Under ytan

Jag korsade det tomma dagrummet där en tv stod på, öppnade balkongdörren och klev ut. Mamma satt ensam vid ett bord och tittade ner i sin korsordstidning. Den stickade koftan satt löst på henne, som en kaftan över den tunna kroppen. En cigarett glödde i askkoppen. Om en stund visste jag att hon skulle lägga ner pennan, plocka upp sin cigarett och titta bort mot älven, ner på båtarna, på människorna som gick i hand i hand.

”Hej mamma!”

Hon log med hela munnen, reste sig vingligt upp ur stolen och lutade sig fram för att klappa mig på underarmen. En sådan liten rörelse räckte för mig. Jag skulle komma hit nästa lördag och nästa lördag efter det.  Hade hon någonsin kramat mig?

Jag drog fram stolen mittemot henne och satte mig ner. Mamma sög på cigaretten. Ryggen krökte sig, som om hon behövde använda all sin styrka när hon blåste ut röken som försvann över balkongräcket. Det fanns några bloss kvar. Hon andades in och drog i sig resten av röken, tryckte sedan ner cigaretten i askkoppen, vred om tills den slocknade. Jag tog av mig ryggsäcken och ställde ner den på golvet. ”Har du haft en bra vecka?”

Hon gav mig ett ögonkast och sjönk ner i sina tankar som kretsade kring korsordet. ”Det är alltid bra här.”

Det var inte så här jag ville ha det. Min mor på ett ålderdomshem. Efter att barnen flyttade hemifrån fanns det två lediga rum i villan. Jag vet att det inte skulle ha gått. Efter några timmar skulle vi vara tillbaka på våra gamla spår. Hon med sina gränslösa vänner och jag med mitt gnat. Jag besökte henne åtminstone en gång i veckan. Minna och Saku ringde henne på bemärkelsedagarna för att se om hon ännu hängde med. Mamma tittade upp från korsordet. ”Fyra bokstäver, ett annat ord för finsk uthållighet.”

”Sisu.”

En sköterska i vit rock knackade på dörrglaset och kikade ut genom dörröppningen. ”Jag kommer med Marjas rullstol. Vart ska ni gå idag?” Hon bar rullstolen över dörrlisten och körde den fram till mamma. Jag reste mig upp och hängde ryggsäcken över dess handtag. ”Vi ska promenera utmed kanalen.”

Sköterskan log och klappade mamma på axeln. ”Vad fint att ha en dotter som bryr sig. Glöm inte att det är middag om två timmar.”

Mamma slog igen korsordstidningen och lade pennan och suddgummit över den. Jag ställde mig bakom henne, stödde henne under armarna när hon klev ner i rullstolen. Sköterskan hade gått in, men hon kom tillbaka med en grå yllefilt som hon lade över mammas ben. Jeansen som jag hade köpt till mamma från barnavdelningen fick hennes ben att se ännu tunnare ut. På några månader hade hon magrat flera kilon, hon som inte hade haft något hull att ta av. Musklerna hade fått stryka med den här gången.

Mamma drog i hjulen, försökte få rullstolen att röra sig framåt. ”Ska vi gå nu?” Hennes röst var ivrig och bara jag och hon visste varför. Det var inte för att få en stund med mig, även om hon uppskattade mina besök. Jag var hennes enda besökare. Minna var ensam med sina barn när Antti körde på vägarna. Han var ibland borta i flera veckor. Saku hade flyttat från Sverige när bilfabriken lades ner, flyttat till vår sommarstuga i Finland. Det var för att han ville tillbaka till sina rötter. Ändå hade jag när vi hade talat över telefonen anat att han var mer rotlös än vanligt. Ibland försvann han i flera minuter från luren. När jag sedan skulle stänga ner kontakten var han tillbaka som om ingenting hade hänt. Vad han än letade efter i Finland, för hans skull hoppades jag att han snart skulle hitta det.

Jag lyfte upp framdelen på rullstolen och pressade den framåt över dörröppningen. Mamma bad mig stanna vid tv:n. Hon tog fjärrkontrollen och stängde av den. Hon lyfte upp huvudet och pekade på dörren. ”Du måste stänga dörren.” Jag gick tillbaka, drog ner handtaget, låste båda låsen, såsom sköterskan hade instruerat mig.

En äldre kvinna hade kommit in i rummet. Hon satt på sin rullator och hon lutade sig fram mot mamma. Hennes svarta figursydda klänning smet åt kring hennes kropp och de silvergråa lockarna flöt över axeln och ner mot midjan. Silverbroschen i form av en fjäril glänste på hennes vänstra bröstkorg. Det var inte underligt att hon hade rullator. Hennes skor med sylvassa klackar verkade vara omöjliga att gå i. Jag hade inte sett henne förut. Hon måste ha nyligen flyttat in. Kvinnan tittade upp på mig, log med sina rödmålade läppar och vände sig sedan mot mamma.

”Det måste vara trevligt att få besök av sina barn. Mina har lämnat mig här för att dö, så att de får ärva mig. Otacksamma ungar, efter allt jag har gjort för dem.”

Jag fuktade strupen med min saliv, tog tag om de svarta handtagen som kändes varma och fuktiga. ”Något måste du ha gjort mot dem när de var små.”

Kvinnans mun drogs ihop när hon stängde den. Rynkorna från läppen fortsatte ut mot överläppen, över kinderna och bort till ögonvrårna. ”Nu förstår jag inte vad du menar.”

Jag ångrade redan att jag hade sagt något, men nu kunde jag inte sluta. ”Något måste du ha gjort. Det är därför de inte besöker dig.”

”Jag var hemma varje dag, städade, diskade och gödde dem. Deras far fick göra allt det roliga med dem.”

”Det räcker inte bara att ta hand om dem.”

 

Jag körde ut rullstolen ur dagrummet. Kvinnan märkte inte att mamma vinkade till henne. Hon såg ner på sin fickspegel hon hade grävt fram ur sin handväska, smackade med läpparna och strök med händerna över håret. Mamma tryckte på hissknappen. ”Du behöver inte vara så hård mot henne.”

Hissdörrarna gick upp och jag knuffade in rullstolen medan mamma höll hårt i armstödet.

”Har du inte alltid sagt att man ska hålla sig till sanningen, hur hård den än är?”

”Du känner inte hennes barn. Du vet inte varför de inte besöker henne. De kanske är otacksamma som hon säger.”

Jag tryckte på den gröna hissknappen märkt med E och ställde mig sedan vid dörrarna när de hade stängts.

”Bra mammor uppfostrar sina barn till att bry sig om varandra. De borde åtminstone veta att man gör det. Ett av barnen borde känna lite skuld och därför besöka henne regelbundet.”

Mamma stirrade på mig. Jag vände mig om, orkade inte med den blicken.

”Är det vad du känner Sanna? Skuld?”

Jag tittade på siffrorna över hissdörren. 3, 2, E. När hissdörrarna gick upp backade jag rullstolen ur hissen. Sköterskorna vid receptionen nickade mot mig och jag fortsatte framåt. Det surrade när låset till dörren knäpptes upp.

”Hu, vad det är kallt.” Jag stannade och tittade på mamma som skakade av kyla när hon stängde koftan med sina vita, ådriga händer. Hon hade alltid varit så varm förut, gick i t-shirt ända till hösten och svettades stora gula ringar i armhålorna. Solen stack mig i nacken, kröp ner som varm fukt under tröjan och lade sig som en andra hud över mig.

Antalet människor glesades ut ju längre bort vi gick på grusstigen. Vår plats var alltid bänken vid järnvägsbron. En stor schersmin dolde oss från stigen. Dess vita blommor täckte hela busken, gled från toppen till marken som ett överdådigt brudsläp. Mamma plockade fram sin cigarettlåda av plast, knackade den mot armstödet tills en av cigaretterna gled ut.  Med lådan tryckt mot ansiktet tog hon tag i cigaretten med munnen. Ur koftfickan plockade hon fram sin tändare som hon förde till cigaretten. Jag satte mig på bänken och tittade mot älven. Ett svanpar gled förbi, följde strömmen bort mot fågelinhägnaden där brödbitar guppade på vattenytan.

Mamma klappade på armstödet, drog in röken från cigaretten och blåste ut den. Jag lutade mig mot ryggsäcken, drog dragkedjan åt sidan och lyfte upp petflaskan. Etiketten hade lossnat där det hade stått coca-cola.  Jag hade stått i köket, fyllt upp den med Koskenkorva när Mattias kom hem. Han undrade hur länge till jag skulle hålla på, låtsas att det var hembränt när jag köpte den från Systembolaget. För att mamma ville ha det så. Hembränt dög åt henne. Varför betala dyrt när det fanns billigare hos Henrik vars garage alltid var öppet för kunder. Jag hade slutat gå till honom. Det var inget fel på Henrik, var trevlig som när han förr levererade ända bort till dörren.  Han såg ut som han alltid hade gjort, kanske lite mer sliten, lite hårdare och lite tunnare. Området hade förändrats. Det gick inte att parkera bilen utan att någon gick fram och frågade om jag hade åkt vilse. Jag passade inte in där längre. Mamma märkte inte ens skillnaden, bara att Henriks kok hade jämnare kvalitet. Eller så låtsades hon att hon inte visste. Det var hon bra på.

Jag tryckte ner flaskan i filten mellan hennes ben. Hon ryckte till och tittade åt höger och vänster innan hon halade upp flaskan. Cigaretten hon haft i munnen lade hon på armstödet där den askade ner mot filten. Med två händer vred hon om skruvlocket och tog stora klunkar ur flaskan, först försiktigt, men sedan allt ivrigare. Hon skruvade på korken och stoppade in flaskan under filten.

”Jag förstår inte varför du var så hård mot Ingrid. Hon är trevlig, trots att hon är rik. Vi spelar kort och ibland låter hon mig vinna.”

Jag flyttade mig längre bort på bänken. ”Mamma, börja inte nu igen.”

”Det är klart jag måste säga något, när du säger så där till Ingrid.”

Min blick drogs till vattnet. Jag hade sett något guppa där, något mörkt och obestämbart. Det mesta av det gömde sig under ytan. Jag vände mig mot mamma. ”Jag sa inget hon inte tålde höra. Du hörde ju henne, kallade sina barn för otacksamma. Jag slår vad om att de har fått höra det under hela sitt liv, så ofta att de inte orkar höra det en gång till. Det är så man hamnar på ett ålderdomshem.”

Mamma tog bort skruvkorken och satte flaskan till läpparna. Hon slickade sig om munnen när hon hade druckit färdigt. ”Precis som jag.”

”Nej, mamma. Inte alls som du. Du klarade ju inte dig själv längre. Dessutom besöker jag dig varje lördag.”

Mamma stoppade ner flaskan under filten.

”Minna och Saku är alltid så upptagna.”

”Det vet du att de är, men de ringer dig alltid när det är något som har hänt.”

”Jag var inte en bra mamma, men jag hade faktiskt inget val. Det gick inte att leva normalt med din pappa.”

Mammas ögon var glansiga och röda. Spriten hade nått hjärnan och till hennes omdöme.

”Om bara Ari hade levt.”

”Snälla, kan vi prata om annat? Vad vill du ha i födelsedagspresent? Du fyller år nästa månad. Jag vet vad du behöver, en elektrisk filt som håller dig varm.”

Mamma viftade med händerna framför sig, som om någon hon inte tyckte om stod framför henne.

”Vet du, om pappa hade sett ordentligt på Ari den där dagen, lyssnat och inte hade haft så bråttom. Då skulle han inte ha drunknat. Ari sa adjö på ett annorlunda sätt. Det var din pappas fel. Han borde ha lyssnat.”

”Nu blev det inte så.”

”Efter det blev pappa galen varje skottår. Han orkade inte mer än tre år i taget. Kommer du ihåg?”

”Jag var där.” Jag ställde mig upp och pekade på vattnet. Jag kunde inte bestämma om det var en gummileksak eller ett stort löv som flöt på vattenytan. ”Mamma, vad tror du att det där är?”

Mamma stirrade oseende på älven.

”När Ari drunknade blev han galen. Jag fick rädda dig många gånger, eller hur?”

Jag drog upp mina ben och lade armarna runt mina knäskålar, lutade mig ner och blundade. Det fanns så många versioner av mitt liv, men den här var ny. Hon som min hjältinna.

”Jovisst mamma. Kan vi prata om något annat nu?”

”Men jag vill prata om det.” Hennes röst var ynklig. Allt hennes mod låg kvar i flaskan på filten.

Jag öppnade ögonen och tittade bort mot älven. Svanparet hade dykt upp igen, ätit sig mätta och putsade nu sina fjädrar. ”Okej, säg vad du vill bara du inte ber mig förlåta dig.”

Mamma sänkte ner huvudet. ”Jag gjorde så gott jag kunde.”

Jag tog cigarettlådan som hade legat på filten, drog loss en cigarett och stoppade den i munnen. Mamma höll upp tändaren.

”Jag visste inte att du rökte.”

”Det gör jag inte heller.”

”Du borde kanske inte börja.”

Jag tog tändaren från henne, sög in röken tills cigaretten hade börjat glöda. ”Nej, kanske inte det. Men det är ett val jag gör, eller hur?”

Mamma tog en ny klunk ur sin flaska, skruvade på korken och stoppade den under filten. ”Du menar mig, eller hur?”

Jag skrattade och drog in röken som hamnade långt ner i lungorna. Jag hostade till och knackade loss askan från cigaretten. ”Du är inte så dum, inte för att jag trodde något annat. Du kan lösa vilket korsord som helst.”

Mamma såg ut som om hon grät. Om jag visste bättre skulle jag ha trott det och mitt hjärta skulle ha mjuknat inför hennes tårar.

”Kan du inte bara säga vad jag kunde ha gjort annorlunda?”

Jag drog in röken från cigaretten. Den virvlade ner och när den nådde till utgången av mina näshålor pressade jag ut röken. Jag tittade på flaskan som mamma hade tagit fram ur filten. Det fanns några skvättar kvar. Om jag började dricka, skulle jag inte kunna sluta. Det var så många sätt jag var förstörd på, men som drycken kunde bota i ett trollslag. Jag tog flaskan från henne och stoppade flaskhalsen i hennes mun. Hon stirrade på mig, men drack lydigt upp det jag serverade henne genom att luta flaskan.

”Mamma, det räckte om du hade försökt. Du släppte allt till mig. Jag fick ordna upp allt. Jag var ett barn och du den vuxna. Vet du vad pappa gjorde med mig när du var på BB. Vet du det?”

Det rann ur mammas ögon. Det såg precis ut som tårar, som om hon var ledsen på riktigt. Jag lät mig inte luras. Det var tårar för att jag inte ville förstå hennes version av min barndom.      ”Sedan försökte han mörda mig. Vet du vad du sa då? Att om du lämnade honom skulle han mörda dig. Allt handlar bara om dig.”

Mammas huvud hade ramlat ner mot bröstkorgen, för full för att hålla upp huvudet. De skakiga händerna lyfte upp huvudet och stöttade upp den. ”Jag hade inget val.”

Jag kastade ner fimpen på grusstigen och stampade på den. ”Nä, nä, men när jag sa att jag skulle anmäla dig till socialen och få dina barn omhändertagna då var det inget problem att lämna honom.”

Jag visste vad det var. Hennes stolthet. Vad skulle grannarna ha sagt om henne, att en så god husmor inte kunde ta hand om sina barn. Det var alltid rent hemma hos oss. Askkopparna hade putsats upp, trasmattorna hängde på sträcklinan, renskrubbade efter att pappa hade spytt ner dem och rullat sig i dem. Bordsdukar dolde alla de svarta märken från cigaretter som hade pyrt på köksbordet. Det fanns alltid mat hemma, tillagad med minsta möjliga kärlek. Så länge vi höll oss hela och rena behövde ingen veta. Det var bara pappa det var fel på.

Jag tog den tomma flaskan från henne och kastade ner den i sopkorgen. Petflaskan från förra veckan låg fortfarande kvar. Jag tog tag i handtagen på rullstolen och körde fram den till grusstigen. ”Du kan röka din sista cigarett på vägen tillbaka.”

Mamma stirrade rakt framför sig. Hennes ögon var inte gråtmilda längre, bara röda, aom om hon funnit friden hon hade letat efter från det att den första klunken av sprit hade åkt in i blodomloppet.  Hon tog fram sin cigarettlåda och räckte över den till mig. Jag skakade på huvudet. Hon tog en cigarett, tände den och blåste ut röken.

”Jag var väl inte en genomdålig mamma.”

”Självklart inte.”

”Jag gjorde mitt bästa, eller hur?”

”Så kan man också se det.”

Vid entrén till äldreboendet vände sig mamma mot mig. Hon log.

”Jag skulle nog vilja ha den elektriska filten du pratade om. Det är så kallt nuförtiden. Om den är dyr kan jag betala en del av den. Jag ville inte att du lägger ner för mycket pengar på min födelsedagspresent. Du gör redan så mycket för mig.”

”Jag kan kolla med Minna och Saku om de vill bidra med lite pengar.”

”Det vill de säkert.”

Minna och Saku. Mitt dåliga samvete. Jag hade haft några bra år med mamma och pappa. De mindes inte dem. De enda de kom ihåg var att vi stod på gården och såg på när polisen hämtade pappa och ambulansen lyfte in mamma. Minna och Saku hade inte tid att skicka pengar så att vi kunde dela på mammas födelsedagspresent. Det var nog så det bara var.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: