Skrivarsvacka- därför Gud uppfann NaNoWriMo

Suck! Sucketisuck!!! Suuuuuck!!!

Jag borde vara superglad, extatisk och alldeles… men nej. Inte ens utsikten av att åka till Författarkliniken får mig på topp. Och inte heller det faktum att jag ska stå på scen och få mina 3 minuter ”of fame”. Önskar jag kunde vara lite mindre statistiskt lagd och lite mer av en drömmare. 2 promille får sin bok utgiven. 0,2%. Två av tusen personer. Och under tiden kastar jag pengar på skrivkurser, ägnar min tid åt att skriva istället för att vara med familjen. Suck!

Samtidigt vågar jag inte sluta skriva, för jag blir ju faktiskt bättre på det dag för dag. Jag blir deprimerad av mina medskribenters förmåga att uttrycka skrivandet. Dramaturgi, stegrande spänning, hej och hå. Vid deras sida känns det som om jag håller en penna för första gången. Och om de inte blir utgivna, hur blir det med mig? Fat chance!

Och sedan har vi alla dessa karaktärer som sitter i mitt huvud och väntar på att jag ska skriva om dem. Inte kan jag väl svika dem? Har de suttit där och väntat i onödan? För deras skull skriver jag. Men sen tar det slut, eller?

Kanske kan den här länken få mig på fötter?

http://www.buzzfeed.com/doree/quotes-about-writing#.in8ve4EBD

Eller den här kanske?

http://thewritepractice.com/want-to-quit-writing/

Jag tror att jag lider av formsvacka. ”Fjärilen i rummet” väntar på svar om den blir utgiven eller refuserad. Jag älskar historien, men alla mammor älskar sina barn. Om den blir refuserad, ska jag lägga pengar på den och ge ut den själv? Eller ska jag bara lägga ut den gratis på nätet och inte satsa pengar som jag kanske inte får tillbaka? Ska jag under tiden veckla ut historien jag har i mitt huvud och börja plita ner den, medan jag väntar på svar? Jag hatar att göra flera projekt samtidigt, men nu har jag ett hål i kalendern som inte kan fyllas med ett nytt manusprojekt som jag eventuellt måste lägga åt sidan för att förbättra ”Fjärilen i rummet”.

En sak som är säker, formsvacka eller inte, så ställer jag upp i NaNoWriMo i år igen. Stackars min familj. 30 dagar galen mamma vars ögon lyser rött om någon försöker dra henne från tangentbordet. Jag måste preparera mig och familjen innan november. Och vad ska jag skriva? Jag tänkte ge mig i kast med ”Ett husspöke till salu” som är en fortsättning på ”Hem jävla hem.” Det är inte säkert att jag hinner skriva helt klart det första utkastet, men vem bryr sig. Då har jag börjat i alla fall. Jag har haft storyn halvklar i mitt huvud i flera år nu och den måste bara ut. Ni känner Mia, som träffade sin drömman, och hon går på och på, ändlöst tjat om hur lycklig hon är nu. Får lust att strypa henne. I bok 3 faller hon nerför en klippa. Jag bara skojar. I ”Ett husspöke till salu”, har hon flyttat till Gotland med sin nya kille. De har ett gemensamt barn, Tova, som har fått små mjölktänder, men aj, aj, Mia har inte slutat amma. Mias kille (säger inte namnet för att inte spoila för de som inte läst Hem jävla hem) har ärvt ett fallfärdigt kalkstenshus och det visar sig att gammelmostern hade en lokal i centrala Visby som varit tillbommat i flera år. Nu får han äntligen chans att öppna sin egen restaurang. Mia är mammaledig med Tova och det verkar inte som om jobberbjudanden ramlar ner på henne. Hon drabbas av den klassiska fyrtioårskrisen, funderar över sitt liv och om kärleken den här gången ska hålla, speciellt efter att mannen i hans liv anställt supersöta servitriser som bara består av bröst och ben. Mias mamma uppmuntrar henne att ta tag i sitt liv, för herregud, så där kan man ju inte gå och se ut. Om Mia kunde klippa sig eller gå ner tio kilo eller kanske le lite oftare. Nog skulle hon le oftare om skitstöveln till exmake Ove inte hade dragit till Norge och gett blanka fasen i att hon tog deras gemensamma barn från Trollhättan till Visby. Varför skulle det vara hans sak, hade han sagt och drog till Bergen där ett nytt spelföretag etablerat sig. Nåväl, Mia ska i alla fall fixa århundradets midsommarfest till nya och gamla vänner. Brunnen ska först sluta vara så död och det vore trevligt om inte propparna gick så fort hon satte på kaffekokaren och tvättmaskinen, två obligatoriska saker i ett fyrbarnshem. Hampus, som förut varit den uppmärksammade minstingen, numera det bortglömda mellanbarnet, har startat en räddningsoperation för spöket Holger. den förrförra ägaren. Hampus, som hamnat i en livsexistentiell kris funderar på vad som händer efter döden, eller hur ska man säga, döden efter livet efter döden. Vad händer om mediumet May som mamma har kontaktat röker ut Holger? Blir han död på riktigt? Frågorna är som alltid många och allting ställs på sin spets vid midsommarfesten där alla tycks ha sin egen agenda. Kommer Mia att få vara lycklig för resten av sitt liv eller ska hon ännu en gång bli brädad av en yngre och smalare kvinna?

Nu mår jag genast mycket bättre. Tack Mia; I knew I could count on you.

Crimetime Gotland- ur en skriftställares perspektiv

varning för böcker

Vad ska en författargottabe göra på Crimetime Gotland när hon varken skriver eller läser deckare? Jag gick inte dit för böckernas skull utan för att syna författarna, plocka guldkornen ur deras föreläsningar.

Morgonen började inte bra. Jag försov mig. Således började dagen med att jag skuttade omkring på ett ben för att efter en halvtimmes funderingar över what to wear trycka in mig själv i ett par tajta svarta jeans. En hand var upptagen med att glida tandborsten upp och ner över tandraderna, medan den andra plockade tvätt från golvet som vilken självlärd morsa som helst. Situationskomik. Men, tio poäng till mig själv, för jag lyckades behålla lugnet och inte få ett psykbryt.

Crimetime Gotland har en diger programtablå, så jag valde att bevista ett axplock av dem. Här kommer mina lärdomar från den här lördagen, efter att ha vaskat guld, separerat gruset från klimparna.

Första stoppet- Best of Deckarpodden

Deckarförfattarna Emelie Schepp och Sofie Sarebrandt bjöd på ett specialavsnitt av sin populära podcast. De pratade på ett medryckande sätt om hur det är att vara och leva med en deckarförfattare. Man släpper inte sitt pågående manusprojekt för att man är mitt uppe i dagishämtning eller matlagning. Man har gått och grunnat på en fnurra i manuset, som man inte kunnat lösa och plötsligt så kommer lösningen på problemet i en olämplig situation. Vet inte själv hur många gånger jag har stelnat till och stirrat framför mig med ett uttryckslöst ansikte samtidigt som jag gräver i fickan eller handväskan efter ett papper att skriva på. Vardagen ger inputs till ens historier. Det är svårt att leva med en författare då våra hjärnor tycks vara på två ställen samtidigt, i en fiktiv värld och i verkligheten och vi skiftar fokus som om vi zappade med fjärrkontrollen. De betonade att författarkåren är en samling nomader, men nu tillhör jag i alla fall en grupp enstöringar.

Nästa stopp- Fånga killarna, så får vi de unga att läsa

lapidus och de la motte

Som jag tidigare skrev, recenserar jag inte föreläsningarna eller intervjuerna utan väljer att plocka ut det som föll mig i smaken. Deckarförfattarna Jens Lapidus och Anders de la Motte med moderatorn Cecilia Lindvall samtalade kring hur man skulle lyckas fånga unga läsare, framförallt killar. För att få unga att läsa måste man själv föregå med gott exempel. Istället för att sitta med sin mobil och skrika till barnen att de måste läsa, plockar man själv upp en bok samtidigt som barnen och sedan samtalar om vad man har läst. Vad gäller böckerna måste de bygga på autenticitet, att de måste kännas riktiga. Det jag tror författarna menar är vikten av god research. Framförallt måste skribenten tilltala läsarna och hur gör man det undrar jag? Böckerna formas av det samhälle vi lever i och det är en stor fördel om man kan skriva filmiskt eller tv-serieaktigt. Jag skrattade igenkännande när de pratade om tv-serier där huvudkaraktären är en antihjälte, bad guy som hjälte som man motvilligt känner sympati för. De blir mänskliga med sina brister och vi har underligt nog då lättare att relatera oss till dem. Ett sista skrivtips från dem: Avsluta kapitlet med en riktig cliffhanger, så att läsaren blir tvungen att läsa ett kapitel till och ett till. Jag upprepar mitt tidigare budskap, det värsta en författare kan råka ut för är att läsaren inte plockar upp boken efter att ha lagt den ifrån sig.

Fiktion och verklighet- hur går det ihop?

fiktionverklighet

Jag stötte på min skrivcoach Ann Ljungberg när jag gick ut ur åhörarsalen och beslöt mig för att slå följe till nästa stopp på min kriminella bana, jag menar Crimetime-spåret. Det ångrar jag inte.

Det som jag alltid har undrat är hur kan författare rimligtvis kunna så mycket om de miljöer deras huvudkaraktärer vistas i eller deras yrkesroller? Och det var här jag lärde mig att även de visa och de lärde gräver där de står. Ninni Schulman som är journalist i bakgrunden skrev om journalisten Magdalena, för om man är mitt i familj och karriär  och inte har tid för grundlig research kan man utnyttja sin bakgrund. Anders de la Motte som är fd säkerhetschef och polis kan genom sin bakgrund beskriva detaljer och på det sättet skapa en trovärdighet i sina böcker. Men, men som han säger är en riktig polisutredning inte samma sak som i den fiktiva utan där tar man till sig litterära friheter eller som vi säger i dessa sammanhang- litterära genvägar. Karin Wahlberg har bakgrund som läkare och skriver deckare i femtitalsmiljö där lasarettet i Oskarshamn spelar en stor roll som bakgrund till deckarna. Hon menar att även om det polisiära inte alltid är helt korrekt fångat ur verkligheten försöker hon att med sin bakgrund som läkare få sjukhusmiljöerna trovärdiga. Vi läsare blir på så sätt inbjudna till hennes värld.

De samtalade länge om att deckare ofta har en modell för felaktig dramaturgi, och jag som är inte litterärt begåvad med skrivterminologi fick fundera och suga på orden ett tag. Det de menar var att om man skrev såsom det egentligen sker i verkligheten skulle tempot för historien bli så långsam att man skulle lägga ifrån sig boken. Vem orkar vänta tre veckor på labbsvaret att det är heroinpulver på den döda mannens tröja när man kan ta ett finger, stryka den mot likets bål och sedan stoppa den i munnen för att konstatera att det är just heroin. Det är så vi skapar en litterär genväg och sparar tre veckor av tid. Det fick mig att undra, kan det vara så att en schablon, hur en riktig deckare ska vara, låser författaren och begränsar hans konstnärliga frihet?

När Stieg Larssons Milleniumtrilogi visades på storskärm bredvid författarpodiet kunde jag inget annat än att stirra på de fyra kvinnorna som satt på varsin fåtölj. Stieg Larssons förläggare Eva Gedin, kulturjournalisten och deckarexperten Lotta Olsson och författaren Tove Alsterdal. Moderator var Helena von Zweigberk. Ändå var närvaron av Stieg Larsson påtaglig. Det diskuterades det etiska i att exploatera en död författare och det har aktualiserats i samband med att en fjärde bok i Milleniumserien kommer att publiceras, Det som inte dödar oss av David Lagerkrantz. Får man verkligen stjäla en författares karaktär och det universum han har skapat? Jag håller med Tove Alsterdal att även om det kommer en ny bok i den andan, kommer den inte att bli likadan som de tre han skrev under sin livstid. Bara Stieg Larsson kan blåsa liv i karaktären Lisbeth Salander. Stieg Larsson kände sin genre utan och innan i och med att han var mycket påläst i andra författares verk. Och ändå skapade han ett mästerverk, Lisbeth Salander, en ultimat pageturner, den starka men sårbara kvinnan och hennes motpol Micke Blomqvist, en manlig bimbo. Jag måste verkligen läsa Milleniumtrilogin, känner jag.

Mina anteckningar efter föreläsningen blev allt färre, färre och suddigare. Jag fångades med helt enkelt och blev helt uppslukad. Vad har jag lärt mig av den hyllade författaren Christoffer Carlsson? Att slumpen ibland styr varför man blir en författare, såsom att han i en bokbuss grabbade tag i Enid Blytons Fem på smugglarjakt och sedan blev helt hooked on. Att man kan ta ord från sin verklighet, låta dem transformeras och anpassas till boken man skriver.

denisemina

Och sedan blev jag helt starstruck av Denise Mina, jag som inte läst ett endaste av hennes alster. Men vilken personlighet. Hon berättade om Glasgow, där hon växt upp på ett mycket underhållande sätt, till synes tragiska förhållanden där alla vill kalla sig för arbetare, där alla lägger näsorna i blöt och delar med sig av sitt liv. Där bråken hänger i luften och svärdstick är som vilket sår som helst i modern tid. Man tager vad man haver, ett slött svärd som funnits i familjen i generationer. Wow! Ännu en författare som gräver där hon står. Om någon är intresserad av att veta hur det är att leva som maskrosbarn på 80-talet kan ni när som helst kontakta mig. Jag minns fortfarande klucket från damejeannen som stod i min garderob, där mäsket jäste. Om jag blundar hör jag det tydligt. Jag borde kanske själv använda mig av min bakgrund och följa Christoffer Carlssons råd, maskera texten och gå fri.

tonyparson

Och nästa författare visste till och med jag vem han var, känd som författare till Mannen och pojken. Carina Nunstedt intervjuade Tony Parsons och vi fick en fantastisk inblick i hans karriär som rockjournalisten som började skriva relationsromaner och nu är aktuell med en thriller. Han berättade om sin fascination för Ian Flemings James Bond och efter att ha läst om dem, beslutade han sig för att skriva deckare. Han fick frågan om hur han väljer vad han ska skriva om . ”You got no choice. Books find their writers.” Han talade om shadowbrothers, hur ens karaktär är som ens skugga och delar vissa saker gemensamt med författaren.

Så om jag skulle summera det hela, vad en författare som främst skriver underhållningslitteratur har lärt sig idag. Jag tror jag har fått in en röd tråd. Here we go:

  • Författare har konstiga saker för sig i vardagliga situationer och har författarhjärnan på under dygnets alla timmar. Undertecknad jobbar även i sömnen.
  • Det är påfrestande att leva med en författare. Min man ska ha en stor eloge för att han står ut med mig och tackord ingraverad på min gravsten för att han gjorde mitt skrivande liv möjligt.
  • Gräv där du står, men för Guds skulle ändra namn på alla inblandade. Författare tjänar i regel inte så bra att vi har råd med en stämning på halsen.
  • För att bli en bra författare bör man läsa mycket, blandat, men också författare i den genre man väljer att skriva i.
  • Boken hittar författaren och inte tvärtom. Thank you. Jag är alltså normal som har ett kösystem för alla karaktärer som trängs i huvudet och väntar på sin tur att få sin historia nedskriven.
  • Ibland måste man bända verkligheten och anpassa den till den litterära världen.

Slutligen, det är farligt att läsa böcker precis som vilket missbruk som helst. Plötsligt står vi där själva och harvar med orden, för att för egen hand producera den extas en välgjord bok kan utsätta oss för. Det är så man gör författare av läsare.

Författarego- en författares sämsta egenskap

Okej! Jag erkänner direkt. Jag har svårt att ta till mig kritik, men jag läser alla inputs, dåliga som bra och försöker lära mig av det. Särskilt svårt har jag för alla välvilliga läsare som vill korrigera grammatiska felaktigheter. Det är som en tagg i hjärtat. Tyvärr är det ett nödvändigt ont. Om jag inte är öppen för förändring, kan jag lika gärna lägga undan pennan, för den enda som jag kommer att skriva för är mig själv. Och om ett bokförlag vill ge ut något av mina manus, måste jag vara beredd att såga min roman i tusen bitar och sedan klistra ihop det. Råmanuset är inte ens i närheten av att vara färdigt, trots att man som skribent knåpat och skrivit i flera år och tycker att bättre än så här kan det inte bli. Jo, det kan det. Lektörer, redaktörer har mångårig erfarenhet av att marknadsföra böcker och sälja dem. Du är duktig på att hitta på historier.

Jag är med i en novelltävling på Kapitel 1. Alla skribenter hjälper varandra och ger beröm och tips. Tydligen gick jag över en slags gräns, men jag kunde inte låta bli. Jag blev irriterad på berättarrösten, en tioårig flicka, som hade ett vuxenspråk, tänkte abstrakt och reflekterade över sin situation. Och jag kommenterade det och försökte skriva så snällt jag bara kunde. Om det hade varit en vuxen person som återberättade sin barndom skulle jag inte alls ha problem med de valda orden, men för mig är det viktigt att den påhittade personen är trovärdig även om det utspelar sig i en fantasivärld. En rik dam med pälskappa på Östermalm talar troligtvis inte rinkebysvenska och säger jo, ba i varannan mening. Om hon gör det vill jag ha en förklaring hur det kommer sig. Som läsare vill jag svälja allt med hull och hår. Jag vill inte stanna upp och lyfta blicken från sidan. Vänta ett tag, hette inte Evas kille Magnus eller har hon två pojkvänner? Det står inget om det. Varje sekund en läsare sliter sig från handlingen är en risk. Kommer hen att fortsätta läsa eller kommer hen att ställa boken i bokhyllan?

Jag är absolut inte fullärd och kommer aldrig att bli det, för det är en mänsklig omöjlighet så länge jag lever. Att tro att jag inte har något att lära mig av andra människor, är en dålig egenskap hos en författare. Det betyder inte att jag måste tro på allt vad människor skriver, men det måste finnas någon sanning i andras kommentarer. Även om sanningen inte alltid delas av andra människor.  Och hon som surnade till över min kommentar, skrev svidigt om min novell, men hon är ganska ensam om att tycka att min historia är platt och att den inte berör henne. Och det som hon säger efter det är tyvärr hennes sätt att avreagera på mina kommentarer om hennes novell. Det är knappast min förlust, utan hennes. Skribenter som inte kan ta till sig kritik kommer aldrig att utvecklas och kommer troligtvis inte att bli författare. Desto större chans har jag, för jag är beredd att lära mig av er. Alla kan hoppa höjdhopp, men få blir världsmästare. För att hoppa högre måste man ta hjälp av experter som vet exakt i vilket ögonblick man ska böja ryggen och när man ska ta avstampen. Talangen finns som gör att man hoppar längre än de flesta, men de flesta förlitar sig dessvärre på sin talang och blåser upp sitt ego med den. Talang är en bra början, men just det, det är bara början.

platthistoria

Självbiografi- javisst fast med självdistans

Jag har funderat på det där med att skriva självbiografiskt. Tidigare har jag hyst svaga förväntningar på vad en sådan bok skulle ge mig i utbyte mot att jag läser den. Men, men, man kan väl få ändra sig. Tydligen finns det författare som slår igenom med självbiografiska böcker, fortsätter skriva samma tema fast ur en annan vinkel eller låter någon person som varit i skymundan i en tidigare bok få tala ut.

Och nu ska jag berätta om mitt avog för självbiografier. This ain’t coming easy. En självbiografisk bok utan självdistans är som när någon ligger på soffan hos en psykolog och berättar sin version av en händelse utan att låta någon annan komma till tals. En skilsmässa har t.ex två versioner, fruns och mannens. En misshandel har också dessvärre två versioner, offret och misshandlaren. Det är det jag är rädd för; sida upp och sida ner om bokens jag som ängeln där allt ont regnar över henne och djävulen som utan motiv får ängeln på fall. En lektör sa till mig en gång att en person, inte ens en skriven sådan, är endimensionell. Det finns inga alltigenom onda personer. Alla har en drivkraft och något som motiverar dem. Samtidigt finns det inte heller alltigenom goda personer. Vi bär alla vårt mörker med oss. Våra vänner och partners känner till dem eller ser skymten av det ibland, men ändå förblir dem oss trogna. Vi själva har svårt att bejaka det onda, det missunsamma i oss. En självbiografisk bok där huvudpersonen inte synar sina egna brister utan endast skriver i terapeutisk form och skapar sig till ett offer utan att själv vara inblandad i historien. Att cementera sina minnen i skriven form är inte alltid för den stora läsekretsen. Om vi inte är kändisar förstås. Fast då är det kanske inte någon riktig självbiografi, utan mer av en fan-fiction. Man skapar sin egen person medan man skriver.

Och hur är det med sanningshalten i en självbiografi? Njaa. Minnen formas lite som vi själva vill. Vi kan ta upp dem, polera och göra några smärre justeringar. Hur stor var hunden som kom emot oss? En bulldog, nej, jag menar en stor jävla rottweiler som gick på anabola. Jag tror hans husse släppte koppeln och lät honom komma rusande mot mig. Får man skriva en självbiografi om man inte minns allt korrekt? Jo, det får man. En bok är en bok är en bok. Do you solemnly swear that you will tell the truth, the whole truth, and nothing but the truth? No, of course not.

Nästan ingens liv är så spännande att man inte behöver lägga till något för att driva handlingen till en spets. Och när man lever ett liv kanske man inte tänker på ens livs huvudmotiv, själva temat till alla händelser och det som knyter ihop säcken. En bok, en bra sådan, bör ha något man kan dra lärdom av, såvida man inte skriver krönikor eller små gulliga anekdoter ur sitt liv. Och jag är lite kräsen, för jag skulle vilja ha en extatisk, närmast orgasmisk sista sidan-upplevelse. Inte bara ”aha, det var det” utan mer ”wohohohoo, jävlar vad det var åka av”. Jag påstår inte att jag kan skriva så, men jag skulle någon gång i mitt liv själv vilja uppleva det.

Jag funderar ibland på att ta avstampen i min historia och skriva en bok som skulle kunna vara mitt liv, men ändå inte. Min väninna ringde mig en gång och berättade att de läste just nu om sådana som mig på lärarhögskolan. Vilka sådana tänkte jag? Finnar? Arbetarungar? Vad? Nej, om maskrosbarn. Jag förstod inte riktigt vad hon menade den gången eller så nickade jag bara. Jag har väl haft ett bra liv? Eller? Jag överlevde, eller hur? Vad mer kan man begära? Tills jag gick och såg ”Mig äger ingen” och ”Svinalängorna”. Bredvidsittarna snyftar och snyter sig i näsdukar och jag? Please, var det allt? Verkligen? Det där var väl inte så hemskt? Vad som inte dödar härdar en. Eller hur?

Jag minns min barndom i fragment och jag kan inte ens säga om de är riktiga minnen. De kanske jag har placerat i mitt huvud och att det finns värre minnen jag döljer. Min första aha-upplevelse var när jag såg att min dotter kommit i tonåren och började utveckla kvinnliga former. Jag fick panikångest och för några sekunder funderade jag allvarligt på att konvertera till islam för att kunna täcka henne i bylsiga kläder och slöja. Vad var det som fick mig att reagera så? Och jag tänkte, nu kan ingen skydda henne. Vad är det hon ska skyddas mot?

Det var en sak till. Det underlättar, om man skriver självbiografiskt, att man förlåter dem som gjorde en illa. Jag förlät min far för många år sedan, när han kom till mig en sen kväll när jag gjorde gröt till barnen. En grå skugga rörde sig i hallen och barnen blinkade till. Jag kände hur han kramade mig och sa förlåt. Hans sorg över ett bortkastat liv vällde över mig och sedan var han borta. Det han gjorde med mig och vår familj var fel, men jag förlåter honom. Han förtjänar en andra chans även i döden. Hans handlingar kan inte ogöras, men varken jag eller han behöver bära minnena som ryggsäckar fyllda med sten. De gör ingen nytta, lika lite som en sten i skon. Det skaver och gör förbannat ont och jag drar inga lärdomar av det. Däremot är jag intresserad av min egen historia och vill skriva ner en nästan sann version av det. Och om jag ändå skulle bli arg på far, tittar jag upp på ett fotografi jag har av honom. Han står bredvid sin mor och jag inbillar mig att han precis har förlorat sin far. Han tittar in i kameran, värnlös, oskyddad och sorglig och med de ögon jag har ärvt av honom. När han blev vuxen började han dränka sin sorg och depression i sprit. Spriten gav honom fler bekymmer att dränka och han skapade sin egen undergångsspiral. Men i fotografiet, som åttaåring, där och då, vill jag ta honom i famn och säga att allt kommer ordna sig bara du låter bli spriten när du är stor. Ta dina starka känslor och din sorg och omvandla dem till ord. Var det inte det du kom till jorden för? Att bli en konstnär och vara min förebild?

Vad ska man skriva om?

Åh, jag lyssnar på en så underbar bok att jag glömmer bort tiden. Jag ler inåtvänt och suger i mig vartenda ord. Uppläsaren har gjort ett fantastiskt arbete med att återge rösterna till alla personerna. Det är rrrullande skånska, blandat med trevande invandrarsvenska färgat med persiska, ungdomarnas svenska som får mig att tänka på små, små gangsters i späda tonårskroppar med kläder som hänger som tält på dem. Hur talet färgas av människans bakgrund och hur personen vill bli uppfattad som.

Kalla det vad fan du vill (pocket)

Kort sagt om boken: Familjen Irandousts strävan att anpassa sig till Sverige, brutna drömmar, förhoppningar, de första åren i Sverige och framåt. Det jag älskar med boken är att den känns härligt realistisk. Inga ord tillrättalagda för att passa den timida läsaren. Tjock smock, mitt i nyllet med svordomar.

Jag är själv andra generationens invandrare från Finland och mina barndomsvänner var från hela världen. Hur deras föräldrar förgäves försökte hålla fast kulturen i barnen, cementera den trots att det i deras länder pågick en västerlännifiering (kunde inte komma på ett bättre ord!). De äldsta syskonen blev straffade om de bröt mot familjens regler, fick gifta sig med utvalda landsmän. De yngre syskonen revolterade och de vuxna gav upp. De trodde att de skulle flytta hem igen, men tjugo år senare är de fast i låglöneyrken och har börjat äta köttbullar med potatismos. ”Gift er med vem fan ni vill, eller låt bli.” De äldre syskonen blir förbannade för att de inte fick samma rättigheter. Well, well.

Jag vill inbilla mig att Marjaneh Bakhtiari skriver om det hon känner till, miljonprogramsområdena med kulturell mix där alla misstas för att vara invandrare, en klumpdefiniering av människor som inte är ursprungssvenskar, medan de själva känner sig som utvandrare. Borde jag skriva om finländare? Deras spruckna drömmar? Min finska bakgrund? Jag vågar inte, för jag har inte glömt min barndom, de pusselbitar till minnen som jag har av min maskrosbakgrund. Den kommer att skrivas, men jag måste lära mig plåstra om såren som kommer att rivas upp.

Men det finns en sak som jag inte har tänkt på förrän jag började skriva Fjärilen i rummet. Det finns en sak som jag har insiderinfo om, som jag skulle kunna skriva trovärdigt om. Kära läsare, ta ett djupt andetag nu. För säkerhets skull tar jag lite radavstånd också. Lite pausmusik också.

Pausmusik

Nå? Sitter du på en stol och har händerna på knät? Har du lagt madrasser runt stolen ifall du svimmar? Nä, jag bara skojar, men om du vill kan du gå och sätta dig på sängen, lätt lutad mot madrassen och inte mot golvet.

Det är en sak jag glömt bort att skriva om, nämligen att I CAN SEE DEAD PEOPLE. Det är inte bara det utan att jag även har sanndrömmar, drömmar som tolkar min framtid, jag kan läsa i kaffesump och jag kan läsa av de flesta människor, nästan alla. Jag har lite healingkraft i mina händer och jag kan känna av naturväsen. Framförallt kan jag höra andar, men synen är inte alltid bra. Luckily kan min man se dem och jag höra dem, så ibland när vi är med om samma händelse lägger vi ihop våra fynd. Jag går inte klädd i konstiga kläder och har en spetsig hatt, jag tillber inte några stenar eller kokar drakklor över spisen. Det är bara att jag har ett utvecklat sjätte sinne. Barn som har varit med om traumatiska händelser har mer öppna sinnen. Jag antar att det är en skyddsmekanism för att rädda en från hemskheter som skulle ha kunnat förutsägas. Mitt välutvecklade sjätte sinne verkar ha gått i arv från både min mors och fars släkt. Och eftersom min man också har ärvt dessa egenskaper, kan vi väl tillsvidare nöja oss med att säga att barnen har vissa mediala förmågor utan att outa dem för mycket. Ni skulle höra våra intressanta diskussioner ibland. Skogsdungen bakom vårt hus, mellan oss och Bro kyrka är ett intressant samtalsämne familjen emellan.

Eftersom jag inte tänker använda mina mediala förmågor till att stirra in i en kristallkula eller kränga turister på handflateläsning, kanske jag kan använda mina kunskaper i det skrivna istället. Det kommer att bli fler övernaturliga historier från mig. Och det heter faktiskt magisk realism, så det så. Det är jävligt realistiskt och jävligt magiskt också när ens döda farsa kommer och hälsar på som åttaåring, iklädd antagligen sin pappas för stora kavaj. Jag brukar blunda och dra täcket över huvudet. ”Gå iväg! Min mottagning för andeutdrivning och terapi för döda och vilsna själar är endast öppen måndag till fredag, klockan nio till tre och lunchstängt mellan tolv och ett. Lämna gärna ett meddelande i min dröm. KLICK!!!”

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑