skriva dem och lämna ut mig själv som jag gör. Även om handlingen är helt påhittad finns det fragment av mig i dem. Nästa helg kommer jag att sitta på Almedalsbiblioteket vid ett eget bord. Det är Gotlands bokmässa. Det ska bli spännande att se hur Hallelujabröderna kommer att tas emot. Jag har beställt en affisch från Vistaprint som lockbete. Måste också ha en skål godis bredvid mig. Det nappar bra på godis har jag hört. Det får nog bli en skål med Riesen, det bäste betet.

 

 

Tornedalsfinska- när finskan möter svenskan eller tvärtom

Jag håller på och jobbar med mitt kapitel till antologin om kommunikation som kommer att ges ut till hösten av Ariton Förlag.

Jag har gjort en djupdykning i språkhavet, där jag hittat språk, dialekter och sociolekter. Det sistnämnda är t ex förortssvenska eller speciella ord en viss yrkeskategori använder sig, såsom yrkesjargong. Jag är intresserad av kommunikation, men jisses vad jag har grävt långt den här gången. Eftersom jag inte har högre utbildning än gymnasiesvenska blir det mycket letande till höger och till vänster.

Jag ville veta mer om meänkieli, tornedalsfinska, eftersom jag kan förstå det trots att jag inte är tornedaling. Det här kommer inte med i mitt kapitel, men jag vill gärna dela med mig. Från Institutet för språk och folkminnen, http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/sprak-for-dig-i-skolan/rodluvan-pa-olika-sprak.html, kan vi läsa följande text om Rödluvan på svenska, finska och meänkieli. Finländare som bor i Sverige förstår meänkieli, tornedalsfinska, eftersom man behöver behärska båda språken för att förstå.

På svenska: Rödluvan

Det var en gång en liten flicka, som hade fått en fin röd huva av sin snälla mormor. Därför kallades flickan Rödluvan. En dag bad mamman att flickan skulle gå till mormor, som låg sjuk i sin stuga djupt inne i skogen. Flickan fick en korg med mat och medicin att ta med. Mamma förmanade flickan att gå raka vägen till mormor och inte stanna och prata med någon på vägen.

På finska: Punahilkka

Olipa kerran pieni tyttö, joka oli saanut hienon punaisen hilkan isoäidiltään. Siksi tyttöä sanottiin Punahilkaksi. Eräänä päivänä äiti pyysi Punahilkkaa menemään isoäidin luo, sillä tämä makasi sairaana mökissään metsän siimeksessä. Tyttö sai mukaansa korin, jossa oli ruokaa ja lääkkeitä. Äiti kehotti Punahilkkaa menemään suoraa päätä isoäidin luo. Hän varoitti tyttöä pysähtymästä ja puhumasta kenenkään kanssa matkalla.

På meänkieli: Rödlyyva

Olipa kerran pikku piika joka oli saanu fiinin punasen lyyvan hänen siivolta mummulta. Siksi piikaa kututhiin Rödlyyvaksi. Yhtenä päivänä Rödlyyvan äiti käski hänen mennä mummun tykö, ko mummu makasi saihraana hänen pienessä mökissä pimeässä synkässä mettässä. Rödlyyva sai ruokakorin ja lääkheet matkhaan ja äiti muistutti tyärtä ette marsia suoraa tietä mummun tykö eikä topata välilä praatimhaan kenenkhän kans.

I både den svenska och finska texten finns det inga ord som är lika, vilket inte är konstigt då svenska och finska språket inte är närbesläktat och inte är haft tid att ”gifta” sig in i varandra. Meänkieli är ett relativt nytt språk och kan förstås av finsktalande personer som bor i Sverige. På meänkieli finns det många ord som återfinns i det svenska språket. Om vi tar några ord från sagan på meänkieli.

Rödlyyva (uttalas rödluva)

Piika- piga (flicka)

Fiini- fin

Lyyva-luva

Marsia- marschera

Praatimhaan- prata

Topata- stoppa, stanna ,  med finsk grammatik skulle man kunna säga stopata, men s försvann och det blev istället topata.

Dessutom har meänkieli mycket h, som uttalas i det talade språket, jämfört med finska t ex saihraana på meänkieli är sairaana på finska.

En person som talar meänkieli kan mycket väl konversera med en finsk person som har god kännedom om svensk vokabulär.

Ordknarka

Jag kan inte få nog av ord. Måste ha en sil av något nytt i mina vener. Något som ger mig huvudbry. Därför har jag ägnat mig åt att försöka översätta engelska texter till svenska. Jag är visst inte så bra på engelska som jag trodde. Dialektala och slanguttryck flyger över mitt huvud. Google Translate översätter orden en i taget. Cherry pick- plocka körsbär, skulle inte tro det, va? Även om det finns en sång där de sjunger om att plocka körsbär i någons trädgård, så plockar man nog inte körsbär. Hm, kanske väljer ut de bästa av flera valbara möjligheter. Vem vet? Kanske engelsmännen. Det är dyrt att åka till England för att fråga en engelsman. Frågar Google. What does cherry pick mean?

Det är underhållande att vända på ord och uttryck. Mina barn klagar på att jag är tondöv, jag inte kan sjunga en sång utan att uppfinna en helt ny text. Jag är också ordspråksdöv. Bättre en skog i handen, än flera skogar i fågeln. Morgonstund har flera mynt i påsen. Ord är mystiska och flyktiga. Ena stunden betyder de något och nästa ögonblick har de likt fågeln Fenix rest upp och bildat nya betydelser ur rester av askan. Jag har hela mitt liv på att upptäcka och återuppväcka ord.

 

Ord och repliker som får mig att leta efter min fantasi-kalasjnikov (inte ens i mina tankar får jag mörda någon med min AK47)

Jag är inte bara extrovert introvert, HSP utan även ordkänslig. Jag skulle nog väl säga mer korrekt att jag är meningskänslig.

Här kommer några ord/ meningar jag skulle vilja slakta här och nu:

  • prioritera- det är ett ord som ofta felanvänds. Det är bra att prioritera, men det ska inte sägas till en person som redan har prioriterat. Då blir det samma sak som att säga att du är dum i huvudet, för du har prioriterat fel. Den som vet bättre säger oftast inte hur man ska prioritera, bara att man ska prioritera. I organisationer där arbetsflödet blir allt tuffare samtidigt som personaltätheten minskar missbrukas ordet prioritera. Skulden ligger då på arbetstagaren som inte kan prioritera och inte det faktum att arbetsuppgiften är omöjlig att utföra på det sätt som krävs på den tidsram som finns till förfogande. Som ung arbetade jag som lokalvårdare. Toaletter skulle städas på ett antal minuter, trappor likaså. Snubblade man på sina skosnören var det kört eller om skurmoppen saknades. Ibland fick man fuska, låtsas som om man hade gjort en uppgift (spotta på handen och stryka med handen över fönsterbrädan).
  • började- varför ska vi ha ett sådant ord? Säger mig ingenting. Säg till mig när du har börjat, varken förr eller senare. Börjat gå? Håll klaffen tills du går och berätta det till mig sedan. Jag är inte intresserad av dina framtida avsikter. Antingen så går man eller så går man inte. Böcker fullproppade med ”började” som kläms in framför ett verb bränner jag på bokbål (det är som om en häxa bränner en annan häxa)
  • uppenbara meningar och kallprat- meningar som bara upprepar det uppenbara borde inte få leva. Repliken ”Nu låter du arg” till en person som har gormat och skrikit i en halvtimme. Vem har problem här? Den som skriker eller den som inte kan tolka signalerna? Kallprat. Burr. Vackert väder idag. Oj, oj, det ser ut som om det ska bli åska. Varför kallpratar vi? Om det ska ske ett dialogutbyte ska det finnas ett värde i det. Enligt pollendiagnosen…
  • jag gör det sedan- ”sedan” är en ospecificerad framtid som kan skjutas fram av ospecificerade anledningar. Tid och datum, tack. Det är därför Gud uppfann dead-lines och bäst-före-datum. Folk kan prokastinera ända fram till sin död.

Floskler får mig att fantasimörda. Alla yrkesbranscher är fulla med floskler. Människor är tilltäppta med floskler. Ingen sol utan solsken. Ingen rök utan eld. Vi ska bli bättre på att prioritera (så du gör bara som du vill just nu som en hjärndöd?). Vi ska ta tag i saken.

Vi hör dig och vi ska ta tag i saken genom att prioritera.

Den motvilliga författaren har releaseparty för Hallelujabröderna

Gårdagens releaseparty för romanen Hallelujabröderna var lyckad. Trots att musiken inte kom igång hittade människor till varandra. Jag var lite orolig att inte så många skulle dyka upp, då svarsfrekvensen på inbjudan var låg. Hur lagar man mat om man inte vet hur många som kommer? Svar: Man lagar mycket mat.

Caroline Swerdhjalts foto.

Från arla morgon till sena eftermiddag till 5 minuter innan festen började slet vi våra hår för att bli klara. Tidiganlända gäster fick rycka in och hjälpa till. Vi prokastinerade inte alls, men det tog sina 6 timmar att bli klar med all mat. Är man gift med en kock så är man. Inga hafsverk här inte.

Gäster droppade in vart eftersom, men de flesta hann skåla i alkoholfritt cider (Herrljunga mousserande) och inmundiga en liten aptitretare; mozzarella med hallon på persiljebädd som balsamico hade ringlats över. Sedan var det bara för alla att sätta sig till bords och hugga in på maten.

 

En stolt författare, jag alltså, läste första kapitlet ur Hallelujabröderna. Det skrattades i publiken vilket var skönt att höra. Tänk om det hade varit knäpptyst? Hallelujabröderna är en humoristisk bok och om ingen skrattade till hade jag nog fått se om efter en ny målgrupp. Publiken i fråga var en noga utvald samling vänner, vänners vänner och en från samma bransch som jag, författarbranschen. De som inte står ut med mig och min mans humor lär inte klara av boken. Jag berättade som det var om hur jag fick bokidén. Vi satt, tror jag, på 2016-årets sista dag och åt middag med tillhörande vin. När jag lyfte upp vinglaset hörde jag mig själv säga: Undrar hur man gör om man vill tvätta svarta pengar till vita? Det är sådana funderingar som cirkulerar i min hjärna.

Efteråt var det lite mingel och en rodnande författare signerade böcker på rad och fick stå ut med att bli fotad från alla håll och kanter.

Karin Zanders foto.

En väns man överraskade med fiolspel. Vi satt alla och söp in den vackra atmosfären och lugnet infann sig med musiken. En liten pojke upptäckte att han visst älskar fiol och dansade och snurrade runt på golvet med små benlyft och piruetter som om han aldrig hade gjort något annat.

Päivi Karabetians foto.

Jag hann inte växla så många ord med alla gäster, men däremot lovade jag att återupprätta sällskapet Magiska systrar varav flera nya kände sig manade att haka på. Författarskap och medialitet ligger väldigt nära varandra, i alla fall för mig. Nästa mediala uppdrag till våren är att ta reda på vad som spökar hemma hos Andrea. Jag och de magiska systrarna får helt enkelt klämma in oss i sovrummet och var och en genom musik, ord och bild (sådant som ligger utanför vår sfär) gestalta vad de osynliga vill framföra för budskap till oss. Sådan är jag, kanske lite yvig för många och med alldeles för många järn i elden.

Dagens andra överraskning var att artikeln om mig äntligen kom ut i Gotlands tidning. Jag bara älskar journalistens vinkling på artikeln, hur många gånger jag försökt sluta skriva för att det är sådant slöseri med tid. Jag är en motvillig författare 🙂

Päivi Karabetians foto.fg

Idag är det en mycket trött, men glad författare som ser fram emot Gotlands bokmässa om två veckor. Jag trodde verkligen inte att en dikt skulle flyga på mig idag, eftersom jag inte känner mig särskilt mottaglig idag. Dessutom tänkte jag tvätta golv.  Inspiration flyger ibland på en som en oväntad smocka. Med städmoppen i handen sprang jag bort till datorn och skrev följande:

In that week and later on

I found the will that turns me on

The sheer love of living

a purpose within giving

to write books and be att peace

so God, help me please

God answered with his smile

It will take time, wait a little while

you have everything except the gut

just write and you will have a lot

don’t worry about money and such

in heaven we don’t worry much.

Jag ber hemskt mycket om ursäkt om det inte är korrekt engelska. Min dotter påpekar att ”the will that turns me on” kan misstolkas, men vad ska jag göra? 🙂 Min musa är inte bara humoristisk utan även engelsktalande. Hon gav mig i alla fall lite tröst på vägen. Som en kund sa till mig: Hur länge ska du leva det här dubbellivet? Farmaceut på dagen och författare på kvällen. Ja , det undrar jag med. Jag är inte precis en superkvinna även om jag önskar att jag var det.

 

Kontroversiell motivering

Lite jobbigt att skryta gång på gång (what can I do), men jag vann första kapitel-analys på ett av mina, ack så många, romanuppslag. Jag tänkte skriva om apotekets avmonopolisering som satte farmaceuthjärtan i skräck och fick pulsen att stiga över gränsvärdet för normal pulsering. Tävlingen gick ut på att motivera varför man ska vinna en första kapitel-analys. Följande skickade jag:

”MIN MOTIVERING: Med humorn som vapen stövlar jag in och skriver en fiktiv historia om när apoteken blev uppköpta i samband med apoteksväsendets avmonopolisering. På en natt gick vi farmaceuter från att vara en del av vårdkedjan till vältaliga, trovärdiga och legitimerade försäljare inom handelsbranschen. Eftersom jag kommer att bli paria inom apoteksbranschen förtjänar jag åtminstone ett första kapitel- analys som värmer i arbetslösheten J.  Skämt åsido, men jag har jobbat i flera apotekskedjor och har en saftig insiderhistoria om när lagar och regler får vika för försäljningssiffror.  Eftersom det är svårt att skriva humoristiskt vill jag se om manuset håller för en roman, att första kapitlet väcker suget att läsa mer, och om det överhuvudtaget går att skriva historien ur ett allvetande perspektiv. Boken kommer att bli en säljsuccé, en liten tröst när jag får sitta hos högste chefen inom apoteket och förklara mina avsikter med boken.”

Det är lite jobbigt att vara så öppenhjärtig och fantasifull. Fantiserar om farmaceuten Britt-Marie som blev tvångsförflyttad, nåja hon blev lovad att bli LMA alltså läkemedelsansvarig och tvåtusen kronor extra på lönespecen,  till apoteket Törnrosen. När HälsaMer (halsamer@apoteket.se) köper upp apoteket som inte ingår i något kluster (det sedvanliga sättet av knoppa av lite personal) för att det är en slaskhink och aldrig någonsin har burit sina personalkostnader, ser Britt-Marie chansen att genom ”Korrekt hantering- av besvärliga människor” jävlas lite extra. Vi får se om det blir en roman utav det, för som sagt mitt jobb ligger i fatet. Never talk dirty about the business who is feeding you and your family.

 

Under min yta-i webbradio

Idag kom mitt radioinslag på webbradio hos Ariton Förlag. Jag har givetvis lyssnat på den flera gånger under inspelningen, men jag kunde ändå inte låta bli att gråta. Jag sörjer över det jag inte fick, men gläds ändå åt de lärdomar livet har jag gett mig och format mig till den jag är.

Ni kan lyssna på hela inslaget här.

Underytanbild1

Alla kanske inte är glada över det jag avslöjar, men sådant är livet. Någon gång kommer de döda benen att sjunga och offret söka upprättelse.

Spökförfattare=lika med författa åt ett spöke

Idag har jag fått ett intressant uppdrag och det kom inte från min sedvanliga musa som skickar inspiration och historier till mig. Ett spöke tog kontakt med mig. Jag skojar inte. E-t-t s-p-ö-k-e t-o-g k-o-n-t-a-k-t m-e-d m-i-g. Jag borde kanske bli medium istället för författare. Nu ville det här spöket att jag ska skriva åt henne, så det passar ju bra att jag är både och :). Jag inser att jag aldrig kommer att bli insläppt i Författarförbundet. Här finns bara introverta filosoferare, gå bort till Hay House och New Age-rörelsen.

Idag kom en journalist från Gotlands tidningar till mig. Jag skruvade besvärat på mig när han frågade varför jag gillar att skriva övernaturliga historier och varför magisk realism. Det är helt enkelt för att jag har varit medial i hela mitt liv. Om nu några läsare inte tror på sådant, bryr jag mig inte ett smack. Ni har aldrig träffat på en ande. Och det är inte heller någon vajsing med psyket, för i så fall skulle inte flera dela samma upplevelse spiknyktra och utan hallucinatoriska medel. Jag försöker inte övertala någon; lika lönlöst som att säga till någon som ser i svartvitt att färger existerar.

Journalisten frågade vilken ny genre jag skulle vilja testa. Romance och fantasy är inte min grej, men något som ligger i gränslandet mellan fantasy och magisk realism, vår verklighet existerar, men så finns det ytterligare en dimension av det hela. Då visste jag inte att det finns något som heter spökbiografi.

Jag pratade med en väninna vars mor nyligen hade dött. Hennes mor ville alltid skriva en historia om sitt liv. Hon hann tyvärr inte. Min väninna fick ett knivskarpt meddelande från sin mor att rädda anteckningarna som hon gjort under hela sitt liv. Hon nämnde titeln på boken (utvecklar det inte nu) och det gick en vibration genom mig. Skulle jag skriva hennes bok? Vi sa att vi skulle sova på saken, kanske skulle hon komma till mig under natten och berätta om hon ville att jag skulle ta mig an projektet.

Inget hände i natt. Efter att journalisten hade gått började jag skriva synopsis för en roman jag har tänkt länge på, något som jag tänkte ta med mig till en skrivkurs i London i maj. Vid lunchtid satt jag ensam i sovrummet när jag hörde hur någon slamrade med garderobsdörrarna i sovrummet på andra våningen. Here we go again tänkte jag. Vi bor i ett hus med lite aktivitet då och då. Enligt ett medium är det min mormorsmor som är här och stökar. Det här var starkare än vanligt. Någon gick i trappan och stökade i hallen. Herregud! Jag var helt ensam i huset och det enda jag kunde tänka mig var att det var någon som hade nycklar och hade kommit in. Personen stod kvar i hallen och andades, rörde vid kläderna där. Känslan av att någon var där var så påtaglig och jag blev rädd för att möta en person som inte var hel (jag går alltid omkring och tror att spöken har avhuggna huvuden och ser ut som lik).

Några timmar senare pratade jag i telefon och såg plötsligt hur ett ansikte formades i fönsterglasrutan. En ung kvinna i 20-årsåldern, mörkt lockigt hår som hon kammar till slät, men lockarna är kvar. Lite som Betty Boop-hår, fast inte lika vulgärt. Rödmålade läppar, mycket vacker. Stilmedveten. Vackra kläder. Hon håller en bok i handen och hon har en gul aura runtomkring sitt huvud. Det lustiga är att jag inte kan något om auror, men jag vet att hon har en sådan runt sitt huvud. (Jag kan bara se chakror, energihjul). En man står lutad över henne och nästan kväver henne med förtäckt omsorg (kontrollbehov), men hon har sin glädje i boken hon håller i sin hand.

Jag messade min väninna, berättade vad jag hade sett och hon skickade fotografier på sin mor. Det chockade mig fullständigt. Vad i glödheta? Det var kvinnan jag hade sett. Hon har inte varit död särskilt länge, men hon har redan hunnit göra flera visiter hos andra som kan se henne. Jag frågade min väninna om hon hade skickat henne min adress. Det hade hon inte, men däremot berättat att jag kanske skulle vara intresserad av att skriva ner hennes historia. Spöken har nog en väldigt bra sökmotor. Just den här kvinnan är mycket viljestark och jag bävar att röra vid hennes anteckningar. Om jag inte ger anteckningarna åtminstone en chans kommer hon nog att vara kvar i vårt hus ett bra tag till.

Jag är lite tagen på sängen. Nog för att jag har sett en hel del spöken och andar, men på dagtid? Jag måste erkänna att jag är medial. No turning back. Vänligen skicka inte era döda till mig. Jag kan bara skriva en bok i taget.

Marknadsföringsskälvan

Jag har drabbats av den stora skälvan. Oavsiktligt har jag jobbat med gerillamarknadsföring, min version i alla fall, och nu går det inte att backa tillbaka klockan eller göra saker på ett annorlunda sätt. Varför skulle jag vilja göra saker ogjort? För att nu ska jag leverera en produkt, romanen Hallelujabröderna, som ska hålla.

Utgångspunkten kunde ha varit värre; en bok som ingen har läst förrän den blev tryckt. Tio testläsare sa sitt när manuset var ofärdigt, därefter skrubbades den av tolv lektörsläsare och en sträng korrekturläsare rensade upp resten. Hallelujabröderna har nog stötts och blötts ett flertal gånger och manuset har reviderats så många gånger att jag har tappat räkningen. Boken har gått igenom en lightversion av hur ett bokförlag skulle ha gjort med manuset.

Vad har min marknadsföring bestått av?

  • Tidigare läsare som gillat mina böcker återvänder till min nya. Jag har sett till att de har fått veta att ett ny bok är på väg.
  • På Facebooksidan Päivi Karabetians fans kan mina läsare hålla reda på vad jag gör, vad som händer.
  • Läsare som läst mina böcker rekommenderar till andra som ser fram emot nästa bok.
  • Jag har gått till Visbys två bokhandlar- en var intresserad att ta in den i sitt sortiment och den andra gav mig ett ljummet mottagande och en kort föreläsning om hur svårt det är att slå igenom som författare. Tack, jag vet. Jag bad inte om ett jobb.
  • Jag skäms inte för att berätta om min bok till våra kunder, till mina arbetskollegor, till min mans arbetskollegor, gemensamma och inte gemensamma vänner. Ingen ska missa att jag har släppt en bok.
  • Jag har kontaktat radio och tidning- Gotlands tidningar kommer för att intervjua mig på torsdag.
  • Jag ska ha ett litet bord på Gotlands bokmässa där jag kommer att ha Hallelujabröderna till försäljning.
  • På mitt stora releaseparty kommer boken och en tidigare bok att finnas till försäljning.
  • Jag är med på webbradio hos Ariton förlag på söndag 18/3 där lyssnare får veta om min tragiska bakgrund och vad som har format mig. Givetvis kommer jag att berätta om min aktuella bok.
  • Jag kommer att befinna mig på Egenutgivardagen i Stockholm i april där min bok kommer att vara en av de som blir promotad då jag vann en egenutgivning hos B.o.D.
  • Till min skräckblandade förtjusning har jag gett ett ex till ett av Sveriges bästa översättare, jag skojar inte, som kommer att läsa den och eventuellt recensera. Jag är livrädd!!! Hon har översatt världskända författare som skriver på engelska, främst på Massolit Förlag. Henne gav jag min bok. Magkatarren känner inga gränser. Jag gillar henne jättemycket, men jag vill inte att hon ska skriva en snäll recension bara för att vi känner varandra.

Det händer väldigt mycket saker runt mig just, rentav magiskt. Jag kunde aldrig tro för ett decennium sedan att mitt skrivande skulle leda till allt det här. Till hösten kommer även en bok där jag medverkar som en av författarna till en antologi. Mer om den boken senare.  För första gången i mitt liv har jag något som skulle kunnas kallas för skrivkramp.

 

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑