Skrivstopp eller inte

Vilken rubrik! Århundradets scoop! En författare som inte skriver måste vara lika sällsynt som en enhörning eller inte.

Enklaste sättet att inte skriva är att ha seriös skrivkramp när man tampas med ett manus. Det är som stopp i avloppet. Det går inte att rensa när det är saker, alltså ord, i vägen. Enklaste sättet att börja skriva är att vara klar med ett manus och skicka iväg den. Min hjärna känns lättare och tankarna flyger i väg i ljuset hastighet.

Igår blev jag klar med manuset till Hallelujabröderna. Jag beslöt mig för konceptet Good Enough. Det får helt enkelt duga. Nu är den skickad för korrekturläsning och jag hoppas att hon och jag har hittat alla fel. Det märker vi först när boken är ute i handeln. Läsare har ofta vänligheten att påpeka fel och brister i ens text.

baksida till blogg hb

Så då tänkte jag låta bli att skriva. Det går sådär. Jag skriver lite frilans för Sidekick och hade fått en vecka på mig till deadline att skriva 6 små artiklar. Inte för att skryta, men jag skrev dem på en och en halv dag. Så går det när hjärnan är kristallklar. Nu har jag inget att skriva och då tänker jag istället på saker jag skulle kunna skriva om. Om kvinnan som av någon anledning vill ta kål på sin man (obs ej självbiografi), om kvinnan som letar efter en pappa till sin son för att visa upp till pappa-dagen, om mannen som har fått ett uppdrag av Ärkeängeln Uriel att rädda världen. Det är väldigt svårt att låta bli att skriva.

Jag har idag läst en artikel om Fredrik Backman i tidningen Vi läser. Åh, vad jag älskade artikeln. Det som jag mest gillade var att han var besvärlig. Jag tycker besvärliga människor är intressanta då jag träffar en hel del besvärliga apotekskunder. Jag misstänker att jag kommer att bli en besvärlig författare, har mina aningar. Jag har t ex bråkat med Bokförlaget Mormor för att de sköt på manuset Fjärilen i rummet i all oändlighet och låter bli att svara på mail. Det som jag finner mest irriterande är att den ömsesidiga respekten saknas. Det är enkelriktat och jag ska vara den som bugar och bockar. Det har jag väldigt svårt för. Besvärligt är mycket bättre. Man vet vad man vill ha och har tillräckligt mycket sisu för att stå ut. Visserligen står inte alla ut i längden, men tack vare mina bästisar Saga och Susann och min man sedan årtionden så vet jag att jag har förmågan att skapa långvariga relationer. Jag gillar inte skitstövlar, men besvärliga människor det går an.

Hoppsan, nu kom jag ifrån ämnet. Jo, Fredrik Backman. Jag är fascinerad av hans böcker, främst ”En man som heter Ove”. Den är absolut inte krånglig och otillgänglig för den stora massan. I stället berör den läsaren. Här har vi en sur och grinig man som vill ta livet av sig i fred. Jag skulle inte ha tippat den som storsäljare, just för att jag har förutfattade meningar. Författaren borde ha gått alla möjliga kurser om litterär gestaltning, helst vara journalist eller psykolog eller både och. Det är klart att man måste kunna bilda meningar, men that’s it. Det är läsaren som avgör, inte bokförlagen som gissar vilken bok som ska bli nästa bästsäljare. Skriv en bok som berör för böveln! Skit i krångliga ord, fokusera på innehållet.  Vad vill du att läsaren ska ta med sig? Jag själv jagar alltid efter korn av livets sanning, hoppas bli upplyst och förlöst. Hitta bitar av mig själv i varje bok så att jag förstår mig själv bättre.

Så när jag inte läsare om andra författare försöker jag låta jag bli att skriva. Jag tänkte vila mig i form. Läsa och analysera böcker och texter, bli en smula klokare. Det går uselt. Jag skrev det här inlägget samtidigt som jag funderar på att skriva en novell. En iakttagande hjärna går inte att stänga av. Inte ens i drömmarna får jag vara i fred. Mina drömhistorier är vackra, fabulösa och fulla med metaforer. När jag vaknar ligger jag kvar en stund och funderar på vad drömmen kan betyda. Det närmaste sättet att beskriva det är att det är som poesi. Orden är som en passionerad kärleksrelation. När jag vill förklara min eviga kärlek till orden springer de i väg, rädda för elden i mitt hjärta. När min kärlek svalnar kommer orden trevande igen. Du har väl inte glömt mig, ditt livs kärlek. Jaha, det är så pass dags att komma krypande och be om förlåtelse. Och jag förlåter orden ännu en gång.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑