Galopperande ångest av att inte duga som författare

Första gången jag skrev en bok som blev Hem jävla hem, hade jag ingen aning om vilka skrivregler det fanns. Vi skulle kunna kalla det även för spelregler som alla lektörer, respektabla skribenter håller som ultimata sanningar. Jag klampade rakt in med skrivglädjen ivrigt påhejad av min avlidna far som svävade runt omkring mig som en halvt osalig ande. Idag sitter jag med mitt fjärde manus och ångesten har aldrig varit större än nu.

Det känns som om allt står på spel. Det är nu jag ska mätas och vägas in. Hur tung och betydelsefull är jag som författare? Jag skriver underhållningslitteratur och i mina skriverier gränsar jag till skrönor uppfödd som jag är med finsk svart humor som vågar skämta om allt heligt. Till och med om döden. I Hallelujabröderna skämtar jag om religionen, en kvinnas ohejdade sexuella frigjordhet, om en tragisk barndom, om livet efter döden, om Himlen, om Gud. Och inte blir man klok av det heller. Det är bara underhållning, om man nu kan kalla det för det, om läsaren kanske inte blir förlöst på slutet.

Är texten rytmisk? Har den en melodi? Känns den behaglig mot tungan? Frågorna är många och vad vet jag. Jag är omusikalisk och snart med all ångest jag känner även helt otextikalisk. Det är en sak jag i alla fall är ohejdat bra på och det är att uppfinna nya ord. Det är tack vare min tvåspråkighet. Finns inte ett ord på finska, ja, då hittar jag på det. Sammanför två ord och bildar ett nytt. Kladdångest. Tungfylla. Femliterskoma. Blir man klok av det? Eller förlöst? Och är det roligt? Herregud!!! AAAaaaaaaaaaaaa……………………………..aaaaaaa…….aaaaa

Jag tvingar min lillasyster att lyssna på brottstycken ur boken. Håller den på göteborgska? Blir den rytmisk och melodiös då? Njutbar? Uppläsaren, som också är dialektdöv, det vill säga jag, ramlar ibland ner i diken och läser på värmländska istället. Hoppsan nu blev det både finsk och rysk brytning. Är boken rolig då? Skulle boken möjligen kunna läsas upp på småländska? Kul, eller inte. Beror sig på. Good enough. Jag smakar på orden. Förlåten Herren Päivi för den osmakliga texten, ty hon vet icke vilka grammatiska termer hon gräver upp ur graven och vänder och vrider på. Jag åberopar tillfällig sinnessjukdom, åtminstone lite bakfylla, om något stycke inte behagar läsaren. Jag har en korrekturläsare också som jag kan obehaga med mina ord. Alla o-ord som jag bara älskar att strö på. Inte är ju så tråkigt. Han ritar inte. Tråååååkigt. Han oritar. Mycket intressant eller ointressant, beror sig på eller oberor beroende eller oberoende på läsaren eller oläsaren. Kan ni förstå avgrundsdjupet i min ångest? Jag kan inte förhålla mig korrekt till ord, de flyter och smetar ut över pappren, skapar bryggor till andra ord, bildar falska vätebindningar och hålls ihop under mina fingrar. Aaaaaa…..aaaaaa. Jag måste tillbaka till Hallelujabröderna. Det får bära eller brista. Jag kan ju alltid åberopa mental ohälsa (hahaha ett till o-ord) på grund av ohälsosamt förhållningssätt till ord och o-ord.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑