Jag har varit på Författarkliniken

Hej!

I helgen var jag på Författarkliniken anordnad av min skrivcoach Ann Ljungberg. Jag har fått lyssna på förträffliga författare såsom Björn Ranelid, Pekå Englund, Susanna Alakoski. Jag har ännu inte riktigt hunnit smälta helgen, men ett är säkert: att skriva är urballt. Ord är inte bara nödvändiga, de kan man också krydda med, förhöja, fördröja och maskera sin ståndpunkt. Allt med andra ord. Jag har träffat nya människor och fått lära mig att det finns något som heter Enneagrammet av Veronica Grönte. I will never be the same.

Och jag är lite lat, samt passar på att göra reklam för en annan skribent. Här kommer en snabb inblick i vad jag fick lära mig. Klicka på länken nedan.

http://www.elementx.se/forfattarkliniken-dag-1/

Och jag har växlat några ord med min skrivcoach Ann Ljungberg. Jag skruvar mig alltid när hon säger att mitt manus Fjärilen i rummet har en unik handling. ”Men, språket håller säkert inte.” -Jodå!

Hon har tipsat mig om ett bokförlag jag borde vända mig till, men först ska jag redigera romanen lite till.

Och så hade jag mitt lilla treminutersanförande på Författarkliniken. Jag lovar att jag skulle ha klarat treminuter, för jag hade tajmat den och allt, men jag räknade inte med att publiken skulle skratta. Nåväl, jag släppte inte micken så lätt ifrån mig. Och vad sa jag: den purfärska författaren med mindre vett än en skitnödig treåring?

Hej, mitt namn är Päivi Karabetian, jag är 43 år, bor på Gotland där jag arbetar som farmaceut.

När jag var sex år ville jag bli författare, men det tyckte inte skolan som skickade mig till svenska för andra generationens invandrare. Sedan dess bryter jag på finska trots att jag är född i Vänersborg.

Min mamma gråter varje gång vi talar i telefon, för hon sörjer barndomen jag inte fick.

-Hysch, mamma. Gråt inte. Jag fick den finaste gåvan en författare kan få: en trasig barndom.

På mitt andra levnadsår hände det som inte får hända i en familj, min bror drunknade fem år gammal. Tills jag flyttade hemifrån som sextonåring levde jag mittibland missbruk, depression och min pappas galopperande galenskap som fick hedersplatsen i familjen varje skottår. Jag blev en överlevare och begravde mina drömmar och önskningar.

För åtta år sedan satt jag hos en kurator och fick den förlösande frågan som är anledningen till varför jag står här idag. Vad vill du helst göra? Min själ gjorde myteri och skrek: Skriva! Varför inte tänkte jag och började skriva på Hem jävla hem, lite diskhorealism medan jag grävde där jag stod.

Medan jag skrev Hem jävla hem dök min pappa upp som för tjugo år sedan hade dött i skogen med t-spriten i handen. Det var egentligen meningen att han skulle vara min guide till författarskapet men han fuckade upp sitt liv i halvtid (här bad jag om ursäkt till Ranelid som inte gillar svärord för han har aldrig svurit, men jag har svurit så det räcker åt honom, hans mamma, hans moster, hans kusiner och tremänningar), så han fick sköta åtagandet från andra sidan. Han flöt som en orb i tv-rummet, ringlade in som doften av brylécreme, som en stinkande askkopp och försvann inte förrän jag skrivit klart boken. Min bok som handlar om en smutsig skilsmässa blev väl emottagen och läsarna har bett om en fortsättning som heter Ett husspöke till salu som jag tänkte påbörja på årets NaNoWriMo. Jag är medial sedan barnsben och har sett andar och hädangångna intill leda och med mitt aktuella manus, Fjärilen i rummet, gifter sig min paranormala begåvning med min förmåga att skildra en underdog. Jag ställde mig frågan: Kan man önska någon levande? En lågmäld gotländsk målare tog en kölapp i mitt hjärnkontor full av karaktärer som väntar på sin tur, charmade mig totalt i sin anspråkslöshet och fick förtur. Fjärilarna som dyker upp i rummet bär på ett budskap. De flesta av oss nöjer sig med att vara larver, äta och skita tills dagarna tar slut, medan några av oss går igenom en smärtsam övergång som puppa och återföds som fjärilar. Först då kan vi se världen från ett ovanperspektiv och låta våra vingar bära oss till obegränsad värld. Och tänk om det är så att vi får allt vi önskar bara vi vågar tro på vår inre förmåga att skapa.

Mitt tal har allt, vanvördighet, att jag är en kul prick med svart syn på livet och ett fantastiskt budskap. Sitt int’ och gråt din jävel, du har säkert förtjänat det. 

I pausen kom många fram och undrade om jag är medial på riktigt. Nja, vad ska man säga? Jag bara skojade. Nix. Jag är knäpp på riktigt, spår i kaffesump och hela tjottabaletti. Jag försökte vara naturvetenskaplig ett bra tag, tills jag var trettiosex och farsan dök upp full av anden och därefter var det som om Pandoras ask öppnade sig. Inte blev det bättre av att flytta till Gotland, bo vid en offerkyrka och ha en hemsökt skog bakom knuten som hör till kyrkans mark. Då har jag outat min läggning än en gång. Min spirituella läggning. Och apropå det, så vill Carina, en kompis, puss, puss, honungspuss, att jag ska anordna en magisk afton. Vad ska vi hitta på? Först tänkte jag vi skulle gå och se Martebo-ljuset och därefter häxa loss.

Klipp ut biljetten och spara, eller inte. Det kommer att komma en speciell inbjudan till ca tio personer.  Någon gång i höst när övindarna bryter sig loss och björkarna piskar marken.

magisk afton

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑