Skrivarsvacka- därför Gud uppfann NaNoWriMo

Suck! Sucketisuck!!! Suuuuuck!!!

Jag borde vara superglad, extatisk och alldeles… men nej. Inte ens utsikten av att åka till Författarkliniken får mig på topp. Och inte heller det faktum att jag ska stå på scen och få mina 3 minuter ”of fame”. Önskar jag kunde vara lite mindre statistiskt lagd och lite mer av en drömmare. 2 promille får sin bok utgiven. 0,2%. Två av tusen personer. Och under tiden kastar jag pengar på skrivkurser, ägnar min tid åt att skriva istället för att vara med familjen. Suck!

Samtidigt vågar jag inte sluta skriva, för jag blir ju faktiskt bättre på det dag för dag. Jag blir deprimerad av mina medskribenters förmåga att uttrycka skrivandet. Dramaturgi, stegrande spänning, hej och hå. Vid deras sida känns det som om jag håller en penna för första gången. Och om de inte blir utgivna, hur blir det med mig? Fat chance!

Och sedan har vi alla dessa karaktärer som sitter i mitt huvud och väntar på att jag ska skriva om dem. Inte kan jag väl svika dem? Har de suttit där och väntat i onödan? För deras skull skriver jag. Men sen tar det slut, eller?

Kanske kan den här länken få mig på fötter?

http://www.buzzfeed.com/doree/quotes-about-writing#.in8ve4EBD

Eller den här kanske?

http://thewritepractice.com/want-to-quit-writing/

Jag tror att jag lider av formsvacka. ”Fjärilen i rummet” väntar på svar om den blir utgiven eller refuserad. Jag älskar historien, men alla mammor älskar sina barn. Om den blir refuserad, ska jag lägga pengar på den och ge ut den själv? Eller ska jag bara lägga ut den gratis på nätet och inte satsa pengar som jag kanske inte får tillbaka? Ska jag under tiden veckla ut historien jag har i mitt huvud och börja plita ner den, medan jag väntar på svar? Jag hatar att göra flera projekt samtidigt, men nu har jag ett hål i kalendern som inte kan fyllas med ett nytt manusprojekt som jag eventuellt måste lägga åt sidan för att förbättra ”Fjärilen i rummet”.

En sak som är säker, formsvacka eller inte, så ställer jag upp i NaNoWriMo i år igen. Stackars min familj. 30 dagar galen mamma vars ögon lyser rött om någon försöker dra henne från tangentbordet. Jag måste preparera mig och familjen innan november. Och vad ska jag skriva? Jag tänkte ge mig i kast med ”Ett husspöke till salu” som är en fortsättning på ”Hem jävla hem.” Det är inte säkert att jag hinner skriva helt klart det första utkastet, men vem bryr sig. Då har jag börjat i alla fall. Jag har haft storyn halvklar i mitt huvud i flera år nu och den måste bara ut. Ni känner Mia, som träffade sin drömman, och hon går på och på, ändlöst tjat om hur lycklig hon är nu. Får lust att strypa henne. I bok 3 faller hon nerför en klippa. Jag bara skojar. I ”Ett husspöke till salu”, har hon flyttat till Gotland med sin nya kille. De har ett gemensamt barn, Tova, som har fått små mjölktänder, men aj, aj, Mia har inte slutat amma. Mias kille (säger inte namnet för att inte spoila för de som inte läst Hem jävla hem) har ärvt ett fallfärdigt kalkstenshus och det visar sig att gammelmostern hade en lokal i centrala Visby som varit tillbommat i flera år. Nu får han äntligen chans att öppna sin egen restaurang. Mia är mammaledig med Tova och det verkar inte som om jobberbjudanden ramlar ner på henne. Hon drabbas av den klassiska fyrtioårskrisen, funderar över sitt liv och om kärleken den här gången ska hålla, speciellt efter att mannen i hans liv anställt supersöta servitriser som bara består av bröst och ben. Mias mamma uppmuntrar henne att ta tag i sitt liv, för herregud, så där kan man ju inte gå och se ut. Om Mia kunde klippa sig eller gå ner tio kilo eller kanske le lite oftare. Nog skulle hon le oftare om skitstöveln till exmake Ove inte hade dragit till Norge och gett blanka fasen i att hon tog deras gemensamma barn från Trollhättan till Visby. Varför skulle det vara hans sak, hade han sagt och drog till Bergen där ett nytt spelföretag etablerat sig. Nåväl, Mia ska i alla fall fixa århundradets midsommarfest till nya och gamla vänner. Brunnen ska först sluta vara så död och det vore trevligt om inte propparna gick så fort hon satte på kaffekokaren och tvättmaskinen, två obligatoriska saker i ett fyrbarnshem. Hampus, som förut varit den uppmärksammade minstingen, numera det bortglömda mellanbarnet, har startat en räddningsoperation för spöket Holger. den förrförra ägaren. Hampus, som hamnat i en livsexistentiell kris funderar på vad som händer efter döden, eller hur ska man säga, döden efter livet efter döden. Vad händer om mediumet May som mamma har kontaktat röker ut Holger? Blir han död på riktigt? Frågorna är som alltid många och allting ställs på sin spets vid midsommarfesten där alla tycks ha sin egen agenda. Kommer Mia att få vara lycklig för resten av sitt liv eller ska hon ännu en gång bli brädad av en yngre och smalare kvinna?

Nu mår jag genast mycket bättre. Tack Mia; I knew I could count on you.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: